Gott Nytt År – ett långt farväl till demokratin eller dess revitalisering?

Det finns många anledningar att se det nya året an med oro. Hur kommer utvecklingen se ut för Trumps USA, Bolsonaros Brasilien, brexit-trixande britter, för ett EU på väg att splittras, för Ukraina och Ryssland, för klimatet och temperaturhöjningen? Vad får vi för regering? Får vi ett nyval istället? Vad ger detta för resultat? Hur går det för SD? Tar de ännu mer av utrymmet i den folkvalda församlingen? Hur mår vår demokrati egentligen?

Demokratins bekymmer är det flera som funderat över. Just nu läser jag Timothy Snyders ”The Road to Unfreedom – Russia, Europe, America”. Han menar att Putin alltmer anammat den gamle politiske filosofen Ivan Ilyins syn på Väst-Europa som ”dekadent” och att de verbala attackerna mot EU och USA grundas på Ilyins förakt för ”individualism, succession, integration, nymodigheter, sanning, och jämlikhet”. Ilyin var fascist och ville se ett pånyttfött fascistiskt Ryssland vilket förblev en dröm han tog med sig i exil 1922 till Berlin, senare Schweiz, och slutligen i graven 1954. Han sågs som de Vitas ideolog i kampen mot bolsjevikerna under inbördeskriget efter revolutionen 1917.

Putin sägs styra enligt en filosofi som Ilyin formulerat och i korthet innebär att makten kommer till den starke man som tar på sig bördan att axla de ”ryska passionerna” och kanaliserar dem till en stor och evig enhet. Det ryska folket kommer att se denne man som en ”frälsare” och ”acceptera den frihet och de lagar som kommer från den ryske patriot som leder Ryssland till frälsning”. Ilyin hade en klar koppling till kristendomen och menade att kärlek till Gud innebar en kamp mot ”fiender till den gudomliga ordningen på jorden”. Partier skulle endast existera för att ”ritualisera val” men makten ligga hos en enda ledare, ”gosudar”, frälsaren och den ”demokratiske diktatorn”. Denne skulle inte styra enligt lag (”rule of law”) utan istället enligt ”proizvol”, en sorts patriotisk laglöshet, vilket i moderna Ryssland ska uttryckas i termen ”bespredel”, en sorts avsaknad av gränser för den store ledaren att agera inom. Oppositionen i Ryssland beskrivs av Snyder som delar av en Potemkin-kuliss som formar en sorts simulacra-demokrati. Styr gör ju den upplyste despoten.

Det var också Putin som lät föra Ilyins kropp tillbaka till Ryssland för att återbegravas där. En form av religiös symbolik som kanske ska markera det evigt ryska och Putins roll som Rysslands frälsare och ”evige” diktator.

Den enda vägens politik

Det finns en tankegång om den enda vägens politik i detta som vi kan känna igen i vår del av Europa. Det var väl just precis så Carl Bildt en gång (1991 första gången) beskrev den nyliberala ekonomiska politik som han menade ”måste” föras i Sverige och så småningom i EU. En politik som har fört Sverige från att ha varit ett av världens mest jämlika samhällen till det EU-land i vilket klasskillnaderna ökar snabbast. Allt enligt EU-mallen som likriktar medlemmarnas ekonomiska politik. Enligt vänstern också det starkaste skälet till att fascismen växer i Europa.

Snyder är inne på det i korthet när han säger att ”evigheten reser sig ur det ofrånkomliga som ett spöke från ett lik”. Den ”kapitalistiska versionen” av den enda vägens politik (”the politics of inevitability” enligt Snyders vokabulär), dvs att ersätta politik med marknad, ”generarar en ekonomisk ojämlikhet som underminerar tron på framsteg”. Om den sociala rörligheten uppåt stoppas försvinner också tron på förändring och i förlängningen på demokratin. Så tolkar jag Snyder utan att ha läst hela boken ännu. I senare avsnitt av boken tar han sig an Trumps framgångar i USA med avstamp i just den här analysen. Sedan 1980 har de facto all ekonomisk tillväxt tillfallit de redan rikaste 10 % av befolkningen, påpekar Snyder. En gigantisk (och växande) ekonomisk ojämlikhet som inför folket förklarats som fullt legitim eftersom det inte finns något alternativ till kapitalismen och eftersom mer kapitalism leder till mer demokrati så … ”why worry”?

I Europa har vi under hösten/vintern sett hur Gula Västar spridit skräck i det franska etablissemanget och fläckar Macrons anseende bland övriga EU-länder som stor fransk landsfader. På ytan har protesterna handlat om höjda bränslepriser men på djupet handlar det om detsamma som i USA, det vill säga ökande klyftor och en brist på lyhördhet för de problem som de lägsta inkomstgrupperna ställs inför dagligen. Maktens arrogans väcker ilska hos folket. I länder som Ungern och Polen har nationalistiska och rasistiska tankegångar men det som sker där bottnar också i EU:s demokratiska brister, den enda vägens ekonomiska politik.

En döende demokrati?

Ungerns premiärminister Viktor Orbán nämner Kina och Ryssland som förebilder och har utropat att ”eran av liberala demokratier är över”. Marknadsliberalismens ställning som grundlag i EU pekar ut ”den enda vägens politik” och underkänner därmed folkens demokratiska val. Det såg vi exempelvis när Grekland försökte föra en vänsterpolitik som bröt mot de marknadsliberala EU-reglerna. Det bekämpades betydligt hårdare av EU:s maktkärna än de nu aktuella ungerska angreppen på demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter.

Även Sverigedemokraternas EU-kritik handlar i slutändan om det förlorade välfärdssamhället och den förlorade möjligheten till nationellt självbestämmande, men de blandar in en etnisk förklaringsmodell och ägnar sig åt mytbildning kring ett ”rent svenskt samhälle”. Samma tankegångar som i Ungern och Polen alltså, liksom i flera andra östeuropeiska länder, som Tjeckien och Slovakien.

Allt det här är naturligtvis oroväckande tecken i skyn. Såvida vi inte gillar diktatorer och diktatur förstås.

Marknadsekonomi, Klimatförändringar och Demokrati

Andra tecken på att den marknadsekonomiska liberala demokratin börjar vittra sönder är problemet med den temperaturhöjning på jorden som vi sett och ser komma om inget görs åt utsläppen av växthusgaser. Här är det inte lika entydigt. En del menar ju att marknadsekonomin är en förutsättning för att lösa problemen medan andra menar att den är en ytterst stor del av desamma. Utsläppen ökar under 2018 och det syns inga tecken på att temperaturkurvan skulle vändas heller. Trots marknadsekonomi skulle man kunna tillägga. Huruvida demokratier eller diktaturer har bäst förutsättning att lösa problemen har också varit en debatterad fråga under året. Inte minst kring Torbjörn Tännsjös artikel om hur klimatkrisen kan leda fram till en global despoti.

Tännsjö pekar dock på ett problem som bör diskuteras. Enligt fler och fler rapporter har vi redan med de utsläpp av växthusgaser som redan gjorts orsakat så stora skador att vi i en nära framtid måste hantera ”gigantiska problem med flyktingströmmar från områden som kommer att göras obeboeliga och obrukbara”, säger Tännsjö. Vi kan också stå inför ett läge där skadorna inte går att reparera längre och vi har inga garantier för att vi skulle ha gott om tid att vända utvecklingen innan den går så långt. Snarare tvärtom. Det finns alltså synnerligen starka skäl att agera, kraftfullt och snabbt. Mycket snabbt till och med.

Hur? Undrar Tännsjö och pekar på ett ”kollektivt beslutsproblem” som måste hanteras. Det finns ingen kraftfull global maktinstitution som kan genomföra det snabba och kraftfulla globala handlande som krävs, menar Tännsjö. Den samverkan som nuvarande institutioner bygger på bär på en ”inneboende svaghet”, menar han. Det vill säga att ”varje nation vill göra så litet som möjligt för egen del, samtidigt som man vill att de andra ska bära olika bördor”. Tännsjö har tidigare förordat en ”global demokrati” men menar nu att tiden är alltför knapp att utveckla en sådan. Han tycker det är konstigt att behöva säga det men gör det ändå, så här:

”Något måste ske raskt. Etablerande av global styrelse får ske genom en kupp, ett slags existentiellt språng, där de suveräna nationalstaterna tvingas upphöra att finnas till”.

Snabbheten är vital i Tännsjös resonemang. Han oroar sig över om det globala ingripandet sker i ett läge då oddsen för att lyckas med ”räddningsprojektet för den mänskliga civilisationen” är sämre och kanske måste omfatta en snäv krets av utvalda, en ”fraktion av mänskligheten (och andra arter) i en futuristisk Noaks ark”, för att alls möjliggöra en fortsättning för vår civilisation. Demokratin får komma senare, menar han. Helst vill Tännsjö se att FN tar ansvaret för en sådan global styrelse då det skulle ge störst legitimitet åt denna.

Det här utlöste ett ramaskri bland andra debattörer och bland ledarskribenter som tyckte att det var självklart att demokratin utgjorde bästa grunden för att lyckas med detta räddningsprojekt. Det känns ju bäst att tycka så. Tännsjö medger ju att det känns ”konstigt” för honom att framföra sina idéer om global despoti.

Men Tännsjö pekar på ett problem, ett dilemma.

Vi kan antingen, som Trump och Bolsonaro med flera, förneka att klimatproblemet existerar. Vi kan, enligt dem, ösa på som förut med kol och olja, varningarna är överdrifter och kan - eller snarare bör – ignoreras. Eller också försöka fundera över hur demokrati ska se ut i framtiden. Om den inte ska avskaffas måste den kanske revitaliseras? Bör den till exempel sammankopplas med marknadsliberalism alls så som har varit den gängse uppfattningen de senare decennierna? Eller finns det något i Tännsjös resonemang vi måste ta ställning till innan det går så långt att vi måste ta förhastade beslut?

Nytt År - Kursändring eller helt ur kurs?

Är den utveckling vi nu ser världen över ett långt farväl till demokratin och en återkomst för diktatur och despoti? Bör vi i så fall säkra att despoterna blir i sanning ”goda diktatorer” och verka för mänsklighetens överlevnad snarare än att fäkta för en döende demokrati? Eller ska vi ta strid för demokratin och de demokratiska principerna? I så fall, menar jag, måste vi se till att de ämnen som diskuteras i nästa års val (definitivt EU- och kanske Riksdags-) blir helt andra än immigrationens nivåer eller skattesatserna för pensionärer. Det måste då handla om klimat, utsläpp, resursuttag, och överlevnaden för människor och djur.

Ja, se där ett antal frågor att tampas med inför nyåret. Det är inte alldeles enkelt att hitta den klassiska nyårskänslan och att se framåt med tillförsikt. Men jag tänker ändå göra ett försök.

Jag tänker ändå höja mitt glas klockan tolv på måndag kväll och önska Gott Nytt År!

Måtte det bli bättre än det som gick! Måtte det bli ett vändningens år! Ett 2019 som går till historien som året då trenden vändes!

Egen bild. 

NATOS trojanska hästar

Det finns en tankesmedja vid namn Atlantic Council, nära knuten till NATO och med förgreningar till amerikanska statliga underrättelseorgan och andra myndigheter inom säkerhetsområdet. Jag har skrivit om dem förut och får nu anledning att göra det igen.

Anledningen är deras ”rapport” släppt den 3 december med rubriken ”The Kremlins Trojan Horses 3.0”. Den behandlar vad de påstår vara tecken på ryskt inflytande över länder i Europa och är uppdelad i flera avsnitt om varje land. Det som handlar om Sverige har rubriken ”Sweden – Fertile Soil for Influence OPS?” och är skrivet av en Henrik Sundbom, som är ”fellow” vid den svenska tankesmedjan FriVärld som har tätt samarbete och utbyte med Atlantic Council.

”OPS” är en benämning på ”operationer” med militär/säkerhetspolitisk anknytning. Sundbom har förvisso smart nog satt dit ett frågetecken i rubriken. Det han skriver är nämligen fullt av spekulationer och gissningar eller ren desinformation för att inte säga lögner och anklagelser som ligger på gränsen till ärekränkning. De delar av hans text som behandlar förhållanden i högerextrema respektive vänsterextrema kretsar kan jag förvisso inte bedöma, då jag känner till dessa alltför lite. Men Sundbom har också ett stycke där han ger sig på fredsrörelsen och Miljöpartiet. Om detta finns mycket att säga. Sundbom skriver bland annat så här om fredsrörelsen och Miljöpartiet:

”Support for the Kremlin is stronger in the independent green movement, which overlaps more with the Swedish peace movement than with the Green Party itself”.

Sundbom hänger i det stycket ut Tord Björk, en fredsaktivist i Jordens Vänner som under många år engagerat sig i freds- och miljöarbete och som i sann fredsanda försökt förmedla kontakter över gränserna till östeuropeiska länder, inklusive Ryssland. Han är också på många möten. Ett av dem, World Without Nazism som hölls i Moskva, nämns i Sundboms delrapport som ett tecken på Björks ryska kontakter eller influenser. Han undviker dock att nämna att mötet hade stöd också från Israel, USA och Europarådet och att det bland deltagarna fanns många judiska organisationer som Anti-Defamation League från USA.

Sundbom nämner också en artikel, ”Parallellsamhället iUkraina”, skriven av Tord Björk och publicerad i Miljömagasinet, en nättidning lätt knuten till Miljöpartiet. Sundbom formulerar det så här:

”[…] he has published articles sympathetic to Russia’s annexation of Crimea, some of them in Miljömagasinet, a magazine with close ties to the Greens”.

Artikeln som avses är från 26 februari 2016 och är en beskrivning av läget i Ukraina. En del av beskrivningen har Björk hämtat från mig och refererar indirekt till ett av mina inlägg där jag talade om ett ukrainskt parallellsamhälle. Björk skriver också följande om folkomröstningen på Krim om att tillhöra Ryssland eller Ukraina: ”En folkomröstning som skedde under ryskt militärt beskydd och därmed var ett brott mot folkrätten”. Pro-Kremlin? Nej, naturligtvis inte, men inte heller pro-NATO.

Synen på Ukraina får uppenbarligen inte vara kritisk eller avvika från NATO:s uppskruvade tonläge och världsuppfattning? Då, tycks Sundbom mena, måste Kreml ligga bakom. Att enskilda personer kan tänka själv och bilda sig en uppfattning verkar inte vara en möjlighet för Sundbom.

Tjänstemannen

Tjänstemannen på Miljöpartiets kansli som anklagades för samröre med Ryssland men friades av Säpo figurerar i Sundboms rapport. Tjänstemannen, som aldrig namngetts, anklagades av Miljöpartiets utrikespolitiske talesperson Pernilla Stålhammar för att vara en säkerhetsrisk på grund av dennes påstådda kontakter i Ryssland. Det slutade med att det framkom att Stålhammar haft ett förhållande med tjänstemannen som kraschat och att det hela liknade en personlig vendetta mot den före detta partnern. Miljöpartiet gav till slut istället Stålhammar sparken som utrikespolitisk talesperson. Men har å andra sidan inte gett tjänstemannen offentlig upprättelse trots att Stålhammars anklagelser, som också berörde personer inom riksdagsgruppen, senare tillbakavisats av partiet. Stålhammar polisanmäldes också av tjänstemannen för förtal. Atlantic Council-rapporten verkar dock ha Pernilla Stålhammar som enda källa? Eller hur ska man tolka att historien dyker upp igen som någon form av ”bevis” för Kremls inflytande på svensk politisk debatt?

Rapporten ägnar sig alltså åt rena konspirationsteorier eller guilt by association, kanske på gränsen till förtal i det fall där namn nämns och enskilda personer, som ovan nämnde Björk, utpekas att gå ärenden åt Kreml.

Atlantic Council säger sig vilja avslöja och uppmärksamma världen på ryska trollfabriker och rysk desinformation (fake news). Detta gör de genom att producera egna fake news. Det hela vore kanske komiskt eller i vart fall inte värt att notera om det inte vore för den makt denna tankesmedja besitter.

Atlantic Council – ett av NATO:s viktigaste propagandaverktyg

Atlantic Council är en amerikansk tankesmedja med oerhört stort inflytande världen över och som sponsras av uppemot 25 olika stater med USA i spetsen samt även Ukrainian World Congress, en sammanslutning av ukrainsk diaspora runtom i världen. De har också många olika nationaliteters forskare och skribenter knutna till sig som hjälper till att sprida pro-NATO budskap i sina hemländers olika forum. De har bland annat en institutionaliserad informationskanal kallad NATOSource, vars syfte är att ”hjälpa medborgare i NATO-länder och världen i stort, att förstå alliansens (Natos) dagliga bidrag till deras fred och säkerhet” (fritt översatt från engelska från Atlantic Councils hemsida). En avläggare till tankesmedjan är svenska FriVärld som fokuserar bland annat på säkerheten vid Östersjön och torgför åsikten att svenskt och finskt NATO-medlemskap är den bästa garanten för denna. 

Varför inte kalla dem för trojanska hästar för NATO (?).

Det här med att misskreditera politiska debattörer är en allvarlig och mycket obehaglig tendens som har eskalerat i takt med paniken inför de ryska trollfabriksattackernas attacker mot Väst. Fake News och inlägg på sociala medier som ska vrida uppmärksamheten åt ett visst håll eller styra debatten har blivit allt vanligare. Men det vi ser nu är att det möts med i stort sett samma metoder från västeuropeiska och amerikanska statligt stödda institutioner. 

Integrity Initiative – skottar i trollskogen

I Storbritannien är en skandal under uppsegling som handlar om det delvis statligt finansierade Institute for Statecraft (IfS) som håller till i en förfallen industrilokal i skotska Fife. Anblicken av lokalen för osökt tankarna till de ryska trollfabriker som sägs finnas i industrilokaler i St. Petersburg. Det har nyligen visat sig att verksamheten inte heller står de ryska trollfabrikerna långt ifrån, enligt en artikel i Sunday Mail (09dec18).

IfS har ett program, Integrity Initiative, enligt vilket de ska forma cluster av ”vänliga journalister” och nyckel-influencers i olika länder i Europa för att slå tillbaka mot rysk propaganda och falska nyheter. Läckta dokument visar nu att de använt de statliga medel de erhållit till att sprida attacker mot Labour och dess ledare Jeremy Corbyn. Även hans kommunikationschef Seamus Milne anklagas, inte för att vara spion, men för att ”arbeta enligt Kremls agenda”. Integrity Initiative sägs också ha stöttat ukrainska politiker som har högerextrema kontakter. Det räcker att politikerna är Putin-fientliga för att vinna institutets stöd.

”Defending Democracy Against Disinformation”, säger sig Integrity Initiative göra enligt hemsidan. Det är ett Orwellskt språk med tanke på hur de arbetar med statliga medel för att misskreditera det största oppositionspartiet i landet.

Bild: Garry F McHarg/Sunday Mail. Integrity Initiatives lokaler i skotska Fife. Trollfabrik? 

Cluster av journalister och influencers – vilka är de?

Själv undrar jag vilka som ingår i dess ”cluster” av journalister och influencers i Sverige. Vilka är de och vad är deras bidrag till den här verksamheten? Är möjligen ovan nämnde Sundbom en av dem?

Eller Martin Kragh som förra året publicerade (tillsammans med Sebastian Åsberg) en ”vetenskaplig artikel” i Journal of Strategic Studies som tog upp mycket av det som Sundbom spekulerar kring i Atlantic Councils rapport? Kraghs artikel fick förvisso underkänt som vetenskapligt arbete och kraftig kritik från både tidningar och kollegor men det har inte hindrat Sundbom från att spinna vidare på samma stoff. Sundbom och Kragh har också arbetat tillsammans tidigare och bland annat i år publicerat en rapport för Utrikespolitiska Institutet (”Resilience Against Influence Operations in the Eastern Partnership Countries”). 

Men artikeln tillsammans med Sebastian Åberg har orsakat mest rabalder och fått stenhård kritik inom den akademiska världen. Bland dessa kritiker finns journalist-doktoranden Ulrika Hedman som i sin blogg Eftertänkt skriver om Kragh/Åsberg-artikeln. Hon finner bland annat att artikeln är ”full av svepande formuleringar, generaliseringar, inkonsekvenser, oklara referenser, oklara definitioner av nyckelbegrepp” och att metodbeskrivningen är ”rapsodisk”.

Hårdast kritik kom nog från de två Umeå-forskarna Jesper Enbom och Erik Lindenius som i sin podcast under namnet Mediespanarna 2017-01-12 ”slaktar” artikeln i en granskning av dess vetenskapliga värde, ”Bland det värsta jag läst” och ”parodiskt” är två av deras omdömen. Dessutom att upprörs de över att artikelförfattarna ”håller på med åsiktsregistrering”. Sammanfattningsvis att artikeln är ”genomgående tendentiös; drar åt halvsanningar och konspirationsteorier som de sen inte belägger”. Artikelförfattarnas behandling av referenser kallar Mediespanarna ”en fars”, med tanke på att rapporten bygger sina slutsatser delvis på uppgifter från den Sverigedemokrat som kallade sig Egor Putilov och som fick avgå från sin tjänst för SD då han avslöjats som bedragare och sannolik rysk desinformatör. Kragh/Åsberg anklagar en rysk journalist som fått politisk asyl i Sverige för att vara något av Putin-agent genom att hänvisa till en artikel som skrevs av en bedragare som troligen var Putin-agent. Hänger ni med? Antingen har firma Kragh/Åsberg gått på fake news som de säger sig ha spenderat åratal på att försöka avslöja eller också, vilket förefaller mer troligt, har de en annan tanke med sitt dubiösa tilltag, nämligen att skjuta vänstern och den gröna miljörörelsen i sank. Då använder de djävulen själv om så krävs för att styrka sina fantasifulla teser. Som bland annat den om att Svenska Freds skulle gå Putins ärenden genom att uttala motstånd mot Värdlandsavtalet med USA.

Slutsatsen måste bli att det artikelförfattarna har mest problem med är att vi har demokrati och yttrandefrihet i Sverige och att deras egna uppfattningar riskerar att bli emotsagda. Vilket de tycks tro endast sker om det ligger en främmande makt bakom och viskar, inte för att ett det faktiskt kan finnas olika åsikter och perspektiv på politik och världshändelser.

Martin Kragh är chef för Rysslandsavdelningen på Utrikespolitiska Institutet (UI) och många, inte minst utländska, tidningar presenterade också artikeln som skriven för UI. UI:s chef Mats Karlsson tog dock sin hand från rapporten och enligt Aftonbladet ska det ha skett efter stor intern turbulens på institutet.

Detta hindrar alltså inte Henrik Sundbom från att koka vidare på samma soppa som redan avfärdats som fullkomligt vetenskapligt oätlig. Varför?

Det kan inte finnas någon annan förklaring än att det är en del av en långsiktig kampanj att misskreditera fredsrörelsen med syfte att i ett senare skede vända den fortfarande NATO-negativa svenska opinionen. Ett sätt är då att beskriva NATO-motstånd enbart som ett resultat av Kremls propaganda eller som något som drivs enbart av Kremls agenter.

Kragh erkände visserligen när han pressades av Aftonbladet ”den grundläggande demokratiska rättigheten att få ha en egen åsikt om svensk säkerhetspolitik”. Men trots detta fortsätter alltså kampanjen mot fredsrörelsen från nya skribenter som uppträder i nya skepnader. Det otäcka är att det även sker under delvis dolda former där institutioner med band till USA och NATO samlar in information om enskilda personers åsikter och producerar material där dessa misskrediteras. 

En Fri Värld?

Integrity Initiative kan vara en nya IB-affär. Vi behöver dock veta mer. Vilka finns registrerade? Vilka är informationslämnarna? Är det en rent brittisk affär eller finns förgreningar i Sverige? Vad gör dessa informatörer i så fall och vad är dessa ”cluster” tänkta att åstadkomma och med vilka metoder?

Martin Kragh har i ett radioprogram den 16 januari 2017 sagt att en anonym grupp ”forskare, journalister och andra” tillsammans med honom tagit fram material som underlag till artikeln i Journal of Strategic Studies. Henrik Sundbom hävdar i Atlantic Councils rapport att den ingick i en kartläggning som pågått i tre år. Är detta något som sker i samverkan med hemliga agenter som hukar i avlagda industrianläggningar i Skottland?

Vi som är gamla nog minns hur Stasi i Östtyskland ägnade sig åt att i hemlighet kolla av enskilda personers åsikter och skapade ”filer” för alla som kunde utgöra hot mot regimen. I Sverige är politisk åsiktsregistrering förbjudet sedan en grundlagsreform 1969. I det moderna samhället finns dock andra metoder för att registrera och misskreditera åsikter än det fanns då. Tendensen är att sociala medier i kombination med kvasi-vetenskapliga artiklar används av institutioner med koppling till stater. En utveckling som bär mot diktatur och inte ett försvar för demokratin som det brittiska Integrity Initiative försöker antyda.

I en fri värld ingår en fri debatt där den enskildes åsikter skyddas alldeles oavsett om denne tagit intryck av främmande makt eller ägnat sig åt eget tankearbete. Det är därför en svart ironi att de som i Sverige ägnar sig åt att motarbeta denna frihet kallar sig FriVärld. 

Gula Västarna och Euromajdan- likheter och olikheter

Hundratusentals demonstranter har varit ute på gatorna i Paris och ett flertal andra städer i Frankrike. Några tusen är våldsamma men majoriteten demonstrerar och visar sitt missnöje fredligt men argt.

På ytan har det handlat om missnöje med bensinpriser. Det är åtminstone så vi har letts att uppfatta saken i rapporteringen i svenska media. I själva verket var bensinprishöjningen bara droppen som fick bägaren att rinna över, för att använda ord från en av demonstranterna som kommenterat saken i något nyhetsinslag. Det är ett djupgående missnöje med en nyliberal politik där stad står mot landsbygd och rik mot fattig. Det är klassisk klasspolitik och det är en bred och desperat protest mot ökande klyftor och en ekonomisk och politiskt elits förakt mot underklassen.

När jag läser om vad som händer i Frankrike kommer jag att tänka på Ukraina och det som händer där vid Euromajdan vintern 2013-14. Det går inte att använda karbonpapper vid en jämförelse men det finns en hel del likheter som är intressanta. Liksom en del minst lika intressanta olikheter.

I Kiev började proteströrelsen växa fram i och med att presidenten Janukovytj lät bli att underteckna ett avtal med EU om fördjupat samarbete som var tänkt att leda till ett framtida ukrainskt EU-medlemskap. Men protesterna växte i omfång och kom snart att handla om ett allmänt missnöje med korruption och den ekonomiska och politiska elitens förakt för ”vanligt folk” och deras sätt att sko sig på deras bekostnad. Det var breda lager av vanliga arbetare och tjänstemän, bönder och arbetslösa som med knapp nöd fick pengarna att räcka till åtminstone det allra nödvändigaste.

I Frankrike har Gula Västarna som proteströrelsen kallar sig stöd av 72 % av befolkningen enligt en undersökning. I Ukraina är det mer oklart hur det låg till men sannolikt var det något liknande där.

Gula Västarna undanber sig inblandning från politiker, som exempelvis Marine Le Pen som försöker plocka poäng i proteströrelsens namn. Vid Majdan i Kiev möttes politiker som senare skulle komma till makten som Jatsenjuk och Klitschko ofta av burop från massorna. I båda fallen handlade det om en bred folklig protest men utan homogen kravbild. Men en stark önskan om förändring.

Våldet var dock närvarande i Kiev liksom i Paris. I form av polisbrutalitet och från demonstranters sida. Polisens brutalitet i Kiev mötte stark EU-kritik. EU-kommissionens ordförande Barroso talade, efter att en demonstrant skjutits ihjäl i slutet av januari 2014, om att se över relationerna till Ukraina om de mänskliga rättigheterna systematiskt kränks. I Paris har hittills minst fyra dödsfall konstaterats och omkring 800 demonstranter har skadats. EU ligger hittills lågt med kommentarer såvitt jag kan se. 

Protesterna riktar/riktade sig i båda fall också mot folkvalda presidenter. Macron får nu uppleva detsamma som Janukovytj gjorde 2013/14. I Paris har det tydligen ryktats om fara för statskupp, i Kiev genomfördes en sådan. Eller i vart fall ett kuppliknande maktövertagande som fick Janukovytj att ta till flykten.

Precis som vid Majdan i Kiev gjorde så tilldrar sig nu också Paris-protesterna amerikanskt intresse. President Trump har som vanligt twittrat och med sedvanlig logik kopplar han ihop protesterna med klimatavtalet. Det fungerar inte så bra för Paris, säger han, och råder fransmännen att säga upp avtalet. Kommentarer som fått franska regeringsföreträdare att gå i taket. ”Vi lägger oss inte i amerikansk politik och vi förväntar oss samma tillbaka”, säger en talesman för regeringen, och tillägger; ”Lämna vårt land i fred”.

Frågan är vad den franska reaktionen blivit om det amerikanska intresset hade tagit sig samma uttryck som det gjorde under Euromajdan i Kiev?

Dit reste redan i december 2013 senatorn och tidigare presidentkandidaten John McCain och eldade massorna på torget med ett tal från Majdanrörelsens scen. ” We are here to support your just cause”, sa han till jublande demonstranter. USA:s toppdiplomat Victoria Nuland ville inte vara sämre och delade ut uppmuntrande tillrop och bröd till ockupanterna på torget. Hon gick dock längre än så visade det sig i ett bandat samtal med den amerikanske Kiev-ambassadören Pyatt i början av februari 2014 som läckt och lagts upp på Youtube där de diskuterar vilka som ska sitta vid makten när Janukovytj har manövrerats bort. Några korta utdrag:

Nuland: I think Yats is the guy who's got the economic experience, the governing experience.

Pyatt: Yeah, no, I think that's right. OK. Good. Do you want us to set up a call with him as the next step? […] And I think we've got to do something to make it stick together because you can be pretty sure that if it does start to gain altitude, that the Russians will be working behind the scenes to try to torpedo it. […] But anyway we could land jelly side up on this one if we move fast. So let me work on Klitschko and if you can just keep... we want to try to get somebody with an international personality to come out here and help to midwife this thing.

Tre veckor senare satt Jatsenjuk i den nya regering som bildades när Janukovytj skrämts på flykt från landet. Klitschko hölls utanför, precis som Nuland och Pyatt resonerat.

Något liknande lär inte Macrons Frankrike få uppleva. För deras del räcker det högst sannolikt med ett eller annat irriterande tweet från Donald Trump.

Olika länder, olika perspektiv, olika rapportering. Men samma demokratiska principer? Eller dubbla måttstockar?

Ja, döm själva.

I don´t believe it!!

”Peace for our Time”(*) utropade den 30 september 1938 en glad och lättad brittisk premiärminister, Neville Chamberlain, när han trodde sig ha kommit överens med Hitler om att det var hit men inte längre han fick gå. Ett år senare hade andra världskriget brutit ut med förödande konsekvenser framför allt för Europa.

”I was appalled at this senseless, illegal action, and I was shocked to learn that employees of the Re-Election Committee were apparently among those guilty”, bedyrade USA:s president Richard Nixon den 30 april 1973 i sitt första offentliga uttalande om den s.k. Watergateskandalen, efter att första ha hävdat att han inte haft vetskap om inbrotten i Watergate förrän han läse tidningarna i juni 1972. Den 9 augusti 1974 såg han ingen annan utväg att undvika riksrätt för sina brottsliga handlingar än att avgå från presidentposten.

Eftervärldens dom har varit hård mot offentliga uttalanden av den här typen. Det förstnämnda citatet blottar mest antingen en bristande analysförmåga eller möjligen ett lite naivt önsketänkande. Det andra citatet blottlägger istället en ren och skär lögn.

Nu hör vi uttalanden från den nuvarande amerikanska presidenten Donald Trump som riskerar att bli klassiska citat för kommande generationer att plocka fram för att förklara hur allt kunde gå så snett med vår planet. Det finns ett antal att välja mellan men ett skulle kunna vara det han senast fällde, till tv-reportrar vid Vita Huset den 26 november, i samband med att en rapport om klimatförändringarna släpptes av hans egen administration i fredags (23nov18). En utredning som statliga National Climate Assessment med hjälp av 300 forskare sammanställt och publicerat om risken för en kommande katastrofal klimatkris i USA om temperaturökningarna fortsätter och passerar 3-gradersstrecket i ökningstakt. Temperaturökningar som rapporten menar till större delen orsakats av mänskliga aktiviteter och som kan få förödande konsekvenser för USA:s ekonomi och miljö och kosta tusentals människoliv (bara i USA som ju den här rapporten främst handlar om).

”Yeah, I don´t believe it” (”Jag tror inte på det”) säger han till CNN när han konfronteras med rapportens slutsats att den ekonomiska stöten kan bli förödande.

Han kanske vet något som de 300 forskarna som bidragit till den egna administrationens rapport inte vet, men det finns alla skäl att tro att så inte är fallet. Och att hans ord kommer att betraktas som det största sveket inte bara mot den amerikanska befolkningen utan mot hela världens.

Vad blir eftervärldens dom om sisådär 25-30 år?

Just nu har politiker från hela världen samlats i Katowice i Polen för att diskutera mer i detalj hur de ska gå till väga för att infria målen som sattes i Paris 2015. Problemet är att ledaren för en av de värsta bovarna i klimatkrisdramat, USA, inte tror på att krisen står för dörren.

Sug på den ett tag: ”Yeah, I don´t believe it”

Ja, så var det överstökat. Nästa punkt på agendan…

* Chamberlain har ofta citerats ”Peace in our Time” vilket faktiskt är felaktigt.

Business as usual?

Funderar över om det är en början på någon sorts kampanj jag ser i borgerlig press?

I dagens SvD finns hur som helst två artiklar som pekar åt det hållet. En kampanj som går ut på att det inte är någon idé för oss vanliga konsumenter att kämpa för miljön genom att ändra vår livsstil.

Johan Norberg påstår att det bara är våra samveten vi räddar genom att sluta flyga, som ”romerska kardinaler i celibat”, och Lydia Wålsten attackerar viljan att återvinna kläder. Det återvunna plagget sägs ju vara årets julklapp men Wålsten radar upp ett antal punkter för att underminera intresset för hållbar konsumtion; folk tar ändå bilen till återvinningsstationerna; plaggen är ofta dåligt sorterade och slitna; transporterna blir fler om folk bollar runt sina gamla plagg; de flesta plagg går på export till Afrika och kläderna kanske slängs i länder med sämre återvinningsstruktur än Sverige.

Ja, du ska inte tro att du kan göra något åt miljöproblemen. Hur du än vänder dig har du ändan bak, tycks tanken vara.

Eller är det mäktiga krafter bakom som vill att vi ska göra ”business as usual”? Att vi inte ska komma på tanken att ändra det system som bygger på ökad konsumtion och eviga tillväxtsiffror.

Det finns förvisso en poäng här som jag håller med om (fast det troligen inte är det som ovan nämnda skribenter är ute efter). Jag har länge varit skeptisk till att så mycket av ansvaret för miljöförstörelse och utsläpp av växthusgaser läggs på individnivå. Trots att vi nu vet att det är de 100 största företagen i världen som står för 80 % av alla utsläpp av växthusgaser. Det är alltså där som de allra största miljövinsterna finns att hämta och just där som huvuddelen av ansvaret måste ligga.

Så länge vi kilar mellan återvinningsstationerna och upptar vår tid med att jaga bästa miljöval kan de 100 stora fortsätta med sitt som vanligt, ”business as usual”.

Kanske skulle vi istället vägra och kräva kraftåtgärder i produktionsledet istället? Och ett nytt sätt att mäta tillväxt?

Hur mycket en politiker ska tåla

Jan Björklund säger sig ha blivit utsatt för en hatkampanj i sociala medier inför att Liberalerna röstade nej till Kristerssons regeringsförslag.

Han har aldrig upplevt något liknande under sina 25 år som politiker, hävdar han, och uttrycker oro för vad det gör med det politiska samtalet och viljan hos andra att bli politiker.

- Tonläget är mycket, mycket grovt och omfattande, säger han, och förtydligar att det främst handlar om hatspråk från personer som tillhör vad han kallar ”högersvansen”.

Jag har ingen aning om vilka angrepp som riktats mot honom men har ingen anledning att tvivla på hans ord och uppriktighet i sin reaktion. De senare årens eskalering av tonläget, av personangrepp och av hatretorik kan väl knappast ha undgått någon? Tänker jag.

Men uppenbarligen inte alla. Dessutom en del ledarskribenter i den borgerliga pressen. I vart fall inte Lydia Wålsten som i dagens SvD tycker att Björklunds tanke att hatspråket utgör en fara för demokratin är ”märklig”. Inte är det någon kampanj, säger hon, och ”ordet hat är också mycket starkt”. Hon erkänner att hon, lika lite som jag, inte vet vad som skrivits om honom men att det är ”mer sannolikt” att han utsatts för ”folkets vrede” och att detta inte är värre än när någon kastar sig över signalhornet i trafiken. Något man får tåla om man vill sitta i maktposition, menar hon. Varför det skulle vara mer sannolikt att det bara handlar om ”folkets vrede” över ett politiskt beslut än av hat och hot framgår inte av ledaren. Den eskalering av hatspråk som jag och många andra noterat har tydligen gått henne förbi.

Samtidigt har riksdagen oförståndigt nog klubbat igenom en förändring av grundlagen som bland annat innebär att en utgivare av texter på nätet kan häva ur sig vad som helst av ärekränkningar, förtal och hets mot folkgrupper eller sexuella minoriteter utan att behöva ställas till svars. Det enda som krävs är att texten tas bort inom två veckor efter att den publicerats.

Vad kommer detta att göra för det politiska samtalet? Det är inte bara klimatförändring orsakat av växthusgasutsläpp vi ser just nu. Vi bevittnar också en klimatförändring för den politiska debatten. Den sker i början lika smygande som förändringarna i atmosfären men kan ge förödande konsekvenser senare. Lite i taget förändras det. Till slut står vi där och undrar hur det egentligen gick till.

En del av det är ledarskribenter som rycker på axlarna åt hatspråkets utbredning. Lite skit får man tåla…??

Stalins återkomst

Den 29 oktober hyllades minnet av alla Stalins offer, som det har gjorts de senaste 12 åren. Ceremonin äger rum vid KGB:s gamla högkvarter vid Lubjanka-torget i Moskva. Myndigheterna vill eventuellt flytta ceremonin till en annan plats. Det är ett led i en strid om Stalins minne som nu utkämpas i Ryssland. Samtidigt som offrens minne hyllas och en stor del av befolkningen bara har förakt över för Stalin så finns det de som vill återupprätta Stalins minne. I centrum för detta står Det Stora Fosterländska Kriget 1941-45. Det vill säga besegrandet av Nazityskland. Själva skulle vi säga andra världskriget och hävda att det började 1939, men den sovjetiska historieskrivningen ville inte kännas vid Molotov-Ribbentroppakten och krigsminnet är en central del av den ryska nationella identiteten. I våras var jag i Archangelsk och mötte då två representanter för de motsatta synerna på Stalin. Och så mötte jag Stalin själv. Fast som byst. Striden om dess placering visar att det inte finns någon entydig syn på Stalin och på vilken plats han bör ges i dagens Ryssland.

STALINS ÅTERKOMST

Trångsynt, slug, makthungrig, hämndlysten, förrädisk, avundsam, skenhelig, oförskämd, skrytsam och envis”. Det är egenskaper som M.I. Riutin – en av de sista att öppet kritisera Stalin - tillskrev Josef Stalin, den sovjetiska diktatorn som styrde skeendet i det väldiga Sovjetunionen under åren 1924-1952. Många andra, och ännu mindre smickrande, sådana har av andra tillskrivits denne diktator. ”Efter kriget var han inte riktigt klok i skallen”, var hans efterträdare Chrusjtjovs omdöme. Sagt efter Stalins död. Under den tid han levde och hade Sovjetunionen i sin hand var det inte många, om någon, som vågade prata över huvud taget i hans närhet. Stalin var ”reflexmässigt inställd på evig kamp mot fiender”, som Simon Sebag Montefiore så träffande formulerat det. Vilket också förde med sig en nästan paranoid misstänksamhet mot så gott som alla.

Så hur kan det nu komma sig att denne man nu har fått en smärre revival i Ryssland? Är det ren kitsch eller tanklöst mode bland ungdomar som saknar historiska band med Stalin? Är det en kommunistisk tillbakakomst? Eller bara glömsk nostalgi? Förmodligen lite av allt av detta. Men också något djupare och mer subtilt som äger paralleller på flera håll i Europa. Den ideologiska vänster-högerskalan är i detta underordnad en helt annan strömning, den nationalistiska och sökandet efter nationell identitet och en drift att ”hitta tillbaka” till en svunnen nationell storhet. I Rysslands fall kretsar dessa känslor kring Det Stora Fosterländska Kriget. Det som utkämpades mot nazismen 1941-45.

Med Stalin i förarsätet utvecklades den totalitära statens Sovjetunionen som därmed rörde sig allt längre från den ursprungliga tanken om lokala maktcentra kring sovjeterna och folket. Det var centralstyrningens kommunism som tog överhanden, i stort sett försvann all opposition mot statens politik och i all interndebatt inom det styrande kommunistpartiet. En utveckling som Trotskij – som Stalin lät utvisa ur landet och senare mörda - varnade för redan 1904 då han sa att partiapparaten först skulle träda in i själva partiets ställe, därefter centralkommittén träda in i partiapparatens ställe, för att slutligen utmynna i att en självutnämnd diktator helt tar rollen som företrädare för partiet och makten.

Stalins hänsynslöshet kostade många miljoner människors liv. Avkulakiseringen, dvs kollektiviseringen av jordbruket i början av 1930-talet, genomfördes för att ”knäcka ryggen” på upproriska bönder och innebar svältdöden för miljoner ukrainare och ryssar. Hans utrensningar i partitoppen innebar inte bara Trotskijs utvisning utan också Zinovjevs och Kamenevs död och kanske också den populäre Kirovs. Den för folket mer kännbara utrensningen skedde dock under 1937-38 under ”den stora terrorn”. Enligt NKVD:s officiella statistik arresterades då 1 565 041 personer, däribland 787 397 bönder enligt NKVD:s order 00447 (den s.k. antikulakoperationen). Av dessa avrättades 668 305 personer, varav 386 798 var bönder. Stalins order till NKVD säger en del om vilka metoder som användes vid arresteringsvågorna: ”Kliv upp på fången och kliv inte av förrän han har erkänt”.

Diktatorns blodiga historia till trots har han sedan en längre tid fått ett uppsving i popularitet och framför allt under de senaste två-tre åren förs en kamp om historieskrivningen kring Stalin som hos Stalins beundrare för det mesta kretsar kring hans insats under det som i Ryssland kallas Det Stora Fosterländska Kriget (ibland översatt Stora Patriotiska Kriget), det vill säga andra världskriget. Det är främst kommunistpartiets aktiva som driver kulten kring Stalin och försöken att rehabilitera hans namn.

Vid en byst i Arkhangelsk

Jag har stämt träff med Andrej Repnevskij, professor vid Arkhangelsks Universitets (NArFU) historiska fakultet. Han är en charmig 70-åring som är mycket öppen och tillmötesgående och ordnar skjuts till den industritomt där den Stalin-byst som Kommunistpartiet låtit resa nu står sedan avtäckningen på julafton 2016. Andrej är lokal kommunistledare i Arkhangelsk och ledde också lokalt kampanjen för den kommunistiske presidentkandidaten Pavel Grudinin som kom tvåa i presidentvalet nyligen med nästan 12 % av rösterna. Grudinin, själv stenrik företagare, har sagt att Stalin är den störste ledare landet haft under de senaste 100 åren. Andrej är mer försiktig och mån om att ta avstånd från mycket av det Stalin gjorde och är på intet sätt omedveten om Stalins repressiva metoder. Andrejs farfar dog i ett fångläger nära Arkhangelsk medan farmodern satt flera år i ett läger i Kazakhstan under Stalins utrensningar på 1930-talet. Så varför är han då så mån om att hylla Stalin, undrar jag förbryllat.

- Stalins insatser under kriget kan inte förminskas, hävdar han, och framhåller hans betydelse som ledare och symbol för kampen mot Nazityskland och som överbefälhavare över Röda Armén.

Andra skulle säga att Stalin var en tämligen medelmåttig krigsstrateg, att Sovjetunionen besegrade Nazityskland trots Stalin snarare än tack vare, och att det istället var generaler som Zjukov som stod för strategierna i slutändan. Stalins utrensningar av officerare före kriget visade sig också inledningsvis ödesdiger för Röda Arméns befälsförmåga och det var inte heller alla soldater som föll för fiendens kulor. Omkring 157000 soldater ska ha avrättats bara under åren 1941-42. Stalins 1942 utfärdade order nr 227 med lydelsen ”inte ett steg tillbaka” innebar i princip ett tvåfrontskrig för soldaterna i Röda Armén.

Det Stora Fosterländska Kriget 1941-45 hade en helt fundamental betydelse som sovjetisk identitetsbärare och är i högsta grad en levande symbol i det post-sovjetiska Ryssland. I resten av världen heter det andra världskriget och pågick 1939-1945. I den sovjetiska historieskrivningen förpassades de första två åren, och därmed Molotov-Ribbentroppakten, till ett undangömt hörn i arkiven. Det var inte pakten med Hitler som skulle definiera Sovjetunionen utan besegrandet av densamme. Besegrandet av fascismen och det sovjetiska folkets stora offer under kriget är ett narrativ med oerhörd politisk kraft och reproduceras ständigt i ryska filmer och böcker och i andra kulturella sammanhang. Det är en älskad och i många delar mytisk berättelse som länge definierade sovjetstaten och gav den en ärorik och stolt identitet. I stort sett alla ryssar har någon förälder eller annan nära släkting som dog under kriget och som ser deras offer för en stor sak som en tröst, en stolthet som man inte vill se förminskas. Det är med andra ord inte så märkligt att det är just Stalins roll i kriget som betonas i den Stalin-rehabilitering som Kommunistpartiet driver.

Rehabiliteringen av Stalin är emellertid inte okontroversiell och långt ifrån alla ryssar är positiva till den. Andrej berättar att Kommunistpartiet länge men utan framgång försökt förmå de lokala myndigheterna att bereda offentlig plats åt Stalin-bysten. Därför huserar den nu istället på ett en privat industritomt ägd av en partimedlem. Inte långt ifrån ligger den park där ett monument över offren för politisk repression uppförts. Ett flertal sådana monument har under senare år rests på många platser i Ryssland vilket illustrerar den splittrade synen på framför allt Stalins repressiva styre under Sovjet-tiden.

Egen bild. Stalinbyst som tillsvidare får stå på en industritomt i Archangelsk.

Stalin-kulten

Byster av Stalin finns numera förutom i Arkhangelsk på ett flertal ställen; Lipetsk, Jakutsk, Tjita, Vladimir och Novosibirsk för att nämna några. I Shelanger finns till och med en staty och i Penza finns ett Stalin-center öppnat i december 2015 av det lokala kommunistpartiet. I Dagestan och Nord-Ossetien bär ett flertal namn efter Stalin. Det ryska kommunistpartiet har också i många år försökt förmå myndigheter att återdöpa Volgograd till Stalingrad.

I bräschen för Stalin-kulten står kommunistpartiet och dess lokala avdelningar. Dmitrij Novikov, vice ordförande för Kommunistpartiets centralkommitté, menade i samband med avtäckningen av statyn i Shelanger att inte ens russofober kan förneka att Stalin var en stor statsman och central figur i världshistorien. Det vanligaste är dock att peka på Det Stora Fosterländska Kriget och besegrandet av fascismen, det vill säga ungefär samma resonemang som förs av Andrej Repnevskij i Arkhangelsk. En färsk undersökning visar också att 34 % av ryssarna håller med om att det viktigaste, vad Stalin än gjort i övrigt, som hände under hans ledarskap var att han förde Ryssland till seger i kriget.

Stalins försvarare står som sagt inte oemotsagda. Det finns en livaktig opposition mot rehabiliteringen av Stalin och det är inte utan protester och opposition som minnesmärkena över diktatorn inrättas. Bysten i Lipetsk blev inte bara överöst med kritik utan också rosa färg och kritikstormen fick till och med bysten flyttad. Liksom i Arkhangelsk upplåter inte alltid de lokala myndigheterna mark för monumenten och när det lokala kommunistpartiet i Penza lät föra över en Stalin-byst från sitt högkvarter till en central plats i staden protesterade hundratals Penza-bor högljutt, kallade det för en skymf mot Stalins offer, och påminde om att 26000 invånare i Penza föll offer för Stalins utrensningar enligt säkerhetstjänsten FSB:s arkiv. Sergej Mitrokhin, lokal ledare för liberala partiet Yabloko jämförde med att ställa upp en byst av Hitler eller andra ”kriminella diktatorer”. Yabloko är kanske det parti som är mest kritiskt till Stalin-kulten. Flera NGO:er går också i spetsen för kritiken, som The All-Russian Public Movement for Human Rights och Memorial, som arbetar med dokumentation av sovjetiskt förtryck. Memorial har till och med krävt ett förbud mot Stalin-monument.

En opinionsmätning utförd av Levada Center år 2015 visar att runt hälften av ryssarna idag tycker att Stalin troligen eller helt säkert haft en positiv roll i landets historia och en mätning 2016 visade att ungefär 40 % menar att Stalin står för mer gott än dåligt. Den senare siffran är en ökning från 27 % år 2012. Det är med andra ord tämligen korrekt att säga att landet är helt delat i två hälfter i frågan.

Putin har en till stor del instrumentell hållning och ryska staten för en något dubbelriktad politik där vissa initiativ vänder sig till den ryska befolkningen och andra kanske mer till utländska betraktare och bevakare av rysk politik.

Putin och Stalin

Lev Gudkov vid Levada Center säger till NY Times för ett par år sedan att rehabiliteringen av Stalin började efter att Putin kom till makten 1999 och att Stalins arv blivit ett ”tyst rättfärdigande” av Putins eget allt fastare grepp om makten och att han driver en idé om företräde för kollektiva intressen på bekostnad av individuella.

Det är emellertid kring Det Stora Fosterländska Kriget som idén om Stalins storhet byggs. När landet är hotat och utsatt för västsanktioner och av Nato-expansion förefaller Stalin för många som en trygg landsfader att luta sig emot. Putin har antytt att Stalins hållning under kriget var den enda möjliga och det är också med nostalgiska återblickar mot fornstora dagar kring kriget som det ryska folket är tänkt att samlas. Om nu inte Ryssland längre är en supermakt så hålls åtminstone minnet av denna status levande och kriget är även inför utländska ögon det minst kontroversiella att hänga upp det minnet på.

De statliga initiativen är mer dubbeltydiga. Å ena sidan har det ryska militärhistoriska sällskapet, lett av kulturministern och grundat av Putin 2012, sponsrat en byst av Stalin som avtäcktes i Pskov 2016 vid den gamla försvarslinjen från 1930-talet som brukar benämnas ”Stalin-linjen”. Å andra sidan har inget av de övriga ovan nämnda initiativen till uppförande av Stalin-monument kommit från myndigheter, varken statliga eller lokala. På samma sätt har, å ena sidan, flera av Memorials lokalavdelningar fått stämpel som ”utländska agenter” och the Memorial Historical Center of Political Repression, inrättat i ett före detta Gulagläger i Perm, fick stänga 2015 med motivet att just utländska agenter stod bakom det, för att senare åter öppna under statlig regi men då med fokus på lägrens betydelse för Sovjetunionens seger över nazisterna i kriget. Medan, å andra sidan, Putin gett grönt ljus till ett monument i Moskva över offren för de sovjetiska förföljelserna.

Staten och Putin vill styra både rehabiliteringen av och kritiken mot Stalin. Det skulle kunna tolkas dels som ett sätt att hålla ihop ett enormt land som är kluvet i frågan om Stalins storhet och till viss del ett dubbelspel med symboler av vilka en del riktas internt och andra externt.

Mer yta än innehåll?

- Det finns ingen stor Stalin-kult, säger Anna Solovieva, forskare vid samma universitet i Arkhangelsk som Andrej Repnevskij.

Hon menar att den istället bör tolkas mer som en postmodern företeelse, bestående av mer yta än innehåll. Stalin används förvisso i kommersiellt syfte och försäljning av t-shirts och en rad andra presentartiklar har blivit allt vanligare förekommande.

Anna ser snarare en trend att söka nya perspektiv på historien och försök att korrigera det som Stalins historieskrivare i alla år förmedlat och lämnat i arv och som Chrusjtjovs anti-stalinistiska kampanj inte lyckades ändra på. Hon tror att kommunisterna är oroliga för att Stalins roll som besegrare av fascismen är på väg att försvinna ur det ryska folkets medvetande.

Från liberalt håll har under flera år tvivel rests om Stalins storhet under kriget. Anna berättar om ett radioprogram för ett par år sedan i vilket en av debattdeltagarna hävdade att det var ett misstag att till varje pris hålla Leningrad och att det hade besparat mängder av människoliv att istället tillfälligt ge upp staden åt tyskarna. Detta orsakade stort rabalder och upprörda människor hörde av sig till radiokanalen och tyckte att de som kämpat i Leningrad förminskats till viljelösa offer för Stalins repression. De menade, förklarar Anna, att deras eller deras anhörigas lidande och död under kriget i och med detta fråntagits all mening, eller att de till och med genom sitt uthärdande upprätthållit ett totalitärt system, och inte att besegra en fascistisk ockupant.

Det går dock inte att komma ifrån att Stalin smugits in på den ryska scenen igen efter många år av förvisning till historiens mörkaste källarvalv. Många menar att det också handlar om ett ryskt nationaldrag att upphöja den starke ledaren.

Den starke ledaren – Tsarismen, Stalinismen, Putinismen

Richard Pipes och andra uttolkare av Sovjetunionen och ryska revolutionen har pekat på en rysk kulturell kontinuitet i detta med starka ledare. Det vill säga hur tsarismen också byggde på en stark härskare i toppen; på en stark statlig styrning av samhället; stort statligt utrymme för godtycklig maktutövning; och en avsaknad av institutioner som kunde tjäna som mellanhänder mellan styrande och styrda. Stalin sa själv vid upprepade tillfällen att folket behövde en tsar att dyrka och leva för och sade sig vara övertygad om att ”det ryska folket är tsaristiskt”. Han jämförde sig ofta med Peter den Store och andra stora kejsare, i synnerhet Ivan den Förskräcklige som han såg som en stor förebild och en sorts alter ego. Den ryska förkärleken för en stark ledare och en stark stat brukar ofta framföras som förklaringsmodell även för Putins framgångar i modern tid. Men det finns också de som talar om ett strukturellt arv från Stalin som präglar hela samhället i dagens Ryssland.

Egen bild. "Den store ledaren" var ständigt närvarande i den sovjetiska vardagen under flera decennier. Och han kastar en lång skugga...

Den sedan 2004 avlidne historikern Viktor Danilov var en förkämpe för en sanningsenlig approach till historien och tillhörde de som tidigt förfasade sig över och förundrades av artiklar i rysk press som hyllade krigstidens och återuppbyggnadens Stalin, ”som om varken författarna eller tidningsredaktionerna hade hört talas om den repression som satte in direkt efter 1945”. Framstegen för industrialisering, vetenskap och kultur och de sociala trygghetsskapande åtgärder som Sovjetunionen trots allt stod för framställdes åter som verk av Stalin medan Danilov framhöll att de i själva verket tillkom trots Stalin, inte tack vare.

 I en essä som finns i Lennart Samuelsons antologi ”Bönder och bolsjeviker” (2007) beskriver Danilov tendensen att åter hylla Stalin som dels en ”reaktion mot den destruktiva karaktären i de postsovjetiska reformerna”, och dels som ”uttryck för en autokratisk strävan hos de nuvarande härskande skikten”, det vill säga Putins styre. 

Han hävdade också att sovjetsystemets sammanbrott var ”en direkt konsekvens av stalinismen”. Stalins införande av total kontroll av statsapparaten uppifrån och ned präglade enligt Danilov också den postsovjetiska övergången från kommunism till demokrati och kapitalism. Transformationen genomfördes enligt samma mall uppifrån och ned, ytterligare en ”revolution uppifrån”. Samma personer som satt i toppen av det gamla systemet formulerade och formade nu samhällsutvecklingen i det Ryssland som tog vid efter Sovjetunionens fall. Han menade vidare att Stalins terror gett en post-sovjetisk befolkning med en förlorad förmåga att ”motsätta sig maktens destruktiva aktioner” och utan ”elementär självförståelse” och som därmed fortfarande vänder sig till den store ledaren för vägledning och beskydd. Stalin lade grunden, menar Danilov, för ”hur den härskande klassen skulle formeras, fungera och skyddas”.

Dagens autokratiska Ryssland skulle därmed kunna ses både som ett verk av Putin eller, helt omvänt, skulle Putin kunna ses som en produkt av det stalinistiska systemet och om inte just han suttit vid makten hade det varit någon annan med samma auktoritära sätt att styra.

Svunna storhetstider och en tidstypisk tendens

Slutligen kan det inte heller ha undgått många att det går en strömning av nationalistisk narcissism genom Europa. Det gäller inte minst de forna östeuropeiska stater som plågats av en sorts mindervärdeskomplex sedan Berlinmurens fall. Nu sluter sig EU-länder som Polen och Ungern alltmer inåt och i Ungern återupplivas drömmen om ett Stor-Ungern medan polske premiärministern Morawiecki säger sig vilja hjälpa EU med att återfå ”kristna värderingar” och att hans ”storartade och stolta” nation inte skulle ge efter för ”utpressning” från EU, kanske med det gamla stor-Polen (Polonia maior) i åtanke? Även i Ukraina finns en gnagande fantomkänsla av en avlägsen nationell storhetstid som Kiev-Rus och den ukrainska staten gör vad den kan för att knyta en tidslinje från denna regionala stormakt, över kosackernas hetmanat, över självständighetskämparna under 1900-talet, och fram till dagens självständiga Ukraina.

Samtliga dessa tre nationer ägnar sig nu också åt vittvätt av historien som ska frigöra dem från delaktighet i förintandet av judar under andra världskriget. Genom inrättande av institutioner och lagar som dikterar vad som får sägas och skrivas raderas smärtsamma och mörka minnen och kvar blir bara stordåden. I Ukraina tvättas befrielserörelsen OUN:s ledare Stepan Bandera ren från skuld till judeförföljelserna på liknande sätt som Stalin nu åter sätts på piedestal som den store ledaren, trots att han rimligen borde stå i skuld till folket för sitt blodiga värv och skapandet av en repressiv och auktoritär struktur som snarare hämmar Rysslands ambitioner att bli betraktat som en stor och betydelsefull nation än tvärtom.

Samtidigt känns steget gigantiskt från alla dessa stora förklaringar av Stalin-kultens uppkomst ned till den obetydliga byst av Stalin jag ser på en undanskymd parkeringsplats i ett vinterbitet Arkhangelsk. Kanske övertolkar vi signaler från vår fruktade ärkefiende? Eller befinner sig Stalin bara på en mellanstation på vägen mot en fullkomlig återupprättelse som oantastlig hjälte?

Egen bild. Stalin-kulten till trots får han i Archangelsk nöja sig med att stå vid en parkeringsplats på en industritomt en bit från stadens centrum.

Fakta: 

Josef Stalin = Josef Vissarionovitj Dzjugasjvili, född 6 december 1878 i Gori i Georgien (hans officiella födelsedag var 21 december 1879), död 5 mars 1953. Tog sig 1899 ett nom de revolution, Koba. Stalin blev han senare, möjligen 1913 då han första gången signerade en artikel under detta namn. Förebilden var troligen Lenin och kanske fanns också hans dåvarande musa Ludmilla Stal med i tanken vid namnvalet. Blev 1922 den förste Generalsekreteraren i Sovjetunionens kommunistiska parti och efter Lenins död den som i praktiken, och med järnhand, styrde allt och alla i landet.

RESA i Ryssland – VM och annan kultur: Del 7: Åka tåg i Ryssland

I början av juni reste jag till Ryssland. Hela mitt liv har jag drömt om att få se en VM-match i fotboll och lyckades få tag i biljetter till mig och sambon. Hon befann sig redan där sedan fyra månader så vad passade bättre än att göra verklighet av drömmen nu? Men givetvis passade vi på att se lite av landet samtidigt. Ryssland är stort så det blev bara ett par platser i ett litet hörn i nordväst med Murmansk som huvudmål. Jag hade också satt mig i sinnet att göra hela resan med tåg. Fick ge upp första biten till St. Petersburg, men därifrån blev det tåg hela vägen innan Viking-båten förde oss hem från Helsingfors. Här är min berättelse i flera delar för den som är nyfiken på det stora landet i öster.

Detta är sjunde delen av min reseblogg. Del 1 finns här.

Del 2 finns här

Del 3 finns här

Del 4 finns här

Del 5 finns här

Del 6 finns här

Del 7: Åka tåg i Ryssland

Den som följt mitt resebloggande från Ryssland vet att jag tog mig fram med tåg, undantaget första sträckan till St Petersburg.

Kan man verkligen åka tåg i Ryssland? Den frågan har en del ställt.

Svaret är att det går alldeles utmärkt. Det går inte alltid fort men fram kommer man och dessutom oftast på utsatt tid.

Jag for från St Petersburg till Kem med nattåg (se del 1 ovan). Sedan därifrån med nattåg vidare till Murmansk. Därifrån blev det tåg till Moskva vilket tog två nätter. I Moskva byte till ett lite snabbare tåg fram och tillbaka till Nizhnij Novgorod. Från Moskva sedan nattåg till Helsingfors.

Allt löper utan förseningar och servicen ombord är utmärkt. En konduktör håller noga reda på ”sin” vagn. Att biljetter är korrekta, att bäddarna har lakan och örngott, att hett vatten finns för kaffe och te som hon (det är nästan alltid en kvinna) bär ut till kupén i de klassiska glasen med metallhållare. Hålla rent på toaletter och komma med goda råd om vilka varor som är bäst att köpa vid nästa stopp ingår också om man har tur. På varje större station där tåget gör längre stopp trängs försäljare av olika nödvändigheter som öl, läsk, vatten, choklad, smörgåsar eller varför inte nyfångad fisk? Om restaurangvagn saknas ombord behöver det alltså inte vara risk för att gå hungrig.

Egen bild. Rörelse och kommers på varje station. Vår kupékamrat på väg ombord igen efter lite shopping.

Egen bild. Varför inte köpa en rökt fisk?

Karelen/Karjala/ Карелия

Huvuddelen av tågresorna går genom ryska Karelen. Järnväg fanns innan första världskriget fram till Petrozavodsk vid sjön Ladoga. Men behovet av en isfri hamn under kriget gjorde en utbyggnad fram till Murmansk nödvändig. Som jag berättat tidigare blev staden Murmansk den sista att bildas under Tsar-Ryssland. Den gavs också namn efter tsarsläktens namn, Romanov-na-Murmane (Romanov-på-Murman) vid grundandet 4 oktober 1916. För att ett år senare, vid revolutionen, få sitt nuvarande namn.

Delen mellan Petrozavodsk och Murmansk byggdes mellan 1915-17 mitt under brinnande krig och bristen på arbetskraft gjorde att tyska och österrikiska krigsfångar utgjorde en betydande del av arbetsstyrkan. Linjen fick till en början namnet Murmanjärnvägen men gavs 1935 namnet Kirovjärnvägen efter bolsjevikledaren Sergej Kirov som mördats året innan. Linjen elektrifierades först 2005 men trafikeras numera av alldeles utmärkta tåg, Arktika-tåg, som gör sträckan Moskva-Murmansk via St Petersburg på 35 timmar. Linjen har funnits sedan 1960-talet men de nuvarande vagnarna är helt moderna sedan 2010 och är utrustade med bio-toaletter och i vissa fall med dusch i korridoren.

Förutom att det är ett betydligt miljövänligare alternativ än att flyga så är det behagligt att glida genom landskap och städer i en bekväm tågkupé istället för att köa genom säkerhetskontroller, vänta på flyg som är försenade och knöla ner sig i ett flygplanssäte med minimalt rörelseutrymme. Dessutom träffar man lokalbefolkning i kupéerna som för det mesta delar med sig av både mat och dryck och sina livs historier. I synnerhet om man, som vi, gör hela resan från Murmansk till Moskva då det blir två nätter ombord och mycket tid över till konversation. Som tur är har jag en rysktalande sambo med mig. Det är långt ifrån alla som kan engelska, vilket ju kan vara ett hinder men inte alltid oöverstigligt det heller.

Egen bild. Sträcka på benen kan man göra både under färd och vid stationsstoppen.

Karelen har en intressant men för oss svenskar skamligt okänd historia. Bebodd av de finsk-ugriska karelarna sedan ”urminnes tider” men kristnades av missionärer från Novgorod (då en del av Kiev-Rusriket). Det blev också en början på en långvarig dragkamp mellan ryska och svenska intressen för området Karelen (finska Karjala, ryska Карелия). Det karelska landskapsvapnet visar också fortfarande två krökta armar varav den ena håller ett rakt svärd och den andra en kroksabel för att symbolisera denna kamp mellan väst och öst.

Hela 1200-talet pågick sammandrabbningar kring Karelen mellan svenska styrkor och Novgorods. Slutligen lyckades marsken Torkel Knutsson (eller Torgils Knutsson) mellan 1293-95 erövra västra Karelen och han ska då ha grundat Viborg. År 1323 delades enligt Nöteborgstraktatet Karelen formellt upp mellan Sverige och Novgorod. Gränserna norrut förblev dock mycket oklara och föremål för framtida tvister. Det ska slutligen ha fastställts vid freden i Teusina den 18 maj 1595 som slutpunkt för Nordiska 25-årskriget. Fördraget ratificerades märkligt nog aldrig eftersom svenske kungen Sigismund hade dragit iväg till Polen och vägrade ha med svenska affärer att göra. Men det verkar ha ansetts ha gällt ändå i praktiken och innebar att Ryssland avstod anspråk på rätten att beskatta samerna ”från Österbotten allt intill Varangerfjord” vilket innebar att en inte alltför skarp gräns ändå erkändes från väster om Ladoga upp till norra ishavet. Den finska skräckfilmen ”Sauna” utspelar sig under denna tid och i dessa gränstrakter och huvudpersonerna i filmen är kartritare och ämbetsmän från Sverige och Novgorod som färdas genom ödemarken för att nödtorftigt fastställa den överenskomna gränsen. Läskigheterna som drabbar filmkaraktärerna slipper vi på vår trygga tågfärd.

Östkarelen kom alltså att bli ortodoxt under Ryssland medan den svenska delen så småningom blev luthersk med Viborg som provinshuvudstad. Efter en administrativ reform 1634 blev Viborg huvudort i Viborgs och Nyslotts län medan området kring Ladogasjön blev Kexholms län.

Karelens svenska historia tog i stort sett slut i och med Karl XII:s eskapader då större delen av området tillföll Ryssland vid freden i Nystad 1721. När Ryssland senare erövrade hela Finland från Sverige 1809 lät tsar Alexander I sammanföra hela Karelen (var ryska del fått namnet Gamla Finland) med resten av landet, Nya Finland, och skapade därmed Storfurstendömet Finland under tsarens styre.

Efter ryska revolutionen/inbördeskriget i Finland utbröt strider i Karelen då de vita i Finland ville erövra hela Karelen och skapa ett självständigt Stor-Finland. Detta har lämnat spår som jag skrev om en del i mitt första inlägg om denna resa. De ryska delarna blev till sist fastställda och fick 1923 autonom ställning inom den ryska sovjetrepubliken under namnet Karelska Autonoma Socialistiska Sovjetrepubliken (Karelska ASSR).

Under vinterkriget 1939-40 tog Sovjetunionen större delen av finska Karelen och med det också sin näst största stad Viborg/Viipuri. Under fortsättningskriget besatte Finland återigen Karelen och ockuperade bland annat Petrozavodsk ända fram till 1944. Efter freden 1945 tillföll det mesta av Karelen återigen Sovjetunionen och blev nu i sitt utvidgade format Karelsk-finska sovjetrepubliken. För att 1956 återigen, som Karelska ASSR, bli en autonom del av den ryska sovjetrepubliken. Nu förstås en del av Ryssland men enligt ett rykte som jag inte tror har bekräftats skulle ryske presidenten Boris Jeltsin i början av 1990-talet ha erbjudit finske presidenten Mauno Koivisto att köpa ryska Karelen men att denne ska ha tyckt att priset varit alltför högt och avböjt.

Egen bild. Viborgs station. Kanske hade det kunnat vara finskt igen om det inte varit för dyrt? Om nu ryktet stämmer om Jeltsins erbjudande att sälja Karelen tillbaka till Finland?

Vi far hur som helst igenom ett landskap med björkar och sjöar och träbebyggelse som till vissa delar säkert har stått genom många av de historiska perioder jag beskrivit här. Petrozavodsk tornar upp sig som en storstad i jämförelse till alla små byar som passerar utanför tågfönstret. Finska ortsnamn dyker ibland upp på tågstationerna och Petrozavodsk (sv/fi Petroskoi) lär ha skyltat på finska på många ställen i staden.

Egen bild. Björkar, granar, tallar, sjöar, trähus... Karelen.

Egen bild. Petrozavodsk från ett tågfönster ser kanske inte så inbjudande ut? 

Egen bild. Graffiti i Petrozavodsk.

Mot Nizjnij Novgorod

Framme i St Petersburg är de dags att krypa till kojs (igen) för att vakna i Moskva för vidare färd mot Nizjnij Novgorod. Det vankas ju VM-match mot Sydkorea. I Moskva byter vi tågstation från Leningradskaja till Kurskaja. Där ser vi för första gången på resan svenskar. Många svenskar. Imorgon är det matchdag.

Egen bild. Strax i Moskva. Magamajev sjunger om "världens bästa stad" i mobilen...

Egen bild. Framme i Moskva. Utanför Leningradskaja. 

Egen bild. Första gången vi ser svenskar på hela veckan i Ryssland. Fler blir det. Nu bär det av mot Nizjnij Novgorod och VM-match.