RESA i Ryssland – VM och annan kultur: Del 6: Murmansk – Hjältestad och arbetets stad

I början av juni reste jag till Ryssland. Hela mitt liv har jag drömt om att få se en VM-match i fotboll och lyckades få tag i biljetter till mig och sambon. Hon befann sig redan där sedan fyra månader så vad passade bättre än att göra verklighet av drömmen nu? Men givetvis passade vi på att se lite av landet samtidigt. Ryssland är stort så det blev bara ett par platser i ett litet hörn i nordväst med Murmansk som huvudmål. Jag hade också satt mig i sinnet att göra hela resan med tåg. Fick ge upp första biten till St. Petersburg, men därifrån blev det tåg hela vägen innan Viking-båten förde oss hem från Helsingfors. Här är min berättelse i flera delar för den som är nyfiken på det stora landet i öster.

Detta är sjätte delen av min reseblogg. 

Del 1 finns här

Del 2 finns här

Del 3 finns här

Del 4 finns här

Del 5 finns här

Del 6: Murmansk – Hjältestad och arbetets stad

14-15juni 2018

Murmansk (ryska: Му́рманск, kildinsamiska: Мурман ланнҍ, nordsamiska: Murmánska, skoltsamiska: Muurman) är en stad i nordvästra Ryssland, belägen på Kolahalvöns nordkust. Den har strax över 300 000 invånare och är därmed den största staden på Nordkalotten och även den största i världen norr om norra polcirkeln. Här ligger också den ryska ishavsflottans högkvarter strategiskt beläget.

Namnet kommer av det urgamla ryska ordet Murman som var benämningen för norsk. Staden är också belägen bara tio mil från norska gränsen (och 18 mil från finska). Tack vare golfströmmen som sipprar ned från norska havet hålls hamnen isfri året runt vilket är orsaken till att staden idag är den största staden ovanför polcirkeln. Den har också det nordligaste trådbussystemet i världen, vilket vi givetvis provat på.

Innan första världskriget fanns här bara en liten by men kriget framkallade behovet av en isfri hamn som kunde förbindas med järnväg till St Petersburg. Det var biten från Petrozavodsk till Murmansk som då byggdes och sammankopplades vidare till huvudstaden. Staden blev den sista som bildades i Tsarryssland och fick också namnet efter Tsarsläkten, Romanov-na-Murmane (Romanov-på-Murman) vid grundandet 4 oktober 1916. Bara ett år senare, efter oktoberrevolutionen, fick den sitt nuvarande namn. Under åren 1918-20 besattes den av ententemakternas antibolsjevikiska interventionsstyrkor och vita styrkor. Mängder av små och stora monument påminner om den här tiden inte bara i Murmansk utan i hela regionen, vilket vi såg en del av i Kem (se tidigare inlägg).

Egen bild. Murmansk, hjältestad. En utmärkelse som tilldelades staden först 1985.

Hamnstaden Murmansk

Vi tar oss en lång promenad i hamnkvarteren. Den som inte sett dem har inte sett Murmansk. Hamnarna är stadens ekonomiska ryggrad och präglar hela stadens identitet. 

Handelshamnen grundades redan 1915 medan fiskehamnen tillkom 1934. Idag är fisket en av de viktigaste näringarna vid sidan av hamntransporterna som främst handlar om kol som kommer med järnväg från gruvor i Sibirien. Här låg den första ryska trålaren från 1920 och förutom örlogsskepp i stora mängder har dess vatten också hyst flera isbrytare. Vi vandrar i kvarteren runt järnvägsstationen och i hamnkvarteren och ser de långa tågsätten sakta rulla förbi med sin svarta last och de många kolhögarna som tornar upp sig i hamnen. Det mesta från gruvorna i Kuzbass i västra Sibirien. Murmansk är Rysslands ledande kolexportterminal med en månatlig kapacitet på ca 1 milon ton och det mesta härifrån går på export till andra länder. Men även mycket olja transporteras hit och skeppas ut härifrån. Här finns troligen inte mycket debattutrymme för förespråkare av fossilfria bränslen. Det lämnar inte heller utrymme för bostadsbyggande vid vattnet som annars är en trend inte minst i Sverige och övriga Västvärlden. Hamnkvarter som vid Hammarby Sjöstad i Stockholm används här fortfarande i allra högsta grad som just hamn och marken omkring är reserverad för expansion av den snarare än något annat.

Hamnen med framför allt dess kolexport är stadens ekonomiska ryggrad och staten har satsat mycket pengar på att utöka kapaciteten. Projektet Murmansk transport hub påbörjades för ca tio år sedan i vilket ingick bland annat en helt ny hamn på andra sidan havsviken. Målet var att fyrdubbla kapaciteten till över 50 miljoner ton gods per år med sikte på att bli en viktig länk i handelskedjan mellan de stora marknaderna i Europa, Amerika, Kina och Japan. vägen. Sanktionerna efter annekteringen av Krim torde möjligen ha dämpat intresset en del, men siffror från 2017 visar något annat. Då skeppades 51,7 miljoner ton gods genom Murmansk, en ökning med 54,5 % jämfört med 2016. Målet från tio år tidigare ser alltså ut att ha nåtts. Utländska rederier är intresserade av farleden mellan Ryssland och Nordpolen då restiden från Europa till Kina kapas till hälften den vägen. Murmansk är alldeles oavsett sanktioner och andra geopolitiska konflikter en del av den nordliga sjöfartsled som kallas Arktiska Bron eller Arktiska Havsbron, den 6700 mil långa havsled som handels- och transportmässigt förbinder Ryssland med Kanada.

Det är lätt att bli imponerad av aktiviteten kring de gigantiska hamnarna men det är onekligen också ett oroande tecken i tider då klimatförändring hotar vår existens att se de kolossala mängder med fossila bränslen som far iväg härifrån. En siffra jag sett anger att 97 % går på export. Världen törstar fortsatt efter fossila bränslen och Murmansk levererar.

Egen bild. Hit men inte längre kommer man i en av stadens hamnar.

Egen bild. En hamnstad måste förstås ha en sjömansbar...

Egen bild. Sjömansbaren har ett litet bås för kärlekskranka på bakgården.

Egen bild. Hamn och järnväg. Murmansk är en arbetets stad lika mycket som hjältestad

Egen bild. Tågen går i skytteltrafik och aktiviteten är stor kring hamnen. Tonnaget ökar kraftig för exporten från Murmansks hamn trots sanktioner.

Egen bild. Kolhögarna ligger rad på rad i väntan på utskeppning i Murmansks kolhamn.

Egen bild. Hamnen står för en stor del av Rysslands totala export av kol, olja och gas. Världen tycks törsta efter fossila bränslen och Murmansk levererar.

Egen bild. Hamnterminalen står på sin plats bland kranarna, järnvägsvagnarna, lastfartygen och kolet.

Egen bild. Strax intill hamnterminalen finns isbrytaren Lenin, atomdriven då den var i aktiv tjänst. Nu ett museum och var ska Lenin exponeras om inte på isbrytaren Lenin (nedan)?

.

Egen bild. Koltågen rullar in till hamnen med sin svarta last. En bekymmersam syn i klimatförändringens tid.

Egen bild. Revolutionstågen har fortfarande högt symbolvärde i Ryssland. Just detta lär dock vara byggt 1951 i Luhansk i nuvarande Ukraina om jag är rätt informerad (?)

Egen bild. Ångloket hedrades med en plats i solen, alldeles intill centralstationen i Murmansk vid hundraårsjubiléet för staden.

Det Stora Fosterländska Kriget – Hjältestaden Murmansk

Under andra världskriget fick Murmansk stor betydelse eftersom krigsmateriel kunde komma via dess hamn till Sovjetunionen från USA och Storbritannien. Murmansk utsattes för förödande tyska bombningar som inleddes med Operation Silverräv från finskt territorium. Staden totalförstördes och omfattningen av förstörelsen överträffades under kriget endast i Leningrad och Stalingrad. Tyskarna lyckades dock aldrig ta staden, vilket annars hade varit fatalt för den sovjetiska krigsförmågan. Envist motstånd av stadens försvarare och – förstås - det bistra klimatet, hindrade dem från att lyckas. Murmansk erhöll också av denna anledning hederstiteln Hjältestad. Men först 1985, vid 40-årsjubiléet av segerdagen.

Staden återuppbyggdes efter kriget och fortsatte under hela Sovjetunionens existens att vara en mycket viktig hamn som hyste en stor flottbas med framför allt en mäktig ubåtsflotta samt isbrytare. Fortfarande finns alltså ishavsflottans högkvarter här, men med egentligt säte i Severomorsk, som är en stängd stad knappt två mil norr om Murmansk. I motsats till vad man skulle kunna tro stängdes den först 1996 genom ett dekret från president Jeltsin. Möjligen var den tidigare i praktiken stängd men alltså officiellt först efter kalla krigets slut. 

Jag har nämnt de många krigsmonumenten tidigare men den mäktigaste är förstås Alyosja, den ryske soldat som blickar ut över slagfälten en dalgång bort där de hårdaste striderna mot tyskarna stod under andra världskriget. Symboliken är tydlig. Ingen kommer förbi den ryske bjässen Alyosja. Det går inte att förneka att det är ett mäktigt monument som står ovanför havsviken där de många pråmarna ser ut som små barkbåtar. Härifrån ser man miltals om det är klar sikt.

Egen bild. Alyosja, gigantisk symbol för den segerrika kampen mot nazisterna utanför Murmansk.

Egen bild. Ett av många monument i staden över Det Stora Fosterländska Kriget 1941-45. Andra världskriget heter fortfarande ofta så här vilket "trollar bort" dess två första år då Sovjets non-aggressionspakt med Nazityskland fortfarande gällde. 

Egen bild. Minnet av kriget hålls levande med "eviga lågor" och kransar. Den äldre befolkningen minns verkligen och deras barn håller föräldrarnas minne vid liv. Än så länge är kriget starkt som identitetsskapande faktor för Ryssland och för de sovjetnostalgiska alldeles nödvändigt.

Egen bild. Givetvis finns ett krigsmonument även vid hamnarna.

En stad som rests ur ruiner

Stadens huvuddistrikt är Leninskij, Oktiabrskij och Pervomajskij. Oktiabrskij är den centrala och äldsta delen byggd alldeles efter andra världskriget med många byggnader i monumental Stalin-stil, Leninskij ligger lite vid sidan och har många femvåningshus byggda på 1960-talet, s.k. Chrustjevskas medan Pervomajskij är bebyggt med högre hus under 1970-80-talen. Förutom en del undantag i form av shopping-centra och ett antal modernare höghus har det inte tillkommit många byggnader sedan 1980-talet. Nedgången i ekonomin under 1990-talet generellt över Ryssland och inte minst för Murmansk gav istället ett överskott på lägenheter. Befolkningsmängden på ca 450000 människor under 1980-talet gick ned till 313000 år 2008. Folk började flytta högre upp i husen vilket lämnade en hel del bottenvåningslägenheter tomma. Många av Chrustjevskorna är också väldigt nedgångna och slitna. Ett eller annat trähus överraskar ibland mellan betonghusen. Men tillhör ovanligheterna här, till skillnad från i exempelvis Archangelsk där de är talrika även i de centrala delarna. 

Egen bild. Många av de äldre praktbyggnaderna i centrum, som denna Teater Rodina, börjar bli väldigt slitna och förfallna.

Egen bild. Teater Rodina från sidan. Dess framtid är mig obekant men nog är det en kulturbyggnad värd att bevara?

Vi vandrar längs med en av kullarna kring de centrala delarna av staden, i stadsdelen Leninskij om jag inte misstar mig. Slitna hus, men här finns liv. Här vandrar familjerna i sommarvärmen (kring 15 grader varmt är mer än vad de kan hoppas på vanligtvis), det är aktivitet i parkerna, planteringar utanför husen skänker en viss grönska och blomsterprakt, barn leker på gårdar och bland de otal plåtgarage som finns i staden. Murmansk lär ha fler garage per capita än någon annan rysk stad och skulle tillsammans uppta hela distriktet Oktiabrskij har någon räknat ut.

Egen bild. Solig parkpromenad i Murmansk.

Egen bild. Bostäder och parklek i Murmansk.

Egen bild. En dockteater finns nog i varje betydande rysk stad. Så även i Murmansk.

Egen bild. Grön plätt mellan betonghusen. 

Egen bild. Felvänd gunga?

Egen bild. Sällsynt träkåk  mellan betonghusen i Murmansk.

Egen bild. Planteringar utanför bostadshusen. Bildäck kommer här ofta till nytt användningsområde.

Egen bild. Portarna till husen är sällan inbjudande i de ryska Chrustjevskorna.

Egen bild. Novoje Plato Ulitsa. Nr 1.

Egen bild. Flest garage per capita i hela Ryssland sägs det att Murmansk har.

Egen bild. Lekande barn på plåtgaragens tak.

Egen bild. Frukt och grönt-kiosk.

Egen bild. Varsågod och ta dig en bok. Eller skänk bort en.

Folk ser ut att trivas men det kanske inte är så konstigt? Solen värmer mer än normalt och samma kväll som vi gör vår promenad börjar fotbolls-VM med Ryssland mot Saudi-Arabien. Vi dras med av VM-febern och ser matchen på en pub. 5-0 till Ryssland håller humöret på topp. Ryssarna på puben jublar och vill bjuda på vodka. Livet är inte så tokigt ändå trots många vedermödor? Kom och drick, vi är inte farliga, vi vill fred och vänskap, vi är inte så onda som det framställs i Väst, säger de och skålar.

Egen bild. Rysk seger i VM-premiären i fotboll. 5-0 mot Saudi-Arabien firas förstås ordentligt.

Det här är en arbetets stad, en krigshjältarnas stad. Ett faktum som kanske förstärks av att staden har en åldrande befolkning. Minnet av Sovjetunionen lever här starkt. Men i mer positiv bemärkelse än man kanske kunde ana. Här finns en stolthet som för den som är uppvuxen i ett land som Sverige som haft fred i 200 år och klarat sig helskinnat från andra världskrigets fasor kan tyckas svårbegriplig. Stoltheten över krigsvinsten mot nazisterna. Stolthet över försvaret av staden då och över uppbyggandet av en ny stad. Stolthet över att ha byggt upp den största staden ovan polcirkeln, över de stora hamnarna och de synbara frukterna av de sovjetiska gruvornas och industriernas produkter som rullade genom staden under 70 år som Sovjetunionen.

Stalins skräckvälde och det slavarbete som låg bakom många av prestationerna ryms inte i den här sovjetromantiska bilden. Den är istället hårt knuten till kriget och segern över nazisterna. Det är en stark symbolisk bild av Sovjetunionens storhet som kan förankras i hjärtats sorg över förlorade anhöriga och i bilderna av det förstörda Murmansk. Verkliga minnen som förstärker stoltheten över den svunna generationens offer. Det är ungefär så jag ser på Murmansk. 

Egen bild. Alyosja blickar ut över Murmansk med omnejd. En symbol för stoltheten över segern över Nazityskland och kanske symbol för stadens stolthet i stort?