torsdag 5 juli 2018

RESA i Ryssland – VM och annan kultur: Del 1 Kem – sömnig karelsk stad vid Vita Havet


I början av juni reste jag till Ryssland. Hela mitt liv har jag drömt om att få se en VM-match i fotboll och lyckades få tag i biljetter till mig och sambon. Hon befann sig redan där sedan fyra månader så vad passade bättre än att göra verklighet av drömmen nu? Men givetvis passade vi på att se lite av landet samtidigt. Ryssland är stort så det blev bara ett par platser i ett litet hörn i nordväst med Murmansk som huvudmål. Jag hade också satt mig i sinnet att göra hela resan med tåg. Fick ge upp första biten till St. Petersburg, men därifrån blev det tåg hela vägen innan Viking-båten förde oss hem från Helsingfors. Här är min berättelse i flera delar för den som är nyfiken på det stora landet i öster.




Del 1 Kem – sömnig karelsk stad vid Vita Havet

9 juni 2018

Från St. Petersburg Ladozhniy station går tåget 21.06 mot Kem.

Egen bild. Tåget mot Kem från St Petersburg Ladozhniy-stationen.


Väskorna går genom scanning innan man får tillträde till stationsområdet. Ordningsvakter finns lite här och var. Det är snart VM och inget lämnas åt slumpen. Tågkupén är av den mer ordinära klassen men det är städat och prydliga lakan är framlagda åt mig och mina tre kupékamrater. Det finns ingen restaurangvagn men ett litet sortiment med snacks och choklad och annat att köpa av konduktören som också serverar te och kaffe. Här dricks mest te. Mat tar man med sig. En del har hela kassar med proviant. Det är inget snabbtåg och landet är stort. Min resa till Kem i ryska Karelen tar 14 timmar. Den som ska till slutstationen Murmansk får sitta flera timmar till. Gäller alltså att ha frukost, lunch och middag med sig. Sovkupéerna är mixade. Jag delar med Alexej från Murmansk och Alexander som liksom jag ska av i Kem samt en kvinna som jag aldrig uppfattar namnet på. Hon läser mest i sin ryska utgåva av någon Conan Doyle-deckare, har lampan tänd mest hela natten och envisas med att låta kupédörren stå öppen när hon går ut på toa. Men jag sover ganska bra ändå.
Min ryska är lika dålig som mina kupékamraters engelska, men Alexej försöker med hjälp av Google-verktyg att kommunicera. Det blir lite komiskt ibland, som när han vill fråga om jag är turist och det istället blir ”do you rest eat”?

Egen bild. Tågkupén St Petersburg-Kem (Murmansk)


Vi far genom Karelen. Petrozavodsk har passerats under natten. På morgonen glesare mellan stoppen och bara på små stationer. Däremellan skog, skog och skog – björk och tall. Ett eller annat vattendrag eller sjö. Ser ut som hemma med andra ord.

Egen bild. Tidtabellen för tåget. Följs i stort sett på minuten.



10 juni

Ankommer till Kem där sambon redan installerat sig på hotellet som ligger lite utanför, vid Vita Havet. Vi promenerar lite i Kem som just väckts ur nattdvalan av ett svalt regn. Vi går genom den sömniga staden som i början av 2015 hade 11 969 invånare.

Egen bild. Skola nr 1, Kem

Egen bild. Trähus i Kem

Egen bild. Trähus i Kem

Egen bild. Trähus i Kem

Egen bild. Trähus i Kem

Egen bild. Kem från vattnet som bör vara floden Kem om jag inte missminner mig


Denna lilla stad har dock, liksom nästan alla liknande ryska städer, har ett flertal monument som minner om det svunna Sovjetunionen. Det Stora Fosterländska kriget 1941-45 lever i högsta grad i den ryska folksjälen och vid minnesmonumenten över kriget finns nästan alltid färska blomkransar.

Egen bild. Monument över Stora Fosterländska Kriget, Kem

Egen bild. Monument över Stora Fosterländska Kriget, Kem

Egen bild. Monument över Stora Fosterländska Kriget, Kem


Men här i norra Ryssland finns också monument över ”Interventionen”, det vill säga västmakternas ockupation under inbördeskriget efter revolutionen 1917 då Vita styrkor slogs mot Röda Armén. I villervallan efter revolutionen försökte Finland kapa åt sig den ryska delen av Karelen. 

Egen bild. Bolsjevikhjälte under "Interventionen" 1918, Kem

Egen bild. Minnesmonument över "Interventionen" 1918, Kem

Egen bild. Minnesmonument över "Interventionen" 1918, Kem


Hit till Kem kom finska frivilliga trupper den 10 april 1918 under vad som brukar gå under namnet Viena-expeditionen (Vita Karelen är på finska Vienan Karjala) men stötte på hårt motstånd och fick snabbt dra sig tillbaka till Uhtua, längre västerut. De upptäckte också snart att bara en minoritet ville tillhöra Finland och att de flesta istället drömde om en egen Karelsk stat eller en autonomi inom det bolsjevikiska Sovjetunionen. Läget komplicerades av ankomsten av brittiska trupper som ville förhindra att tyskarna, som var allierade med finnarna, skulle få ett fotfäste i norra Ryssland. De landsteg i Murmansk och gick söderut mot Kem i sällskap med karelska trupper och dessutom en del finska rödgardister. Den utländska interventionen har många bottnar men det räcker kanske att nämna att ryska Karelen blev en alldeles för stor munsbit för den nyblivna staten Finland. Gränserna fastställdes 1920 i och med fredsfördraget i Tartu och gjorde slut på de storfinska drömmarna för denna gång åtminstone.

Kem ska ska enligt uppgift ha nämnts första gången 1450 då Marfa Boretskaja donerade staden till munkarna på de närliggande Solovetskiöarna. Marfa Boretskaja var gift med Novgorods borgmästare/Posadnik Isaak Boretskij. Efter makens död 1456 kallades hon fortsättningsvis för borgmästarinnan Marfa. En titel hon aldrig erhöll formellt men i praktiken ska hon ha fungerat som en sådan och kunde diktera stadens politik tillsammans med sönerna Dmitrij och Fjodor. Det är en intressant historia i sig eftersom en Posadnik årligen valdes av ett råd av adelsmän/bojarer. Varför de riktiga borgmästarna accepterade Marfas styrande och ställande kunde vara intressant att veta mer om. Furstendömet Moskva hotade hur som helst då staden och hon slöt därför ett förbund med Polen-Litauen och lät installera en litauisk borgmästare. Hon lyckades dock inte stå emot Moskvas tryck och till slut lyckades de annektera Novgorod 1478. Man skulle kunna säga att det moderna Ryssland därmed föddes (år 1547 brukar dock formellt anges som födelsedag för Ryssland, då Ivan ”den Förskräcklige” utropades till Tsar över hela Rusernas land). Marfa själv fördes till Moskva som fånge och tvingades enligt sägnen att bli nunna men det finns egentligen inga historiska belägg för detta. Hennes vidare öde är fortfarande helt okänt.

Kems läge vid Vita Havet var strategiskt och attraherade bland andra svenskarna som attackerade staden 1590 som en del av den långdragna svensk-ryska kampen om kontrollen över Östersjöregionen. Munkklostret på Solovetskiöarna gavs då återigen mandat att styra staden och stod för dess försvar under hundra år framåt. Bland annat genom att låta bygga ett träfort år 1657.
Peter den Store återtog statens kontroll över staden under åren 1704-1711 då Det Stora Nordiska Kriget rasade med svenskarna som huvudfienden. Katedralen lät han uppföra som en symbol för segern över svenskarna vid Poltava och den dominans över regionen som Ryssland då befäst. Munkklostret återfick sedan kontrollen över Kem och behöll den fram till 1764 då Katarina den Stora drog in alla klostertillgångar. Under 1800-talet, när det svenska hotet var försumbart, förlorade staden sitt strategiska värde och levde primärt på sitt fiske.

Egen bild. Träkyrkan i Kem. En besvikelse. Under renovering och totalt oigenkännlig och otillgänglig


År 1903 byggdes en murad kyrka, Förkunnelsekyrkan. Den skadades svårt vid ryska revolutionen men har nyligen renoverats och ett munkkloster har etablerats i anslutning till den, Monastery of the New Russian Martyrs and Confessors.

Egen bild. Förkunnelsekyrkan i Kem. Under renovering


Under första världskriget fick staden åter en mer strategisk betydelse då järnvägen till Murmansk byggdes via Kem. Staden ockuperades under 1918-19 av Anglo-Amerikanska Vita trupper under inbördeskriget efter revolutionen. När de Röda återtagit staden etablerade den politiska polisen Tjeka snart ett läger på Solovetskijklostrets mark och Kem blev därmed en viktig port för fånglägrets försörjning. Lägret benämndes 1921 som Solovetsky Camp of Special Designation, SLON och behandlas i ett helt kapitel i Solzjenitsyns ”Gulag-arkipelagen”. Titeln på boken lär dessutom härröra från detta lägers belägenhet i Solovetski-arkipelagen. Gulag expanderade raskt men just det här lägret stängdes 1939. Ett stort träkors står i närheten av hamnen i Kem till minne av alla dem som därifrån transporterades till lägret.

Egen bild. Kem. Ett träkors rest till minne över de Gulagfångar som från denna plats fördes till Solovkilägret

Egen bild. "Eremithuset" (min benämning) känt (nåja) från filmen "Ostrov" (svenska "Ön") fr 2006


Under 2vk var återigen Kem en viktig länk i transportkedjan från hamnen i Murmansk som var viktig för tillförseln av materiel och förnödenheter från USA under den tid som lend-lease avtalet gällde. Stadens betydelse numera är mest som port till Solovetskiöarna och dess stora munkkloster som blev en av de första ryska byggverk att sättas upp på UNESCO:s världsarvslista. Dit beger vi oss imorgon.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar