Jag har nu avslutat min drygt veckolånga resa i västra Ukraina. Vägen hem från Chernivtsi var lång. Taxi till flygplatsen i Lviv, 30 mil ungefär. Kostar som från centrala Stockholm till Arlanda. Vägarna är urusla och transfern tar cirka 4,5 timmar men det finns inte mycket till alternativ. Flygplatsen i Chernivtsi är av någon anledning stängd. Det ryktas att den ska börja ta emot trafik igen senare i år men ingen vet. Ingen tycks heller veta varför den är stängd. Tåg går inga så jag hinner med flyget om jag inte tar nattåg kvällen före men ankommer då flera timmar för tidigt och får en hel dag att slå ihjäl i Lviv eller på flygplatsen. Tågen här är förresten också lite speciella. Det är liggvagn även på dagtågen vilket förefaller rätt egenartat vid första anblick. Men eftersom resan mellan Lviv-Chernivtsi eller vice versa tar 6 timmar så inser man snart fördelen med att bulla upp kudden och sträcka ut i bingen ett tag.
Vägarna är som sagt urusla. Det är inte fråga om enstaka hål eller ojämnheter utan bitvis rena månlandskapet som ligger framför en. Hade jag inte vetat om att detta är en lugn hörna av Ukraina hade jag gissat att det var artillerield som orsakat dessa kratrar. Det är inte fråga om bilkörning på vanligt sätt utan ett manövrerande i krypfart där det går att ta sig fram. Vi åker alltså i zick-zack och ofta passerar mötande trafik på fel körbana. Högertrafik gäller inte på dessa vägpartier utan man tar sig fram bäst det går och det går INTE fort. Jag har inte sett ett enda vägarbete i Ukraina trots detta skriande behov av underhåll. Ibland passerar vi vägskyltar som aviserar vägarbete men de verkar snarare signalera att här skulle BEHÖVAS sådant. Någon antydan om att det skulle utföras något har jag aldrig sett, som sagt.Vägarna är de absolut sämsta jag sett i Europa. Faktum är att jag inte sett sämre någon annanstans i hela världen när jag tänker efter.
Däremot finns en stor och pampig ortodox kyrka med lökkupoler gnistrande i guld eller silver i snart sagt varje byhåla. De är i regel mycket väl underhållna och påkostade. En del kan rentav vara ganska nybyggda. Det sägs att kyrkor är big bizniz här. Jag har inte riktigt lyckats lista ut varför. Några pengar till infrastruktursatsningar tycks däremot inte finnas. Eller också hamnar de i fickorna på korrumperade tjänstemän eller oligarker som styr i regionen? Jag vet inte men det förefaller inte otroligt. Det allmänna tycks emellertid annars eftersatt sedan lång tid och det här, som jag ser det, måste vara ett av de stora problemen för Ukraina. Om landet ska få fart på ekonomin måste det gå att ta sig fram på vettigt sätt, dels inom landet och till utlandet.
Det var väl det här också som människor protesterade emot på Majdantorget i vintras. Korruptionen och långfingriga politiker och oligarker som snillade bort de pengar som skulle kommit folket till godo. Redan för tre-fyra år sedan seglade Ukraina upp som det mest korrumperade landet i Europa. Ett gammalt problem som präglat landet sedan självständigheten 1991. Det är högst tveksamt om Petro Porosjenko är mannen att komma tillrätta med korruptionsproblemen med tanke på att han själv, enligt bland annat läckor från wikileaks, haft rykte om sig att ha en del fingrar i samma syltburk som alla andra oligarker och politiker.
En from förhoppning är att den unga generationen i och med allt som hänt blir en ny kraft som kan förändra landet till det bättre och med tiden övervinna den klyfta som finns mellan väst och öst. En av de sista kvällarna besökte vi den bedövande vackra staden Kamyanets-Podilsky som just då råkade hålla en tre dagars rockfestival. Ett lokalt initiativ av ungdomarna i trakten och temat var "Anti-money" och "Art is our war". Vi var bara tvungna att stanna över natten och ta del av första kvällens konserter. Visst viftades med blå-gula flaggor och ett ukrainskt band avslutade med Slavia Ukraine, Slavia Natie! Alltså leve Ukraina och leve nationen. Men det vi såg var glädje och ungdomlig förväntan inför framtiden. Det verkade finnas mer hopp om fred och frihet än hat och hån. Sista bandet är vitryssarna Trubetskoye som sjunger om just frihet från diktatorer och är bannlysta i sitt hemland och i Ryssland. Alla hoppar till deras charmiga ska-punk och sjunger med i texterna. Det är det jag tar med mig hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar