Som läsaren av denna
blogg säkert uppmärksammat gjorde jag nyligen en resa i västra Ukraina där jag
hälsade på min sambo som är observatör för OSSE. Under vistelsen i Chernivtsi
ägnade jag mig åt en del studier av ukrainsk nationalism och historia på det
Österrikiska biblioteket som är knutet till stadens universitet men finansierat
av österrikiskt kapital. I ett antal inlägg ska jag försöka ge en kort
introduktion till ukrainsk historia och nationalism med hjälp av ett par tunga
verk i ämnet (se källor) kompletterat av mina egna observationer under
vistelsen i Ukraina och observationer på plats som OSSE gjort och dokumenterat.
Främst går jag bakåt i tiden för att se vad som hänt i det förflutna.
Litteraturen jag studerat ligger också cirka 20 år tillbaka i tiden. På ett
sätt en fördel då det ger ett perspektiv som inte färgats av dagens konflikt
och som ger en bild av vad som då var samtida debatter och problem. Jag drar
från detta paralleller till dagens situation utan att fördjupa mig i dessa i de
här inläggen.
Inte på något sätt
tror jag att detta skulle vara någon fullständig redogörelse. Något sådant är
inte möjligt i bloggform. Inte heller kan jag vara säker på att vara
fullständigt korrekt. Därtill är mina kunskaper alltför grunda och det finns
alltid andra perspektiv och berättelser som nyanserar den till synes
fastställda ”sanningen”. Men kanske kan jag bidra till en viss fördjupning av
förståelsen för vad som händer i dagens Ukraina. Konflikten är betydligt mer
komplicerad (det är den väl alltid?) än vad som ofta antyds i mediala
rapporter. Kanske kan mina inlägg tjäna som introduktion eller en breddning av
kunskap och förståelse för skeendet i dagens Ukraina. I detta nu skrivs ett
viktigt kapitel i dess historia. Mitt uppe i ett sådant skeende kan det vara
svårt att reda ut vad som egentligen händer. Vad är fakta och vad är
propaganda? Då kan det vara bra att ha i minne vad George Orwell skrev i sin
roman 1984; ”Den som behärskar det förflutna behärskar framtiden; den som
behärskar nutiden behärskar det förflutna”.
Den ukrainska nationalismens rötter
Det förflutna är
aldrig dött, det är inte ens förflutet, skrev nobelpristagaren William
Faulkner en gång. Tänker att detta citat säger mycket om situationen i dagens
Ukraina. Det vi ser är yttringar av vad som döljer sig i historiska lager på
lager i det som nu är Ukraina men som förut har varit delar av så många olika
nationer och härskare.
Enligt forskaren Andreas Kappeler blev den ukrainska
utbrytningen ur ryska federationen, i och med oavhängighetsförklaringen 1991,
dödsstöten för Sovjetunionen. Plötsligt fanns en ny stor nation i Europa.
Befolkningsmässigt den sjätte största. Europas förhållande till Ukraina blev på
många sätt lite lätt yrvaket. Ukrainas historia och kulturella identitet är
fortfarande på många sätt obelyst av västeuropéer. Inte minst Polen och
Ryssland har historiskt betraktat de nu ukrainska landområdena som polskt eller
ryskt territorium och kanske fortfarande så, åtminstone om man ser till
Rysslands agerande just nu.
Ukraina som nation
Ukraina åberopade i sin oavhängighetsförklaring en tusenårig
tradition som stat från Kiev-riket och vidare genom furstendömet
Galizien-Volhynien, storfurstendömet Litauen, Dnjepr-kosackernas hetmanat och
den korta tiden som självständig folkrepublik efter första världskriget (1vk)
1918-20. Som kanske framgår är denna historia som statsbildning lite mytisk
eftersom Ukraina till allra största del varit del av andra statsbildningar
under denna tusenåriga period. Ska den ukrainska nationella historien betraktas
som rumslig, etnisk eller en om statsbildning, frågar sig Kappeler?
Kappeler menar att den ukrainska historien rent generellt
måste betraktas inom ramarna för de nationer som de tillhört och att historien
om ukrainarna inte kan betraktas utan hänsyn till andra grupper som bebott det
geografiska område som nu är Ukraina, inte minst judar, polacker och ryssar men
också tyskar, greker, armenier, bulgarer och rumäner. Problematiken visar sig
bland annat i de många varianter av ortsnamn som florerar i urkunder från olika
tidsperioder, som namnet på staden Lviv som omväxlande förut har hetat Lvov,
Lwow och Lemberg eller Chernivtsi som hetat Cernauti, Czernowitz och Czerniowce.
Gränslandet
Ukraina betyder gränsland. Ett
gränsland mellan civilisationen och nomadernas stäpp men också mellan
slavisk-kristen och turk-tatarernas islamiska värld. Enligt Kappeler är gränsen
till stäppens nomader i öst ett grundtema i den ukrainska historien. Kanske kan
motsättningarna mellan ukrainare i väst och öst spåras också till olika
kultursfärer som präglat de respektive områdena?
Socio-ekonomiskt har genom åren också funnits en klar
avgränsning. Eliten och aristokratin har alltid varit icke-ukrainsk. Polsk adel
i Galizien-Wolynien, ungersk i Transkarpatien och rumänsk i Bukovina.
Ukrainarna var ända fram till förra århundradet främst bönder. Möjligen har
detta en viss betydelse idag när ukrainare i väst ibland uttalar sig
nedsättande om Donbass-ukrainarna även om de senare idag främst är arbetare.
Graden av analfabetism bland ukrainare under kejsare (Österrike-Ungern) respektive
tsar (Ryssland) stärker dock den här självsynen hos ukrainare i väst. Vid
sekelskiftet 1900 under tsarryssland var 81 procent av ukrainarna (över 10 år
gamla) analfabeter medan motsvarande siffra för det till kejsardömet
Österrike-Ungern tillhörande Galizien vid samma tid var 61 procent.
Det verkar åtminstone tydligt hur ytterligare ett gränssnitt
existerar än idag; det mellan österrikisk kejsare och rysk tsar. Nu dock
representerat genom EU respektive Putins Ryssland. Vid slutet av 1700-talet låg
området norr om Svarta havet (dagens sydukraina) inom Tsar-Rysslands hägn och
kallades Novorossija (Nya Ryssland). Det för tankarna till dagens situation.
OSSE har nyligen sagt sig notera ett ökande antal personer i öst med svarta
t-shirts bärande texten ”Novorossija”. Uppenbarligen är det många som drömmer
om en återgång till det förflutna. Namnet har också använts i ryska och
proryska medier.
De här gränserna mellan väst och öst återspeglas också i den
korta tid av ukrainsk självständighet som följde efter 1vk och det kejserliga
Österrike-Ungerns respektive Tsar-Rysslands sammanbrott. Det utropades då inte
en utan två ukrainska statsbildningar, Väst-Ukraina samt Folkrepubliken Ukraina
som en autonom del av den ryska federationen. Denna republik accepterades inte
av det nya bolsjevikstyret i Ryssland som istället ville inkorporera Ukraina
som en sovjet bland alla andra i Sovjetunionen och bildade därför i Kharkov en
sådan och besatte Ukraina med trupper.
Sönderslitna
självständighetsdrömmar
Ukraina fick med andra ord aldrig njuta av sin nyvunna
självständighet utan slets formligen sönder av inbördeskrig och utländska
intressenter. Bolsjeviker och antirevolutionära vita, fria bondemiliser (ofta
ledda av kosackbefäl med egna mål), trupper från ententen (inte minst franska)
och dessutom polska interventionstrupper skapade kaos i området och mitt i
detta utropades den Västukrainska folkrepubliken i november 1918 och tog säte i
Lemberg (Lviv). Samma månad tog en ukrainsk organisation makten i Czernowitz
(Chernivtsi) med mål att ansluta området norra Bukovina till Västukrainska
folkrepubliken. Polen ville dock inte acceptera att förlora Galizien, rumänska
trupper intog Czernowitz och även tjeckoslovakiska trupper ockuperade delar av
Väst-Ukraina, alla med egna idéer om hur det forna Österrike-Ungern skulle
delas upp. Ukrainas självständighetsdrömmar drunknade i den kaotiska
efterkrigstidens kamp om territorier, etniska enhetsideal och politisk makt.
Under ett par års tid upplevde Kiev nio maktskiften i kampen mellan röda och
vita ryssar, polacker och ukrainska förband med olika befäl.
Ja, det är sannerligen ingen lätt match att hänga med i
svängarna i händelseförloppet under dessa två år efter 1vk då den gamla
europeiska maktordningen rasade samman och det ur spillrorna reste sig nya
statsformationer och nationella rörelser. Den ukrainska nationalismen och
smaken för självständighet väcktes här emellertid på allvar och skulle stärkas
av kampen mot ryssar och tyskar under tiden som följde och ända fram till
självständigheten 1991.
Mer om detta i mitt nästa inlägg; Nationalismens födelse
Huvudsakliga tryckta källor:
Andreas Kappeler ”Kleine Geschichte der Ukraine”, 1994
John A. Armstrong ”Ukrainian nationalism”, 3rd edition 1990
(inte minst intressant för att denna bok just skrevs innan den ukrainska
oavhängighetsförklaringen 1991)
Wolodomyr
Kosyk ”The Third Reich and Ukraine”, 1993
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar