Israeliska bosättningar äter långsamt upp en framtida palestinsk stat

Som jag skrev nyligen är det svenska erkännandet av Palestina ett beslut i rättan tid. Den som har en ärlig mening att den enda rimliga lösningen på konflikten Israel-Palestina är att tvåstatslösningen kommer till stånd inser att en sådan nu brådskar om inte den infrastrukturella utvecklingen på marken ska hinna ikapp och förbi alla sådana planer. Bloggen Dessa mina minsta bröder betonar också detta ett par inlägg nyligen som är värda att läsa, här och här.

Just nu i skrivande stund pågår en konflikt i Östra Jerusalem om den för palestinierna så heliga Al Aqsa-mosken. Vid upprepade tillfällen har israeliska bosättare och högerextremister forcerat sig in på moské-området i skydd av israeliska säkerhetstrupper. Det är naturligtvis en maktdemonstration och provokation som nu orsakar omfattande oroligheter i östra Jerusalem och har lett till våldsamma demonstrationer och åtminstone två dödsskjutningar.

Striden om Östra Jerusalem börjar emellertid inte på långa vägar här och nu. Israel har alltid hävdat Jerusalem som sin huvudstad men detta är inte internationellt erkänt och det strider mot FN:s beslut om östra Jerusalem som en framtida huvudstad för Palestina. Det vill säga att staden skulle utgöra huvudstad för både Israel och Palestina. FN:s säkerhetsråd har i resolutionerna 252, 267, 471, 476 och 478 fastställt att alla lagstiftande åtgärder från Israel som ändrar stadens karaktär och status är att betrakta som ogiltiga och utan värde (null and void).

Israel har ändå i lag fastställt att hela Jerusalem utgör Israels huvudstad och har under senare decennier systematiskt annekterat delar av detta Östra Jerusalem och byggt bosättningar i strid mot internationell lag och FN-resolutioner. Ungefär 2000 palestinska hus har också demolerats sedan 1967. Flera hundra bosättare har dessutom helt sonika tagit lägenheter i den gamla delen av Östra Jerusalem i besittning där det med vapen och trakasserier ockuperar övervåningarna på flera hus. 

Ett exempel på dessa bosättningar är Har Homa/Abu Ghneim som successivt har vuxit till sig trots palestinska och internationella protester. Detta är dock bara ett enda exempel. Sedan 1967 har över en tredjedel Östra Jerusalem med omgivningar blivit exproprierat och bebyggt av israelerna, i strid mot de ovan nämnda FN-resolutionerna.

En FN-rapport (OCHA) om Östra Jerusalem som släpptes i mars 2011 inleds enligt följande:

” Within the framework of Security Council resolutions and the terms of reference of the Middle East peace process, such a solution must end the 1967 occupation and realize the two State solution, and resolve all permanent status issues, including Jerusalem. The UN Secretary-General believes that a way must be found for Jerusalem to emerge from negotiations as the capital of two States, with arrangements for the holy sites acceptable to all”.

 Denna önskan att hitta en väg att genom förhandlingar förvandla Jerusalem till den delade huvudstad som FN alltid förordat ser idag ut att klinga i stort sett ohörd från israelisk sida. Istället skyndar de sig att exploatera alltmer mark och stänga vägar kring staden för palestinierna vilket gör den alltmer svårtillgänglig för dem.

Av FN-rapporten framgår att palestinier sedan början av 1990-talet måste söka tillstånd för att ens besöka staden. Antalet tillstånd är begränsat och följaktligen förvägras en hel del tillträde till staden. Att bosätta sig där för palestinier från Gaza eller Västbanken är inte tillåtet annat än i undantagsfall som rör återförenande av familjer. En ytterligare försvårande omständighet för Östra Jerusalem är att den palestinska myndigheten (PA, Palestinian Authority) enligt Oslo-avtalet inte tillåts verka där vilket gör att Östra Jerusalem inte har något tydligt styre och att förvaltande institutioner är stängda. De palestinska invånarna i Jerusalem har inte heller israeliskt medborgarskap utan endast ”permanent uppehållstillstånd” vilket dessutom är mindre beständigt än det låter eftersom detta inte är överförbart till makar eller barn. Mer än 10000 barn lever som konsekvens av detta ”illegalt” i staden. Det här gör sammantaget att, enligt rapporten, Östra Jerusalem blir alltmer isolerat från övriga Palestina såväl fysiskt som politiskt, socialt och kulturellt.

Sedan rapporten skrevs har alltså den här utvecklingen mot isolering sakta men säkert fortskridit och bara så sent som för några dagar sedan rapporterades det om ytterligare utvidgningar av bosättningar. Premiärminister Netanyahu har också nyligen uttalat att Israel kommer att fortsätta att bygga i östra Jerusalem och att varje försök att dela staden kommer att bekämpas med ”en järnnäve”. Således finns inga som helst planer på att förändra den här israeliska politiken. Tvärtom.

Jag har tidigare skrivit om Israels bosättningspolitik och beskrivit den som ”Elefantens fot”, ett uttryck lånat från Sven Lindqvist som i sin tur lånat det från afghanen Abdur Rahman som använde det för att beskriva ryssarnas sätt att expandera sitt territorium. Rahmans textrader från början av 1900-talet tycker jag är oerhört effektfulla som beskrivning också av den israeliska bosättningspolitiken och ockupationspolitiken så de tål att upprepas. Byt bara ut ryssarnas mot israelernas så har vi fått den israeliska politiken uttryckt i en enda mening;

”Ryssarnas sätt att röra sig framåt liknar elefantens- han granskar först grundligt den plats där han ska sätta ned sin fot och när han väl har överfört sin tyngd dit drar han sig inte tillbaka och har heller ingen brådska att ta nästa steg innan han låtit sin fulla tyngd vila på den första foten och krossat allt som ligger under den”.

Den som inte har förstått den här israeliska taktiken förstår inte heller att varje fördröjning av en överenskommelse om en tvåstatslösning innebär att möjligheten för en sådan att bli verklighet sakta men säkert minskar och att den inom ett par decennier till realistiskt sett kan vara helt utsiktslös. En utveckling som jag menar att den nuvarande israeliska regeringen vill ha. Det är bland annat därför jag vidhåller att det svenska erkännandet av Palestina är ett beslut i rättan tid och ett sätt att försöka bidra till att ändra spelplanen - en game changer - och bryta ett kontinuum som annars leder allt längre bort från tvåstatslösningens slutgiltiga förverkligande.

Foto: Amer Aruri, B´tselem

Hamza Abu Tir in ruins of his home at Um Tuba, where he had lived with his wife and their three children. On 14 January 2014 Abu Tir was compelled to demolish his home himself after he received a demolition order from the municipality. By undertaking the demolition himself, he avoided paying the cost of demolition by the municipality and other fines. The family has no permanent residence at present.

Kartor:

Kartor och gränslinjer (gröna linjen, muren, vägar reserverade för bosättare etc)

Interaktiv karta över Västbanken med bosättningar, checkpoints etc

Blogginlägg och artiklar om bosättningspolitiken och ockupationen:

UI-bloggen, Utrikespolitiska institutet

Kyrkans tidning

Svenska Yle – människorättsrapportör bloggar

Anna Veeders blogg Al Hamatzav:

Jerusalem – fredens stad,enad stad?

Besök i Silwan

Olof Palme International Center, Agneta Carleson

Följeslagarprogrammet EAPPI reserapport av Thord-Ove Thordson

Slavoj Zizek i The Guardian

Artikel i Aftonbladet där ledande socialdemokrater skriver om Israels omöjliggörande av en tvåstatslösning

Information inifrån Israel och Västbanken kan också sökas här:

B´Tselem (The Israeli Information Center for Human Rights in the Occupied Territories)

Breakingthe Silence (Israeli soldiers talk about the occupied territories)

MachsomWatch (a volunteer organization of Israeli women observing and reporting on the Occupation)

TheElectronic Intifada