Jag läste en artikel i Aftonbladet av Mattias Irving. Han
som nu står inför rätta för att han sjöng psalmer i färdvägen för de
marscherande nazisterna i Svenskarnas Parti vid deras nazitåg i Jönköping 1 maj
i år. Ett ”brott” som sannerligen går att diskutera. Artikeln han skrev hade
flera tänkvärda delar som jag funderat en hel del över. Han skriver så här:
”Istället för levande
idédebatt om de brännande frågorna om vilket Sverige vi vill se, har vi fått en
diskussion vars främsta kännetecken är formalistiska utläggningar om korrekta
och inkorrekta former för att försvara människovärdet”.
Han ger ett par exempel på detta och fortsätter så här:
”Dessa exempel vittnar
om en banaliserad syn på den demokratiska processen, som en marknad där alla
partier och åsikter ska ha lika chans att konkurrera om väljarna. Men om vi på
allvar godtar ett politiskt tillstånd av åsikternas allmänna utbytbarhet så har
vi också abdikerat från den mänskliga plikten att skilja rätt från fel”.
Irving benämner det sistnämnda ”den demokratiska
ryggmärgsreflexen”.
Dagen efter AB-artikeln av Irving publicerats skriver Kjell
Magnusson, docent i sociologi, i SvD om Sverigedemokraterna. I slutet av
artikeln fastslår han att demokrati är ”en fråga om regler, snarare än
värderingar”.
Det är
knepigt det där med demokrati. Men jag tror att Magnusson har fel.
Den demokratiska
ryggmärgsreflexen
Hur förhåller vi oss till att UD plötsligt hittar på en
säkerhetsregel för att stänga ute Edward Snowden från UD? Demokrati handlar om
regler och inte värderingar, säger Magnusson? Vad är vad? Är Snowden, som
avslöjat en integritetskränkning av Orwellska mått, värd bestraffning eller
belöning?
Jag tänker också exempelvis på de israeliska soldater som
blivit refuseniks, det vill säga
vägrar tjäna den israeliska krigsmakten då de i sina tjänster vid landets
signalspaning tvingats medverka till en politik där uppgifter de samlat in
används för att skaffa kollaboratörer och splittra det palestinska samhället.
Uppgifter som används för utpressning av homosexuella, otrogna eller sjuka i
behov av avancerad sjukvård i Israel att tjäna ockupationsmakten. Är de hjältar eller värda den bestraffning som
kriminella som den israeliska försvarsministern utlovat?
Eller de som väljer att ställa sig i vägen för nazister när
de marscherar triumfatoriskt på 1 maj med drömmar om att skapa ett nytt
Nazi-Tyskland med allt det vi vet vad ett sådant för med sig?
Rätt eller fel? Det är det staten som avgör, formellt sett.
Men kan vi säga att vi självklart vet vad som är rätt och vad som är fel?
Irvings resonemang är inte heller oproblematiskt. Men vi kan välja en hållning
till en rad frågor som innebär att värderingar ställs på sin spets.
Demokratin formas av
våra normer
Det går inte att slå fast vad demokrati är. Det är något vi
formar och som speglar värderingar eller normer vi har. Det sägs ju att
demokratin kommer från Grekland men den omfattade endast en liten del av befolkningen
i dåtida Aten, kanske cirka 10 %. Kvinnor, slavar och utlänningar (metoiker)
gavs inget tillträde till de demokratiska arenorna. Länge fick halva
befolkningen (kvinnorna) finna sig i att vara uteslutna, i vissa länder långt
in på 1900-talet. I Schweiz ända till 1971. Lokalt i kantonen Appenzell Innerrhoden fick kvinnor rösträtt först 1990. Demokratin definierades av regler som uteslöt halva befolkningen
men regler som formats av värderingar. När dessa förändras så ändras också
regelverken.
Vi bestämmer med andra ord själva vad vår demokrati ska
vara. Den formas av debatt och diskursiva förskjutningar, av inre opinionstryck,
påtryckningar utifrån eller av viljestarka (i värsta fall diktatoriska)
politikers pådrivande. Av människorna i det område som den demokratiska enheten
omfattas av. Kampen om normerna pågår ständigt i vardagen, i smått likaväl som
stort. Den känner inte bara partifärger utan spelar på mer subtila plan än så. Det
finns inget givet recept på demokrati men vi kan i viss mån styra eller välja
vilket som ska vara viktigast, regler eller värderingar. Vi medverkar också
till vilka regler som ska gälla och som kan accepteras.
Legitimitetskrisen
Demokrati är folkstyre men folket kan alltså omfatta så få
som 10 % av invånarna i demokratin. Det kan bestå av enbart vita eller av
åldersgränser (16, 18, 20, 25 år) eller andra begränsningar. Regler formas för
demokratin och värderingar ligger till grund för reglerna.
Uppfattningen om vad folkstyret är varierar också i den
moderna demokratin. I David Helds Demokratimodeller
(originalutgivning 1987, mitt ex en uppdaterad upplaga från 2005) ges några
exempel på olika uppfattningar om vad som ska räknas som folkstyre:
1) Att alla ska styra, 2) Att alla ska delta personligen i
viktiga beslut 3) Att de styrande ska vara ansvariga inför de styrda 4) Att de
styrande ska vara ansvariga inför de styrdas representanter 5) Att de styrande
ska väljas av de styrda 6) Att de styrande ska väljas av de styrdas
representanter 7) Att de styrande ska verka i de styrdas intresse
Vanligast är dock
någon form av representation av folket och formeringen av demokratiområdet är
vanligen nationalstaten. Staten det är vi, brukar det sägas. Men acceptansen av
statens och de politiska institutionernas styrande med våra liv är beroende av
någon form av legitimitet. Den kan dock, enligt David Held, graderas på en
skala som rör sig från tvång eller
orderföljande över tradition, apati,
pragmatisk eftergift, instrumentellt accepterande, normativt samtycke till idealt normativt samtycke. Det
sistnämnda kanske möjligen en utopi (?).
Det finns således olika skäl till att lyda order och rätta
sig efter regler, påpekar Held och fortsätter;
”Ett legitimt
politiskt system är ett som får normativt stöd av sin befolkning”.
Den västerländska s.k. liberala demokratins framgång kan
förenklat förklaras med en parallell ekonomisk framgång efter andra
världskriget och en växande välfärd som gav folket belöningar för sitt följande
av regelverk och acceptansen av statlig styrning. I och med att framgångssagan
började krackelera under 1970-talet har emellertid staten ifrågasatts. Den
nyliberala vågen inte minst har bidragit till ett ifrågasättande av statens
legitimitet och att istället framhäva individens autonomi. George Orwells
övervakningssamhälle i klassikern 1984 användes
flitigt som referens i beskrivningen av statens allomfattande kontroll över
individerna. Den nyliberala individstyrda världen kan på flera sätt vara
etikett på den värld vi nu lever i, åtminstone på västvärlden.
Men samtidigt är
det nyliberala projektet också mitt i (påstår jag i alla fall) en process av
sönderfall. Det blev inte det utlovade lyckoriket för alla, lika lite som den
sovjetiska marxism-leninismen lyckades skapa ett sådant. Fördelningen av
ekonomiska krisers - (eller möjligen krisens om man ser det som en enda långdragen
process sedan 1970-talet med återkommande depressiva ”utbrott” – effekter är en
nyckelfaktor som David Held lyfter fram i debatten om legitimitetskrisen för
staten eller det politiska systemet, eller själva demokratin som sådan. Han
understryker vidare hur ”tillfälliga, fragmentariska och riktningslösa” dagens
protester är och lyfter fram den stora tveksamhet som finns inför alternativ
till de institutioner vi har och vilken politisk inriktning som är bäst att slå
in på. Han fortsätter så här:
”När inställningen
till staten blir fientlig så gror också fröna till andra slags politiska
rörelser, t.ex. de nya högerrörelserna”.
Kampen om normer
Kampen mot terrorism försätter oss också i normativa
bryderier, vilket just nu är minst sagt aktuellt. Ska den annars så omhuldade fria
rörligheten begränsas och för vilka grupper/individer kommer denna begränsning
att bli mest kännbar? Vad skapar detta för effekter för legitimiteten för den
liberala demokratin?
Detta för oss tillbaka till whistleblowers som Snowden eller de israeliska soldaterna jag
nämnde i början. Men också till Sverigedemokraternas framgångar i senaste
valet. Den politiska förvirring som råder kan mycket väl höra samman med en
relativisering av de normer som världssamfundet genom formuleringen och
erkännandet av de mänskliga rättigheterna med hygglig framgång skapat efter att
ha sett en värld plågas av två världskrig på kort tid och hur mänsklighetens
dödgrävare försökt skapa en värld reserverad för endast en ras och en
världsuppfattning.
Kan vi alla enas om att Kina är en demokrati? Eller
Saudi-Arabien? Skulle inte tro det. Ändå definierar dessa länder ofta sig
själva som sådana. Demokrati som marknadsföringstrick. Demokratins regelböcker
skrivs onekligen med olika bläck, ibland osynligt. Om innehållet blir alltmer
relativiserat kanske själva institutionen som sådan blir helt poänglös och vi
svänger tillbaka till auktoritativa former av nationella styren och en
upplösning av världssamfundets institutioner?
Så vad är demokrati?
Det här är ingen enkel diskussion. Vi gör oss själva en
otjänst om vi påstår detta. Om folket väljer att rösta på ett parti som
Sverigedemokraterna så bör folkets röst få genomslag är det rimligt att hävda. Kampen
mot SD eller Svenskarnas Parti blir således inte en partipolitisk kamp i
traditionell mening där olika åsikter debatteras och kan vägas mot varandra i
nästa val utan måste rimligen handla om en kamp om vilka normer som ska råda
och vilka värderingar vi vill sätta främst. I den kampen kan vi alla välja på
vilken sida vi vill vara, hur vi vill formulera det eller i vilken grad vi vill
delta.
På vilket sätt deltar då svenska staten som utestänger
Snowden från sina lokaler? Eller som väljer att åtala en psalmsångare istället
för företrädarna för det parti som förordar ett Sverige där ”endast människor som
tillhör det västerländska genetiska och kulturella arvet, där de etniska
svenskarna ingår, skall kunna vara svenska medborgare”. Tolkningen av FN-konventioner
om förbud av rasdiskriminering är bara en av många normativa problem som ger de
regelverk och lagar vi har. Dessa kan hela tiden omförhandlas och skrivas om.
Det har vi den folkvalda riksdagen till. Vi får de lagar och regler vi själva
väljer skulle man kunna påstå. Statens agerande
är dessutom också normerande, vilket
inte heller ska förglömmas.
Just därför är det så viktigt att de här frågorna diskuteras
på allvar. Jag vore dåraktig om jag skulle påstå att jag själv satt inne med
några självklara svar på dessa men tror att samhällskontraktet skulle må
väldigt bra av en seriös diskussion där frågor ställs på sin spets. Vad är det
för samhälle vi vill ha och vilka värden ska dominera? Här tycker jag att de
liberala partierna och den liberala pressen sviktar och tenderar att just göra
det för enkelt för sig. Det blir då en låg kvalitet på debatten som inte kommer
ned till djupet av de frågor som jag här försökt lyfta fram exempelvis.
Till dess att den diskussionen tar verklig fart får nog
liberala debattörer som Jasenko Selimovic finna sig i en framväxande våldsam
antirasism och en och annan tutande vuvuzela i gathörnen där de högerextrema
marscherar. Men jag tror det brådskar att ta diskussionen innan de politiskt extrema
marscherar in i Rosenbad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar