Gott Nytt År – ett långt farväl till demokratin eller dess revitalisering?

Det finns många anledningar att se det nya året an med oro. Hur kommer utvecklingen se ut för Trumps USA, Bolsonaros Brasilien, brexit-trixande britter, för ett EU på väg att splittras, för Ukraina och Ryssland, för klimatet och temperaturhöjningen? Vad får vi för regering? Får vi ett nyval istället? Vad ger detta för resultat? Hur går det för SD? Tar de ännu mer av utrymmet i den folkvalda församlingen? Hur mår vår demokrati egentligen?

Demokratins bekymmer är det flera som funderat över. Just nu läser jag Timothy Snyders ”The Road to Unfreedom – Russia, Europe, America”. Han menar att Putin alltmer anammat den gamle politiske filosofen Ivan Ilyins syn på Väst-Europa som ”dekadent” och att de verbala attackerna mot EU och USA grundas på Ilyins förakt för ”individualism, succession, integration, nymodigheter, sanning, och jämlikhet”. Ilyin var fascist och ville se ett pånyttfött fascistiskt Ryssland vilket förblev en dröm han tog med sig i exil 1922 till Berlin, senare Schweiz, och slutligen i graven 1954. Han sågs som de Vitas ideolog i kampen mot bolsjevikerna under inbördeskriget efter revolutionen 1917.

Putin sägs styra enligt en filosofi som Ilyin formulerat och i korthet innebär att makten kommer till den starke man som tar på sig bördan att axla de ”ryska passionerna” och kanaliserar dem till en stor och evig enhet. Det ryska folket kommer att se denne man som en ”frälsare” och ”acceptera den frihet och de lagar som kommer från den ryske patriot som leder Ryssland till frälsning”. Ilyin hade en klar koppling till kristendomen och menade att kärlek till Gud innebar en kamp mot ”fiender till den gudomliga ordningen på jorden”. Partier skulle endast existera för att ”ritualisera val” men makten ligga hos en enda ledare, ”gosudar”, frälsaren och den ”demokratiske diktatorn”. Denne skulle inte styra enligt lag (”rule of law”) utan istället enligt ”proizvol”, en sorts patriotisk laglöshet, vilket i moderna Ryssland ska uttryckas i termen ”bespredel”, en sorts avsaknad av gränser för den store ledaren att agera inom. Oppositionen i Ryssland beskrivs av Snyder som delar av en Potemkin-kuliss som formar en sorts simulacra-demokrati. Styr gör ju den upplyste despoten.

Det var också Putin som lät föra Ilyins kropp tillbaka till Ryssland för att återbegravas där. En form av religiös symbolik som kanske ska markera det evigt ryska och Putins roll som Rysslands frälsare och ”evige” diktator.

Den enda vägens politik

Det finns en tankegång om den enda vägens politik i detta som vi kan känna igen i vår del av Europa. Det var väl just precis så Carl Bildt en gång (1991 första gången) beskrev den nyliberala ekonomiska politik som han menade ”måste” föras i Sverige och så småningom i EU. En politik som har fört Sverige från att ha varit ett av världens mest jämlika samhällen till det EU-land i vilket klasskillnaderna ökar snabbast. Allt enligt EU-mallen som likriktar medlemmarnas ekonomiska politik. Enligt vänstern också det starkaste skälet till att fascismen växer i Europa.

Snyder är inne på det i korthet när han säger att ”evigheten reser sig ur det ofrånkomliga som ett spöke från ett lik”. Den ”kapitalistiska versionen” av den enda vägens politik (”the politics of inevitability” enligt Snyders vokabulär), dvs att ersätta politik med marknad, ”generarar en ekonomisk ojämlikhet som underminerar tron på framsteg”. Om den sociala rörligheten uppåt stoppas försvinner också tron på förändring och i förlängningen på demokratin. Så tolkar jag Snyder utan att ha läst hela boken ännu. I senare avsnitt av boken tar han sig an Trumps framgångar i USA med avstamp i just den här analysen. Sedan 1980 har de facto all ekonomisk tillväxt tillfallit de redan rikaste 10 % av befolkningen, påpekar Snyder. En gigantisk (och växande) ekonomisk ojämlikhet som inför folket förklarats som fullt legitim eftersom det inte finns något alternativ till kapitalismen och eftersom mer kapitalism leder till mer demokrati så … ”why worry”?

I Europa har vi under hösten/vintern sett hur Gula Västar spridit skräck i det franska etablissemanget och fläckar Macrons anseende bland övriga EU-länder som stor fransk landsfader. På ytan har protesterna handlat om höjda bränslepriser men på djupet handlar det om detsamma som i USA, det vill säga ökande klyftor och en brist på lyhördhet för de problem som de lägsta inkomstgrupperna ställs inför dagligen. Maktens arrogans väcker ilska hos folket. I länder som Ungern och Polen har nationalistiska och rasistiska tankegångar men det som sker där bottnar också i EU:s demokratiska brister, den enda vägens ekonomiska politik.

En döende demokrati?

Ungerns premiärminister Viktor Orbán nämner Kina och Ryssland som förebilder och har utropat att ”eran av liberala demokratier är över”. Marknadsliberalismens ställning som grundlag i EU pekar ut ”den enda vägens politik” och underkänner därmed folkens demokratiska val. Det såg vi exempelvis när Grekland försökte föra en vänsterpolitik som bröt mot de marknadsliberala EU-reglerna. Det bekämpades betydligt hårdare av EU:s maktkärna än de nu aktuella ungerska angreppen på demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter.

Även Sverigedemokraternas EU-kritik handlar i slutändan om det förlorade välfärdssamhället och den förlorade möjligheten till nationellt självbestämmande, men de blandar in en etnisk förklaringsmodell och ägnar sig åt mytbildning kring ett ”rent svenskt samhälle”. Samma tankegångar som i Ungern och Polen alltså, liksom i flera andra östeuropeiska länder, som Tjeckien och Slovakien.

Allt det här är naturligtvis oroväckande tecken i skyn. Såvida vi inte gillar diktatorer och diktatur förstås.

Marknadsekonomi, Klimatförändringar och Demokrati

Andra tecken på att den marknadsekonomiska liberala demokratin börjar vittra sönder är problemet med den temperaturhöjning på jorden som vi sett och ser komma om inget görs åt utsläppen av växthusgaser. Här är det inte lika entydigt. En del menar ju att marknadsekonomin är en förutsättning för att lösa problemen medan andra menar att den är en ytterst stor del av desamma. Utsläppen ökar under 2018 och det syns inga tecken på att temperaturkurvan skulle vändas heller. Trots marknadsekonomi skulle man kunna tillägga. Huruvida demokratier eller diktaturer har bäst förutsättning att lösa problemen har också varit en debatterad fråga under året. Inte minst kring Torbjörn Tännsjös artikel om hur klimatkrisen kan leda fram till en global despoti.

Tännsjö pekar dock på ett problem som bör diskuteras. Enligt fler och fler rapporter har vi redan med de utsläpp av växthusgaser som redan gjorts orsakat så stora skador att vi i en nära framtid måste hantera ”gigantiska problem med flyktingströmmar från områden som kommer att göras obeboeliga och obrukbara”, säger Tännsjö. Vi kan också stå inför ett läge där skadorna inte går att reparera längre och vi har inga garantier för att vi skulle ha gott om tid att vända utvecklingen innan den går så långt. Snarare tvärtom. Det finns alltså synnerligen starka skäl att agera, kraftfullt och snabbt. Mycket snabbt till och med.

Hur? Undrar Tännsjö och pekar på ett ”kollektivt beslutsproblem” som måste hanteras. Det finns ingen kraftfull global maktinstitution som kan genomföra det snabba och kraftfulla globala handlande som krävs, menar Tännsjö. Den samverkan som nuvarande institutioner bygger på bär på en ”inneboende svaghet”, menar han. Det vill säga att ”varje nation vill göra så litet som möjligt för egen del, samtidigt som man vill att de andra ska bära olika bördor”. Tännsjö har tidigare förordat en ”global demokrati” men menar nu att tiden är alltför knapp att utveckla en sådan. Han tycker det är konstigt att behöva säga det men gör det ändå, så här:

”Något måste ske raskt. Etablerande av global styrelse får ske genom en kupp, ett slags existentiellt språng, där de suveräna nationalstaterna tvingas upphöra att finnas till”.

Snabbheten är vital i Tännsjös resonemang. Han oroar sig över om det globala ingripandet sker i ett läge då oddsen för att lyckas med ”räddningsprojektet för den mänskliga civilisationen” är sämre och kanske måste omfatta en snäv krets av utvalda, en ”fraktion av mänskligheten (och andra arter) i en futuristisk Noaks ark”, för att alls möjliggöra en fortsättning för vår civilisation. Demokratin får komma senare, menar han. Helst vill Tännsjö se att FN tar ansvaret för en sådan global styrelse då det skulle ge störst legitimitet åt denna.

Det här utlöste ett ramaskri bland andra debattörer och bland ledarskribenter som tyckte att det var självklart att demokratin utgjorde bästa grunden för att lyckas med detta räddningsprojekt. Det känns ju bäst att tycka så. Tännsjö medger ju att det känns ”konstigt” för honom att framföra sina idéer om global despoti.

Men Tännsjö pekar på ett problem, ett dilemma.

Vi kan antingen, som Trump och Bolsonaro med flera, förneka att klimatproblemet existerar. Vi kan, enligt dem, ösa på som förut med kol och olja, varningarna är överdrifter och kan - eller snarare bör – ignoreras. Eller också försöka fundera över hur demokrati ska se ut i framtiden. Om den inte ska avskaffas måste den kanske revitaliseras? Bör den till exempel sammankopplas med marknadsliberalism alls så som har varit den gängse uppfattningen de senare decennierna? Eller finns det något i Tännsjös resonemang vi måste ta ställning till innan det går så långt att vi måste ta förhastade beslut?

Nytt År - Kursändring eller helt ur kurs?

Är den utveckling vi nu ser världen över ett långt farväl till demokratin och en återkomst för diktatur och despoti? Bör vi i så fall säkra att despoterna blir i sanning ”goda diktatorer” och verka för mänsklighetens överlevnad snarare än att fäkta för en döende demokrati? Eller ska vi ta strid för demokratin och de demokratiska principerna? I så fall, menar jag, måste vi se till att de ämnen som diskuteras i nästa års val (definitivt EU- och kanske Riksdags-) blir helt andra än immigrationens nivåer eller skattesatserna för pensionärer. Det måste då handla om klimat, utsläpp, resursuttag, och överlevnaden för människor och djur.

Ja, se där ett antal frågor att tampas med inför nyåret. Det är inte alldeles enkelt att hitta den klassiska nyårskänslan och att se framåt med tillförsikt. Men jag tänker ändå göra ett försök.

Jag tänker ändå höja mitt glas klockan tolv på måndag kväll och önska Gott Nytt År!

Måtte det bli bättre än det som gick! Måtte det bli ett vändningens år! Ett 2019 som går till historien som året då trenden vändes!

Egen bild.