Desinformationsfråga

 

Det är ingen hemlighet att USA är duktiga på att sprida desinformation. Det mest kända och kanske allvarligaste exemplet är påståendena om massförstörelsevapen i Irak för att legitimera invasionen av landet 2003. Men på senare år har förmodligen alla rekord slagits (statligt världsrekord?). En del kanske såg Dokument Utifrån nyligen där USA beskrivs som ”Konspirationernas Förenta Stater”. USA har gått in i en ”ny och farlig politisk era”, säger speakerrösten i början av programmet. Det är ingen överdrift.

Trump har enligt vissa stått för ungefär 20 tusen falska eller missledande uttalanden. Med tanke på allt som är dokumenterat på film och ljudfiler finns det ingen anledning att tvivla på riktigheten i påståendet. Det skulle i och för sig vara tillräckligt med en tiondel. En del kanske tycker att de får stå för honom, men han gör dem sedan snart fyra år i egenskap av president för USA, världens utan konkurrens starkaste militära och ekonomiska makt (möjligen frågetecken för den ekonomiska numera). En makt som också innefattar att ha sista tjing att trycka på kärnvapenknappen och att starta krig. Det borde oroa inte minst med tanke på att mycket av hans världsbild är hämtad från Infowars som drivs av Alex Jones, som porträtteras i Dokument Utifrån. En person med en narcissistisk personlighetsstörning och helt utan normala spärrar. Frågan är om det var/är Jones som var/är reaktiv på det Trump säger eller tvärtom. I alla händelser har de båda utgjort en dödlig kombination.

För det kan inte heller ha undgått många att Trumps aggressiva påståenden och lögner också rör upp starka känslor och lämnar landets invånare i två läger som pucklar på varandra verbalt. Nu har de också på allvar beväpnat sig och bildat egna miliser. Det har vi nyligen sett bland annat i Louisville, Kentucky. Risken för inbördeskrig eller i vart fall dödliga oroligheter med olika miliser som står mot varandra är uppenbar i ett land där det är en rättighet utdelad av Gud, tycks det, att köpa och bära automatvapen.

Det kan inte heller ha undgått någon att (bland andra) USA frekvent anklagar Ryssland för desinformation. Nyligen släppte US State Department en rapport där de hävdar att Ryssland skapat ett ekosystem för desinformation och propaganda.

Detta är förstås ingen nyhet och för några år sedan skapade också Nato Stratcom (NATO Strategic Communications Centre of Excellence), med säte i Riga, för att motarbeta desinformation från framför allt Ryssland men också från andra länder, som Kina exempelvis. På hemsidan beskriver Stratcom syftet med organisationen:

”Strategic communication is an integral part of our efforts to achieve the Alliance’s political and military objectives.”

Sverige har som ”Nato-partner” valt att bli fullvärdig medlem av Stratcom. Vi litar tydligen tillräckligt mycket på att Natos ”politiska och militära mål” sammanfaller med de svenska.

Exempel finns ju på att även Nato sprider desinformation. Ett känt sådant är påståenden om libyska regeringstruppers massvåldtäkter i Libyen. Det styrktes med en enkät som en libysk psykolog skulle ha utfört mitt i brinnande inbördeskrig och som påstod sig ha fått 69 tusen svar av 70 tusen tillfrågade. Några veckor senare avfärdades uppgiften av såväl FN som Amnesty, men då var den redan spridd genom media som okritiskt svalde betet. 

Frågorna blir då:

Hur ska vi skydda oss mot desinformation från USA? Det är svårt att tro att Stratcom sköter den saken eftersom USA är den helt dominerande kraften i Nato.

Kan vi ens kvarstå i Stratcom?

Dagens situation visar ännu tydligare än när vi gick in i Stratcom att vi bör ha kontroll genom våra folkvalda i riksdagen och dess valda regering över vems ”politiska och militära mål” vi sanktionerar och understödjer. Förutom USA finns andra spelare inom Nato vars politik vi kan ha synpunkter på som icke önskvärda att stå bakom. Som exempelvis Turkiet, Polen och Ungern.

Vore det inte bättre med en förstärkning av det egna svenska psykologiska försvaret? Som också föreslogs en gång av Annika Lillemets och Valter Mutt (Mp)?

Trumps ”fredsplan” för Israel-Palestina är ingen fredsplan

Under ett par dagars tid har tidningarna rapporterat om ”Trumps fredsplan” för att lösa konflikten mellan Israel och Palestina. Många försökt har tidigare gjorts utan att lyckas, men Trump har sedan en längre tid på sedvanligt sätt skrutit om hur han ska fixa det som alla andra misslyckats med. Han har nu presenterat vad han tycker är ”Århundradets avtal”. Möjligen är det också det för Netanyahu men inte för många andra, i synnerhet inte för palestinierna.

Media borde sluta kalla det för fredsplan och istället kalla det för vad det är. Det finns förvisso redan många alternativa förslag. ”En gåva till Netanyahu” skriver Joshua Mitnick i Foreign Policy. Planen är ”Löjlig, farlig och ensidig”, föreslår Chemi Shalev i Haaretz. Expressen kallar planen ”ett oseriöst PR-jippo” i en osignerad ledare. 

Internationella konventioner behandlas som luft av Trump. Eller, med Expressen-skribentens formulering, har Trump bestämt sig för att ”göra pappersbollar av FN-resolutioner” och hans plan ser mer ut som ett kampanjbidrag till Netanyahu inför valet den 2 mars.

Said Mahmoudi, professor i internationell rätt, säger också till SVT att planen inte är en fredsplan utan ”propaganda för internt bruk”. Han påpekar det bisarra i att, som planen anger, det som Israel tills nu ockuperat ska tillhöra Israel medan Palestina som stat ska utgöra det som är kvar, vilket är osammanhängande fläckar på kartan. De illegala bosättningarna tvättas i Trump-planen vita och han tycks tro att det går att köpa fred med löften om 50 miljarder amerikanska dollar i stöd för infrastrukturbyggen. Trump kanske verkligen tror att allt och alla går att köpa men här lär han i så fall berövas sin illusion.

Trots detta kallar Storbritannien planen för ett ”seriöst förslag” och Förenade Arabemiraten tycker den är ”en viktig startpunkt för samtal”. Frågan är varför när den innebär ett steg bakåt från det status quo som råder? EU ska dra sig tillbaka för att ”studera planen noga”. I mina ögon har den s.k. ”face value” noll så det handlar väl antagligen mest om att sammanfoga alla medlemsstater i ett gemensamt uttalande. Kanske avvakta Storbritanniens utträde imorgon så de slipper ta hänsyn till deras uppfattning om förslagets seriositet (?). 

Trots förslagets uppenbara ensidighet och totala tondövhet för palestiniernas krav riktar en del kritik mot palestinierna för att de inte vill diskutera planen.

För dem är förstås planen inget annat än en provokation eller försök till utpressning. Donald Trump måtte vara ensam om att tro (vilket han väl egentligen inte gör??) att någon av dess ledare skulle ens vilja ta i planen med tång? Reaktionerna från dem var således helt förväntade.

Palestiniernas president Mahmoud Abbas har kallat fredsplanen för en ”konspiration”. Palestinske premiärministern Mohammad Shtayyeh menar att Trump och Netanyahu använder planen för att rikta uppmärksamheten från problem de båda ledarna brottas med på hemmaplan.

Diana Buttu, tidigare rådgivare åt palestinske presidenten Mahmoud Abbas, sammanfattar i en debattartikel i Haaretz det absurda ”fredsförslaget”:

”Let’s be clear: this is not a peace plan but rather ticking off Israeli PM Netanyahu’s wish list: in violation of international law Trump he has handed Netanyahu Jerusalem, Trump has recognized Israeli sovereignty over the Golan Heights, and now Trump has given a green light to Israel’s partial annexation of the West Bank - while simultaneously turning a blind eye to Israeli bombing campaigns, Israel’s demolition of Palestinian homes and Israel’s continued blockade on Gaza. The closure of the PLO office in Washington DC and cutting off aid to Palestinians is fully in line with Netanyahu’s wishes. It is unsurprising that Netanyahu welcomes this plan with open arms”.

I don´t believe it!!

”Peace for our Time”(*) utropade den 30 september 1938 en glad och lättad brittisk premiärminister, Neville Chamberlain, när han trodde sig ha kommit överens med Hitler om att det var hit men inte längre han fick gå. Ett år senare hade andra världskriget brutit ut med förödande konsekvenser framför allt för Europa.

”I was appalled at this senseless, illegal action, and I was shocked to learn that employees of the Re-Election Committee were apparently among those guilty”, bedyrade USA:s president Richard Nixon den 30 april 1973 i sitt första offentliga uttalande om den s.k. Watergateskandalen, efter att första ha hävdat att han inte haft vetskap om inbrotten i Watergate förrän han läse tidningarna i juni 1972. Den 9 augusti 1974 såg han ingen annan utväg att undvika riksrätt för sina brottsliga handlingar än att avgå från presidentposten.

Eftervärldens dom har varit hård mot offentliga uttalanden av den här typen. Det förstnämnda citatet blottar mest antingen en bristande analysförmåga eller möjligen ett lite naivt önsketänkande. Det andra citatet blottlägger istället en ren och skär lögn.

Nu hör vi uttalanden från den nuvarande amerikanska presidenten Donald Trump som riskerar att bli klassiska citat för kommande generationer att plocka fram för att förklara hur allt kunde gå så snett med vår planet. Det finns ett antal att välja mellan men ett skulle kunna vara det han senast fällde, till tv-reportrar vid Vita Huset den 26 november, i samband med att en rapport om klimatförändringarna släpptes av hans egen administration i fredags (23nov18). En utredning som statliga National Climate Assessment med hjälp av 300 forskare sammanställt och publicerat om risken för en kommande katastrofal klimatkris i USA om temperaturökningarna fortsätter och passerar 3-gradersstrecket i ökningstakt. Temperaturökningar som rapporten menar till större delen orsakats av mänskliga aktiviteter och som kan få förödande konsekvenser för USA:s ekonomi och miljö och kosta tusentals människoliv (bara i USA som ju den här rapporten främst handlar om).

”Yeah, I don´t believe it” (”Jag tror inte på det”) säger han till CNN när han konfronteras med rapportens slutsats att den ekonomiska stöten kan bli förödande.

Han kanske vet något som de 300 forskarna som bidragit till den egna administrationens rapport inte vet, men det finns alla skäl att tro att så inte är fallet. Och att hans ord kommer att betraktas som det största sveket inte bara mot den amerikanska befolkningen utan mot hela världens.

Vad blir eftervärldens dom om sisådär 25-30 år?

Just nu har politiker från hela världen samlats i Katowice i Polen för att diskutera mer i detalj hur de ska gå till väga för att infria målen som sattes i Paris 2015. Problemet är att ledaren för en av de värsta bovarna i klimatkrisdramat, USA, inte tror på att krisen står för dörren.

Sug på den ett tag: ”Yeah, I don´t believe it”

Ja, så var det överstökat. Nästa punkt på agendan…

* Chamberlain har ofta citerats ”Peace in our Time” vilket faktiskt är felaktigt.

Gott Nytt År – i valet och kvalet?

Då var det strax dags att fira nyår igen. Det brukar bära med sig ett sammanfattande och summerande av smått som stort. Det är sannerligen mycket som hänt under året som gått och dessvärre en hel del negativt. De stora katastroferna undantagna så handlar det mycket om tendenser och trender.

En mycket uppenbar sådan är att falla Sverigedemokraterna i talet. En ledande trendsättare i det sammanhanget är förstås Ulf Kristersson, vars Moderater åtminstone till synes också tycks ha vunnit stöd genom att marknadsföra Jimmie Åkessons käpphästar. Men snart sagt alla partier ser ut att ha flyttat sig ett eller ett halv steg i riktning mot SD:s position på diskurskartan; Stefan Löfven vill se ”hårdare tag mot brottslingar och en fortsatt stram flyktingpolitik”; finansminister Andersson kompletterar med att uppmana flyktingar att söka sig till andra länder, där de har ”större möjligheter” än i Sverige; Ebba Busch-Thor kräver att invandrare ska ta till sig den svenska litteraturskatten (bättre än hon själv gjort?!?) osv. Men Moderaterna tar som sagt i ända från tårna. Exempelvis när Hanif Bali säger att det ”kommer att bli en smäll” om tio-femton år när de ”sociala konsekvenserna av den migrationsvåg som varit nu” visar sig, eller när Kristersson i sitt jultal finner det nödvändigt att i detta väva in att vi ”talar svenska” i Sverige och att ”svenska lagar” gäller i Sverige. En självklarhet givetvis, så truismer av det här slaget är endast till för att plocka populistiska poäng i fiskevatten där det nappar. Men det blir också ett sätt att vrida diskursen åt ett håll där SD intar sin position, alldeles oavsett om den egentliga meningen kanske mer handlar om röstmaximering.

Det tål i vart fall att tänka på inför de svenska val som ska hållas under kommande år 2018.

Nu är ju inte vi i Sverige direkt inblandade i valet av amerikansk president, men det borde rimligen vara så att det som händer där inverkar på våra val här när det gäller säkerhetspolitiken. Jag tänker då främst på ett svenskt samarbete med USA och eventuellt Nato-medlemskap. Alla vet att det är de facto USA som styr och är den avgörande militära makten i Nato och därmed den stat som vi huvudsakligen litar på som garant för säkerheten om vi går med. Än så länge är detta ett perspektiv som inte fått något genomslag alls i media där det bara talas om Putins oberäknelighet. Själv har jag alltid hävdat att Putins Ryssland är tämligen förutsägbart medan Trumps USA verkar kunna svaja både fram och tillbaka mellan avgörande ståndpunkter, bland annat i förhållandet till Ryssland.

Året som gått har varit fyllt av exempel, vilket väl knappast undgått någon? Men en sammanfattning och summering ingår ju som sagt i årskrönikor och i samlad form ger det onekligen en bild som borde besvära även den främste av USA-vänner. Eller vad sägs om följande?

Senast tillkännagav Trump att USA skulle erkänna Jerusalem som Israels huvudstad och flytta sin ambassad dit. Ett tillkännagivande som mötte stort motstånd och fördömanden världen över och resulterade i en FN-resolution med stöd av en majoritet av FN-länderna. Men USA ser sig alltmer som världens egentliga maktcentrum som inte kan utmanas utan straff eller hot om straff. I detta fall hotar USA med indraget ekonomiskt stöd till nationer som röstat emot USA.

”Vi kommer att spara mycket. Vi bryr oss inte”, säger Trump.

”På torsdag kommer det hållas en votering om kritik mot vårt val. USA kommer att notera namnen”, twittrade USA:s FN-ambassadör Nikki Haley.

Som vanligt lite dubbla budskap. Vi bryr oss inte men bryr oss i så hög grad att vi noterar namnen på de som röstar emot oss?!?

Det är anmärkningsvärda hot som riktas mot FN-församlingen hur som helst. Men hot riktas också specifikt till Sverige har vi noterat under året. Också det angående ett FN-beslut, det om kärnvapenförbud. Ett ”hemligt” brev från USA:s försvarsminister James Mattis till svenska regeringen läckte till media (DN om jag minns rätt). I brevet klargjorde Mattis att USA skulle få svårigheter att samarbeta säkerhetspolitiskt med Sverige såväl i fredstid som i krigssituationer. Det väckte förstås viss uppståndelse. Men de stora drakarna bekymrade sig mest för innehållet i hotet och inte hotet som sådant. Den naturliga reaktionen hade förstås varit den som bland andra Maj-Britt Theorin gav uttryck för när hon i ETC påpekade att det faktum att ”ett Natoland nu går in och hotar Sverige och försöker påverka säkerhetspolitiken” är ”fullkomligt otänkbart”. Hade det varit Rysslands försvarsminister som undertecknat något liknande i ett ”hemligt” brev till svenska regeringen hade vi fått domedagsrubriker kan jag med säkerhet lova. Av någon anledning ses det med helt andra ögon när det kommer från den största militärmakten i världen. Som leds av en oberäknelig och ”triggerhappy” populist med dunkel agenda. Vad garanterar att Trump bara snackar och att han inte gör verklighet av de hot som sprids runt klotet? Det handlar ju inte enbart om ekonomiska hot. Nordkorea skulle ju få smaka på ”fire and fury like the world has never seen", hette det i augusti och i en tweet i september antydde Trump att Nordkorea ”won't be around much longer". Han lär vid ett utrikespolitiskt möte vid inte mindre än tre tillfällen (enligt uppgift från MSNBC) otåligt (?) ha ställt frågan:

“Why can’t we use nuclear weapons?”

Vi kan bara hoppas att han fick det nogsamt förklarat för sig.

Ett hot mot hela jordklotet som redan är effektuerat skulle man kunna säga är avhoppet från Paris-avtalet om att få ned utsläppen av växthusgaser. Det kom i ett läge där rapporter talar om att det troligen är mer bråttom att minska utsläppen än vad som tidigare anats. Rapporterade naturkatastrofer som stormar, översvämningar och värmeböljor har femdubblats sedan 70-talet – det visas i en rapport från World Meteorological Organisation (WMO). Naturkatastrofer kostade 5-6 gånger mer under detta sekels första tio år än på 70-talet. Utsläppen måste så gott som helt ha försvunnit 2050 om vi ska ha en chans att nå målet. Det kommer nya lösningar hela tiden men det går inte riktigt i den takten som behövs, säger exempelvis Marko Rummukainen, professor i klimatologi vid Lunds universitet och koordinator i klimatfrågor vid SMHI, till SvT. Effekterna vid 2 graders uppvärmning vill vi kanske helst inte tänka på och veta av men är för en del länder helt existentiella. Jag skrev om detta i oktober för den som vill fördjupa sig i ämnet.

Avhoppet från Paris-avtalet är alltså i sig ett hot mot hela världen men i allra högsta grad även mot den egna befolkningen. Siffror från schweiziska återförsäkringsbolaget Swiss Re visar på kostnader på 3000 miljarder kronor för katastrofer orsakade av människan… bara under år 2017! En ökning med 60 % jämfört med föregående år 2016. Men de visar också att det är USA som påverkats mest. Möjligen har Trump drabbats av Guds vrede över den vårdslöshet med planeten han uppvisar? Eller vad sägs om följande ”seriösa” Trump-citat:

“It’s freezing and snowing in New York – we need global warming!”

USA:s arrogans och raljerande om den kanske största ödesfrågan för mänsklighetens existens som vi i nuläget står inför, och dessutom har möjlighet att påverka, är minst sagt provocerande. USA distanserar sig med sitt avhopp från i stort sett hela övriga världen (möjligen undantaget Nordkorea!??). USA distanserar sig också, rent fysiskt, mot sina närmaste grannar. I synnerhet den södra, eller vad sägs om följande Trump-citat?:

”I will build a great wall – and nobody builds walls better than me, believe me – and I’ll build them very inexpensively. I will build a great, great wall on our southern border, and I will make Mexico pay for that wall. Mark my words”.

Avgörande beslut om utrikes- och säkerhetspolitiska åtgärder från världens största militärmakt vilar nu i händerna på en gambler vars utrikespolitiska fingerspetskänsla inte sträcker sig längre än till sänd-knappen till twitter-kontot. Känns det tryggt? En fråga att fundera över när vi ska ta ställning till eventuellt svenskt Nato-medlemskap eller ytterligare närmande till USA säkerhetspolitiskt. Frågor som jag är övertygad om lär dyka upp inför svenska valet nästa höst.

Vi står inför ett 2018 med viktiga val att göra. Om jag vore Trump skulle jag nu önska Happy New Year inbäddat med hot om att göra rätta val, men det tänker jag inte göra utan önskar alla läsare, helt utan villkor:  

ETT GOTT NYTT ÅR!

Bild: Rolling Stone/PAUL J. RICHARDS/AFP/Getty. Donald Trump, en man att luta sig emot när det blåser?

PS) Fler Trump-quotes, för den som orkar med dem, finns bland annat på bloggen marieclaire

Här finns bland annat en nyårsönskning med för Trump sedvanlig ”generositet”:

”Happy New Year to all, including to my many enemies and those who have fought me and lost so badly they just don’t know what to do. Love!”

Samt några andra som antingen är världsrekord i provokation eller också i brist på självdistans. Ens egen dagsform avgör väl om en skrattar eller gråter inför de här gobitarna:

”My fingers are long and beautiful, as, it has been well documented, are various other parts of my body”

“I think the only difference between me and the other candidates is that I’m more honest and my women are more beautiful”

“My IQ is one of the highest — and you all know it! Please don’t feel so stupid or insecure; it’s not your fault”

“Number one, I have great respect for women. I was the one that really broke the glass ceiling on behalf of women, more than anybody in the construction industry”

… vilket skulle bevisas:

“You know, it really doesn’t matter what the media write as long as you’ve got a young, and beautiful, piece of ass”

… och om du inte är övertygad ännu:

“You know, I’m automatically attracted to beautiful — I just start kissing them. It’s like a magnet. Just kiss. I don’t even wait. And when you’re a star, they let you do it. You can do anything….Grab them by the pussy. You can do anything”.

USA har skickat en miljömissil mot övriga världen

Vi har bara i år sett effekterna av extrema vädertyper som enligt så gott som alla experter lär bli återkommande om vi inte gör något åt utsläppen av s.k. växthusgaser. En färsk rapport talar också om att temperaturökningen i världen kommit en längre bit mot den kritiska gränsen - som då passerat vad planeten tål - 2 grader än man tidigare trott. För att nå målet att hejda ökningen för den globala uppvärmningen vid 1,5 grader krävs att vi minskar klimatpåverkande utsläpp mycket snabbt. – Utsläppen måste så gott som helt ha försvunnit 2050 om vi ska ha en chans att nå målet. Det kommer nya lösningar hela tiden men det går inte riktigt i den takten som behövs, säger exempelvis Marko Rummukainen, professor i klimatologi vid Lunds universitet och koordinator i klimatfrågor vid SMHI, till SvT. Effekterna vid 2 graders uppvärmning vill vi kanske helst inte tänka på och veta av men är för en del länder helt existentiella. Enligt WWF exempelvis dessa, klippt från deras hemsida:

I och med att glaciärerna smälter i snabbare takt än tidigare ökar risken för en kraftig havsnivåökning samt förändrade ekosystem och försörjningsmöjligheter för människor i glaciärernas avrinningsområden. Miljontals människor i lågländer är i fara.

Rapporterade naturkatastrofer som stormar, översvämningar och värmeböljor har femdubblats sedan 70-talet – det visas i en rapport från World Meteorological Organisation (WMO). Naturkatastrofer kostade 5-6 gånger mer under detta sekels första tio år än på 70-talet.

Unika, klimatkänsliga ekosystem som korallreven, Arktis och småöar i haven (till exempel Maldiverna) överlever antagligen inte en global uppvärmning på 2 grader, men kan klara sig vid 1,5 graders global uppvärmning.

Ohälsa och sjukdomar hos fattiga människor sprider sig snabbare i och med klimatförändringarna.

Klimatförändringar har, de senaste femtio åren, lett till minskade skördar globalt. Klimatförändringar orsakar även massförflyttning av marina organismer och fiskbestånd, vilket utmanar möjligheterna att upprätthålla produktivitet från fiskerinäringen.

Korallreven är mycket känsliga för kombinationen av varmare, försurade och överfiskade hav och andra mänskliga hot. Korallreven är ett av klimatförändringarnas mest omedelbara offer om vi inte agerar väldigt snabbt. Trots att de bara utgör 1 procent av havens yta är så mycket som 25 procent av arterna i haven beroende av korallreven.

Medeltemperaturen vid Arktis ökar mycket snabbare än för resten av planeten. När isarna och snötäcket smälter blottläggs mörkare hav och land. Mörka ytor absorberar mer värme än ljusa och temperaturen riskerar därmed att stiga ännu mer. När nu havsisen försvinner sommartid öppnas havet upp och fartyg kan ta sig fram där det tidigare var omöjligt. Detta har medfört att nya gruvor öppnas och utvinning av olja och gas är mer intressant i Arktis. Vilket i sin tur bromsar utvecklingen av alternativa energikällor och spär på temperaturförhöjningen.

Att negligera detta eller rent av motarbeta arbetet som pågår med att nå detta mål är alltså att betrakta som ett angrepp på hela världen. Ett förvisso självdestruktivt beteende men som också drabbar andra. Det är en sak att begå självmord men om man spränger sig själv i luften med en gigantisk bomb tar man också med en mängd andra. Lite så beter sig just nu USA och den ”nye” presidenten Trump.

I dagens SvD finns en mycket intressant artikel av Jenny Nordberg som visar tydligt vad som pågår lite i det tysta bakom den stora scenen där Trump framträder och ömsom skämmer ut sig och ömsom skrämmer världen med sina utspel. Kanske mer allvarligt är det som Nordberg tar upp och som berör själva administrationen. Eftersom SvD inte ger åtkomst på nätet för den som inte är prenumerant, och jag faktiskt inte ens som prenumerant hittar den på nätet, tillåter jag mig en liten sammanfattning och kommentarer som bygger på denna artikel.

Den amerikanske energiministern som Trump tillsatt, Rick Perry, tyckte redan innan presidentvalet att energidepartementet ”verkade helt onödigt” och borde nedläggas. Den före detta dörrförsäljaren (förre energiministern var kärnfysiker) har nu inte gått riktigt så långt men en utrensning av ”människor och arbetsuppgifter” började med att alla anställda fick besvara ett formulär där de skulle uppge vilka internationella konferenser de deltagit i, redovisa mejl och andra dokument de skickat och författar om klimatfrågor. Allt för att kartlägga vilka som kunde misstänkas ta klimatförändringarna på allvar och därmed ansåg det viktigt att bevaka, eller som ser det som angeläget att utveckla alternativa energikällor till olja och gas. Alla sådana medarbetare rensades ut, omplacerades eller hamnade i frysboxen. Gallringen sköttes av en lobbyist för flera amerikanska oljebolag. Utsedd av Trump. Samma frågor skickades också till EPA, Environmental Protection Agency, som ska skydda landet från miljö- och hälsorisker. I artikeln uttalar sig också Greg Gershuny, som arbetar med miljöfrågor vid en liberal tankesmedja. Han påpekar också att energidepartementet är ett av få ställen där grundforskning bedrivs i stor skala. Det vill säga utan vinstintresse skulle jag nog själv tillägga. Klimatforskningen har i stort sett helt avstannat och riskerar att orsaka mellan fyra till åtta förlorade år, tror Gershuny. Tid vi inte har eftersom USA är det land som släpper ut mest växthusgaser av alla. Trump som vill öppna nya kolgruvor och går hand i hand med oljebolagen tänker alltså köra på som vanligt och gärna gasa lite i kurvorna också. Hans energidepartement drivs nu istället av amatörer som är lojala med den uppfattningen om det nu alls drivs. Artikeln tar också upp rekryteringsproblemen. Trump har bara tillsatt två av tolv höga chefer på departementet, varav en är hans egen sons svåger, som enligt en anonym tjänsteman på departementet är ”en trevlig kille, men han vet ingenting om energi”.

Liknande problem rapporteras också från utrikesdepartementet där det, enligt en avhoppande chef, råder en ”förgiftad” stämning. Hon berättar att den nye presidenten och hans närmaste anhängare ser utlänningar som ”suspekta” och att alltför omfattande kontakter med utlandet därför också ses som suspekt. Många republikaner äger inte ens ett pass, vilket ställde till det när nya politiskt tillsatta skulle skickas ut på uppdrag för departementet.

Om den nya amerikanska isolationismen begränsades till att inte lägga sig i utländska staters konflikter, hålla fingrarna borta från oljerika länder och inte skicka hotbrev till stater som vill skriva under FN-konventionen om kärnvapenförbud vore det kanske gott och väl. Men dessvärre är det inte just dessa utåtriktade verksamheter som USA nu drar ned på utan istället dialogen kring hur vi ska rädda både människors och djurs liv på den planet vi alla bebor och ska lämna efter oss till nästa generation och tusentals generationer till förhoppningsvis. USA lägger istället ned sitt arbete, drar sig ur Paris-avtalet och isolerar sig i en ”gasbubbla”. I SvD-artikeln konstateras det att i USA sköts numera såväl relationer med andra länder som frågor om luft och vatten av affärsmän och lobbyister. En stor del av dem tillhörande olje- och gasindustrin, kan tilläggas. 

Detta kan inte ses på annat sätt än som en aggressiv handling som påverkar våra liv och framför allt hotar att påverka våra barns liv i ännu högre grad än annekteringar av Krim, galna Nordkoreaner och terrorister. Vi kan ju skrocka över Trump och hans tokigheter men den här miljömissilen mot övriga världen är sannerligen inget att skratta åt. Frågan är bara vad vi bör göra istället?

Mitt förslag till första åtgärd: Säg upp värdlandsavtalet!

Bygg muren och stanna innanför, mr Trump

”Totalloser, so sad”!

Greenpeace budskap projicerat på den amerikanska Berlin-ambassadens fasad är klockrent. Det är lite sorgligt att lyssna till Trump. Eller upprörande, eller skrattretande, eller… Ja, oberörd lämnar han väl ingen tänker jag. Hur han nu tänker styra USA får ju amerikanare kommentera och debattera men när det gäller sådant som hamnar utanför USA:s gränser är det en annan sak.

Hittills har de, enligt den brittiska organisationen Airwars, amerikanska bombningarna av IS i Syrien och Irak krävt minst 3681 civila människoliv. Fler alltså än vad som krävdes vid attacken mot Twin Towers. Det finns alltså anledning att (återigen) fundera över vilka metoder som används vid bekämpning av terror och vid vilken punkt själva bekämpningen blivit till terror. Nu är det inte under Trumps befäl som merparten av dessa civila människoliv har gått förlorade, men han har å andra sidan knappast visat tecken på att dra sig ur denna bombpolitik, snarare tvärtom. Trump ska ju ”bomba skiten ur IS” har han sagt och nyligen släpptes en ”Mother of all bombs” i Afghanistan. Det kraftigaste man kan utsätta någon för i bombväg, förutom atomvapen. Det visar alltså ingen omsvängning utan istället testas nya bomber och attackmål. Följt av nedtoning av effekterna för civila; ” “The operation is ongoing!” “There are still Daesh” — Islamic State — “fighters on the loose!” “There are land mines!” and finally, “The area is being cleared!” “No civilians were hurt!”, som en journalist från NY Times får höra som svar på frågor om att få tillträde till området där ”MOAB” släpptes i Afghanistan. Likadant kommenteras bombningarna i Syrien och Irak. Enligt Pentagon är civila offer omöjligt att undvika i kampen mot IS men hävdar att de gör allt för att undvika sådana och att det hittills skulle ha krävs ”bara” 450 civila människoliv i Syrien som följd av amerikanska bombningar. Fortsättning lär följa alltså då Trump inte visat något annat än ett aggressivt beteende mot den muslimska delen av världen och gjort upprepade försök att stänga stora delar av den ute från USA. Här ska byggas murar mot omvärlden!

Med det senaste Trump-utspelet blir det också tydligt att han fullkomligt skiter i hur USA skitar ned. Genom åren har USA stått för ungefär en fjärdedel av alla mänskligt orsakade utsläpp av växthusgaser. USA lämnar, enligt WWF, ett ekologiskt fotavtryck som motsvarar ett behov av 4,8 jordklot för att klara av att alla levde som man gör i USA. Det är bara Australien och några lilleputtländer (Aruba, Luxemburg och Qatar) som gör större ekologiska avtryck. Men de har ju betydligt färre invånare så den totala effekten för världen blir inte densamma.

USA är emellertid ett land som efter andra världskriget har vant sig vid att ta det som önskas av världens energitillgångar för att hålla sin produktion, konsumtion och höga levnadsstandard igång. I början av 2001 kom exempelvis en tungt vägande rapport om USA:s energiförsörjning från två inflytelserika amerikanska organisationer; rådet för internationella relationer (CFR) och James A Baker den tredjes institut för offentlig politik (JBIPP), två mycket inflytelserika organisationer i USA:s politiska sfär. De larmade om att USA skulle varit på väg mot allvarlig oljebrist och att det kanske skulle ”behövas en militär intervention” för att säkra framtida oljeleveranser. Den 20 mars 2003 hade USA lyckats hetsa britter och en del andra att förenas med dem i en jakt på massförstörelsevapen som inte fanns, medan det egentligen var kontroll över oljeproduktionen USA:s anfall på landet handlade om. Rapporten föreskrev också aktivitet för att få bättre oljeleveranser från Venezuela, Colombia, Västafrika, Kaspiska havet och Indonesien, och naturligtvis ökade USA:s regering sedan rapporten släpptes sin aktivitet i dessa områden och att attacken mot Afghanistan skulle handlat om att få tag i Usama Bin Laden är det väl inte heller någon som tror längre? Den pipeline som planerats sedan 1990-talet är nu på väg att konstrueras och kan därmed säkra leveranserna från oljekällor vid Kaspiska havet med sträckning över Afghanistan till Pakistan. Allt för att undvika Ryssland och Iran och säkra amerikansk kontroll.

Sedan dess har USA ökat sin egen oljeutvinning genom metoden ”fracking”. Skifferoljan har destabiliserat oljemarknaden och förutom att gruvdrift av oljeskiffer påverkar marken och ekosystemet lokalt så sker också enormt stora utsläpp av koldioxid. Dessutom är metoden oerhört vattenkrävande, en resurs som börjar bli en akut bristvara globalt. Men USA öser på i borrhålen för att få billig olja och låta ”business” hålla på ”as usual”. 

Ja, så där kan man fortsätta. Det skulle dock bli ett väldigt, väldigt långt inlägg, för att använda Trumps uttryck. För vad är den han nu på fullt allvar (?) hävdar?

Hans 25 minuter långa tal är på sitt sätt intressant men också, i ljuset av det ovanstående med mera, oerhört provocerande. Själv satt jag och studsade i soffan när jag såg det på CNN. Just som jag hade bestämt mig för att inte bry mig så mycket om Trump utan låta honom hållas i sin låtsasvärld. Men det är svårt när han sprider sin dumhet utanför USA:s gränser, när en av jordens mäktigaste män både ser ut som en idiot, pratar som en idiot och säger idiotiska saker. Ursäkta uttrycken här men jag har svårt att inte bli extremt provocerad av denna putande mun ur vilken det bara väller barnsliga dumheter som sedan får konsekvenser för en hel värld. 

Han hävdade i detta försvarstal för beslutet att dra sig ur förpliktelser enligt Paris-avtalet att han ”kämpar” för landets folk. Att avtalet är ”orättvist” mot USA och dess ”affärer, arbetare, folk och skattebetalare, med emfas på det sistnämnda. Sen kommer det:

”I can put no other considerations than the well-being of American citizens”

OK, då vet vi. America First och resten av världen kan klara sig bäst den kan och ta smällen från konsekvenserna av den amerikanska konsumtionen, oljeproduktionen, kolgruvedriften, livsstilen etc. Länder som Maldiverna kan försvinna inom ett tiotal år och Bangladesh lär minska kraftigt i storlek om inget görs. Men det spelar inte Trump någon roll för ha ser bara att USA fått ”nackdelar” och andra länder har ”exklusiva fördelar”. Från presidenten i det land som står för högst utsläpp av växthusgaser per capita i världen. 

”Drakoniska ekonomiska bördor”, för USA, hävdar han också att Paris-avtalet bär med sig. Sant är att utvecklade länder får betala fattigare länder för att utveckla metoder och installera teknik för att minska koldioxidutsläpp. Det är dock inte exklusivt för USA. Men Trump hävdar, på sitt sedvanliga barnsliga och lätt imbecilla vis, att detta är ”a very, very big economic disadvantage” för USA och att det handlar om en ”massive redistribution of United States wealth to other countries”. Det är ju förvisso en av de värsta saker för amerikanare att tänka sig, att dela med sig av förmögenheter (?).

”Green Climate Fund are costing USA a vast fortune”, fortsätter Trump. 2,7 miljoner förlorade jobb fram till 2025 i USA, skulle det innebära, enligt Trump. En fri fantasi och en siffra som är fullkomligt gripet ur luften och helt omöjlig att visa substansen i, både nu och år 2025. Därmed helt ”safe” att påstå. Det finns ju ingen som helst möjlighet att bemöta det, annat än påståendets godtycke.

Men nu ska Trump satsa på kol! Han har nämligen en tämligen exklusiv idé om att kol är framtidens energikälla. Kol som släpper ut dubbelt så mycket koldioxid som naturgas vid förbränning. Men Trump ”bryr sig djup om miljön” och menar att Paris-avtalet ”blockerar utvecklingen av clean coal i Amerika”. Vilket för det första förmodligen i sak är felaktigt. Forskare som James Dooley vid DOE´s Pacific Northwest National Laboratory menar att; “Regulation is what carbon capture needs to get going”.  Det vill säga, att om utvecklingen av teknik som ska göra kol ”rent” ska utvecklas ordentligt krävs också regleringar som gör det dyrt att släppa ut koldioxid. Trump tror uppenbarligen det motsatta.

Fakta är dock att av 22 stora projekt och provanläggningar som sedan 2003 startats och finansierats av amerikanska energidepartementet är det ingen som idag drivs. Alla har lagts ned av kostnadsskäl. ”Clean coal” kan alltså i dagsläget betraktas som en myt och det finns inte tid att vänta på att nästa projekt och nästa igen ska sättas igång och läggas ned så som har skett de senaste femton åren. Inte när kolet står för nästan 40 % av koldioxidutsläppen (och 70 % av utsläppen från elproduktion) och klimatforskarna varnar för att vi kanske redan agerar för sent.

Vi ska omförhandla och får vi till ett nytt avtal, ”OK”, och får vi det inte, ”that´s fine”, säger Trump vidare. Helt egalt för Trump och hans administration alltså hur det går. Här handlar det om America First och inget annat. ”Nothing is gonna come in our way”.

OK, säger jag, sitt där med dina kolgruvor, ”that´s fine”. Medan övriga världen investerar i teknik som leder till en energiproduktion som inte bidrar till klimatförändringar och uppvärmning av planeten. Den som vi alla bor på, inte bara amerikaner.

Bygg din mur du, mr Trump, och dra den runt hela USA, och stanna sen innanför, tack.

”Very, very sad, so sad”!!

Vad USA behöver

- Jag gav mitt liv för USA. Men de kan inte ens ge mig vettig medicin tillbaka. De respekterar mig inte ens tillräckligt mycket för att ge mig en bra läkare.

Två meningar som jag tycker sammanfattar väldigt väl varför Donald Trumps triumftåg bara fortsätter. Yttrandet fälldes av en bitter krigsveteran, Bruce Williams, i en lång och djupgående artikel i DN där Martin Gelin bemödar sig att ta reda på vilka som stöttar Trump och varför. Williams och kompisen Pete Tilly är båda krigsveteraner och är missnöjda med Obama, utan att kunna formulera riktigt varför, och imponerade av Trumps intresse för dem och deras missnöje, utan att för den skull riktigt veta vad han konkret kan göra för dem. – Men han intresserar sig för oss och han lyssnar, säger Pete Tilly. Han attraheras också av Trumps budskap att ”lyfta Amerika” till forna höjder. - För mig handlar det om att ta tillbaka alla jobben som skickats utomlands, så att vi kan få jobb här med vettiga löner igen. Sen gillar jag hans idéer om invandring, fortsätter Pete.

Det är globalisering och liberalism som missnöjet riktar sig mot snarare än Obamas politik. Det liberala segertåg som förutsågs vid murens fall och som sedan trumpetats ut över världen är på väg att göra halt. Nu talar många om att skapa ett ”illiberalt” samhälle istället. Det påpekar bland andra Richard Swartz i en kolumn i dagens DN. Han erkänner globaliseringens ”smärtsamma konsekvenser”. Dock utan att kunna ge mer hoppfull förlösning för de hårdast drabbade än en önskan om ett ännu mer konsekvent införande av ”modellen”. Jag tror inte det räcker för att motarbeta den ökande populismen och nationalismen. 

Att globaliseringens effekter inte har varit positiva för alla är en ganska rudimentär vetskap som många liberaler väljer att blunda för eller vägrar erkänna. I USA blir dessa effekter extra tuffa att tackla för den enskilde där de sociala trygghetssystemen och sjukförsäkringarna försämrats sedan 1990-talet och inte minst sedan finanskrisen 2008, till förmån för skattesänkningar för höginkomsttagare. ”Modellen” fungerar bäst om den också bygger in en fördelningsmekanism som gör så gott som alla till vinnare. Det är den självkritik och nödvändiga insikt som oftast saknas.

Det liberala svaret på Pete Tillys drömmar om att ”ta tillbaka alla jobben som skickats utomlands” brukar vara att, som sagt, pumpa på ännu hårdare med samma vev. Det vill säga att göra marknader ännu mer fria, öka globaliseringen. Jobb skapas, menar de, om inte regeringar och fackföreningar lägger sig i och skapar regler för minimilöner och anställningstrygghet med mera. Den perfekta balansen mellan tillgång och efterfrågan kommer att infinna sig med tiden, försäkrar dessa marknadsliberala apostlar. Så även när det gäller jobben. Det övertygade nog många för 30 år sedan, men börjar klinga alltmer högljutt ihåligt. Många är de som börjar få ont i öronen.

Själv börjar jag tro att Trump vinner presidentvalet. Kanske främst för att Demokraterna valde fel kandidat. De flesta undersökningar visade att Bernie Sanders hade större förutsättningar att vinna över Trump än Hillary Clinton, men ändå valdes ”Drottningen av korruption” som hon kallas av Åsa Linderborg i hennes svidande vidräkning med Clinton i Aftonbladet.

Linderborg kallar Clinton en ”katastrofal kandidat man ändå måste stödja” eftersom motkandidaten är en ”galning”. Det ligger en hel del i detta. Jag tror att det i Bernie Sanders fanns en kandidat som hade ett för USA välgörande recept mot Trump. Mer jämlik inkomst- och välståndsfördelning, fri college-undervisning, skapande av jobb med anständiga löner, bekämpa klimatförändringar, sjukvård (Medicare) för alla, stärka och utöka det sociala skyddsnätet, få ned priset på medicin, förbättra omhändertagandet av krigsveteraner (!), uppmuntra låglöneländer att höja minimilöner istället för, som Clinton gör (exempel Haiti), motarbeta dem, med mera, med mera. Det är förvisso troligt att många av hans programpunkter skulle förbli papperstigrar när kongress och tunga marknadsaktörer får säga sitt, men att mota den amerikanska medelklassens 40-åriga nedgång är inget dåligt arbetsnamn på vad man vill åstadkomma.

Clinton kan bli historisk genom att bli den första kvinnliga amerikanska presidenten. Sanders hade kunnat bli historisk som den första uttalat socialistiska presidenten i USA. Det hade kunnat bli ett intressantare trendbrott, tror jag, och i vart fall en mer konstruktiv attityd till det pyrande missnöjet i USA. Kanske kunde det till och med återigen ha gjort USA till en ledstjärna för Europa och övriga världen.

Nu riskerar USA att istället få en ”galning” som ska göra Amerika ”great again”. Utan att ha en aning om riktigt hur.

Nato, Putin och... Donald Trump

NATO hade nyligen stort möte i Warszawa. Där beslutades att möta ”hotet från Ryssland” med nya trupper i Polen och Baltikum. Det framgår av kommunikén som publicerats i samband med mötet där det också deklareras att organisationen är en ”unparalleled community of freedom, peace, security, and shared values, including individual liberty, human rights, democracy, and the rule of law”.

Nåja. De varnar också för Ryssland i en senare punkt:

”Russia’s aggressive actions, including provocative military activities in the periphery of NATO territory and its demonstrated willingness to attain political goals by the threat and use of force, are a source of regional instability, fundamentally challenge the Alliance, have damaged Euro-Atlantic security, and threaten our long-standing goal of a Europe whole, free, and at peace”.

Det svenska intresset för NATO tycks just nu vara på topp hos politiker från nästan alla läger, även den socialdemokratiska. Möjligen har de svalt hela narrativet om NATO som fredsbevarande och Ryssland som det stora hotet för världsfreden. Försvarsminister Hultqvist klargjorde under mötet sin uppfattning:

”Det är ju oberäkneligheten i den ryska politiken som är hela grundorsaken och det är de som har annekterat Krim”.

Trots det faktum att Putins Ryssland etablerat sig som en fredsaktör i Mellanöstern med betydligt bättre resultat än så länge än USA vilket till och med en vanligen Putin-kritisk skribent som Utrikespolitiska Institutets Per Jönsson medger i SvD.

Hur det än förhåller sig med Putins Ryssland som hot mot världsfreden så finns ett i mina ögon betydligt större hot från en person som jag rankar som betydligt mer oberäknelig än Putin och som mycket väl inom kort kan få tillgång till en betydligt mäktigare krigsmakt än Putin. Jag avser då Donald Trump vars öde som blivande presidentkandidat för Republikanerna i USA idag avgörs på partiets konvent i Cleveland. Det troliga är att han blir vald och därmed har en realistisk chans att bli USA:s näste president. 

Det stora bullret om Putin har överröstat varningarna för Trump. Men en del har uppmärksammat risken och vad vi som i värsta fall väntar. Carsten Jensen skriver i en DN-krönika om de kommande åren som ”ödesår” för demokratin. Antingen kommer en nystart eller dess avslutning, menar han. Han förutspår hur som helst att det inte blir någon vänlig tid framöver; ”Snälla människors tid är förbi”. I artikeln pekar han bland annat på detta skräckinjagande faktum;

”En dag sitter kanske Donald Trump med fingret på kärnvapenknappen”.

Faran med Trump debatterades faktiskt också, under DN:s ledning, i Almedalen av det äkta paret Radoslav Sikorski, f.d. polsk utrikes- och försvarsminister och författaren Anne Applebaum, samt Carl Bildt och estniske presidenten Toomas Hendrik Ilves.

Temat var ”The end of western world” direkt taget från en av Applebaums texter. Brexit och Putin och Trump dominerar analysen som blir väldigt märklig i Applebaums tolkning av ”populismen”. Hon menar att vi fortfarande är ”påverkade av ett slags marxistiskt tänkande där vi tror att ekonomin är huvudsaken för de flesta människor” medan Trumps framgångar grundar sig på andra saker som att tilltala ”människors behov av att kalla sig vita”. För det första bortser hon då ifrån själva den ekonomiska grunden till framgångsreceptet med att tilltala detta behov hos vita människor. Dessutom är ju tron på ekonomin som huvudsaken knappast en exklusivt marxistisk tankegång. I ett samhälle som byggts kring fritt flöde för kapital och med skattepengar som slussas över jordklotet med hjälp av ljusskygga konstruktioner och transaktionsmetoder, med en politisk debatt inför varje val där plånboksfrågorna dominerar och med en tillbedjan till tillväxten som pågått åtminstone sedan andra världskrigets slut så bör denna beskrivning starkt kunna ifrågasättas. Men oavsett detta pekas just Donald Trump ut som en av dem som står för ett ”vitt stamtänkande”, en tribalism som leder bort från internationell solidaritet och demokrati.  

Hon är inte heller ensam om att utropa eller varna för slutet på den liberala världsordningen. Stephen A. Walt skriver i Foreign Policy om just detta i kölvattnet på Brexit och Donald Trumps framgångar. James Traub funderar i samma publikation över varför liberalismen inte längre fungerar.

Det finns i alla händelser anledning att känna oro inför det faktum som troligen kommer ut av dagens Republikanska konvent i Cleveland, nämligen att Donald Trump blir partiets presidentkandidat.

Om vi oroar oss för instabilitet och oberäknelighet är det nog snarast åt Väst vi bör vrida våra huvuden och fundera över vad som kan hända om denne man blir den vi ska hålla i handen som överbefälhavare för USA:s krigsmakt, utan vilken NATO är en obetydlig papperstiger.

Nu har Trump förvisso modifierat sin önskan att bannlysa alla muslimer från inresa till USA och formulerar det istället som att medborgare från vissa länder bör vägras inresa. Det lär bli konstitutionellt mer gångbart än att dra gränsen vid en viss religionstillhörighet och dessutom lättare att administrera. Men det visar knappast på någon stabil inställning som garanterar världsfreden och skapar trygghet och förutsägbarhet avseende vad som är att förvänta från USA och NATO.

Detta diskuterades förstås inte på NATO-mötet i Warszawa, men stabiliteten i världen hänger nog betydligt mer på hur det går i det amerikanska presidentvalet än på vad Putin gör härnäst. Det kanske kommer med som punkt på nästa NATO-möte, som hålls i Istanbul!? På tal om stabilitet...

USA-valet: Hela världen skrattar åt Donald Trump?

Igår skrev jag att Obamas omval som president i USA har en stor betydelse för amerikansk politik och för omvärlden. Jag skrev också att det kan få betydelse för hur republikanerna formerar sig internt och att mer moderata krafter inom partiet får möjlighet att ta större utrymme. Det finns förstås en annan möjlighet, eller risk som jag ser det.

Det kan förstås bli så att de radikala inom partiet, och de har dominerat i ett antal år nu, får ännu större röststyrka och ser valresultatet som en provokation och manar till ännu mer uttalad radikal hållning i många frågor. 

Bland annat har dessa krafter nu försökt beskriva valresultatet som ett etniskt problem.

Valet skulle alltså bara handla om svart/latino mot vit och inte om vilken politik kandidaterna pläderade för. En konfrontationslinje dras upp och det är uppenbart att här manas till strid. Republikanerna i representanthuset lär utsättas för intern press att sätta sig på tvären till allt som Obama föreslår. Polariseringen i USA riskerar alltså att förstärkas och de radikala krafter som ser illegal invandring och etniska minoriteter som den främsta förklaringen till landets ekonomiska kräftgång målar nu upp bilden av undergång och katastrof. Det är budskapet som trummas ut via deras främsta megafon Fox News bland annat.

Finansmagnaten Donald Trump har twittrat om revolution och utropar på sin mikroblogg:

- Låt oss kämpa som fan och stoppa denna stora och motbjudande orättvisa! Världen skrattar åt oss.

 

 Miljardären har tidigare utmärkt sig genom att kräva födelsebevis av Barack Obama för att styrka att han verkligen är född i USA. 

Han är förvisso inte ensam om att ha rest detta krav.

Det hör dock till saken att Obama redan gjort just detta, som enda president någonsin dessutom. Man kan ju fundera över varför just Obama utsatts för ett sådant ifrågasättande?

Donald Trump må ha en poäng när han ifrågasätter det amerikanska valsystemet med elektorer, men om hela världen skrattar åt USA så är det nog snarare åt honom och hans medradikaler än Obama. 

Hoppas jag åtminstone!