Per Gudmundson skrev i förra fredagens nummer (31/10-14) av
SvD en kort och synnerligen illa underbyggd ledare med titeln ”Fel att erkänna
Palestina nu”. Den har provocerat mitt medvetande i en hel vecka nu och det
känns förlösande att få skriva av sig ett sorts öppet svar.
Det jag reagerar emot är dels hans påstående om att Sverige,
genom att erkänna Palestina, skulle ”belöna destruktivitet”. Samt att han menar
att han inte ser några större tecken på att Sveriges beslut skulle kunna
efterföljas av andra EU-länder.
Att belöna
destruktivitet
Gudmundson hävdar i sin ledare att beslutet att erkänna
Palestina är ”illa genomtänkt”. Han menar att ett sådant ”belönar
destruktivitet” och syftar då på de raketer som Hamas skickat mot Israel de
senaste åren. Han väljer då att helt glömma den belöning för sina (har tappat
räkningen hur många) brott mot FN-resolutioner - rörande ockupationen av
palestinskt område, övervåldet på denna ockuperade mark och dess
bosättningspolitik - som Israel ständigt erhåller i form av utökade
handelsavtal med EU. En handel som ökat ganska stadigt sedan 1995 då
associeringsavtalet mellan EU och Israel undertecknades, enligt svenskaambassaden i Tel Aviv. Sedan dess har uppgraderingar av avtalet gjorts med
jämna mellanrum utan någon egentlig debatt alls och utan att det hörts så
mycket som ett pip från Per Gudmundson och hans liberala ledarskribentkollegor.
Däremot har liberala röster med jämna mellanrum höjts för att ge Israel
medlemskap i EU, vilket enligt min mening vore en oerhört mycket mer
provocerande belöning av destruktivitet än att erkänna Palestina.
Handelsavtalet ger Israel förmånligare handelsvillkor med EU
än något annat icke-medlemsland och möjlighet till deltagande i EU-program som Horizon 2020 (research fond), Galileo (satellitnavigeringsprojekt)
och Erasmus (studentutbyte). All
handel med industriprodukter (import såväl som export) är tullfri. Detta avtal
har alltså fortsatt att gälla och uppdaterats i snart 20 år trots Israels
tidigare brott mot FN-resolutioner och de som begåtts under den period avtalet
gällt. Det hör till saken att EU mycket väl kan använda avtalsvillkoren för att
säga upp det. Där finns nämligen en artikel (artikel 2) som säger följande:
”Relations between the
Parties [...] shall be based on
respect for human rights and democratic principles, which guides their internal
and international policy and constitutes an essential element of this
Agreement”.
Denna artikel 2 säger alltså att respekten för mänskliga
rättigheter i såväl inrikes som utrikes politik är ”ett grundläggande element för
avtalet” . Det är inte heller så att den här skrivningen är en
plakatparagraf som inte används av EU generellt. Det görs en mycket aktiv
bedömning av EU vad gäller möjligheten till sanktioner och Ryssland har
exempelvis ”drabbats av” restriktioner efter deras annektering av Krim. En rad andra
stater är också föremål för olika typer av sanktioner eller ”restrictivemeasures”, som exempelvis Bosnien-Hercegovina, Kina, Egypten, Libanon,
Moldavien, Ukraina och USA.
Det är läge att påminna (inte minst Per Gudmundson) om att
FN-organet UNHCR (United Nations Human
Rights Council) har riktat fler fördömande resolutioner mot Israel än de gjort
mot alla andra nationer sammantaget.
Men Israel fortsätter att frodas ekonomiskt genom sitt, för
landets ekonomi oerhört viktiga, handelsavtal med EU, Israels top trading partner. Det tycks inte
finnas några tecken på att en förändring av detta diskuteras i EU heller.
Åtminstone ses inga spår av detta på svenska ambassadens i Tel Aviv hemsida som
jag refererade till tidigare. Där beskrivs framtiden istället så här:
”Svenska produkter har
ett gott namn på Israels innovationsbenägna, konsumtionsinriktade och mogna
marknad. Den ekonomiska utvecklingen och den mycket goda innovativa miljön
erbjuder således goda förutsättningar för en utökad bilateral handel och
samarbete med Sverige och ett större antal investeringar i bägge riktningar”.
Möjligen kommer denna text att ändras lite om Israel
fortsätter att ”straffa” Sverige diplomatiskt för regeringens erkännande av
Palestina. Men den omvända frågan är ju om EU ska fortsätta att ”belöna
destruktivitet” för att använda Per Gudmundsons formulering?
Att lämna initiativet
till Israel
Att invänta att Israel ska ändra attityd till förhandlingar
om en tvåstatslösning är en mycket osäker taktik för den som är helt uppriktigt
för en tvåstatslösning och vill att den ska komma till stånd så snart som
möjligt. Bara häromdagen gick den högerradikale Naftali Bennett ut och
tillkännagav att han tänker göra allt för att motarbeta en sådan lösning och
istället förorda att Israel annekterar hela Area C vilket motsvarar ungefär 61
% av Västbanken. Detta för att reducera det område dispyten handlar om vilket
ju verkar praktiskt och behändigt för Israel men kanske inte riktigt vad EU och
FN hade tänkt sig. Bennett är hur som helst inflytelserik och väntar vi
tillräckligt länge utan att pressa Israel kanske den här ”fredsplanen” blir det
vi får se istället. Den internationelle juristen John V. Whitbeck säger i sin
artikel om Bennetts utspel följande:
”One may hope that Mr Bennett´s blast of
honesty will blow away any residual illusions within those Western governments which
have for decades been blocking the realization of a Palestinian state on the
ground by arguing that a Palestinian state can only exist, even on a purely
legal level, as a result of negotiations with Israel […]”
Om det räcker för att beröva även ledarskribenter som
Gudmundson denna illusion återstår att se.
Det finns dock en annan opinion i Israel som det finns all
anledning att stödja för den som förordar en fredlig lösning med ett Israel och
ett Palestina som grannar med normala bilaterala förbindelser. Fredsrörelsen
brukar ofta beskrivas (och är oftast) vänsterinriktad, men för inte så länge
sedan fick Israels premiärminister Netanyahu post som borde ha överraskat honom
lite. 106 före detta generaler, Mossad-agenter och polisbefäl uppmanade honom
att snarast arbeta för att en tvåstatslösning blir verklighet och menar att en
sådan mycket väl kan vara förenlig med Israels krav på säkerhet. En av
undertecknarna ger i en intervju följande budskap till Netanyahu:
”We´re on a steep slope toward an increasingly
polarized society and moral decline, due to the need to keep millions of people
under occupation on claims that are presented as security-related. I have no
doubt that the prime minister seeks Israel´s welfare, but I think he suffers
from some sort of political blindness that drives him to scare himself and us”.
Denna politiska blindhet tycks smittsam bland svenska
ledarskribenter måste vi konstatera och lär åtminstone ha drabbat Per Gudmundson.
Tecken på efterföljande
Dessutom hävdar Gudmundson att det inte heller finns mycket
som tyder på att andra EU-länder tänkt följa efter Sverige. Just detta
påstående ser jag antingen som total förträngning eller annars en till
inkompetens gränsande blindhet som är skrämmande.
Både de brittiska och irländska parlamenten har röstat
igenom krav på erkännande av Palestina. Enligt den brittiska tidningen the Guardian en ”växande internationell trend”.
De socialistiska ledamöterna av franska underhuset har
alldeles nyligen i en motion uppmanat regeringen att erkänna Palestina för att
med erkännandet som instrument ”uppnå en slutlig uppgörelse i konflikten”.
I Nederländerna är både det socialdemokratiska
regeringspartiet och det liberala oppositionspartiet för ett erkännande av
Palestina.
Det spanska parlamentet kommer att rösta om ett erkännande och
fick nyligen en petition från 469 israeliska intellektuella, politiker och
militärer med en uppmaning om att rösta för ett erkännande av Palestina. Enligt
undertecknarna en förutsättning för Israels framtida säkerhet och existens.
Sanningen är alltså att det aldrig tidigare har funnits en
större och politiskt bredare europeisk opinion för ett erkännande av Palestina.
EU:s nya utrikespolitiska överhuvud Federica Mogherini har
naturligtvis tagit intryck av den tilltagande europeiska bristen på tålamod med
den israeliska bosättningspolitiken och oviljan att förhandla om en
tvåstatslösning. Hon har nyligen uttalat sin önskan att vid slutet av sitt
förordnande se förverkligandet av en palestinskt självständigt stat. Till the Guardian sa hon nyligen att det är
hög tid för Europa att agera och för EU att röra
sig framåt i frågan. Detta tar hon naturligtvis med sig vid det besök i
Israel och de ockuperade palestinska territorierna som hon genomför just i
skrivande stund.
Vad är detta annat än tecken på att andra EU-länder har
allvarliga tankar på att göra som Sverige och därmed förvandla den svenska
regeringens beslut till en isbrytare i frågan? Men det kanske är just detta som
irriterar Gudmundson och andra liberala ledare mest?
Petitionstexten till spanska parlamentet i sin helhet:
Israeli
Petition to Members of the Spanish Parliament in Favor of Palestinian
Recognition:
"We, citizens of Israel, who wish for it
to be a safe and thriving country, are
worried by the continued political stalemate
and by the occupation and
settlements activities that lead to further
confrontations with the Palestinians
and obliterate the chances for a compromise. It
is clear that the prospects for
Israel's security and existence depend on the
existence of a Palestinian state
side by side with Israel. Israel should
recognize the state of Palestine and
Palestine should recognize the state of Israel,
based on the June 4, 1967
borders. Your initiative for recognizing the
state of Palestine will advance the
prospects for peace and will encourage Israelis
and Palestinians to bring an
end to their conflict.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar