En pyrrhusseger som till slut leder till MoS?

Valresultatet blev en gruvlig besvikelse och det har legat som en våt filt över mig ända sedan första valresultaten offentliggjordes igår kväll. En del jublade över regeringsskifte. Men, frågar jag mig, hur ska denna nya regering se ut? På Miljöpartiets valvaka där jag spenderade kvällen spekulerades tidigt i vad som nu kommer att hända med regeringsfrågan. Den allra största besvikelsen för egen del, som för många andras, var ändå Sverigedemokraternas stora framgång. Att just detta parti skulle bli valets enda egentliga vinnare svider inte bara, det lägger en tung sten av sorg i mitt bröst.

Svenska folket har valt. Det valde inte Miljöpartiets satsning på förnybar energi, på järnväg, grön upprustning av miljonprogramsområden och andra klimatsmarta infrastruktursatsningar. Det valde inte heller Socialdemokraternas satsning på jobb och utbildning. Det valde inte Alliansens Sverigebygge och det valde inte heller Vänsterns förbud för vinster i välfärden. Det valde ett parti som vill kasta ut invandrare och göra det extremt svårt för nya att komma hit. Det känns oerhört tungt och sorgligt. Framför allt outsägligt sorgligt. Det känns inte längre riktigt som om jag lever i mitt Sverige längre. Ett land som jag i grund och botten alltid varit väldigt stolt över.

Jag har hittills varit lättad över att SD ännu inte alls har fått ett sådant genomslag för sina värderingar som liknande partier har fått i andra länder som exempelvis Danmark. Här stod samtliga partiledare upp mot Jimmie Åkesson när han i valdebatter före valet försökte låtsas att han ville hjälpa flyktingar där genom att vägra dem uppehälle här. Hur länge kommer detta motstånd att bestå?

Många jublade igår också över Fredrik Reinfeldts avgång som Moderatledare. Jag har svårt att dela den glädjen. Man må tycka vad man vill (och det gör man) om hans arbetslinje och nedmontering av välfärden som de åtta senaste åren inneburit men han har alltid hållit brandväggen intakt gentemot SD:s försök att smitta partiets grundvärderingar med sin infekterade invandrarfientlighet och rasism. Det är inte alls lika säkert att nästa partiledare har modet, styrkan och viljan att göra detta. Det säger en del att de som jublade högst över beskedet från Reinfeldt var Sverigedemokraterna.

Samtidigt är det till viss del just den politik Moderaterna drivit som framkallat framgången för ett missnöjesparti som SD och inte minst den dörr han lämnade på glänt efter sig genom att i sitt sommartal försöka tala om för folket att öppna sina hjärtan för kostsamma flyktingar. Den dörröppningen tackade SD för och slank in i valdebatten under ett par veckors tid med sin huvudfråga. Nu med ett (ofrivilligt) stöd från statsministern. Fredrik Reinfeldt vädjade till svenska folket att öppna sina hjärtan och ut kom en brun sörja. Han bäddade alltså en hel del för sitt och partiets eget fall.

I alla händelser ser jag få eller inga anledningar till att jubla. Inte heller regeringsmakten känns i dagsläget särskilt attraktiv. För vilka andra partier ska stödja en regering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet med tillsammans dryga 137 mandat i riksdagen av totalt 349?

Rödgrön regering?

Spekulationerna var som sagt redan i full gång kring borden vid gårdagens valvaka på Kägelbanan i Stockholm. Väl hemma igen hör jag hur Stefan Löfven säger sig vilja bilda en ”handlingskraftig regering”. Jag hörde också hur han öppnade för samarbete över blockgränsen och skrev på fb innan jag gick till sängs att där stängdes dörren till V. Redan idag fick jag rätt och en märkbart indignerad och upprörd Jonas Sjöstedt stod alldeles nyss i Agenda och antydde att detta skulle bli kostsamt för S och Löfven. Där sprack alltså ett regeringsalternativ som i alla fall hade större stöd i riksdagen än en alliansregering skulle ha. Så vad återstår för alternativ?

Centerns Annie Lööf säger idag att hon inte kommer att sätta sig i en regering med S. Folkpartiets Carl B Hamilton sa i Aktuellt att de ska minsann använda samma knep som S när det gäller att fälla en budget och tänkte då på hur delar av alliansens budget ifjol lyftes ut för omröstning. KD är inte ens tilltänkta. Dessa småpartier har också investerat en hel del i alliansen och hela deras politiska strategi har gått ut på att investera i den. Det är svårt att tro att ett nytänk ska komma redan i år. Det lär dröja innan ränderna går ur.

Kvar står då Moderaterna med en sårad partiledare på väg att dra sig tillbaka. Möjligen talar det för att han inte ryggar för att göra det omöjliga. Nämligen att sträcka ut sin hand till S (och möjligen Mp) för att bilda en stark regering. Det kommer antagligen inte att ske i första förhandlingsvändan utan kanske efter ett par misslyckade försök till regeringsbildningar. Då kan han fortsätta att hävda att han tar ansvar för Sverige men slipper samtidigt ta hand om följderna för Moderaterna som parti.

Samtidigt är det kanske enda lösningen på en parlamentarisk situation där SD sitter som en rejäl propp i röret för alla beslut som en framtida regering kan tänkas vilja genomdriva, till att börja med höstbudgeten.

Det blir hur som helst en närapå omöjlig uppgift att bilda en ”handlingskraftig regering” som Löfven eftersträvar. Det kommer att kräva ett och annat offer (V blev det första) och en och annan prestigeförlust. Men om inget annat parti är berett att göra sådana uppoffringar och dödläge uppstår kanske det blir så att, för att undvika nyval, de två stora gör upp med varandra och den rödgröna segern istället blir till MoS, alltså Moderater och Sossar. Något jag skrev om första gången för ett och ett halvt år sedan.

Det skulle neutralisera SD och göra möjligt för både Moderaterna och Socialdemokraterna att skapa en ”jobblinje” som en sorts vidareutveckling av arbetslinjen. Där någonstans lär de i så fall mötas, det nya och det gamla arbetarpartiet.