Avspänning och fred eller upptrappning och krig, vad väljer
du?
Jag kommer att tänka på den klassiska sketchen där Sven
Melander frågar en massa barn vad de önskar sig mest av allt. Han vill att de
ska svara fred på jorden men barnen har bara leksaksönskningar. Det var bara en
sketch men det är troligt att barnens svar hade varit desamma om de skulle fått
frågan på riktigt. Att barn inte tänker större må förstås vara ursäktat och med
en så öppen fråga skulle säkert även många vuxna valt något materiellt. Men
ställd inför en fråga om valet mellan krig och fred tänker jag mig att svaret
vore ganska givet för de allra flesta. Men det tycks inte längre alls
självklart. Åtminstone inte om man frågar en majoritet av riksdagspolitikerna
eller merparten av landets ledarskribenter.
I torsdags skrev Claes Arvidsson i SvD om att regeringen
aviserat sin vilja att skriva under FN-konventionen om kärnvapenförbud. Han upplyser
om att det enda sättet att säkra förekomsten av kärnvapen i världen är att
rösta på ett Alliansparti. Om det är valtaktiskt förnuftigt får väl framtiden
visa men de stora mediedrakarna gör i vart fall sitt bästa för att fastställa
normen. Arvidsson lägger exempelvis in ett förnumstigt ”förstås” för att ge
eftertryck åt sina åsikter. Som när han upplyser om att Miljöpartiet och
Vänstern är för ett kärnvapenförbud, följt av punkt och ett ensamt Förstås i
nästa mening. Eller när han triumfatoriskt informerar: ”Inga Nato-länder har
sagt sig villiga att underteckna konventionen (och bara Nederländerna deltog i
förhandlingen). Förstås.”
Arvidsson avslutar artikeln med att vilja få oss att se skräckscenariot
med en värld där ”bara Kim Jong-un har en knapp att trycka på” eller ett ”Europa
där bara Putin sitter med fingret på knappen”. Här glömmer han att USA genom
Trump har påmint om att de har den största knappen. Oavsett det är det också
ett barnsligt resonemang då ett kärnvapenförbud givetvis inte är tänkt att
införas på ett sådant sätt att en ensam nation sitter kvar med alla världens
kärnvapen, allra minst en diktatur. Förstås. Men det är ett tramsigt
argument som används i allra högsta politiska kretsar och som givetvis landar
hos en hel del följare av debatten.
Hur som helst tycks det helt OK att älska bomben, som jag
skrev om för ett drygt halvår sedan.
Vi blir också ständigt påminda om var fienden befinner sig
och när inte fakta räcker till används indicier och förgivettaganden. Just nu
sker en märklig upptrappning av samtalstonen mellan Västländer och Ryssland där
mordförsöket på paret Skripal står i centrum. Den före detta ryske
underrättelseagenten Sergei Skripal och hans dotter som förgiftats i den engelska
staden Salisbury känner väl de flesta till och att staten Ryssland låg bakom
fastställdes nästan i samma ögonblick som paret lagts in på sjukhus. Skripal
dömdes år 2006 i Ryssland för spioneri och detta skulle vara motivet, trots att
han utlämnades i en fångutväxling med Storbritannien redan 2010. Varför de
skulle vilja mörda honom i England åtta år senare är enligt min mening en fullt
berättigad kritisk fråga men premiärminister Theresa May deklarerade redan en
dryg vecka efter dådet i brittiska underhuset att det är ”högst troligt” att
Ryssland låg bakom. Utrikesminister Boris Johnson gick ännu längre för ett par
veckor sedan då han twittrade att det brittiska laboratoriet som undersökt giftet
som använts hade bevis för att giftet var ryskt. EU ställde sig snabbt bakom
och givetvis USA också och en mängd ryska diplomater fick strax
utvisningsbesked. Sverige sällade sig till de övriga och utvisade (lite
försiktigt?) en diplomat. Vi vill ju inte vara helt utanför den stora
åsiktsgemenskapen. Nu i veckan kom så det laboratorium som Boris Johnson
refererat till med sitt slutliga analysresultat vilket visade att det inte gick
att knyta giftets ursprung till något land, inte heller till Ryssland.
Ett bekant mönster
Anklagelserna mot Ryssland följer ett mycket bekant mönster.
Ett mönster som Mattias Göransson så effektivt illustrerar i sin utmärkta bok ”Björnen
kommer – Om ryssrädsla, mönsterseende och militära misstag”. Han påminner oss i
sin bok om de tvärsäkra uttalandena från militärt håll som följde de eviga
ubåtsjakterna som tog fart under 1980-talet.
Den tunna bevisning som framlades för att påvisa ubåtsintrången
och att kränkningarna kom från sovjetiska farkoster föll senare ihop som ett
korthus. Vilket inte hindrade att militärer och journalister framhärdade i sin
uppfattning om vad som hänt. Exempelvis det ”typljud” som länge hänvisades till
och påstods komma från en sovjetisk ubåt, vilket senare visade sig ha varit
från en fiskebåt som DN hyrt för att kunna fara runt i vattnet och följa den
spännande utbåtsjakten. Bottenspår som skulle visa på att en ny okänd sorts
miniubåt skulle ha kravlat runt med larvfötter på botten kunde mycket väl
istället vara från ankarkättingar, och de hydrofonekon som redovisades i
bevismaterialen från ”kränkningarna” visade sig likaväl och kanske troligare avgivits
av sillstim eller minkar. Enstaka undersökande journalister avslöjade bevis
efter bevis som antingen kunde avfärdas helt eller i vart fall starkt
ifrågasättas som bevismaterial. Vilket inte hindrade ledande politiker och
militärer att fortsätta kampanjen, stöttande sig mot samma material.
Ytterligare en historia handlade om polska tavelförsäljare
som påstods ha i uppdrag att kartlägga var höga militärer och stridspiloter
bodde. En tämligen märklig metod kan tyckas men tavelförsäljarna finns fortfarande
kvar i den samlade indiciebilden, bland annat i nyutgåvan av Mikael Holmströms
bok ”Den dolda alliansen” från 2015. Militären lät under 80-talet utföra en
undersökning som visade att lite drygt hälften av alla officerare och piloter
haft besök av dessa försäljare. En senare undersökning utförd av SCB på 1200
slumpvis utvalda svenskar visade dock att hela 62 % av dessa hade haft besök av
samma försäljare vilket gjorde den svenska officerskåren till
underrepresenterad i sammanhanget. Den militära undersökningen är nu
undanstoppad i arkiv med hemligstämpel på.
Ubåtshysterin fortsatte emellertid även efter Sovjetunionens
fall. Ett filmklipp taget av seglare visades i SvT:s nyhetssändningar och påstods
föreställa ”den första film som har tagits av en främmande ubåt på svenskt
vatten” för att snart istället avslöjas som ett grund med namnet Fälövsgrund. Kaviationsljud
som ÖB hänvisat till som ubåtsljud avfärdades av amerikanska, brittiska och
norska experter. Som norske konteramiralen Ole Thomesen som sade sig aldrig ha
hört någon ubåt som skapar ett sånt oväsen och att om han hade en sådan aldrig
skulle komma på tanken att skicka in den på främmande vatten, samt att den
svenska tilltron till materialet visade på en ”egenhändigt utförd hjärntvätt”.
Ljudet kom från nya sonarbojar som senare undersöktes av Foa som uttryckte starka
tvivel om vad de verkligen registrerat eftersom ljudet var alltför plaskande
och tycktes komma från vattenytan. Exempelvis mink. Men Carl Bildt som då var
statsminister skickade protestbrev till Jeltsin och cirkusen med nya ”observationer”
bara fortsatte. De föreställde grynnor och skär eller uppochnedvända stuprör
och liknande. Under åren 1981-1994 bokfördes 6367 observationer varav militären
bedömde 118 som ”säkra”. Allmänhetens vilja att ”hjälpa till” gav mängder av
tänkbara ubåtar i svenska vatten och från militärt håll fanns förstås intresse
av att underblåsa masspsykosen. Det var ju ett säkert sätt att få extra
tillskott av medel. Under ovan nämnda period 1249 miljoner kronor närmare
bestämt.
Faran med att peka finger
Det finns ingen anledning att idealisera Ryssland eller
Putin men det vore klokt att i första hand bedriva normal diplomati i kontakterna
med landet och tillämpa den vanliga rättsprincipen att den anklagade måste
anses oskyldig tills motsatsen är bevisad utom rimligt tvivel. Än så länge
finns lyckligtvis personer som försöker mana till sans och lyckligtvis ges de
ett visst utrymme i den nu aktuella giftdebatten.
Den före detta diplomaten Sven Hirdman exempelvis som i SvD
igår menar att Sverige, genom sin ”solidaritetsutvisning” av en rysk diplomat,
bidrar till ”en mycket farlig situation”. Det är en mycket långtgående åtgärd
som inte ens användes på samma lättvindiga sätt under kalla kriget. Ett uppskruvat
tonläge ger givetvis risk för antändande gnistor som utlöser en betydligt värre
situation. Det av Carl Arvidsson så älskade kärnvapenbeståndet i världen är lika
dödligt som under kalla kriget och i händerna på betydligt hetare händer än då
tycks det. Såväl Trump som Putin har åtminstone retoriskt hänvisat till sina
kärnvapenarsenaler för att påminna om deras existens.
Birger Schlaug hoppas också i sin ETC-ledare för en vecka
sedan att Sverige har säkra bevis för den ryska skulden till giftattacken mot
Skripal. Eftersom vi annars är ”illa ute i en värld som tycks förgiftad av idén
om krigsretorik och militär upptrappning”.
Diplomatutvisningarna sänker också ribban för hur vi bör
agera vid helt andra fall av konflikter och våldsdåd av främmande stater. Hur
många israeliska diplomater kommer att utvisas exempelvis? Om en rysk diplomat
kan utvisas för att det är ”troligt” att ryska staten kan ha varit inblandad i
giftattacken mot paret Skripal, hur många israeliska diplomater bör vi rimligen
utvisa när det står utom allt rimligt tvivel att, enligt senaste siffran, 12
palestinska demonstranter dödats och hundratals skadats av israeliska
prickskyttar vid gränsen mot Gaza?
Vilka instrument ska vi använda vid vilka tillfällen? Det är
frågor att ta på stort allvar och som får konsekvenser för framtiden.
Vad är det som sker –
vad är det vi ser?
Ja, så är vi tillbaka till Arvidsson och valet och idén om
att älska bomben och omfamna kriget som en varm kamin i den kyliga verkligheten
istället för den sansade inställningen att avspänning och diplomatiska samtal
ledande till fredlig samexistens torde vara att föredra.
Det är oftast svårt, för att inte säga omöjligt, för en
vanlig konsument av nyheter att bedöma vad som är sant och troligt i den flod
av historier som sköljer över oss dagligen. Men ett mönster går i vart fall att
skönja. Mattias Göransson upplyser i sin ovan nämnda bok också om senare händelser
som utlöst en paranoid presskampanj mot Ryssland. Hösten 2014, inte långt efter
den ryska annekteringen av Krim, ”började det bubbla under vattenytan igen”, skriver
han träffande.
Under en ubåtsövning i samverkan med nederländska
marinstyrkor siktades ett ubåtstorn av skärgårdsbor vilket snart visade sig
tillhöra just en nederländsk ubåt. Andra privatspanare tog bilder av en
miniubåt som tillhörde företaget Upplevelsepresent. Bilderna florerade i press
och tv utan större urskillning och Försvarsmakten kallade till presskonferens
där de nya intrången kommenterades. För att bara nästkommande dag, när det stod
klart att det handlade om holländare och nöjesbåtar, korrigeras. Vågen hade
dock kommit i rullning och Mikael Holmström (Förstås) skrev i SvD om
uppsnappade nödsignaler från en rysk ubåt. Alla hakade på. Nyhetsmedia försökte
överträffa varandra i rubriksättningen. ”Ubåten är rysk”, fastställde till exempel
Expressen. Militärer och ex-militärer uttalade sig tvärsäkert, som den
pensionerade kommendören Göran Frisk som till Aftonbladet sa att det nya ”intrånget”
visade att ”Putin har ökat sin aggression”. Lars Gyllenhaal, författare och
bloggare och medlem av Svenska militärhistoriska kommissionen”, berättade om ”vilande
agenter” som nu skulle aktiveras och att det var troligt att den skadade ubåten
snart skulle sprängas för att utplåna alla spår av den. Han tyckte att ”vi
kommit till ett historiskt ögonblick”. Upphetsningen gick inte att ta miste på.
En upphetsning som snarast kan liknas vid önsketänkande. Man ville så gärna att
det verkligen var en rysk ubåt i svenska vatten. Och privata tips strömmade in,
som det om en mystisk man som kunde vara landsatt från en miniubåt. Allt togs
på största allvar av de önsketänkande bland press och militärer. Försvarsmakten
kallade till ny presskonferens där en bild tagen av en privatperson visades.
Den visade ”något” som ”genererade ett skumsvall”. Cirkusen drog igång igen. Försvarsmakten
hade också nya bottenspår att uppvisa som bevis.
När DN begärde ut uppgifter om Holmströms radiotrafik fick
de av Försvarsmakten svaret att de hade tyckt att Holmströms uppgifter var ”spännande”
men att det uppgiften var ”felaktig” och att de inte hade något att lämna ut.
Det suddiga fotot visade sig efter en journalists granskning vara taget mycket
långt från den position som militären hade utpekat och på en plats där det var
10 meter djupt och omöjligt för en ubåt att ta sig fram. Försvarsmakten drog
sig alltså inte heller från att manipulera bevismaterial. Den mystiske mannen visade
sig vara den fiskeribenägne pensionären Ove. Bottenspåren skulle vid senare
granskning visa sig närmast identiska med de spår som uppstår vid
kabelläggning. Med denna tunna soppa som bevis kallades det ändå till
presskonferens den 14 november 2014. ÖB Sverker Göranson tillsammans med
statsminister Löfven och försvarsminister Hultqvist skulle uppvisa en enda
front mot de nya hoten och Göranson slog fast att det inte råder några tvivel
om att Sverige utsatts för kränkning av främmande makt. ”Alla andra
förklaringar är uteslutna”, slog han fast. Ett eko från Hårsfjärdscirkusen i
början av 1980-talet och något som börjar likna en uttänkt
desinformationskampanj snarare än klanterier och förhastade slutsatser.
Förhöjda anslag till Försvarsmakten följde som vanligt och
den nya utbåtshysterin ledde också, påpekar Göransson, att pressen började knyta
skribenter till sig som kunde underblåsa krigshetsen och skräckpropagandan.
Mikael Holmström värvades av DN från SvD som i sin tur knöt till sig
örlogskaptenen Niklas Wiklund (försvarsbloggaren ”Navy Skipper”); medan Expressen
värvade stridsflygaren Carl Bergqvist (länge dold bakom bloggnamnet ”Wiseman´s
Wisdoms”). Det mediala artilleriet förstärktes alltså efter denna senaste ubåtshistoria.
Mikael Holmström drog igång ytterligare en ubåtshistoria den
11 januari 2015 där en ny kränkning påstods ha noterats, denna gång mitt i inloppet
till Stockholms. Pressartilleriet dundrade igång och politiker hakade på för
att inte verka handlingssvaga. Försvarsminister Hultqvist talade om att denna
nya kränkning passade in i ett ”större mönster med ökad övningsverksamhet” och
att han såg intrånget som ”allvarligt”. Att det var ryskt behövde liksom inte
uttalas längre. Det gjorde däremot Annie Lööf och Jan Björklund. Nya (otydliga)
bilder på vad som sades vara en ubåt publicerades av Holmström i DN och
Hultqvist såg sig tvungen att reagera och uttalade sig indignerat att ”observationen
indikerar både fräckhet och provokation” och KD:s Mikael Oscarsson ropade på
ökade medel för att stärka försvarets förmåga att möta kränkningarna. Tre
månader senare offentliggjorde Försvarsmakten den pinsamma uppgiften att fotot
visade sig föreställa arbetsbåten Time Bandit, som i motljus och i profil på
långt avstånd påminde om ett ubåtstorn. Vilket inte hindrade dem att i den
slutliga rapporten om incidenterna vintern 2014/15 fastslå att det var ”ställt
utom allt rimligt tvivel att svenskt inre vatten kränktes i Stockholms Skärgård
i oktober 2014. En fascinerande slutsats, eller för att använda Mattias Göranssons
ord: ”obegriplig”.
Begriplig blir den däremot om den sätts in i ett större
sammanhang, för att därmed göra sig skyldig till samma typ av resonemang som
Försvarsmakten. Det går i vart fall inte att frigöra sig från tanken att det
råder någon form av kampanj, eller åtminstone det som Göransson kallar ”mönsterseende”.
I sin bok tar han också upp ännu färskare exempel, som inte handlar om ubåtar.
Exempelvis den mycket aktuell debatten om ryska
desinformationskampanjer och hot mot infrastruktur. Den överbelastningsattack
som flera svenska tidningar utsattes för i mars 2016 blev genast till ett bevis
för en rysk markering mot Sverige för dess hållning i Ukrainakonflikten. Bara
SvD stod emot och ägnade sig åt grävande journalistik vilket gav vid handen att
det initialt istället handlade om en rasistattack mot det antirasistiska
hackernätverket Researchgruppen och att den drabbat deras samarbetspartners
Expressen och Aftonbladet och störningar spritt sig till andra medier.
Ett annat exempel är det berömda förfalskade brev till Peter
Hultqvist som cirkulerade i sociala medier i februari 2015 och togs för givet
som ett ryskt desinformationsangrepp. Mikael Holmström (Förstås) drog genast denna
slutsats eftersom det fanns spår till en server i St Petersburg. Vad som aldrig
nämnes då var att FOI kände till att en organisation spridit förfalskade
påståenden om svensk-ukrainska försvarssamarbeten och att de hade sitt ursprung
i den ukrainska försvarsindustrikoncernen Ukroboronprom som på detta märkliga
sätt försökte ge sken av affärsframgångar för att skyla över de förluster de
gjort när affärerna med Ryssland börjat sina. De sänder ett flertal
pressmeddelanden om påstådda sådana framgångar i Väst. Alla dessa är numera
utraderade. Däremot finns över 300 ukrainska artiklar som kommenterat
pressmeddelandena, enligt Göransson. Bland annat Segodnja som också publicerade
en bild med flera personer från svenska FOI som enligt texten skulle varit hos
företaget för att underteckna ett svensk-ukrainskt krigsmaterielsamarbete.
Vilket förstås dementerades bestämt av de berörda FOI-forskarna som varit
ditbjudna under helt andra föresatser. Detta brev dyker ändå upp som, återigen,
säkert bevis för rysk desinformation. Trots mycket märkliga spår som artilleristpressen
inte har brytt sig om att följa upp. Förstås.
Det finns fler exempel men kanske bäst att stanna här och
hänvisa till Mattias Göranssons bok för den som vill ha fler eller intresserad
av fler detaljer. Rekommenderas varmt.
Krigshets och
desinformation – förberedelser för krig?
Det råder inget tvivel om att Putin håller ett auktoritärt
grepp om Ryssland och rysk media. Inte heller att ryska medier sprider vinklade
nyheter och använder selektivt material eller tveksamma källor och bristfällig
bevisföring i sin nyhetsrapportering. Men det bör vid det här laget framgå att
de inte är helt ensamma i världen om detta. Det kan också handla lika mycket om
en normering och en diskurs som olika länders media tvingas arbeta under tryck
av.
Hur enkelt är det exempelvis att mana till sans och vett i
debatten om det ryska hotet? Argumentet Putin-agent och ryssvänner och liknande
är ett debattknep som är tänkt att avväpna de mest sansade kritikerna av grundlösa
och förhastade anklagelseakter mot Ryssland. Jag har själv blivit angripen för
att jag på Facebook delat en SvD-artikel som redovisade amerikansk forskning
som visade att USA försökt påverka politiken i 87 länder under de senaste
decennierna. – Hälsa Putin, avslutades angreppet med. Som om invasionen av Irak
eller angreppet mot Libyen varit påhitt av den ryske presidenten.
Putin-vänner är numera alla de som kritiserar osakligheter i
debatten och som manar till besinning i tonläget. Exemplifierat av den
DN-ledare, med rubriken ”Putins svenska brigad”, som publicerades 20/3-2016 och
inleddes med konstaterandet att det ryska hotet mot Sverige ökar.
Artikelförfattaren hänvisar bland annat till Säpo:s årsrapport i vilken det sägs
att ”Ryssland genom offentliga uttalanden har försökt påverka debatten om
Sveriges säkerhetspolitiska vägval”. Detta var innan USA skickade brev till
svenska regeringen där de med illa förtäckta hot försökte uppmana den att inte
skriva på FN-konventionen om kärnvapenförbud. Jag vet inte om detta tagits upp
i den senaste Säpo-rapporten men jag skulle knappast tro det. För hoten kan ju
bara komma från ett håll. Allt annat tycks politiskt känsligt att påstå numera.
Artikelförfattaren (såvitt jag kan se anonym ledarskribent) berättade också om
sitt besök vid ett seminarium på Utrikespolitiska Institutet med rubriken ”Ryssland och Östersjöregionen: Ett förändrat
säkerhetspolitiskt läge?”. Ledarförfattaren berättar där hur hemskt det varit med
åsikter som avvek från de mest alarmistiska:
”Seminariets
frågestund gav luft åt några företrädare för Putins lilla men ihärdiga svenska
stödbataljon. Denna består bland annat av exdiplomater och journalister som
ogärna ser något som helst ryskt hot, åtminstone inte mot Sverige.”
Förra sommaren deltog jag i ett fredsläger på Åland där
svenska och ryska deltagare genomförde en fredsövning samtidigt som de svenska
och ryska militärmakterna genomförde krigsövningar. I pressen kallades de svenska
deltagarna för Putin-vänner och de ryska för Putins agenter. De ryska
deltagarna, företrädesvis ungdomar, var fredsaktivister, feminister och kulturarbetare
som såg sig som Putins värsta fiender och som hemma fick slåss för att föra ut
sina åsikter och några av dem hade också arresterats vid en eller flera
tillfällen. Hemma är de alltså Putins fiender men i svensk och finsk press
Putin-agenter. Det kändes helt absurt men är ett resultat av det tunnelseende
som råder i svensk debatt för närvarande. Jag skrev då, och vidhåller, att vi
nog snarare behöver öva oss att hålla fred än att föra krig. Och det märkliga i
att denna fredsövning, Åland17, på flera håll beskrevs som det hotfulla, medan
krigsövningen, Aurora17, beskrevs som det hoppfulla.
Det blir allt svårare att föra en saklig debatt om
relationen mellan Ryssland och Sverige eller övriga Västvärlden. Det är som att
man inte kan hålla med om att annekteringen av Krim var olaglig samtidigt som
man påpekar att Ryssland känner sig hotat av ett expanderande Nato och att
Putins största drivkraft är att hålla Nato så långt ifrån den ryska gränsen som
möjligt. Det tycks finnas ett behov av svart och vitt, av polarisering, att
vidga klyftan till den store grannen i öst istället för att söka metoder att
lappa ihop relationerna till det normala. I alla inblandades intresse.
För vi vill väl hellre ha fred än krig? Förstås…?
För vi vill väl hellre ha frihet än underkastelse? Förstås... ?
SvaraRadera