Vad händer i Ukraina egentligen? – nr 4. USA övar i Ukraina och en splittrad nation går till val

Militär utveckling

Det har varit tämligen knapphändigt med rapporter från Ukraina på sista tiden men de senaste bulletinerna från OSSE vittnar om fortsatta strider trots det avtal om eldupphör som undertecknades för snart en månad sedan nu. Den senaste av dem från igår där det rapporrteras om granateld kring Donetsk flygplats. Granat- och artillerield har också observerats i Luhansk så sent som i torsdags.

Man kunde kanske förväntat sig att läget skulle ha lugnat ned sig efter att en överenskommelse slöts nyligen att dra tillbaka tunga vapen och skapa en 30 km djup demilitariserad buffertzon mellan separatisterna och de ukrainska regeringsstyrkorna.  Utländska stridande ska också hållas borta från buffertzonen.

Uppgifterna om ryska reguljära förband har surrat envist i media och i uttalanden från president Porosjenko, Carl Bildt och andra västledare och Nato-företrädare under ett par veckor nu men det är fortfarande väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att få konkreta bevis eller preciserade uppgifter om vilka förband detta skulle röra sig om. Till dess måste uppgifterna betraktas enbart som rykten eller anklagelser som inte kunnat styrkas. Därmed inte sagt att det skulle vara en omöjlighet.

Däremot kan det beläggas att en USA-ledd stridsövning, Rapid Trident 14, just har genomförts i trakten av Lviv. 1300 soldater från 15 länder, inklusive USA alltså, har ”fälttränat” i Yavoriv på direkt begäran från den ukrainska militären och regeringen, enligt de amerikanska europastyrkornas egen hemsida. Övningen avslutades bara för några dagar sedan och måste i det läge som nu råder betraktas som tämligen provokativ men på nämnda hemsida beskrivs den så här:

”The exercise is designed to promote regional stability and security, strengthen international military partnerships and foster trust while improving interoperability among NATO and partner nations”.

Huruvida övningen har stärkt Rysslands tillit till NATO och därmed stärkt stabiliteten och säkerheten i regionen återstår att se men det förefaller troligt att den åstadkommit det motsatta.

Nato i Ukraina

Politisk utveckling

Ungefär samtidigt som president Porosjenko ratificerade avtalet med EU 15 september skrevs också ett förslag till parlamentet som ska ge viss självadministration för delar av Luhansk- och Donetsk-regionerna i östra Ukraina. Lokala val föreslås den 9 november i år och förslaget innehåller också garantier om tillåtelse att använda ryska språket (eller andra språk) i vardagslivet och en form av amnesti för de som deltagit i ”händelserna” i området. Det sistnämnda kan vara en viktig faktor medan det att tillåta att folket talar ryska med varandra låter mer som en självklarhet än generöst. Men det tyder ändå på en vilja att tillmötesgå Donbass på flera punkter och kan vara en öppning mot vidare samtal åtminstone.

Den spricka mellan öst och väst som jag har skrivit om i tidigare inlägg är något som ofta förbises i analyser av utvecklingen i Ukraina. Den förekommer inte bara militärt och politiskt alltså utan är en vardagsrealitet sedan långt tillbaka. Yaroslav Hrytsak, professor i historia vid Ukrainian Catholic University, skriver i en artikel i Gazeta-po-ukrainsky om hur splittrad nationen Ukraina är. Misstänksamhet mot folk från andra delar av landet och stereotypt tänkande om varandra hindrar ett enande av landet, menar han. 

Hans utgångspunkt är en undersökning som gjordes redan efter den orangea revolutionen (2004-5):

”The survey showed that in the case of the West, one can really speak of one region. However, there was nothing like that in Dnipropetrovsk, Donetsk and Kharkiv regions. Each one loved itself – and nobody except the people from Donetsk loved Donetsk. A particularly strong dislike existed between the people from Dnipropetrovsk and those from Donetsk”.

Han berättar också om sin egen erfarenhet bland annat när han fem veckor före presidentvalet talade med människor i Dnipropetrovsk och slogs av vilken respektlös attityd som de han talade med hade gentemot “Donetsk-folket”. I Lviv, fortsätter han, har de flesta den uppfattningen att det ”riktiga Ukraina” bara är där det talas ukrainska. Det finns alltså en utbredd misstänksamhet mot de rysktalande regionerna och Donbass i synnerhet och befolkningen där känner generellt ett klart ”utanförskap”. Den senaste tidens strider mot regeringsstyrkorna lär dessutom ha spätt på denna känsla.

Professor Hrytsak tycker att den stereotypa inställningen som människor i de olika landsändarna har sinsemellan bör lösas genom att underlätta kontakter och förordar investeringar i vägar och järnvägar. Behovet av detta kan jag själv intyga efter mitt besök i landet för en månad sedan. Ukrainas inrikespolitiska problem är dock av än värre slag och korruptionen är kanske det största problemet.

Porosjenko presenterade också för ungefär en vecka sedan en färdplan för framtiden där ett reformpaket ska utrota korruptionen, hoppas han. Makten ska decentraliseras och skattesystemet och säkerhetsorganisationen ska reformeras är det tänkt.  Finansieringen har han dock bett om hjälp med och kräver en miljard euro extra från EU och ungefär lika mycket i statsgarantier från USA.

Det parlamentsval som ska hållas i Ukraina kan bli en våldsam historia. Tidigare i somras förbjöds kommunistpartiet, som i förra parlamentsvalet fick 13 % av rösterna, och det varnades då för att beslutet kunde öppna upp för fler förbud av partier. En farhåga som ser ut att besannas. För några dagar sedan i Kiev protesterade medlemmar i partiet Volya mot att valkommissionen vägrat att registrera deras kandidater inför valet. På banderoller varnade demonstranterna för ett nytt majdan. Tongångar som har hörts lite här och var på senare tid. 

Parlamentsvalet är planerat till den 26 oktober. Jag hoppas kunna återkomma med en liten genomgång av vilka partier som finns (kvar) att välja för de ukrainska medborgarna.

PS) Den som är speciellt intresserad av att få dagliga rapporter från Ukraina eller bara vill ”browsa” igenom vad som händer i de olika regionerna kan jag rekommendera OSSE:s nyheter och pressmeddelanden som finns att tillgå här (och går att prenumerera på).

Andra gröna bloggare om Ukraina:

Fredrik Frangeur

BirgerSchlaug

och andra:

Skipper

Bror Perjus

Joakim Andersen

Ett enat Palestina första steget mot tvåstatslösning – kan EU ta initiativ till nästa steg?

En ganska stor nyhet som fallit i skugga av IS framfart, ebolaepidemin och regeringsbildning smög i så gott som samtliga tidningar igenom nyhetsflödet i form av en minimal notis i vilken TT-AFP förkunnade att Hamas och Fatah har enats. En samlingsregering ska omedelbart ta kontroll över hela det palestinska territoriet (PA) inklusive Gaza.

Vi får vända oss till utländska medier för att få fylligare analyser av vad detta egentligen innebär. Sju år av bitter rivalitet ser ut att vara över och reaktionerna från Israel och USA är oro. Hamas är fortfarande paria där och deras utvidgade auktoritet ses som ett hot.

Själv ser jag det som en öppning där Hamas i och med överenskommelsen med Fatah intar en mindre kategorisk hållning till erkännande av Israel. Den nya samlingsregeringen tillkännager nämligen också som sitt mål att få till stånd en palestinsk självständig stat inom 1967 års gränser. Det i sin tur innebär ju ett erkännande av Israels existens inom desamma. Det vill säga en tvåstatslösning, vilket Hamas tidigare förkastat helt för att istället kräva att Israel ska upphöra att existera.

Palestinas nya regering säger sig också eniga om att vilja se Israels blockad av Gaza avbrytas och gränsposteringar öppnas under överinseende av FN-styrkor. En rimlig lösning som Israel knappast kan avfärda som totalt förkastlig. Eller snarare inte borde kunna. För reaktionen från Israel är helt igenom negativ och snarast aggressiv.

"Enough of these tricks. If this new Palestinian government has regained sovereignty over Gaza the first thing that Abbas should do is announce he is starting demilitarisation of Gaza”, säger Benjamin Netanyahu. Efter en sommar där Israel har bombat Gaza sönder och samman. Förstörelsen och dödstalen efter den senaste israeliska attacken mot Gaza, den s.k. Protective Edge, förskräcker, och frågan är vilka förutsättningar den nya palestinska auktoriteten har att bygga upp Gaza?

Enligt WHO lider mer än 20 % av Gazas befolkning av allvarlig psykisk ohälsa till följd av sommarens israeliska attacker. Unga har förlorat framtidshoppet och en allmän känsla av hopplöshet har ökat under sommaren. Rapporten visar också att 17 sjukhus och 58 läkarkliniker skadats av Israels attacker varav 1 sjukhus och 7 kliniker är totalförstörda. 47 ambulanser har skadats varav 14 helt demolerade. 

Enligt FN (OCHA) har 2131 palestinier dödats i offensiven varav 1473 civila inklusive 501 barn. Ungefär 110000 människor fanns i början av september fortfarande i tillfälliga flyktinganläggningar i UNRWA:s regi. 18000 hus har förstörts och lämnat ungefär 108000 människor hemlösa. 450000 står utan tillgång till kommunalt vatten. Mer än 360 fabriker har helt eller delvis förstörts, skadorna på djurhållningen är omfattande och stora delar av jordbruksmarken har blivit obrukbar. Om vad detta innebär mer i detalj kunde vi läsa i en artikel i SvD för ett par veckor sedan.

Liknande rapporter skrevs efter den förra stora israeliska attacken mot Gaza, den s.k. Operation Gjutet Bly 2008-9. 

Förstörelsen under Operation Gjutet Bly av anläggningar som byggts med hjälp av EU-medel föranledde en fråga (från Jill Evans från Party of Wales/Gröna gruppen) i EU-parlamentet:

”Kommer [EU]kommissionen att försöka återkräva värdet av EU-finansierad infrastruktur och projekt från Israel som förstörts av landets militär under den senaste konflikten i Gaza? Kommer kommissionen i framtiden att utveckla ett system för att från Israel återkräva värdet av alla EU-finansierade projekt som förstörts av israeliska militära insatser?”

Något sådant system hade inte EU då men värdet av skadegörelsen beräknades av en speciell grupp under EUNIDA till drygt en halv miljard euro. 

En liknande fråga ställdes av Norbert Neuser (tysk Socialdemokrat) i EU-parlamentet i somras. I svaret från kommissionen framgår att det fortfarande inte finns något system för att återkräva dessa medel samt att det är för tidigt att göra någon uppskattning av det första värdet avseende EU-projekt till följd av sommarens israeliska attack. Men att det under 2013, då det inte förekom någon stor samlad attack mot Gaza eller Västbanken, ändå hade förstörts 51 anläggningar finansierade av EU-medel eller av EU-medlemsländers medel.

Det här aktualiserar FN-tjänstemannen Robin Turners uppmaning till EU att bli mer aktivt och inte bara betala för Israels förstörelse (”be a player, not just a payer”). Han säger bland annat så här till Euronews för några dagar sedan:

“Europe can play an important role. Europe is Israel’s largest trading partner and the largest donor to the Palestinian Authority. Europe has huge influence on both of those parties and needs to utilize that influence. Europe should not just be a payer but they also need to be a significant player in this exercise.”

Den nya enade palestinska auktoriteten öppnar för förutsättningen för en självständig och enad palestinsk stat förutsatt att Israel kan släppa förtreten att en sådan även innefattar Hamas. EU skulle i det här läget mycket väl kunna spela en mycket viktig roll som medlare för en tvåstatslösning där krav ställs på den framtida palestinska staten att erkänna Israel och upphöra med fientliga handlingar mot landet och samtidigt kräva av Israel att göra detsamma. En framtid som grannar, inom 1967 års gränser, är något som länge har diskuterats och som EU med ekonomiska medel skulle kunna uppmuntra. Till Israel i form av bibehållna handelsavtal och en utveckling av förbindelserna med EU och till Palestina i form av hjälp till återuppbyggnad. Förhoppningsvis då denna gång utan att Israel genast demolerar de anläggningar som just har uppförts.

Men det kräver ett visst mått av press på Israel där just en inskränkning av handelsavtalen med EU skulle kunna användas som medel för att få den israeliska regeringen att mjukna och sätta sig vid förhandlingsbordet med seriösa avsikter. Det är, som jag tidigare skrivit, dags att sätta press på Israel. Eller med Robin Turners ord:

”Europe should not just be a payer but they also need to be a significant player”

Demokrati – vad är det?

Jag läste en artikel i Aftonbladet av Mattias Irving. Han som nu står inför rätta för att han sjöng psalmer i färdvägen för de marscherande nazisterna i Svenskarnas Parti vid deras nazitåg i Jönköping 1 maj i år. Ett ”brott” som sannerligen går att diskutera. Artikeln han skrev hade flera tänkvärda delar som jag funderat en hel del över. Han skriver så här:

”Istället för levande idédebatt om de brännande frågorna om vilket Sverige vi vill se, har vi fått en diskussion vars främsta kännetecken är formalistiska utläggningar om korrekta och inkorrekta former för att försvara människovärdet”.

Han ger ett par exempel på detta och fortsätter så här:

”Dessa exempel vittnar om en banaliserad syn på den demokratiska processen, som en marknad där alla partier och åsikter ska ha lika chans att konkurrera om väljarna. Men om vi på allvar godtar ett politiskt tillstånd av åsikternas allmänna utbytbarhet så har vi också abdikerat från den mänskliga plikten att skilja rätt från fel”.

Irving benämner det sistnämnda ”den demokratiska ryggmärgsreflexen”.

Dagen efter AB-artikeln av Irving publicerats skriver Kjell Magnusson, docent i sociologi, i SvD om Sverigedemokraterna. I slutet av artikeln fastslår han att demokrati är ”en fråga om regler, snarare än värderingar”.

Det är knepigt det där med demokrati. Men jag tror att Magnusson har fel.

Den demokratiska ryggmärgsreflexen

Hur förhåller vi oss till att UD plötsligt hittar på en säkerhetsregel för att stänga ute Edward Snowden från UD? Demokrati handlar om regler och inte värderingar, säger Magnusson? Vad är vad? Är Snowden, som avslöjat en integritetskränkning av Orwellska mått, värd bestraffning eller belöning? 

Jag tänker också exempelvis på de israeliska soldater som blivit refuseniks, det vill säga vägrar tjäna den israeliska krigsmakten då de i sina tjänster vid landets signalspaning tvingats medverka till en politik där uppgifter de samlat in används för att skaffa kollaboratörer och splittra det palestinska samhället. Uppgifter som används för utpressning av homosexuella, otrogna eller sjuka i behov av avancerad sjukvård i Israel att tjäna ockupationsmakten.  Är de hjältar eller värda den bestraffning som kriminella som den israeliska försvarsministern utlovat?

Eller de som väljer att ställa sig i vägen för nazister när de marscherar triumfatoriskt på 1 maj med drömmar om att skapa ett nytt Nazi-Tyskland med allt det vi vet vad ett sådant för med sig?

Rätt eller fel? Det är det staten som avgör, formellt sett. Men kan vi säga att vi självklart vet vad som är rätt och vad som är fel? Irvings resonemang är inte heller oproblematiskt. Men vi kan välja en hållning till en rad frågor som innebär att värderingar ställs på sin spets.

Demokratin formas av våra normer

Det går inte att slå fast vad demokrati är. Det är något vi formar och som speglar värderingar eller normer vi har. Det sägs ju att demokratin kommer från Grekland men den omfattade endast en liten del av befolkningen i dåtida Aten, kanske cirka 10 %. Kvinnor, slavar och utlänningar (metoiker) gavs inget tillträde till de demokratiska arenorna. Länge fick halva befolkningen (kvinnorna) finna sig i att vara uteslutna, i vissa länder långt in på 1900-talet. I Schweiz ända till 1971. Lokalt i kantonen Appenzell Innerrhoden fick kvinnor rösträtt först 1990. Demokratin definierades av regler som uteslöt halva befolkningen men regler som formats av värderingar. När dessa förändras så ändras också regelverken.

Vi bestämmer med andra ord själva vad vår demokrati ska vara. Den formas av debatt och diskursiva förskjutningar, av inre opinionstryck, påtryckningar utifrån eller av viljestarka (i värsta fall diktatoriska) politikers pådrivande. Av människorna i det område som den demokratiska enheten omfattas av. Kampen om normerna pågår ständigt i vardagen, i smått likaväl som stort. Den känner inte bara partifärger utan spelar på mer subtila plan än så. Det finns inget givet recept på demokrati men vi kan i viss mån styra eller välja vilket som ska vara viktigast, regler eller värderingar. Vi medverkar också till vilka regler som ska gälla och som kan accepteras.

Legitimitetskrisen

Demokrati är folkstyre men folket kan alltså omfatta så få som 10 % av invånarna i demokratin. Det kan bestå av enbart vita eller av åldersgränser (16, 18, 20, 25 år) eller andra begränsningar. Regler formas för demokratin och värderingar ligger till grund för reglerna.

Uppfattningen om vad folkstyret är varierar också i den moderna demokratin. I David Helds Demokratimodeller (originalutgivning 1987, mitt ex en uppdaterad upplaga från 2005) ges några exempel på olika uppfattningar om vad som ska räknas som folkstyre:

1) Att alla ska styra, 2) Att alla ska delta personligen i viktiga beslut 3) Att de styrande ska vara ansvariga inför de styrda 4) Att de styrande ska vara ansvariga inför de styrdas representanter 5) Att de styrande ska väljas av de styrda 6) Att de styrande ska väljas av de styrdas representanter 7) Att de styrande ska verka i de styrdas intresse

 Vanligast är dock någon form av representation av folket och formeringen av demokratiområdet är vanligen nationalstaten. Staten det är vi, brukar det sägas. Men acceptansen av statens och de politiska institutionernas styrande med våra liv är beroende av någon form av legitimitet. Den kan dock, enligt David Held, graderas på en skala som rör sig från tvång eller orderföljande över tradition, apati, pragmatisk eftergift, instrumentellt accepterande, normativt samtycke till idealt normativt samtycke. Det sistnämnda kanske möjligen en utopi (?). 

Det finns således olika skäl till att lyda order och rätta sig efter regler, påpekar Held och fortsätter;

”Ett legitimt politiskt system är ett som får normativt stöd av sin befolkning”.

Den västerländska s.k. liberala demokratins framgång kan förenklat förklaras med en parallell ekonomisk framgång efter andra världskriget och en växande välfärd som gav folket belöningar för sitt följande av regelverk och acceptansen av statlig styrning. I och med att framgångssagan började krackelera under 1970-talet har emellertid staten ifrågasatts. Den nyliberala vågen inte minst har bidragit till ett ifrågasättande av statens legitimitet och att istället framhäva individens autonomi. George Orwells övervakningssamhälle i klassikern 1984 användes flitigt som referens i beskrivningen av statens allomfattande kontroll över individerna. Den nyliberala individstyrda världen kan på flera sätt vara etikett på den värld vi nu lever i, åtminstone på västvärlden. 

Men samtidigt är det nyliberala projektet också mitt i (påstår jag i alla fall) en process av sönderfall. Det blev inte det utlovade lyckoriket för alla, lika lite som den sovjetiska marxism-leninismen lyckades skapa ett sådant. Fördelningen av ekonomiska krisers - (eller möjligen krisens om man ser det som en enda långdragen process sedan 1970-talet med återkommande depressiva ”utbrott” – effekter är en nyckelfaktor som David Held lyfter fram i debatten om legitimitetskrisen för staten eller det politiska systemet, eller själva demokratin som sådan. Han understryker vidare hur ”tillfälliga, fragmentariska och riktningslösa” dagens protester är och lyfter fram den stora tveksamhet som finns inför alternativ till de institutioner vi har och vilken politisk inriktning som är bäst att slå in på. Han fortsätter så här:

”När inställningen till staten blir fientlig så gror också fröna till andra slags politiska rörelser, t.ex. de nya högerrörelserna”.

Kampen om normer

Kampen mot terrorism försätter oss också i normativa bryderier, vilket just nu är minst sagt aktuellt. Ska den annars så omhuldade fria rörligheten begränsas och för vilka grupper/individer kommer denna begränsning att bli mest kännbar? Vad skapar detta för effekter för legitimiteten för den liberala demokratin?

Detta för oss tillbaka till whistleblowers som Snowden eller de israeliska soldaterna jag nämnde i början. Men också till Sverigedemokraternas framgångar i senaste valet. Den politiska förvirring som råder kan mycket väl höra samman med en relativisering av de normer som världssamfundet genom formuleringen och erkännandet av de mänskliga rättigheterna med hygglig framgång skapat efter att ha sett en värld plågas av två världskrig på kort tid och hur mänsklighetens dödgrävare försökt skapa en värld reserverad för endast en ras och en världsuppfattning.  

Kan vi alla enas om att Kina är en demokrati? Eller Saudi-Arabien? Skulle inte tro det. Ändå definierar dessa länder ofta sig själva som sådana. Demokrati som marknadsföringstrick. Demokratins regelböcker skrivs onekligen med olika bläck, ibland osynligt. Om innehållet blir alltmer relativiserat kanske själva institutionen som sådan blir helt poänglös och vi svänger tillbaka till auktoritativa former av nationella styren och en upplösning av världssamfundets institutioner? 

Så vad är demokrati?

Det här är ingen enkel diskussion. Vi gör oss själva en otjänst om vi påstår detta. Om folket väljer att rösta på ett parti som Sverigedemokraterna så bör folkets röst få genomslag är det rimligt att hävda. Kampen mot SD eller Svenskarnas Parti blir således inte en partipolitisk kamp i traditionell mening där olika åsikter debatteras och kan vägas mot varandra i nästa val utan måste rimligen handla om en kamp om vilka normer som ska råda och vilka värderingar vi vill sätta främst. I den kampen kan vi alla välja på vilken sida vi vill vara, hur vi vill formulera det eller i vilken grad vi vill delta.

På vilket sätt deltar då svenska staten som utestänger Snowden från sina lokaler? Eller som väljer att åtala en psalmsångare istället för företrädarna för det parti som förordar ett Sverige där ”endast människor som tillhör det västerländska genetiska och kulturella arvet, där de etniska svenskarna ingår, skall kunna vara svenska medborgare”. Tolkningen av FN-konventioner om förbud av rasdiskriminering är bara en av många normativa problem som ger de regelverk och lagar vi har. Dessa kan hela tiden omförhandlas och skrivas om. Det har vi den folkvalda riksdagen till. Vi får de lagar och regler vi själva väljer skulle man kunna påstå. Statens agerande är dessutom också normerande, vilket inte heller ska förglömmas.

Just därför är det så viktigt att de här frågorna diskuteras på allvar. Jag vore dåraktig om jag skulle påstå att jag själv satt inne med några självklara svar på dessa men tror att samhällskontraktet skulle må väldigt bra av en seriös diskussion där frågor ställs på sin spets. Vad är det för samhälle vi vill ha och vilka värden ska dominera? Här tycker jag att de liberala partierna och den liberala pressen sviktar och tenderar att just göra det för enkelt för sig. Det blir då en låg kvalitet på debatten som inte kommer ned till djupet av de frågor som jag här försökt lyfta fram exempelvis.

Till dess att den diskussionen tar verklig fart får nog liberala debattörer som Jasenko Selimovic finna sig i en framväxande våldsam antirasism och en och annan tutande vuvuzela i gathörnen där de högerextrema marscherar. Men jag tror det brådskar att ta diskussionen innan de politiskt extrema marscherar in i Rosenbad.

Ensidig, partisk och fragmentarisk rapportering från Ukraina

Den gode Torsten Kälvemark uppmärksammar oss i dagens Aftonbladet på att tyska public service-företaget ARD fått förödande kritik för rapporteringen från Ukraina. Det är företagets eget programråd dessutom som står för kritiken. Det har saknats belysning av EU:s roll i förhandlingarna om associeringsavtal och västländernas medansvar för krisförloppet. Majdanrörelsens högerextrema har granskats dåligt och fokuseringen på Putin varit orimlig och rapporteringen tendetiöst antirysk. Med mera, med mera. Programrådet har på webbsidan ”heise online” lagt ut, för den tyskspråkige att läsa, mer i detalj vad kritiken går ut på.

Hans-Dietrich Genscher, f.d. liberal utrikesminister, ska i tidningen Die Zeit ha yttrat att språkbruket borde nedrustas och anspelar på det upphetsade tonfallet mot Ryssland. Möjligen finns en möjlighet till nyansering nu när Carl Bildt snart avgår som svensk utrikesminister och hans polska kollega Radoslaw Sikorski nu, efter ommöblering i den polska regeringen, blir talman för parlamentet istället.

Men det är väldigt intressant att ta del av kritiken mot den tyska public service-kanalen och tankarna går förstås genast till vårt eget Sveriges Radio och SvT. Vilken kvalitet har deras Ukraina-bevakning hållit? Det kan finnas anledning att återkomma till det.

I vårt grannland Finland dessutom har utrikesministern Erkki Tuomioja nyligen skapat rubriker genom att hålla sig kritisk till den finska mediabevakningen av konflikten i Ukraina. Han har vid ett möte med ett center för ungdomar, Elokoulussa Hollola, förklarat sin åsikt att ”Ukraina måste förstå att inte använda sin rätt att gå med i Nato eftersom Ryssland är ett rött skynke”.  Han kritiserade också EU för dess agerande under Ukraina-konflikten. Han sa också att det Ryssland gjort har till stor del varit en reaktion på händelser som de själva inte har inlett. Rätt väsensskilt från vår egen utrikesministers hållning gentemot Ryssland och mycket intressant att noter. I svenska media dock inte ett ord vad jag har kunnat finna så den finskkunnige får hålla till godo med Ilta-Sanomat.

Just Natos roll i Ukraina-konflikten har det varit oerhört lågmälda kommentarer om från svensk media och jag tror att det till viss del beror på okunnighet. Eller också att kritik av Natos expansiva politik inte passar in i ”Putin är dum”-mallen som det mesta av rapporteringen från Ukraina anpassas till.

Natos roll i förloppet

Vad är Natos intressen i Ukraina? Räck upp handen den som hört mycket om det i svensk public service. Att Nato hade förhandlingar på gång med Ukraina fram till Janukovychs tillträde som president 2010 är en inte oväsentlig detalj i sammanhanget. Denne motsatte sig Nato-medlemskap för Ukraina och ville att landet skulle förbli alliansfritt, som Sverige alltså. Det ukrainska parlamentet röstade om saken senare samma år till fördel för alliansfrihet. Nato-medlemskap avskrevs från landets säkerhetspolitiska agenda. 

Nato-ledaren Anders Fogh-Rasmussen lät i februari i år meddela att dörren till Nato fortfarande stod öppen för Ukraina och för bara några veckor sedan lät den ukrainske premiärministern Yatsenyuk meddela att han kommer att be parlamentet att föra in landet på en väg mot Nato-medlemskap.  

Vid ett möte mellan Nato och Ryssland i Bukarest 2008 klargjorde Vladimir Putin den ryska inställningen till ett Nato i Ukraina. I sitt tal den 2 april 2008 sa han bland annat så här:

As for the policy of expanding the alliance, we have been attentively watching your discussion yesterday. On the whole, of course, we are satisfied with your decisions, which took place. But If I speak about Georgia and Ukraine, it is clear that the matter concerns not only security issues […] But in Ukraine, one third are ethnic Russians. Out of forty five million people, in line with the official census, seventeen millions are Russians. There are regions, where only the Russian population lives, for instance, in the Crimea. 90% are Russians. Generally speaking, Ukraine is a very complicated state. Ukraine, in the form it currently exists, was created in the Soviet times, it received its territories from Poland – after the Second World war, from Czechoslovakia, from Romania – and at present not all the problems have been solved as yet in the border region with Romania in the Black Sea. Then, it received huge territories from Russia in the east and south of the country. It is a complicated state formation. If we introduce into it NATO problems, other problems, it may put the state on the verge of its existence. Complicated internal political problems are taking place there. We should act also very-very carefully. We do not have any right to veto, and, probably, we do not pretend to have. But I want that all of us, when deciding such issues, realize that we have there our interests as well. Well, seventeen million Russians currently live in Ukraine. Who may state that we do not have any interests there? South, the south of Ukraine, completely, there are only Russians”.

Ändå kunde anas en viss storögd förvåning när Svt rapporterade om Putins tv-tal den 18 mars i år när han tillkännagav Krims införlivande med Ryssland och bland annat yttrade följande:

”Vi blev lurade gång på gång, beslut fattades bakom ryggen på oss, vi ställdes inför fullbordat faktum. Nato utvidgades österut och militär infrastruktur placerades vid våra gränser. De sade hela tiden till oss att det här inte angick oss [...] När det gäller Ukraina har väst gått för långt, agerat okänsligt, oansvarigt och oprofessionellt”.

Nato har länge känt till att Ukrainas och Georgiens eventuella framtida medlemskap i Nato varit en oerhört känslig fråga för Ryssland och ett potentiellt hot alldeles invid porten till ryskt territorium. De bör ha vetat och veta om att deras närvaro där kan provocera fram en ännu större konflikt och ge anledning åt Ryssland att på allvar gripa in i östra Ukraina. Det sämsta Ukraina kan göra i nuläget, om de räds Ryssland, är att anträda en väg in i Nato, som den ukrainske premiärministern Yatsenyuk vill. Det borde Nato-företrädare tala om för honom. Men troligen kommer det att uppmuntras och spetsa till konflikten ytterligare vilket gör läget än farligare för världsfreden. Det ukrainska folket är, som jag skrev om i söndags, däremot kluvna inför ett Nato-inträde men kan säkert ledas att tro att detta skulle vara till gagn för landet.

Ja, det här är bara en av alla trådar som svensk public service skulle kunna följa upp. Om jag orkar och får tid tänker jag fortsätta med att lyfta fram EU:s roll. När media inte gör sitt jobb får man göra jobbet själv, så att säga. Särskilt som vi saknar kritiska programråd a´ la Tyskland.

FN-mötet om klimatet – plattform för en sant kunskapsbaserad politik?

Idag hålls stort möte i FN om bland annat klimatproblemen. FN-chefen Ban Ki-Moon sägs sätta klimatfrågan väldigt högt. Det låter bra. Frågan är hur världens olika ledare rankar problemen? Fredrik Reinfeldt reser dit som en före detta ledare och kanske inte helentusiastisk inför framtidsplaner för ett Sverige som han inte längre är högsta ansvarige för? Samtidigt säger ju ryktet att han ska vara kandidat till posten som generalsekreterare för FN.

Hur som helst är det läge just nu att slå fast att tillräcklig kunskap finns för att alla representanterna för världens länder måste inse att något (mycket) måste göras om inte klimatkatastrofen ska drabba oss redan inom ett par-tre decennier. Det här året lär gå till historien som det varmaste sedan mätningar började utföras, enligt NOAA, National oceanic and atmosphere administration. Forskningen är förvisso oense om hur mycket av temperaturökningen som är en naturlig variation men att människan inverkar temperaturhöjande är dock de allra flesta helt ense om. Om detta kan man läsa i dagens SvD. En liten notis alldeles före valet upplyste också om att koldioxidhalterna i atmosfären ökade mer än någonsin under 2013. 

I pappersversionen av SvD, alldeles under artikeln jag refererar till ovan, finns också en liten ruta med den intressanta upplysningen att sol- och vindkraft numera är konkurrenskraftiga energikällor helt utan subventioner, åtminstone i soliga och blåsiga delar av USA. Kostnaden för vindenergi har rasat från 101 USD per MWh (megawattimme) 2009 till numera 37 USD/MWh. Häromdagen kunde vi också ta del av Svenska Kraftnäts generaldirektörs Mikael Odenberg funderingar kring ny kärnkraft. Han kallar drömmarna om sådan för en utopi. Den är helt enkelt för dyr. Att olja, kol och naturgas är ändliga eller icke-förnybara energikällor. Vi kommer alltså att kunna utvinna allt mindre kvantiteter. Det här är kunskap som till och med våra skolbarn har inhämtat i tidig ålder. Likaså att användningen av olja, kol och gas är den största orsaken till växthusgasernas ökning i atmosfären.

Samtidigt kräver alla länders ledare evig tillväxt. Med alla medel (banklån inte minst) uppmuntras vi att konsumera mera. Tillväxten i många länder, bland andra Sverige, består till största del av konsumtion. En ökad konsumtion kräver ökad produktion och därmed resursuttag bland annat i form av energi. 

Där är kretsloppet som gör att det är så förtvivlat svårt att vända de där siffrorna för temperaturhöjning och koldioxidhalter som jag inledde med. Det här vet också alla de världsledare med följe som nu lägrar FN-högkvarteret i New York. Det är inte heller särdeles svårt (eller borde inte vara) att inse det omöjliga i tillväxtsiffror på ca 3-4 % varje år eftersom vi måste tänka i termer av exponentiell förändring. Vad det innebär bör de flesta gymnasieelever känna till. Så det gör nog också världsledarnas sakkunniga i ämnet som lär vara tillhands under FN-mötet.

Jag har en god vän som brukar kritisera min kritik av tillväxtens helighet. Han brukar resa runt i landet för att konsultera kommuner hur de ska gå tillväga för att nå bättre tillväxtsiffror. Samtidigt såg jag nyligen på fb att han efterlyste en sant kunskapsbaserad politisk debatt.

Där håller jag med honom!

Begär jag då för mycket om jag nu förväntar mig att världens ledare idag har skapat en plattform för en sådan när det gäller klimatfrågan? F-N tro´t!

 

Ukrainas historia och nationalism: nr 5. Ukrainas framtid; nationalistisk diktatur eller demokratisk mångfald?

Jag har i fyra inlägg (som är här och här samt här respektive här) försökt bidra till en förförståelse av konflikten i Ukraina. När jag själv var där, i västra Ukraina, för ett par veckor sedan greps jag av den nationalistiska stämning som rådde där. Att en nation sluter sig samman när det är utsatt för hot är inte alls märkvärdigt. Men det finns också element i den ukrainska nationalismen som ekar otäckt från andra världskrigets nationalsocialistiska idéer om ett ”rent” Ukraina, fritt från såväl ryssar som polacker, judar och andra etniska minoriteter.

En första förutsättning för att Ukraina på allvar ska kunna ta itu med sina problem är förstås att striderna upphör mellan rebellerna i öst och den ukrainska armén. Det lär dock inte på långa vägar räcka för att komma till rätta med de enorma strukturella, ekonomiska och sociala relationsproblem som står i vägen för utveckling i landet. Anna-Lena Laurén pekar i en artikel i SvD ut problem som president Porosjenko står inför. Ett stegrande missnöje inom armén försvårar möjligheterna att få ett militärt övertag i öst som kan pressa rebellerna till förhandlingar. Förband som vägrar strida, deserteringar och tillbakadraganden från strategiska positioner samt protester mot inkallelser – inte minst från arga mödrar – plågar centralregeringen i Kiev. 

Det eldupphör som undertecknades för ett par veckor sedan känns som en defensiv åtgärd för att skapa andrum för trupperna och den politiska ledningen i Kiev. För några dagar sedan beslutade också parlamentet om en viss särstatus för östra Ukraina. Eftergifter för att blidka rebellerna och Putins Ryssland. Det återstår att se om det räcker.

Detta eldupphör har dock visat sig bräckligt och så gott som dagligen rapporterar OSSE om artilleri- och raketbeskjutningar och stridigheter inte minst vid flygplatsen i Donetsk. Det förefaller högst osäkert alltså om detta eldupphör är ett steg mot fred eller bara en andpaus från de värsta stridigheterna.

Korruptionen är ett av de värsta problemen för landet och Laurén berättar i sin artikel att Tetjana Tjornovol - f.d. Majdanaktivist som utsetts att leda regeringens antikorruptionskommitté – avgick från sin post för några veckor sedan för att hon tyckte den politiska viljan saknades för att komma tillrätta med korruptionen. Högst sannolikt finns det alldeles för många i ledande positioner som har alldeles för mycket att förlora på att korruptionen bekämpas. Ekonomen Anders Åslund, likaledes i SvD, framhåller också korruptionen som landets största hinder för ekonomisk utveckling och pekar ut den ryska gasen som huvudsaklig källa till oligarkernas rikedomar och utarmning av den ukrainska offentliga ekonomin. Han efterlyser radikala reformer. Jag är dock inte så säker på att Åslund är den allra bästa av konsulter i det här fallet med tanke på vad hans råd (chockterapin) fick för konsekvenser för Ryssland när han under 1990-talet fungerade som rådgivare åt Jeltsin med ekonomiskt kaos och snarare en framväxt av oligarkernas ekonomiska maktstruktur som följd. Frågan är alltså vad sådana kan åstadkomma? För människorna i framför allt Donbass-området lär det innebära strukturella åtgärder som kan framkalla ett ännu större missnöje med centralmakten i Kiev och få befolkningen där att kräva ryskt ingripande. 

Laurén utesluter inte att missnöjet med den politiska ledningen kan växa så kraftigt att vi får se ett nytt Majdan framöver. Det är i alla händelser ingen lätt balansgång som det nya parlamentet som ska väljas om några veckor har framför sig.

Den politiska viljan

Den politiska viljan att komma till rätta med korruptionen tycks alltså minst sagt liten. Att ett nytt parlament ska förändra den saken förefaller tämligen naivt att tro. De högerextrema krafter som haft en betydelsefull roll under Majdan-upproret (statskuppen?) lär finnas med även i det nya parlamentet efter valet. Däremot menar Lauren i ovan nämnda artikel att Svoboda, som hittills varit det mest inflytelserika av de högerextrema partierna, är på tillbakagång och att det istället ser ut som att Oleh Ljasjkos (som jag skrivit om tidigare) Radikala partiet istället växer. En man med parlamentsslagsmål som specialitet och med en ”egen” bataljon (Aidarbataljonen) i strid mot rebellerna i öst. En bataljon som enligt många vittnesmål gjort sig skyldigt till krigsförbrytelser och som hyser flera fascistiska frivilliga från olika länder, bland andra från Sverige. Det låter inte som en lovande framtidsman för Ukraina. Men dessa krafter har inte minst i västra Ukraina ett starkt stöd.

Det förekommer också ett förtryck mot yttrandefriheten i Ukraina som det rapporteras väldigt lite om men som inte heller bådar gott för möjligheterna att få en sant demokratisk utveckling i landet. Nyligen gjorde landets säkerhetstjänst ett tillslag mot landets största oberoende tidning Vesti. ”Brottet” tidningen gjort sig skyldigt till är att ha publicerat en artikel av Mika Velikovskij som åkt runt vid östfronten och intervjuat människor från bägge sidor i konflikten. En nyanserad artikel som landets regering alltså inte tolererar. Journalisten själv säger till Aftonbladet att den nya lag som införts i Ukraina i praktiken innebär att journalister ”enbart rapporterar en sida av konflikten”. Carl Bildts självsäkra uttalande i våras om ukrainska politiker som personer som ”arbetar för värderingar som är våra” klingar tämligen ihåligt i ljuset av de här tendenserna.

Den ukrainska befolkningens vilja

Om några veckor får alltså den ukrainska befolkningen i demokratiska val uttrycka sin politiska vilja. Vilken väg ska Ukraina gå? Med tanke på ovan nämnda påtryckningar och stämningen i landet och de pågående stridigheterna i öst är risken stor att det inte blir den fredliga, demokratiska vägen som väljs. Nationalismen banar väg för en konfrontativ linje. Påhejade av EU och Nato piskas också den ryskfientliga inställningen på och utsikterna för fred och frihet i Ukraina förefaller ganska dimmiga. Risken är att röster som vill återknyta till Stepan Banderas och OUN:s idéer om ett ”rent” Ukraina vinner mark och skapar en stat som fjärmar sig än mer från ”värderingar som är våra”.

Den ryska påtryckningen är för de flesta också tämligen uppenbar. Putins Ryssland vill inte ha ett land under Natos inflytande som närmsta granne. Hur direkt Ryssland är inblandat i den väpnade konflikten är det dock förvånansvärt svårt att riktigt få grepp om. Häromdagen upprepades Carl Bildts tidigare anklagelser mot Ryssland om att det skulle finnas ryska reguljära förband i Ukraina. Uppgifter från ”företrädare för flera västländer” gör gällande att minst fyra ryska sådana skulle vara insatta på ukrainsk mark. Det märkliga är att dessa uppgifter ännu inte har kunnat verifieras av någon av de hundratals observatörer som OSSE har på plats i landet inklusive Donbass och minst två gränsövergångar. 

Per-Arne Bodin, professor i slaviska språk vid Stockholms universitet, skrev en understreckare i SvD häromveckan i vilken han framhåller landets ”glidande historiska identiteter” och det ”vanliga folkets” känsla av samhörighet med Ryssland. Han påpekar att de gränser mellan öst och väst, som jag själv redogjort för i mina senaste inlägg om landets historia och nationalism, inte är absoluta utan relativa. Det ligger nog väldigt mycket i detta. Han menar slutligen att landet utan utländsk inblandning (från såväl EU och Nato som Putins Ryssland) skulle kunna utvecklas till att bli ”ett perfekt exempel på ett modernt, öppet och mångkulturellt Europa”. 

Det är en from förhoppning men jag har som sagt mina tvivel om förutsättningarna för en sådan utveckling som läget är nu. Men jag hoppas jag har fel.

Ett sätt att få en fingervisning om vart det ukrainska folket vill gå är ju att fråga det. En undersökning som gjorts alldeles nyligen ger intressanta besked. Ett av Ukrainas ledande marknadsundersökningsinstitut SOCIS (hittar den inte på nätet men fått den av OSSE-källor) har frågat folk hur det skulle röstat idag om det hållits folkomröstning om medlemskap i EU, Nato respektive den ryska tullunionen. Resultatet visar att sett över hela landet är övervägande delen av befolkningen positiv till ett närmande till EU, men övervikten är inte så stor som man skulle kunna tro och varierar kraftigt i olika delar av landet. Undersökningen visar ingen majoritet för ett medlemskap i Nato men däremot i EU. Det är dock inte mer än 62 % som säger sig vara klart för ett sådant. Mest EU-positiva är man i Västra Ukraina och i Kiev medan det i Donbass endast är 23 % som säger sig vara för EU-medlemskap. Den ryska tullunionen har där ett större stöd än i andra delar av landet, dock endast av 38 % av de tillfrågade. Möjligen hade siffran varit högre om någon av de 800000 flyktingar som befinner sig i Ryssland hade tillfrågats men stödet sett över hela landet är endast 18,3 % för denna tullunion.

Hur det här resultatet kommer att ta sig uttryck i det kommande ukrainska parlamentsvalet är förstås svårt att sia om men det vittnar i alla fall inte alldeles överraskande om stora skillnader inom landet i åsikterna om var framtiden ligger. Frågan är om det finns någon politisk kraft som har förmågan att ena landet och få befolkningen att känna samhörighet över denna absoluta eller relativa gräns mellan öst och väst?

Undersökningens resultat:

------

En notering och tips om artiklar att ta del av:

Jag tycker mig notera att det i Finland finns en betydligt mer insatt och nyanserad bild av läget i Ukraina. Troligen har det att göra med landets långa gemensamma historia med Ryssland och dess speciella förhållande till Sovjet/Ryssland säkerhetspolitiskt och handelspolitiskt alltsedan självständigheten för Finland 1917 och inte minst under efterkrigstiden.

Exempelvis:

En mycket omfattande och nyanserad bild av Ukraina i februari 2014 skriven av en finsk tjänsteman vid finska riksdagens stora utskott, Peter Saramo och publicerad i webbtidskriften Simeon ja Hanna om informationskriget i februari 2014.

Artiklar av Yle (statliga finska televisionens hemsida):

... om Krim-konflikten

... och om händelserna i Ukraina (publ februari 2014)

Ukrainas historia och nationalism: nr 4. Var kommer den ukrainska nationalismen in i bilden?

I mina tidigare inlägg (som finns här samt här och här) om Ukrainas historia och nationalism har jag försökt teckna en bild av landets historia. Som stat betraktat är denna väldigt kort. Men de nationalistiska självständighetstankarna har funnits i minst 100 år. Nationalism kräver dock en berättelse som berättigar självständigheten som nation och denna berättelse knyts som regel till myter och hjälteepos. Det är intressant att undersöka i vilka sådana som dagens ukrainska nationalism hämtar sin inspiration.

Enligt John A. Armstrong, professor vid University of Wisconsin-Madison och författare till boken ”Ukrainian nationalism”, kom den moderna nationalismen sent till Ukraina. Definierad alltså som uppfattningen att personer av en distinkt kultur bör konstituera en oberoende stat. Intellektuella ukrainare vid början av 1800-talet kan sägas vara de första nationalisterna och vid mitten av samma århundrade fick nationalismen sitt främsta litterära språkrör i Taras Shevchenko som finns avbildad på porträtt och statyer överallt i Ukraina. Först långt senare dock följde politiska rörelser som krävde en ukrainsk nation. Armstrong skriver så här (min översättning från engelska):

”Få ämnen är av större vikt för förståelsen av de politiska krafter som formar samtidens samhälle som interaktionen mellan nationalism, i sina mångfaldiga manifestationer, och socialism, i sina olika förgreningar”.

Ukrainsk nationalism i synnerhet, menar han, eftersom den formades under en tid då marxistisk socialism började få inflytande i det ryska imperiet. Förhållandet mellan den ukrainska nationalismen och den sovjetiska kommunismen blev med tiden alltmer komplicerat.

Västra Ukraina framhåller han som det område där basen för den ukrainska nationalismen skulle få sitt säte. Det framgår tydligt idag då den röd-svarta flaggan, symbol för ultranationalismen, vajar som talrikast i den västukrainska staden Lviv där hjältekulten kring Stepan Bandera flitigt hålls vid liv (se tidigare inlägg och senare i denna text). 

Nationalism kan vara ett svårdefinierat begrepp men åtminstone två vanliga komponenter brukar sägas vara religion respektive distinkta och homogena traditioner och sedvänjor, något som inte kan påstås ha existerat i Ukraina före första världskriget (1vk) då den nationella rörelsen började formas. Språkliga olikheter har också präglat det som idag utgör Ukraina. Den ukrainska nationalismen har, enligt Armstrong, istället fokuserats vid den gemensamma historiska traditionen, att det en gång så självständiga och storartade ukrainska folket måste återta detta förlorade arv. Han menar emellertid att någon sådan historisk statsbildning är svår att finna avseende Ukraina och att de ukrainska nationalisterna varit tvungna att gräva djupt i de historiska annalerna för att finna grund för enhetssymboler.

Den mytiska nationalismen

Typiskt nog är flera av de ledande i den tidiga nationaliströrelsen också författare, som nämnde Shevchenko, Ivan Frank och Nicholas Kostomarov, vid sidan av historikern Michael Hrushevskyi. Mytbildning och litterär inspiration snarare än dokumenterade och faktabaserade källor formar basen för den ukrainska identiteten. Vilket i sig kanske inte är unikt då det utgör en viktig källa för alla nationers identitetsbygge men ändå förefaller särskilt framträdande avseende Ukraina.

Det så kallade Kiev-riket utgör bas för teorin om den ukrainska distinkta identiteten men det bortses då från att även ryssar kan göra anspråk på rötter därifrån. Än mer brukar Dnjepr-kosackerna användas som inspirationskälla för nationalismen och deras kamp mot Polen och Ryssland tolkas gärna som en kamp för ett självständigt Ukraina, vilket ju är en tämligen vinklad historieskrivning. Den store kosackledaren Bohdan Khmelnytskyi framhävs ofta som en nationell symbol. Han ledde sina arméer ända till floden Wisla i Polen men behövde stöd från ryssarna för att kunna hålla polackerna i schack långsiktigt. Den vasalliknande ställning han med tiden fick i förhållande till Moskva framställs ofta som att unionen med Ryssland påtvingades ukrainarna. En gångbar myt även i dagens Ukraina naturligtvis.

Den nationalistiska kampen för ukrainsk självständighet under tiden efter 1vk försvagades av kampen mellan röda och vita vilket gjorde att bönder och arbetare helt eller delvis hade andra prioriteringar än de intellektuella och borgerliga nationalisterna.

Integral nationalism

En under mellankrigstiden samtida rörelse som Armstrong menar fick stort inflytande på ukrainsk nationalism var den som i åtminstone amerikansk forskning kallas ”integral nationalism”. Denna form av nationalism fick starkast inflytande i Mussolinis Italien och Hitlers Tyskland men även i länder som Polen, Rumänien, Ungern och Jugoslavien. Definitionen av integral nationalism är, enligt Armstrong, följande:

1) en tro på nationen som överskuggande alla andra värden och ideologier 2) en mytisk tro på en idé om en solidaritet mellan nationens individer baserad på en tänkt gemensam historisk-kulturell samhörighet eller biologisk rastillhörighet 3) ett underordnande av rationellt analytiskt tänkande till förmån för ”korrekt” emotionell intuition 4) uttryckande av den nationella viljan genom en stark, karismatisk ledare och en elit av entusiastiska nationalister organiserade i ett enväldigt parti 5) glorifiering av aktion, krig och våld som uttryck för en biologisk överlägsenhet för den egna nationen.

Militanta nationaliströrelser som studentrörelsen SUNM och UVO samt senare OUN bar alla på element från ovanstående form av nationalism. Tillmälet ”nazister” eller ”fascister” som idag ofta möter de ukrainska soldaterna i öst har inte så lite grund i detta faktum. När det gäller de frivilligbataljoner som slåss mot rebellerna i öst äger de dessutom en stor del riktighet.

Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två (?)

En viktig faktor som Armstrong pekar ut som ett misslyckande för den tidiga ukrainska nationalistiska rörelsen är den bristande förståelsen för de sydöstliga böndernas behov. Markfrågan stod hela tiden i centrum för de talrika bönderna i sydöst och OUN:s försök att vinna stöd för sin strävan efter en enad ukrainsk nation hade kunnat få en mer solid bas (åtminstone för framtiden, som är nu) om de fullt ut greppat detta.

En annan viktig del av Ukraina dit nationaliströrelser hade svårast att nå var Donbass-området med Donetsk som centrum. Den extremt snabba industrialiseringen av detta område under 1930-talet fick befolkningsmängden att öka enormt och arbetskraft rekryterades inte bara från övriga Ukraina utan också till stor del från Ryssland. Detta faktum, tillsammans med det geografiska avståndet till nationalismen stimuli-centrum väst-Ukraina, dämpade entusiasmen för nationaliströrelser avsevärt. Även bland ukrainare i detta område hade russifieringen fördjupats och ryska språket blivit mycket mer utbrett än i andra delar av Ukraina. Identifikationen med ryssar som broderfolk i dagens Donbass-område är alltså inget att förvånas över.

Den militanta nationalismen

Det starka stödet för radikal nationalism i västra Ukraina formerades under kriget och fick sin spjutspets främst i självständighetsorganisationen OUN, inte minst dess militanta Bandera-fraktion. Enligt Armstrong var deras idéer mycket nära fascismens och deras insisterande på rasrenhet gick, menar han, kanske till och med längre än fascismens doktriner. Sannolikt spelar kommunismens fäste i Ukraina stor roll för radikaliseringen av OUN som för att få kraft att bekämpa röda armén var tvungna att söka bundsförvanter hos nazi-Tyskland och i den ideologi dessa bottnade i.

Armstrong menar också att den äldre nationalistiska kosack-myten (se ovan) efter andra världskriget (2vk) blev mindre framträdande i västra Ukraina där istället minnet av kampen under 2vk mot både tyskarna och röda armén blivit den främsta ankringsbojen för nationalistiska berättelser. Till detta måste också läggas den beväpnade gerillakrigföring som utfördes av OUN:s avknoppning UPA (Ukrainian Insurrectionary Army). Inte förrän 1950 då dess överbefälhavare Shuhkevych dödades nära Lviv kunde UPA knäckas, trots att aktiviteten inte helt upphörde ens då. Denna kamp mot sovjetryssland kan idag ses som en troligen effektivare stimuli av nationalistisk patriotism, åtminstone i västra Ukraina, och används förstås flitigt i konflikten med Ryssland.

Denne Stepan Bandera är nu en symbol i stil med Che Guevara under 1960- och 70-talen (och ännu) och finns på t-shirts, kaffemuggar, svartröda flaggor och allsköns udda prylar som säljs på marknader och torg i västra Ukraina. Under mitt besök i landet framträdde denna personkult i synnerhet i Lviv. Men Bandera och OUN är omstridda ämnen. Vem var han och vad stod han och hans OUN-fraktion för egentligen?

Kapitlet Bandera

Den radikala fraktion av nationaliströrelsen OUN som Bandera blev ledare för (i fortsättningen kallad OUN-B för Bandera) bildades 10 februari 1940. De ville tillintetgöra Sovjet och bygga ett nytt samhälle på ruinerna av det och gjorde sonderingar bland andra sovjetrepubliker för att försöka mana till uppror även bland dessa. Deras sociala program talade om att kämpa mot ”människans degradering, medborgarens degenerering, förtrycket av kvinnor under förevändning av jämställdhet och den stalinistiska propagandans fördummande effekten på barnen. Punkter som kan förefalla lite udda men som föreföll klart relevanta under Stalins Sovjet.

Deras manifest deklarerade också att de kämpade för mänsklig frihet och värdighet, åsikts-, samvets- och religionsfrihet. Värden vi känner igen som manifesterade av FN i de mänskliga rättigheterna formulerade efter 2vk. Att, som OUN gjorde, använda sig av den tyska krigsmaskinen för att tränga in i Ukraina och få fäste där förefaller inte heller under omständigheterna mer uppseendeväckande än när Finland försökte göra detsamma för att ta tillbaka förlorat territorium till Sovjet under det s.k. fortsättningskriget.

När tyskarna anlände till Lviv (då Lvov) fanns således den ukrainska enheten Näktergal i främsta ledet. En mindre grupp ukrainare ur OUN tog sig också in i staden för att proklamera ett fritt Ukraina. Tyskarna togs på sängen av detta och accepterade naturligtvis inte detta arrangemang och Bandera kom snart att arresteras och interneras tillsammans med flera andra av medlemmarna i hans fraktion. Rörelsens mål att skapa ett ”rent” Ukraina, fritt från alla andra etniska grupper än den ukrainska, inbegrep också tyskar.

Det är emellertid en specifik händelse som är alldeles särskilt omstridd. Fortfarande är det svårt att veta vad som är propaganda och vad som är förnekelse och historierevision. Att en fruktansvärd pogrom ägde rum i Lviv vid tyskarnas inmarsch i staden är väl dokumenterat men om Banderas nationalister deltog eller inte är däremot omtvistat. Idén om det ”rena” Ukraina antyder åtminstone en grogrund för antijudiska tolkningar.

I Wolodymyr Kosyks verk The Third Reich and Ukraine (1993) hittar jag dock inte ett enda ord om denna pogrom eller om andra judeförföljelser som OUN skulle ha varit inblandade i eller uppmanat till. Där finns däremot uppgifter om en 48-sidig broschyr som ska ha utgivits våren 1943 där den tyska imperialismen kritiseras och beskrivs som ”bestialisk biologisk rasism och nationell intolerans”.

Det är således inte alldeles enkelt att tränga bakom anklagelserna om nazism i Banderas organisation. Det bör ju hållas i minnet att Sovjet hade alla skäl att misskreditera OUN när det återerövrat Ukraina och införlivade det med Sovjet igen.    

Den store rysskännaren, journalisten, författaren och översättaren Stefan Lindgren har skrivit en del om Stepan Bandera i nättidningen Ryska Posten. 

Pogromen i Lviv beskrivs smärtsamt detaljerat av Patrick Cockburn, som skriver för The Independent. Han kallar pogromen som där ägde rum 1 juli 1941 för ”one of the horrors tories of the Second World War”. Han baserar sin artikel bland annat på en studie av en kanadensisk-ukrainsk professor, John-Paul Himka, vid Alberta University (Kanada har en rätt stor minoritet ukrainare). Han har samlat in en mängd ögonvittnesskildringar och kommit fram till att den brutala attacken mot stadens judar främst utfördes av milisen OUN under tyskt överinseende.

Simon Wiesenthal Centre skriver om pogromen i Lviv att fyra tusen judar dödades bara under de första dagarna av tysk ockupation och att ytterligare ett par tusen dödades av ”pro-Nazi ukrainians” under de s.k. Petlura days 25-27 juli. Filip Friedman överlevde pogromerna och kunde därför sammanställa en ögonvittnesskildring med eget bidrag baserad också på officiella dokument och en annan överlevare, Jakob Weiss, skriver i sin bok The Lemberg Mosaic – Memoirs of Two who Survived the Destruction of Jewish Galicia, om den en gång så vitala och talrika judiska befolkningens i Lviv (Lemberg) förintelse. Han framhåller den ukrainska milisens och polisens (och allmänhetens) aktiva roll i mördandet och förnedrandet av judarna i staden. 

Det var således fråga om två pogromer i Lviv men det förekom också många pogromer i mindre skala i andra städer och byar. Under den tid jag själv var i Ukraina fick OSSE-observatörerna i Chernivtsi besök av två ortodoxa präster som trakasserats av högerextremister från Högra Sektorn. De kom från byn Miliyevo och påminde om byns historia och om de högerextremas framfart mot judarna i byn under kriget. Av den en gång så betydelsefulla och talrika judiska befolkningen i västra Ukraina finns nu bara en liten spillra kvar. Men minnet av förföljelserna och dödandet lever ändå kvar. Hos en del som en skamfläck i landets historia. Hos andra lever de som hjältehistorier om frihetskämpande nationalister som slogs mot Sovjetryska förtryckare. De högerextrema krafterna i Ukraina har hur som helst tagit Bandera till sig som en symbol i dagens konflikt med rebellerna i öst och med Ryssland.

Det kastar en otäck skugga över det som händer idag. Något jag skriver om i nästa inlägg; Ukrainas framtid; nationalistisk diktatur eller demokratisk mångfald?

Huvudsakliga tryckta källor:

Andreas Kappeler ”Kleine Geschichte der Ukraine”, 1994

John A. Armstrong ”Ukrainian nationalism”, 3rd edition 1990 (inte minst intressant för att denna bok just skrevs innan den ukrainska oavhängighetsförklaringen 1991)

Wolodomyr Kosyk ”The Third Reich and Ukraine”, 1993

Ukrainas historia och nationalism: nr 3. En ny nations födslovåndor

I mitt förra inlägg om Ukrainas historia och nationalism stannade jag vid Sovjets sammanbrott. Tillfället tycktes givet för många sovjetrepubliker att bryta sig ur dess järngrepp och nationalistiska krafter fick fri lejd att förverkliga självständighetsdrömmar.

Redan 16 juli 1990 proklamerades suveränitet för den sovjetiska folkrepubliken Ukraina vilket inte innebar oavhängighet men demonstrerade en strävan åt det hållet. Ukraina slöt därefter en rad bilaterala avtal med andra unionsrepubliker och började aktivera sig utrikespolitiskt. Den 19 november 1990 erkändes suveräniteten av Ryssland och gränserna fastställdes. Det betraktas allmänt som en vändpunkt i förhållandet mellan Kiev och Moskva. Oavhängighetsförklaringen kom den 24 augusti 1991 och bekräftades genom en folkomröstning den 1 december samma år där 90 % av befolkningen röstade för detta. I västra Ukraina över 90 % men intressant nog också en majoritet i öst. I Kharkiv (Kharkov) 75,8 % och på Krim 54,2 %. Dödsstöten för Sovjetunionen tillsammans med Vitrysslands utträde ur unionen och 1992 var Sovjetunionen ett minne blott.

Födslovåndor som sitter i än idag

Enligt Andreas Kappeler var problemen för den nya staten var i huvudsak; 1) ekonomiska 2) den gamla sovjetkadern i ledande positioner 3) integrationen av de heterogena ukrainska regionerna 4) andra etniska grupper än ukrainarna 5) förhållandet till Ryssland 6) frågan om gränserna, främst Krim som var omstritt redan då 7) säkerhetspolitiska.

Kort sammanfattat kan problempunkterna ovan - med mina egna ord och reflektioner till dagens konflikt men med stöd i Kappelers text från 1993-4 - beskrivas så här;

1) En galopperande inflation och en övervikt av tung industri och rustningsindustri som innebar strukturella ekonomiska problem. Handeln med övriga f.d. sovjetunionsstater måste nu bedrivas till världsmarknadspriser. Tidigare subventionerat i och med unionens eget slutna ekonomiska system. Detta blev kännbart inte minst i förhållande till Ryssland som levererade gas och olja till Ukraina.

2) De gamla ledarna bet sig på många positioner fast och fungerade som bromsklossar för reformarbete med ekonomin framför allt.

3) Här framträder inte minst de väst-ukrainska regionerna bland vilka regional självständighet fanns på den politiska dagordningen, exempelvis avseende Karpatiska Ukraina, nuvarande oblast (ukrainsk region eller län) Transkarpatien som tidigare hört till Tjeckoslovakien och främst befolkades av rusiner och ungrare. Även i Bukovina framfördes krav på större regionalt självstyre. Det fanns också en misstro mellan de i öst boende industriarbetarna och bergsbönderna mot folk i Lviv exempelvis. De starkt russifierade städerna i öst och syd (kring Donetsk och Odessa) hade en dubbel ukrainsk-rysk kulturell identitet vilket ju tydligt kan noteras i dagens konflikt. Slitningar mellan den katolska och ortodoxa kyrkan fanns i bakgrunden och finns än idag. Även inom den ortodoxa bekännelsen påbörjades 1992 en (kanske ännu mer infekterad) konflikt som idag ligger i öppen dager mellan Moskvapatriarkatet och Kievpatriarkatet som rivaliserar om överhöghet över landets ortodoxa kyrkor. Språkfrågan var dessutom inte minst viktig för nationsbyggandet och slitningen mellan ukrainsktalande och rysktalande som fanns vid Ukrainas statsbildning blev snabbt ett konfliktämne vid maktskiftet i mars i år då det framfördes starka röster för att avskaffa ryskan som officiellt språk i de sydöstra regionerna. Troligen en av de viktigare orsakerna till att väpnade strider uppstod. De historiska kopplingarna till Stalins utrensningar och påtvingade hungersnöd respektive de nationella rörelserna OUN:s och senare UPA:s roller före, under och efter 2vk ser vi ständigt spår av i dagens konflikt. Detta är sår som uppenbarligen behöver behandlas i minst 20 år till för att kunna åtminstone börja läka.

4) De flesta minoriteter i nuvarande Ukraina är tämligen till antalet små grupper förutom den ryska som vid självständigheten för landet låg på cirka 22 % av befolkningen (idag ca 17 %). I Donetsk-regionen var de etniska ryssarna då 40 % mot dagens siffra som sägs ligga vid 48 %. Att notera är att tre fjärdedelar av Donetsks befolkning har ryska som modersmål vilket antyder att språkgränsen inte knivskarpt följer de etniska tillhörigheterna. Mycket intressant att notera är att Kappeler (för cirka 20 år sedan) hävdade att det i Ukraina vid självständigheten fanns väldigt lite av den russofobi som framträtt i andra f.d. sovjetrepubliker och att inga väpnade motsättningar uppstått. Han framhåller här Galizien som ett möjligt undantag avseende russofobin vilket förefaller relevant och synligt för ögat kan jag intyga efter att ha besökt staden Lviv, som är den största i den regionen.

5) Den ryska chocken över Ukrainas utträde ur Sovjetunionen har aldrig riktigt lagt sig och sneglandet mot gränsen till Ukraina har fortsatt fram till dagens återtagande av Krim och stöd för rebellerna i öst. I Putins stormaktsdrömmar har säkerligen Ukraina en mycket viktig plats.

6) Krim som skänktes till den ukrainska sovjetrepubliken Ukraina av Chrusjtjov 1954 har alltsedan upplösningen av Sovjetunionen varit en stötesten i det rysk-ukrainska förhållandet. En folkomröstning var tänkt att hållas redan 1992 om öns nationella tillhörighet men sköts upp på obestämd tid då Krim gavs en viss autonomi inom ramen för den nya staten Ukraina. Den folkomröstning som hölls tidigare i år kan alltså sägas vara en kraftigt försenad sådan. Resultatet bör dock inte förvåna någon eftersom en stor majoritet av befolkningen var och är rysk. Mindre känt är att de delar av sydvästra Ukrainas som tidigare tillhört Rumänien och Moldavien fortfarande vid självständighetsförklaringen var omstridda. Idag är minoriteters ställning en fråga som observeras noggrant av OSSE men som inte har samma sprängkraft som konflikten väst-öst.

7) Frågan om kärnvapen utgjorde en stötesten då Ukraina var motvilligt att lämna ifrån sig en del av de kärnvapen som fanns på territoriet vid oavhängighetsförklaringen. Men 1994 slöts ett avtal där Ukraina förbundit sig att överlämna dessa till Ryssland mot vissa säkerhetsgarantier. Svartahavsflottan på Krim var en annan stor konflikt vilken i högsta grad lever idag och sista ordet i det kapitlet återstår att skrivas.

Andreas Kappeler avslutar sin bok från 1994 om den ukrainska historien så här (min översättning från tyska):

”Den ukrainska staten står samtidigt inför en stats- och nationsbildande uppgift. Hur ska den ukrainska nationen förstå sig självt? De förenade rutenernas Galizien, de starkt russifierade ”lillryssarna” från Odessa och Donetsk, ukrainarna från Dnjepr-regionen och rusinerna i Transkarpatien utgör fortfarande ingen enhetlig ukrainsk nation”

Huvudsakliga tryckta källor:

Andreas Kappeler ”Kleine Geschichte der Ukraine”, 1994

John A. Armstrong ”Ukrainian nationalism”, 3rd edition 1990 (inte minst intressant för att denna bok just skrevs innan den ukrainska oavhängighetsförklaringen 1991)

Wolodomyr Kosyk ”The Third Reich and Ukraine”, 1993

Ukrainas historia och nationalism: nr 2. Nationalismens födelse

I mitt förra inlägg om Ukrainas historia och den ukrainska nationalismens rötter stannade jag vid mellankrigstiden och strax efter att de två turbulenta åren 1918-20 ändat i en krossad självständighetsdröm. Men egentligen kanske det var just här som den ukrainska nationalismen fick den mytiska kraft som gjorde att den lever så starkt idag.

Ukrainare, sovjeter, polacker eller...

Ukrainarna var i detta kaos ingen enad kraft. Nationalister hade som mål ett självständigt Ukraina medan de talrika bönderna prioriterade sociala mål och äganderätt till jordbruksmark och ukrainska bolsjeviker i sin tur politiska mål som placerade Ukraina endast som en del i det nya Sovjetunionen och med det slutliga målet att avskaffa alla gränser, internationalen. De vita antibolsjevikerna slutligen ville återuppliva det ryska imperiet och tsarväldet. Det var inte många bland alla dessa olika krafter som var nöjda med den ordning som följde, med ett uppstyckande av väst och en ukrainsk sovjetrepublik. Under 20-talet genomgick dock en sovjetrepubliken Ukraina en ukrainisering som innebar en stärkt ställning för ukrainska språket och satsning på ukrainsk kultur och vetenskap. Det sågs som en garanti för att säkerställa den socialistiska ordningen. Stalins inträde i handlingen innebar däremot en forcerad industrialisering, tvångskollektivisering av jordbruket samt politisk förföljelse och manipulering med fruktansvärd hungersnöd som följd under 30-talet.

Samtidigt fördes av Polen en poloniseringspolitik i de delar av Galizien som ett kort tag utgjorde Väst-Ukraina men nu tilldelats Polen. Ukrainska frihetsorganisationer uppstod och uppgick 1929 i den nationalistiska ukrainska organisationen OUN. Den ukrainska nationalistiska rörelse fick med dessa en konservativ inriktning och utvecklade, i linje med tidens politiska vindar, högerextrema värderingar inbegripet en antisemitism som skulle blottläggas på allvar i och med andra världskriget (2vk). Stepan Bandera, som jag skrivit om i mina inlägg från resan i Ukraina, blev ledare för organisationen i regionen Galizien och en underjordisk gerillamilis bildades.

Under 30-talet orienterade sig OUN alltmer åt det nationalsocialistiska Tyskland till och i och med den tyska offensiven mot Sovjet 1941 gavs tillfälle för OUN att förverkliga sina nationsdrömmar. Två enheter i den tyska armén, kallade Näktergal och Roland, fanns bland de invasionsstyrkor som besatte Ukraina. Stepan Banderas fraktion av OUN skred genast till verket och proklamerade i Lemberg (Lviv) en suverän ukrainsk stat. Detta ingick dock inte alls i tyskarnas planer och Bandera med flera internerades i koncentrationslägret Sachsenhausen. Ukrainare gavs visst företräde på de ockuperade områdena men någon fri ukrainsk stat ingick som sagt inte i de tyska ritningarna. Ukraina betraktades som en kornbod och en koloni och ukrainarna som en underlägsen ras som skulle tjäna den tyska överheten. För de talrika ukrainska judarna innebar tyskarnas ockupation förstås slutet på en månghundraårig och på många vis betydelsefull närvaro i området.

OUN och andra ukrainska organisationer kom under kriget att inta en hållning som var fientlig mot alla som inte sågs som etniskt ukrainska. Således uttrycktes fientlighet mot i första hand Sovjet men också Tyskland och Polen och mot just judar. I ett flygblad från OUN:s Bandera-fraktion 1942 klargjordes att (min egen översättning fr tyska):

”Vi kommer inte att arbeta för Moskva, judarna, tyska eller andra främlingar, utan enbart för oss själva”.

Grunden till dagens geografiska Ukraina och till dagens konflikt

Sovjets och de allierades totala seger i 2vk kom dock att innebära en utrensning av de nationalistiska organisationerna i Ukraina och införlivandet av Ukraina som en republik i Sovjetunionen. Ironiskt nog dock nu som en större och sammanhållen enhet (dagens Ukraina) som innefattade de Västukrainska delar som tidigare stått under polskt, tjeckiskt och rumänskt styre. På ett sätt blev här alltså grunden till det nutida självständiga Ukraina murad. Förvisso då inte med den intentionen.

Ukraina behandlades dock med viss försiktighet av Sovjets centralmakt. Den språkliga ukrainiseringen som påbörjats under mellankrigstiden fördjupades och Moskva försökte på många sätt vinna ukrainarnas förtroende och lojalitet. Den materiella uppbyggnaden efter kriget blev ett sätt där den tunga industrin, dominerad av kol- och stål, återställdes till förkrigsnivå. Stalins misstänksamhet mot Ukraina förstärktes dock under kriget, då ukrainarna kollaborerat med tyskarna, så någon politisk rörelsefrihet för Ukraina var aldrig aktuell. Den ukrainska nationalismen skulle med alla medel bekämpas och tusentals intellektuella ukrainare deporterades till Gulags arbetsläger.

Avstaliniseringen efter Stalins död kom givetvis även Ukraina till del och en viss lättnad av det politiska förtrycket infann sig här som för hela Sovjet. Det var under denna period också som Sovjetledaren Chrusjtjov – själv med ukrainska rötter - glatt skänkte bort Krim till den ukrainska sovjetrepubliken. På 1970-talet under Brezjnev genomdrevs dock en ”rening” av Ukraina, vilket innebar nya deportationer eller åtminstone avskedanden av misshagliga ukrainska intellektuella och en russifiering av Ukraina som innebar en svagare ställning för ukrainska språket framför allt. Alla folk i Sovjetunionen skulle bli ”sovjetfolk” vilket innebar att ukrainsk identitet ansågs oönskad och nationalismen irrelevant och subversiv. En ökad inflyttning av etniska ryssar försvagade också den ukrainska identiteten och språkliga dominansen.

Under denna period fanns dock oppositionella som försökte kritisera centralregeringens russifiering av Ukraina och korrigera dess försök till historieförfalskning. Det kunde förvisso sluta med straffläger och ledde inte till någon mildring av russifieringen men kastade ändå visst internationellt ljus över läget och höll en låga av hopp vid liv hos ukrainska nationalister. Sovjets sammanbrott vid 90-talets början blev till ett uppenbart tillfälle att upprätta en ukrainsk självständig nation. Det skedde dock inte utan problem. Något jag kommer till i nästa inlägg, En ny nations födslovåndor.

Huvudsakliga tryckta källor:

Andreas Kappeler ”Kleine Geschichte der Ukraine”, 1994

John A. Armstrong ”Ukrainian nationalism”, 3rd edition 1990 (inte minst intressant för att denna bok just skrevs innan den ukrainska oavhängighetsförklaringen 1991)

Wolodomyr Kosyk ”The Third Reich and Ukraine”, 1993