Israel/Palestina, Syrien, FN och världspolisen USA

Sedan den 30 mars har minst 35 människor dödats av israeliska prickskyttar vid gränsen till Gaza. Två av dem journalister i västar märkta med ”Press” i stora bokstäver. Barn finns också bland de mördade. Ett av de senaste offren var en 15-årig pojke som sköts i huvudet med ett direktdödande skott. Minst 100 har skottskadats, enligt en del uppgifter så många som uppemot 1000. Nyligen en 12-årig flicka som fick benet sönderskjutet.

Israel säger sig bara skjuta terrorister. I andra länder skulle de kallas demonstranter. Enligt AFP är flertalet av demonstranterna helt fredliga. ”It is OUTRAGEOUS to shoot at children!”, säger FN:s speciella sändebud för fredsprocessen i Mellanöstern Nikolaj Mladenov på twitter.

Det är inte heller första gången palestinier dödas av prickskjutande israeliska soldater från andra sidan gränsen. I ett videoklipp från december har soldaterna själva filmat hur de skjuter ihjäl en palestinier från långt avstånd och jublar över fullträffen.

Demonstrationerna i Gaza är en aktion till minne av sex ihjälskjutna palestinier vid en demonstration mot markockupationer 1976. De ska pågå fram till 15 maj är det tänkt. Hur många dödsoffer har de då krävt om Israel får fortsätta sitt prickskytte?

FN-generalen Guterres har krävt en oberoende utredning av dödsskjutningarna, liksom EU:s ”utrikesminister” Mogherini. Israel avvisar kraven och försvarsminister Lieberman beskriver soldaternas mord som ”nödvändiga”. Han tycker istället att soldaterna borde få medalj.

Vad säger då världspolisen USA?

Ja, saken togs upp i FN:s säkerhetsråd den 1 april redan och en resolution som krävde en transparent och oberoende utredning av skjutningarna. USA använde sitt veto och röstade emot resolutionen.

De hade ju viktigare saker att tänka på. Samtidigt som israeliska soldater bevisligen sköt ihjäl demonstranter vid gränsen mot Gaza och skottskadade mångfalt fler så utförde syriska armén eventuellt en attack med kemvapen mot Douma. Visserligen inte bekräftad och undersökt för att fastställa skuldfrågan, men det räckte ändå för USA som tillsammans med Storbritannien och Frankrike skickade 105 missiler mot Syrien som bestraffning.

Så hur ska vi nu tolka och analysera detta?

Till att börja med kan man lista vad vi med säkerhet vet eller inte vet:

I Syrien-fallet är det ännu inte ens fastställt om det förekommit en kemvapenattack. Varför skulle annars OPCW skickas in i en krigszon för att fastställa det man redan vet? Därmed kan knappast skuldfrågan heller vara fastställd. Först måste ju brott konstateras innan en skyldig pekas ut kan man tycka.

I Israel-fallet finns filmbilder från brottsplatsen och vittnen från FN och internationella NGO:er som Human Rights Watch med flera som bekräftar det urskillningslösa våldet.

I Syrien-fallet fanns milis från Jaish al Islam (Islams armé) i Douma. Gruppen har tidigare anklagats av bland andra Amnesty International för att ha använt kemvapen mot kurdiska rebeller och civila i norra Aleppo 2016. En talesman för Islams Armé erkände till och med att en av hans officerare använt ett ”otillåtet vapen”. Det finns med andra ord flera exempel på användande av kemvapen i Syrien och därmed ingen anledning att tvivla på att det kan ha skett igen i Douma. Men det finns också orsak till rimliga tvivel angående skuldfrågan. Den bör ju i vart fall fastställas innan bestraffningar utdelas.

I Israel-fallet finns demonstranter av vilka de flesta är fredliga medan några mer våldsamma bränner bildäck och kastar stenar mot israelerna. Enligt Human Rights Watch utgör de dock inget hot mot Israel som stat eller soldaterna vid gränsen.

Syrien såväl som Israel hävdar att de bekämpar terrorister. I Syrien-fallet är Islams Armé av Syrien, Iran, Ryssland och Egypten klassat som en terroristorganisation. Intressant nog har också USA:s förre vicepresident John Kerry i ett tal 2016 beskrivit dem som undergrupper till IS och al-Nusra. Något som president Obama visserligen senare ”korrigerade”. Islams Armé bildades 2013 och finansieras av Saudi-Arabien, vilket de dock förnekar, och har också anklagats för att ha tagit människor som gisslan för att använda som levande sköldar. Något som, till skillnad från kemvapenattacken, inte har erkänts av gruppen. Deras mål är hur som helst att inrätta ett Syrien under sharia-lagar.

 Med vetskap om ovanstående får läsaren själv bedöma i vilket fall det förefaller mest relevant att använda terroriststämpeln.

FN eller USA som världspolis?

För det första är det uppenbart att de två stora i säkerhetsrådet, USA och Ryssland, använder vetorätten i FN:s säkerhetsråd för att driva sina geopolitiska intressen. Det är emellertid ingen nyhet men framträder med tydlighet här. FN:s generalsekreterare Guterres har en klar poäng när han efterlyser en reformering av säkerhetsrådet och att vetorätten inte borde gälla i ärenden som rör folkmord, brott mot mänskligheten och större krigsförbrytelser. När det gäller såväl Syrien som Israel/Palestina slungas veton mot varandra mellan USA och Ryssland och låser alla försök till konstruktiva lösningar. När det gäller Syrien är det Ryssland som främst använder sitt veto medan det i fallet med Israel är USA som gör det oftast. Som exempelvis före jul då samtliga i säkerhetsrådet röstade för en resolution som skulle göra att alla beslut om Jerusalems status är ogiltiga och måste upphävas. Detta med anledning av USA:s beslut att flytta sin ambassad till Jerusalem. ”Inget land ska tala om för USA var vi ska ha vår ambassad”, sa USA:s FN-ambassadör Nikki Haley. Maktspråk med den starkes rätt.

För det andra kan vi konstatera att Israels brott beskrivs och betraktas av USA på ett helt annat vis än Syriens. I ett uttalande från Trump-administrationen tidigare i april uppmanas palestinierna i Gaza att hålla sig borta från gränsen mot Israel. Underförstått, skyll er själva om ni blir skjutna. När det gäller Douma har inga liknande uttalanden gjorts angående Islams Armé och andra rebellmiliser som uppehållit sig i staden. Där gäller alltså en annan logik.

De dubbla måttstockar som USA använder sig av i dessa fall handlar förstås dels om att hålla vänner som Israel om ryggen och dels om att Ryssland stöttar Syriens regering. Fiendens fiender blir då USA:s vänner även om det handlar om en islamistisk rebellgrupp som vill införa sharia-lag. I inget av fallen främjar USA:s agerande en fredlig utveckling, varken i Syrien eller i Israel/Palestina-konflikten.

Detta sagt samtidigt som USA återigen riktar ett hot mot Sverige och varnar för att underteckna FN-avtalet om kärnvapenförbud. Denna gång från USA:s nedrustningsambassadör (?!) Robert Woods. Uppenbarligen med uppgift att förhindra nedrustning.

Den kloke Hans Blix påminner mycket riktigt om att ingen har utsett USA (eller Storbritannien och Frankrike) till någon sorts världspolis. USA:s agerande visar dock att de själva uppenbarligen ser sig som en sådan. 

Jag föredrar FN alla dagar i veckan. Om USA tillåter?