SvD:s ledarskribent Per Gudmundson är rejält bekymrad nu. Det
framgår av hans ledare igår, med rubriken ”Turist i verkligheten”, om
regeringens utrikespolitik och Margot Wallströms inställda Israel-resa. Israel
har gjort en kraftig markering mot Sverige genom att inte välkomna den svenska
utrikesministern Margot Wallström till några officiella möten. Hennes planerade
besök har ställts in eller möjligen skjutits upp. Sveriges och den röd-gröna
regeringens besked att erkänna Palestina ligger naturligtvis bakom den unika
israeliska markeringen. Det borde ju den rödgröna regeringen ha förstått,
tycker Gudmundson. Somligt talar för att de inte ”begriper ett dyft”,
formulerar han det. Han talar om regeringens möjliga oförståelse för hur
världen fungerar. Men landar i att regeringen nog inte alls bryr sig och att de
internationella relationerna skulle vara mindre viktiga än inrikespolitiska
vinster. En ”plakatpolitik” som jämförs med Palmes engagemang mot USA under
Vietnamkriget.
Jag vet inte om Gudmundson med detta menar att Palme hade
fel angående Vietnamkriget? Eller för den delen om apartheidregimen i Sydafrika
och det, från högerhåll ofta kritiserade, stora stödet till Nelson Mandela och
ANC? Vi skulle ha undvikit att ta ställning och istället undfallande tonad ned
kritiken för att inte störa de diplomatiska förbindelserna? Att ta ställning
för något som stämmer överens med den egna värdegrunden och rättsuppfattningen
kan ju ofta krocka med andras uppfattningar och intressen men det vore märkligt
om det innebar att detta skulle leda till tystnad. Ska vi då inta samma
hållning gentemot Ryssland eller Nordkorea? Förvisso bör det intas viss försiktighet
när det gäller protester som är illa styrkta som exempelvis Carl Bildts kritik
av Sovjet/Ryssland i samband med misstänkta ubåtskränkningar under 1980- och
90-tal, men det är förstås inget Gudmundson tar upp i sin ledare.
Nej, det är inte alldeles lätt att reda ut vad som enligt Per Gudmundson är det
största felet. Engagemanget för Israel-Palestina eller att regeringen inte alls
bryr sig om utrikespolitik?? Själv har Gudmundson visat många prov på sin
analytiska förmåga vad gäller utrikespolitik. Just avseende det svenska
erkännandet av Palestina exempelvis. Den 30 oktober-14 tittade han i kristallkulan
och såg inga som helst tecken på att något land skulle följa efter Sveriges
exempel. ”Mycket lite tyder på det”, menade han då.
Redan innan han skrivit detta röstade det brittiska
underhuset (uttalat påverkade av det svenska beslutet) med förkrossande
majoritet för ett erkännande av Palestina. Det var förvisso inget bindande
beslut men regeringen har fått en klar signal från de folkvalda och Israel
fördömde givetvis resultatet.I mitten av november kom så det spanska parlamentets nästan
enhälliga antagande av en motion som uppmanar regeringen att erkänna Palestina
som stat.Frankrikes parlament genomförde i början av december en
liknande omröstning som landade i samma resultat som det brittiska och ungefär samtidigt i Belgien lade de
fyra belgiska regeringspartierna fram en gemensam motion där ett erkännande av
Israel föreslås. Det anses vara en fråga om vilket datum erkännandet ska ske. En vecka före jul antog också EU-parlamentet med kraftfull
majoritet en resolution som ”i princip stöder erkännandet av Palestina”. Den är
förvisso inte bindande men antagandet av alla dessa resolutioner och
uppmaningar till nationella regeringar är normerande och pekar åtminstone i en
helt annan riktning än Gudmundsons spådomar.
Hans verklighetsbild är förvisso inte helt överensstämmande
med alla dessa parlamentarikers som nu förordar en skärpt attityd till Israel. Gudmundson
upprepar i ledaren igår sin uppfattning att ett erkännande av Palestina endast
tjänar som belöning till Hamas för deras ”raketkrig mot Israels civila
befolkning”, som han kallar sommarens demolering av Gaza för. En märklig beskrivning
av ett krigsutbrott där ”sluträkningen” blev fyra döda israeliska civila och
1462 palestinska (varav 495 barn), enligt FN-organet OCHA. Vilket i sig endast
utgör ett brottstycke ur den långa lista av övergrepp på civila som kan skrivas
om flera decennier av israelisk ockupation av palestinska områden, trakasserier
av civilbefolkning, diskriminering och expansiv bosättningspolitik. Enklast kan
Gudmundson och andra ta del av siffror och andra detaljer genom att studera
B´Tselems hemsida där det förs noggrann bok över övergreppens art och tragiska
numerär.
Det förefaller inte heller som att Gudmundson reflekterat
över möjligheten att den israeliska (över)reaktionen mot Sverige kan grunda sig
i en israelisk ”plakatpolitik” som bedrivs som ett led i kampanjen inför det
stundande israeliska parlamentsvalet. Något som däremot påpekas i Aftonbladets
ledare från igår. En alltmer pressad israelisk högerregering skramlar nu så
gott den kan utrikespolitiskt för att leda uppmärksamhet från det faktum att
vänsterkoalitionen börjar gå förbi i opinionsmätningar inför valet.
Faktum är väl att Gudmundson inte reflekterat alls utan
fortsätter sin haveristlinje avseende Israel-Palestina. För det märkliga är väl
egentligen att de allra flesta länders diplomatiska förbindelser med Israel
bara flutit på samtidigt som Israel bedrivit sin repressiva ockupation av den
mark som är tänkt som Palestina i en tvåstatslösning. Detta trots Israels
ständiga brott mot FN-resolutioner. 65 sådana är den senaste siffra jag sett. Sannolikt
ett världsrekord som omvärlden ändå tycks ha accepterat i många år då
handelsavtal har undertecknats, schlagerfestligheter har avnjutits och normala
diplomatiska förbindelser odlats utan större protester. Den här undfallenheten
för Israel har också noterats av en mängd bedömare under lång tid nu. Bara för
att ta fram ett exempel i statsvetaren Ulf Bjerelds artikel i SvD Brännpunkt
från 11 augusti 2006. Han ställde redan då frågan om inte Israels ständiga brott
mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna riskerade att ge demokratin
dåligt rykte i Mellanöstern och urholka de värden som de byggs på. Sedan dess
har nästan allt blivit värre för palestinierna med två kraftfulla offensiver
mot Gaza med katastrofalt resultat för civilbefolkningen där, fortsatt byggande
av bosättningar på Västbanken och östra Jerusalem samt fortsatt repressiv
lagstiftning. Samt en fortsatt radikalisering av motståndet. Hamas maktposition
uppstod inte av en slump.
Kanske är det så att omvärlden nu äntligen börjar tröttna
och agera för att få ett slut på Israels alltmer hårdnackade motarbetande av
den tvåstatslösning som de allra flesta är eniga om måste komma till stånd?
Utom Per Gudmundson vill säga. Han vandrar vidare, för att
parafrasera hans egen text, som ”turist i verkligheten” utan att ha begripit
ett dyft av vad som egentligen händer. För en sådan kan det säkert framstå som
att konflikten börjar och slutar med raketer från Hamas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar