Jag har i fyra inlägg (som är här och här samt här
respektive här) försökt bidra till en förförståelse av konflikten i Ukraina.
När jag själv var där, i västra Ukraina, för ett par veckor sedan greps jag av
den nationalistiska stämning som rådde där. Att en nation sluter sig samman när
det är utsatt för hot är inte alls märkvärdigt. Men det finns också element i
den ukrainska nationalismen som ekar otäckt från andra världskrigets
nationalsocialistiska idéer om ett ”rent” Ukraina, fritt från såväl ryssar som
polacker, judar och andra etniska minoriteter.
En första förutsättning för att Ukraina på allvar ska kunna
ta itu med sina problem är förstås att striderna upphör mellan rebellerna i öst
och den ukrainska armén. Det lär dock inte på långa vägar räcka för att komma
till rätta med de enorma strukturella, ekonomiska och sociala relationsproblem
som står i vägen för utveckling i landet. Anna-Lena Laurén pekar i en artikel i
SvD ut problem som president Porosjenko står inför. Ett stegrande missnöje inom
armén försvårar möjligheterna att få ett militärt övertag i öst som kan pressa rebellerna
till förhandlingar. Förband som vägrar strida, deserteringar och
tillbakadraganden från strategiska positioner samt protester mot inkallelser –
inte minst från arga mödrar – plågar centralregeringen i Kiev.
Det eldupphör som undertecknades för ett par veckor sedan
känns som en defensiv åtgärd för att skapa andrum för trupperna och den
politiska ledningen i Kiev. För några dagar sedan beslutade också parlamentet
om en viss särstatus för östra Ukraina. Eftergifter för att blidka rebellerna
och Putins Ryssland. Det återstår att se om det räcker.
Detta eldupphör har dock visat sig bräckligt och så
gott som dagligen rapporterar OSSE om artilleri- och raketbeskjutningar och
stridigheter inte minst vid flygplatsen i Donetsk. Det förefaller högst osäkert
alltså om detta eldupphör är ett steg mot fred eller bara en andpaus från de
värsta stridigheterna.
Korruptionen är ett av de värsta problemen för landet och
Laurén berättar i sin artikel att Tetjana Tjornovol - f.d. Majdanaktivist som
utsetts att leda regeringens antikorruptionskommitté – avgick från sin post för
några veckor sedan för att hon tyckte den politiska viljan saknades för att
komma tillrätta med korruptionen. Högst sannolikt finns det alldeles för många i
ledande positioner som har alldeles för mycket att förlora på att korruptionen
bekämpas. Ekonomen Anders Åslund, likaledes i SvD, framhåller också
korruptionen som landets största hinder för ekonomisk utveckling och pekar ut
den ryska gasen som huvudsaklig källa till oligarkernas rikedomar och utarmning
av den ukrainska offentliga ekonomin. Han efterlyser radikala reformer. Jag är
dock inte så säker på att Åslund är den allra bästa av konsulter i det här
fallet med tanke på vad hans råd (chockterapin) fick för konsekvenser för
Ryssland när han under 1990-talet fungerade som rådgivare åt Jeltsin med
ekonomiskt kaos och snarare en framväxt av oligarkernas ekonomiska maktstruktur
som följd. Frågan är alltså vad sådana kan åstadkomma? För människorna i framför
allt Donbass-området lär det innebära strukturella åtgärder som kan framkalla
ett ännu större missnöje med centralmakten i Kiev och få befolkningen där att
kräva ryskt ingripande.
Laurén utesluter inte att missnöjet med den politiska
ledningen kan växa så kraftigt att vi får se ett nytt Majdan framöver. Det är i
alla händelser ingen lätt balansgång som det nya parlamentet som ska väljas om
några veckor har framför sig.
------
Den politiska viljan
Den politiska viljan att komma till rätta med korruptionen
tycks alltså minst sagt liten. Att ett nytt parlament ska förändra den saken
förefaller tämligen naivt att tro. De högerextrema krafter som haft en
betydelsefull roll under Majdan-upproret (statskuppen?) lär finnas med även i
det nya parlamentet efter valet. Däremot menar Lauren i ovan nämnda artikel att
Svoboda, som hittills varit det mest inflytelserika av de högerextrema partierna,
är på tillbakagång och att det istället ser ut som att Oleh Ljasjkos (som jag
skrivit om tidigare) Radikala partiet istället växer. En man med parlamentsslagsmål
som specialitet och med en ”egen” bataljon (Aidarbataljonen) i strid mot
rebellerna i öst. En bataljon som enligt många vittnesmål gjort sig skyldigt
till krigsförbrytelser och som hyser flera fascistiska frivilliga från olika
länder, bland andra från Sverige. Det låter inte som en lovande framtidsman för
Ukraina. Men dessa krafter har inte minst i västra Ukraina ett starkt stöd.
Det förekommer också ett förtryck mot yttrandefriheten i
Ukraina som det rapporteras väldigt lite om men som inte heller bådar gott för
möjligheterna att få en sant demokratisk utveckling i landet. Nyligen gjorde
landets säkerhetstjänst ett tillslag mot landets största oberoende tidning Vesti. ”Brottet” tidningen gjort sig
skyldigt till är att ha publicerat en artikel av Mika Velikovskij som åkt runt
vid östfronten och intervjuat människor från bägge sidor i konflikten. En
nyanserad artikel som landets regering alltså inte tolererar. Journalisten själv säger till Aftonbladet att den nya lag
som införts i Ukraina i praktiken innebär att journalister ”enbart rapporterar
en sida av konflikten”. Carl Bildts självsäkra uttalande i våras om ukrainska
politiker som personer som ”arbetar för värderingar som är våra” klingar
tämligen ihåligt i ljuset av de här tendenserna.
Den ukrainska befolkningens
vilja
Om några veckor får alltså den ukrainska befolkningen i
demokratiska val uttrycka sin politiska vilja. Vilken väg ska Ukraina gå? Med
tanke på ovan nämnda påtryckningar och stämningen i landet och de pågående stridigheterna
i öst är risken stor att det inte blir den fredliga, demokratiska vägen som
väljs. Nationalismen banar väg för en konfrontativ linje. Påhejade av EU och
Nato piskas också den ryskfientliga inställningen på och utsikterna för fred
och frihet i Ukraina förefaller ganska dimmiga. Risken är att röster som vill
återknyta till Stepan Banderas och OUN:s idéer om ett ”rent” Ukraina vinner
mark och skapar en stat som fjärmar sig än mer från ”värderingar som är våra”.
Den ryska påtryckningen är för de flesta också tämligen
uppenbar. Putins Ryssland vill inte ha ett land under Natos inflytande som
närmsta granne. Hur direkt Ryssland är inblandat i den väpnade konflikten är
det dock förvånansvärt svårt att riktigt få grepp om. Häromdagen upprepades
Carl Bildts tidigare anklagelser mot Ryssland om att det skulle finnas ryska
reguljära förband i Ukraina. Uppgifter från ”företrädare för flera västländer”
gör gällande att minst fyra ryska sådana skulle vara insatta på ukrainsk mark.
Det märkliga är att dessa uppgifter ännu inte har kunnat verifieras av någon av
de hundratals observatörer som OSSE har på plats i landet inklusive Donbass och
minst två gränsövergångar.
Per-Arne Bodin, professor i slaviska språk vid Stockholms
universitet, skrev en understreckare i SvD häromveckan i vilken han framhåller
landets ”glidande historiska identiteter” och det ”vanliga folkets” känsla av
samhörighet med Ryssland. Han påpekar att de gränser mellan öst och väst, som
jag själv redogjort för i mina senaste inlägg om landets historia och
nationalism, inte är absoluta utan relativa. Det ligger nog väldigt mycket i
detta. Han menar slutligen att landet utan utländsk inblandning (från såväl EU och Nato som Putins Ryssland)
skulle kunna utvecklas till att bli ”ett perfekt exempel på ett modernt, öppet och
mångkulturellt Europa”.
Det är en from förhoppning men jag har som sagt mina tvivel
om förutsättningarna för en sådan utveckling som läget är nu. Men jag hoppas
jag har fel.
Ett sätt att få en fingervisning om vart det ukrainska
folket vill gå är ju att fråga det. En undersökning som gjorts alldeles nyligen
ger intressanta besked. Ett av Ukrainas ledande marknadsundersökningsinstitut
SOCIS (hittar den inte på nätet men fått den av OSSE-källor) har frågat folk
hur det skulle röstat idag om det hållits folkomröstning om medlemskap i EU,
Nato respektive den ryska tullunionen. Resultatet visar att sett över hela
landet är övervägande delen av befolkningen positiv till ett närmande till EU,
men övervikten är inte så stor som man skulle kunna tro och varierar kraftigt i
olika delar av landet. Undersökningen visar ingen majoritet för ett medlemskap
i Nato men däremot i EU. Det är dock inte mer än 62 % som säger sig vara klart
för ett sådant. Mest EU-positiva är man i Västra Ukraina och i Kiev medan det i
Donbass endast är 23 % som säger sig vara för EU-medlemskap. Den ryska tullunionen
har där ett större stöd än i andra delar av landet, dock endast av 38 % av de
tillfrågade. Möjligen hade siffran varit högre om någon av de 800000 flyktingar
som befinner sig i Ryssland hade tillfrågats men stödet sett över hela landet
är endast 18,3 % för denna tullunion.
Hur det här resultatet kommer att ta sig uttryck i det
kommande ukrainska parlamentsvalet är förstås svårt att sia om men det vittnar
i alla fall inte alldeles överraskande om stora skillnader inom landet i åsikterna
om var framtiden ligger. Frågan är om det finns någon politisk kraft som har
förmågan att ena landet och få befolkningen att känna samhörighet över denna absoluta
eller relativa gräns mellan öst och väst?
Undersökningens resultat:
------
En notering och tips
om artiklar att ta del av:
Jag tycker mig notera att det i Finland finns en betydligt
mer insatt och nyanserad bild av läget i Ukraina. Troligen har det att göra med
landets långa gemensamma historia med Ryssland och dess speciella förhållande
till Sovjet/Ryssland säkerhetspolitiskt och handelspolitiskt alltsedan
självständigheten för Finland 1917 och inte minst under efterkrigstiden.
Exempelvis:
En mycket omfattande och nyanserad bild av Ukraina i
februari 2014 skriven av en finsk tjänsteman vid finska riksdagens stora
utskott, Peter Saramo och publicerad i webbtidskriften Simeon ja Hanna om informationskriget i februari 2014.
Artiklar av Yle (statliga finska televisionens hemsida):
... om
Krim-konflikten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar