Att närma sig Sverigedemokraternas väljare

- Nu är det väl dags för en förändring vad?

- Jo, det hoppas vi ju, säger jag, och talar om att jag strax ska till Mp:s valvaka.

På valdagen delade jag ut valsedlar vid en av vallokalerna på Södermalm och gick sedan och röstade själv. Fick en timme att slå ihjäl innan det var dags att bege sig in på valvaka på Kägelbanan vid Mosebacke. Jag köpte mig en öl i plastmugg på Mosebacke Terrass och slog mig ned vid ett bord, tog fram tidningen och njöt i värmen från den sista eftermiddagssolen. Ett par i medelåldern satte sig snart på bänken mitt emot och började prata om vädret. Men snart kom vi in på politik. Jag hade som sagt avslöjat min nästa destination, valvakan, och paret öppnade sig glatt.

- Ja, vi röstade på Sverigedemokraterna. Vi gillar Jimmie, han är bra.

- Jaså, tycker ni?

En lite mer tryckt stämning infinner sig och paret märker av min illa dolda uppfattning om Åkesson.

- Du tolkar nog Jimmie annorlunda än vi tolkar honom.

- Hur tolkar ni honom då?, undrar jag.

- Ja, han vill ju bara hjälpa människor som är flyktingar på plats. Han är inte rasist.

- Jaså, säger jag, det där har han börjat snacka om i valrörelsen. Han bryr sig väl inte om flyktingar, han vill ju bara inte att de ska komma hit, invänder jag.

- Ja, men vi kan ju inte ta emot alla flyktingar i världen. Det är ju bättre att hjälpa dem på plats.

- Vi tar inte mot alla flyktingar och varför skulle exempelvis Kurdistan vara bättre rustade att göra det. Där finns en miljon flyktingar just nu. Varför skulle det vara bättre att de stannar där?

- Kurdistan!!? Där finns ju inte några flyktingar.

Paret tittar menande på varandra som om jag var en idiot.

- Finns det inga flyktingar i Kurdistan? frågar jag förvånat.

- Nää (skratt)!

- Har ni inte läst tidningar i sommar? försöker jag.

- Tidningar ska man inte tro på, vi går efter fakta, säger mannen.

- Jaså, vilka fakta då? frågar jag.

- Asså, jag har ju varit i de där länderna, fortsätter han.

- Jaha, har du varit i Kurdistan?

- Nej, men jag har varit i Oman!

- Ja, men det är ju Kurdistan vi pratar om, invänder jag.

- Ja, såna där muslimländer.

Där inser jag att jag fått nog och att samtalet är på väg att spåra ur. Jag blir både förvånad och arg samtidigt och vet inte riktigt hur jag ska fortsätta. Men det där samtalet biter sig fast i min hjärna under kvällen och jag tänker på dem när jag ser siffran 13 % orubbligt i kolumnen för SD i rösträkningsrapporterna under kvällen.

Jag erkänner att jag kände förakt för okunskapen hos det här paret. Jag erkänner att jag kände ilska över den stora skada som de här väljarna orsakar Sverige med sin okunskap. Läser någonstans att SD har flest väljare på orter där det finns flest outbildade. Här hade jag alla fakta med mig. En miljon flyktingar i Kurdistan är egentligen 1,2 miljoner bara i irakiska Kurdistan. Sverige tar emot lite mer än en promille av alla flyktingar i världen. Det är ljusår ifrån att vi ”inte kan ta emot alla”, osv. osv. Men de här SD-väljarna hade en alldeles egen verklighetsuppfattning. Eller kanske snarare en sverigedemokratisk sådan. Man får ju erkänna att Jimmie Åkesson är skicklig på att föra ut sitt budskap. Dessa väljares resonemang lät som ett eko från valdebatterna. Misstänksamheten mot media hade de också anammat. Något som är rätt grundläggande för SD:s förklaringsmodeller och verklighetsbeskrivningar. Det som tidningarna skriver är vinklat, vi talar om sanningen, har det hela tiden hetat. Det här gör att deras debattörer (både politikerna och väljarna) spelar efter helt egna regler. Jag tänker ibland på sovjettrogna kommunister jag mött under 1970- och 80-talen som kunde få svart att bli vitt och tvärtom. Det gör samtalen får så oerhört svåra att komma framåt någonvart.

Men jag skäms för den där känslan av förakt och funderar över hur jag skulle kunna bemöta ett par SD-väljare som dessa. Eller allra helst möta snarare och få in i andra tankebanor. Går det? Jag ser att det är fler som funderar i tidningarna, särskilt i Aftonbladet. Åsa Linderborg analyserar skarpt om ”idiotförklarade sverigedemokrater” och varnar för fördömanden av typen; ”Vi är dom upplysta, goda, smarta” och ”ni är idioterna”. Hennes recept är att prata politik istället. Om pensionerna, utbildningen, anställningstryggheten och socialförsäkringarna. Det låter rimligt.

Ronnie Sandahl menar i samma tidning att storstadsfixeringen och klyftan mellan stad och landsbygd måste överbryggas. Folk är svikna och bortglömda, arbetslösa och utan samhällsservice. Det ligger nog mycket i det. 

Mona Sahlin sa också något ganska klokt dagen efter valet; - Vi måste lyssna mer på SD:s väljare och mindre på SD:s företrädare.

Visst, men om vi ska inleda en dialog, hur gör man då?  När verklighetsbilden är så fjärran den egna.

Finns det kurser för sånt här?