Ukrainas historia och nationalism: nr 4. Var kommer den ukrainska nationalismen in i bilden?

I mina tidigare inlägg (som finns här samt här och här) om Ukrainas historia och nationalism har jag försökt teckna en bild av landets historia. Som stat betraktat är denna väldigt kort. Men de nationalistiska självständighetstankarna har funnits i minst 100 år. Nationalism kräver dock en berättelse som berättigar självständigheten som nation och denna berättelse knyts som regel till myter och hjälteepos. Det är intressant att undersöka i vilka sådana som dagens ukrainska nationalism hämtar sin inspiration.

Enligt John A. Armstrong, professor vid University of Wisconsin-Madison och författare till boken ”Ukrainian nationalism”, kom den moderna nationalismen sent till Ukraina. Definierad alltså som uppfattningen att personer av en distinkt kultur bör konstituera en oberoende stat. Intellektuella ukrainare vid början av 1800-talet kan sägas vara de första nationalisterna och vid mitten av samma århundrade fick nationalismen sitt främsta litterära språkrör i Taras Shevchenko som finns avbildad på porträtt och statyer överallt i Ukraina. Först långt senare dock följde politiska rörelser som krävde en ukrainsk nation. Armstrong skriver så här (min översättning från engelska):

”Få ämnen är av större vikt för förståelsen av de politiska krafter som formar samtidens samhälle som interaktionen mellan nationalism, i sina mångfaldiga manifestationer, och socialism, i sina olika förgreningar”.

Ukrainsk nationalism i synnerhet, menar han, eftersom den formades under en tid då marxistisk socialism började få inflytande i det ryska imperiet. Förhållandet mellan den ukrainska nationalismen och den sovjetiska kommunismen blev med tiden alltmer komplicerat.

Västra Ukraina framhåller han som det område där basen för den ukrainska nationalismen skulle få sitt säte. Det framgår tydligt idag då den röd-svarta flaggan, symbol för ultranationalismen, vajar som talrikast i den västukrainska staden Lviv där hjältekulten kring Stepan Bandera flitigt hålls vid liv (se tidigare inlägg och senare i denna text). 

Nationalism kan vara ett svårdefinierat begrepp men åtminstone två vanliga komponenter brukar sägas vara religion respektive distinkta och homogena traditioner och sedvänjor, något som inte kan påstås ha existerat i Ukraina före första världskriget (1vk) då den nationella rörelsen började formas. Språkliga olikheter har också präglat det som idag utgör Ukraina. Den ukrainska nationalismen har, enligt Armstrong, istället fokuserats vid den gemensamma historiska traditionen, att det en gång så självständiga och storartade ukrainska folket måste återta detta förlorade arv. Han menar emellertid att någon sådan historisk statsbildning är svår att finna avseende Ukraina och att de ukrainska nationalisterna varit tvungna att gräva djupt i de historiska annalerna för att finna grund för enhetssymboler.

Den mytiska nationalismen

Typiskt nog är flera av de ledande i den tidiga nationaliströrelsen också författare, som nämnde Shevchenko, Ivan Frank och Nicholas Kostomarov, vid sidan av historikern Michael Hrushevskyi. Mytbildning och litterär inspiration snarare än dokumenterade och faktabaserade källor formar basen för den ukrainska identiteten. Vilket i sig kanske inte är unikt då det utgör en viktig källa för alla nationers identitetsbygge men ändå förefaller särskilt framträdande avseende Ukraina.

Det så kallade Kiev-riket utgör bas för teorin om den ukrainska distinkta identiteten men det bortses då från att även ryssar kan göra anspråk på rötter därifrån. Än mer brukar Dnjepr-kosackerna användas som inspirationskälla för nationalismen och deras kamp mot Polen och Ryssland tolkas gärna som en kamp för ett självständigt Ukraina, vilket ju är en tämligen vinklad historieskrivning. Den store kosackledaren Bohdan Khmelnytskyi framhävs ofta som en nationell symbol. Han ledde sina arméer ända till floden Wisla i Polen men behövde stöd från ryssarna för att kunna hålla polackerna i schack långsiktigt. Den vasalliknande ställning han med tiden fick i förhållande till Moskva framställs ofta som att unionen med Ryssland påtvingades ukrainarna. En gångbar myt även i dagens Ukraina naturligtvis.

Den nationalistiska kampen för ukrainsk självständighet under tiden efter 1vk försvagades av kampen mellan röda och vita vilket gjorde att bönder och arbetare helt eller delvis hade andra prioriteringar än de intellektuella och borgerliga nationalisterna.

Integral nationalism

En under mellankrigstiden samtida rörelse som Armstrong menar fick stort inflytande på ukrainsk nationalism var den som i åtminstone amerikansk forskning kallas ”integral nationalism”. Denna form av nationalism fick starkast inflytande i Mussolinis Italien och Hitlers Tyskland men även i länder som Polen, Rumänien, Ungern och Jugoslavien. Definitionen av integral nationalism är, enligt Armstrong, följande:

1) en tro på nationen som överskuggande alla andra värden och ideologier 2) en mytisk tro på en idé om en solidaritet mellan nationens individer baserad på en tänkt gemensam historisk-kulturell samhörighet eller biologisk rastillhörighet 3) ett underordnande av rationellt analytiskt tänkande till förmån för ”korrekt” emotionell intuition 4) uttryckande av den nationella viljan genom en stark, karismatisk ledare och en elit av entusiastiska nationalister organiserade i ett enväldigt parti 5) glorifiering av aktion, krig och våld som uttryck för en biologisk överlägsenhet för den egna nationen.

Militanta nationaliströrelser som studentrörelsen SUNM och UVO samt senare OUN bar alla på element från ovanstående form av nationalism. Tillmälet ”nazister” eller ”fascister” som idag ofta möter de ukrainska soldaterna i öst har inte så lite grund i detta faktum. När det gäller de frivilligbataljoner som slåss mot rebellerna i öst äger de dessutom en stor del riktighet.

Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två (?)

En viktig faktor som Armstrong pekar ut som ett misslyckande för den tidiga ukrainska nationalistiska rörelsen är den bristande förståelsen för de sydöstliga böndernas behov. Markfrågan stod hela tiden i centrum för de talrika bönderna i sydöst och OUN:s försök att vinna stöd för sin strävan efter en enad ukrainsk nation hade kunnat få en mer solid bas (åtminstone för framtiden, som är nu) om de fullt ut greppat detta.

En annan viktig del av Ukraina dit nationaliströrelser hade svårast att nå var Donbass-området med Donetsk som centrum. Den extremt snabba industrialiseringen av detta område under 1930-talet fick befolkningsmängden att öka enormt och arbetskraft rekryterades inte bara från övriga Ukraina utan också till stor del från Ryssland. Detta faktum, tillsammans med det geografiska avståndet till nationalismen stimuli-centrum väst-Ukraina, dämpade entusiasmen för nationaliströrelser avsevärt. Även bland ukrainare i detta område hade russifieringen fördjupats och ryska språket blivit mycket mer utbrett än i andra delar av Ukraina. Identifikationen med ryssar som broderfolk i dagens Donbass-område är alltså inget att förvånas över.

Den militanta nationalismen

Det starka stödet för radikal nationalism i västra Ukraina formerades under kriget och fick sin spjutspets främst i självständighetsorganisationen OUN, inte minst dess militanta Bandera-fraktion. Enligt Armstrong var deras idéer mycket nära fascismens och deras insisterande på rasrenhet gick, menar han, kanske till och med längre än fascismens doktriner. Sannolikt spelar kommunismens fäste i Ukraina stor roll för radikaliseringen av OUN som för att få kraft att bekämpa röda armén var tvungna att söka bundsförvanter hos nazi-Tyskland och i den ideologi dessa bottnade i.

Armstrong menar också att den äldre nationalistiska kosack-myten (se ovan) efter andra världskriget (2vk) blev mindre framträdande i västra Ukraina där istället minnet av kampen under 2vk mot både tyskarna och röda armén blivit den främsta ankringsbojen för nationalistiska berättelser. Till detta måste också läggas den beväpnade gerillakrigföring som utfördes av OUN:s avknoppning UPA (Ukrainian Insurrectionary Army). Inte förrän 1950 då dess överbefälhavare Shuhkevych dödades nära Lviv kunde UPA knäckas, trots att aktiviteten inte helt upphörde ens då. Denna kamp mot sovjetryssland kan idag ses som en troligen effektivare stimuli av nationalistisk patriotism, åtminstone i västra Ukraina, och används förstås flitigt i konflikten med Ryssland.

Denne Stepan Bandera är nu en symbol i stil med Che Guevara under 1960- och 70-talen (och ännu) och finns på t-shirts, kaffemuggar, svartröda flaggor och allsköns udda prylar som säljs på marknader och torg i västra Ukraina. Under mitt besök i landet framträdde denna personkult i synnerhet i Lviv. Men Bandera och OUN är omstridda ämnen. Vem var han och vad stod han och hans OUN-fraktion för egentligen?

Kapitlet Bandera

Den radikala fraktion av nationaliströrelsen OUN som Bandera blev ledare för (i fortsättningen kallad OUN-B för Bandera) bildades 10 februari 1940. De ville tillintetgöra Sovjet och bygga ett nytt samhälle på ruinerna av det och gjorde sonderingar bland andra sovjetrepubliker för att försöka mana till uppror även bland dessa. Deras sociala program talade om att kämpa mot ”människans degradering, medborgarens degenerering, förtrycket av kvinnor under förevändning av jämställdhet och den stalinistiska propagandans fördummande effekten på barnen. Punkter som kan förefalla lite udda men som föreföll klart relevanta under Stalins Sovjet.

Deras manifest deklarerade också att de kämpade för mänsklig frihet och värdighet, åsikts-, samvets- och religionsfrihet. Värden vi känner igen som manifesterade av FN i de mänskliga rättigheterna formulerade efter 2vk. Att, som OUN gjorde, använda sig av den tyska krigsmaskinen för att tränga in i Ukraina och få fäste där förefaller inte heller under omständigheterna mer uppseendeväckande än när Finland försökte göra detsamma för att ta tillbaka förlorat territorium till Sovjet under det s.k. fortsättningskriget.

När tyskarna anlände till Lviv (då Lvov) fanns således den ukrainska enheten Näktergal i främsta ledet. En mindre grupp ukrainare ur OUN tog sig också in i staden för att proklamera ett fritt Ukraina. Tyskarna togs på sängen av detta och accepterade naturligtvis inte detta arrangemang och Bandera kom snart att arresteras och interneras tillsammans med flera andra av medlemmarna i hans fraktion. Rörelsens mål att skapa ett ”rent” Ukraina, fritt från alla andra etniska grupper än den ukrainska, inbegrep också tyskar.

Det är emellertid en specifik händelse som är alldeles särskilt omstridd. Fortfarande är det svårt att veta vad som är propaganda och vad som är förnekelse och historierevision. Att en fruktansvärd pogrom ägde rum i Lviv vid tyskarnas inmarsch i staden är väl dokumenterat men om Banderas nationalister deltog eller inte är däremot omtvistat. Idén om det ”rena” Ukraina antyder åtminstone en grogrund för antijudiska tolkningar.

I Wolodymyr Kosyks verk The Third Reich and Ukraine (1993) hittar jag dock inte ett enda ord om denna pogrom eller om andra judeförföljelser som OUN skulle ha varit inblandade i eller uppmanat till. Där finns däremot uppgifter om en 48-sidig broschyr som ska ha utgivits våren 1943 där den tyska imperialismen kritiseras och beskrivs som ”bestialisk biologisk rasism och nationell intolerans”.

Det är således inte alldeles enkelt att tränga bakom anklagelserna om nazism i Banderas organisation. Det bör ju hållas i minnet att Sovjet hade alla skäl att misskreditera OUN när det återerövrat Ukraina och införlivade det med Sovjet igen.    

Den store rysskännaren, journalisten, författaren och översättaren Stefan Lindgren har skrivit en del om Stepan Bandera i nättidningen Ryska Posten. 

Pogromen i Lviv beskrivs smärtsamt detaljerat av Patrick Cockburn, som skriver för The Independent. Han kallar pogromen som där ägde rum 1 juli 1941 för ”one of the horrors tories of the Second World War”. Han baserar sin artikel bland annat på en studie av en kanadensisk-ukrainsk professor, John-Paul Himka, vid Alberta University (Kanada har en rätt stor minoritet ukrainare). Han har samlat in en mängd ögonvittnesskildringar och kommit fram till att den brutala attacken mot stadens judar främst utfördes av milisen OUN under tyskt överinseende.

Simon Wiesenthal Centre skriver om pogromen i Lviv att fyra tusen judar dödades bara under de första dagarna av tysk ockupation och att ytterligare ett par tusen dödades av ”pro-Nazi ukrainians” under de s.k. Petlura days 25-27 juli. Filip Friedman överlevde pogromerna och kunde därför sammanställa en ögonvittnesskildring med eget bidrag baserad också på officiella dokument och en annan överlevare, Jakob Weiss, skriver i sin bok The Lemberg Mosaic – Memoirs of Two who Survived the Destruction of Jewish Galicia, om den en gång så vitala och talrika judiska befolkningens i Lviv (Lemberg) förintelse. Han framhåller den ukrainska milisens och polisens (och allmänhetens) aktiva roll i mördandet och förnedrandet av judarna i staden. 

Det var således fråga om två pogromer i Lviv men det förekom också många pogromer i mindre skala i andra städer och byar. Under den tid jag själv var i Ukraina fick OSSE-observatörerna i Chernivtsi besök av två ortodoxa präster som trakasserats av högerextremister från Högra Sektorn. De kom från byn Miliyevo och påminde om byns historia och om de högerextremas framfart mot judarna i byn under kriget. Av den en gång så betydelsefulla och talrika judiska befolkningen i västra Ukraina finns nu bara en liten spillra kvar. Men minnet av förföljelserna och dödandet lever ändå kvar. Hos en del som en skamfläck i landets historia. Hos andra lever de som hjältehistorier om frihetskämpande nationalister som slogs mot Sovjetryska förtryckare. De högerextrema krafterna i Ukraina har hur som helst tagit Bandera till sig som en symbol i dagens konflikt med rebellerna i öst och med Ryssland.

Det kastar en otäck skugga över det som händer idag. Något jag skriver om i nästa inlägg; Ukrainas framtid; nationalistisk diktatur eller demokratisk mångfald?

Huvudsakliga tryckta källor:

Andreas Kappeler ”Kleine Geschichte der Ukraine”, 1994

John A. Armstrong ”Ukrainian nationalism”, 3rd edition 1990 (inte minst intressant för att denna bok just skrevs innan den ukrainska oavhängighetsförklaringen 1991)

Wolodomyr Kosyk ”The Third Reich and Ukraine”, 1993