Gula Västarna och Euromajdan- likheter och olikheter

Hundratusentals demonstranter har varit ute på gatorna i Paris och ett flertal andra städer i Frankrike. Några tusen är våldsamma men majoriteten demonstrerar och visar sitt missnöje fredligt men argt.

På ytan har det handlat om missnöje med bensinpriser. Det är åtminstone så vi har letts att uppfatta saken i rapporteringen i svenska media. I själva verket var bensinprishöjningen bara droppen som fick bägaren att rinna över, för att använda ord från en av demonstranterna som kommenterat saken i något nyhetsinslag. Det är ett djupgående missnöje med en nyliberal politik där stad står mot landsbygd och rik mot fattig. Det är klassisk klasspolitik och det är en bred och desperat protest mot ökande klyftor och en ekonomisk och politiskt elits förakt mot underklassen.

När jag läser om vad som händer i Frankrike kommer jag att tänka på Ukraina och det som händer där vid Euromajdan vintern 2013-14. Det går inte att använda karbonpapper vid en jämförelse men det finns en hel del likheter som är intressanta. Liksom en del minst lika intressanta olikheter.

I Kiev började proteströrelsen växa fram i och med att presidenten Janukovytj lät bli att underteckna ett avtal med EU om fördjupat samarbete som var tänkt att leda till ett framtida ukrainskt EU-medlemskap. Men protesterna växte i omfång och kom snart att handla om ett allmänt missnöje med korruption och den ekonomiska och politiska elitens förakt för ”vanligt folk” och deras sätt att sko sig på deras bekostnad. Det var breda lager av vanliga arbetare och tjänstemän, bönder och arbetslösa som med knapp nöd fick pengarna att räcka till åtminstone det allra nödvändigaste.

I Frankrike har Gula Västarna som proteströrelsen kallar sig stöd av 72 % av befolkningen enligt en undersökning. I Ukraina är det mer oklart hur det låg till men sannolikt var det något liknande där.

Gula Västarna undanber sig inblandning från politiker, som exempelvis Marine Le Pen som försöker plocka poäng i proteströrelsens namn. Vid Majdan i Kiev möttes politiker som senare skulle komma till makten som Jatsenjuk och Klitschko ofta av burop från massorna. I båda fallen handlade det om en bred folklig protest men utan homogen kravbild. Men en stark önskan om förändring.

Våldet var dock närvarande i Kiev liksom i Paris. I form av polisbrutalitet och från demonstranters sida. Polisens brutalitet i Kiev mötte stark EU-kritik. EU-kommissionens ordförande Barroso talade, efter att en demonstrant skjutits ihjäl i slutet av januari 2014, om att se över relationerna till Ukraina om de mänskliga rättigheterna systematiskt kränks. I Paris har hittills minst fyra dödsfall konstaterats och omkring 800 demonstranter har skadats. EU ligger hittills lågt med kommentarer såvitt jag kan se. 

Protesterna riktar/riktade sig i båda fall också mot folkvalda presidenter. Macron får nu uppleva detsamma som Janukovytj gjorde 2013/14. I Paris har det tydligen ryktats om fara för statskupp, i Kiev genomfördes en sådan. Eller i vart fall ett kuppliknande maktövertagande som fick Janukovytj att ta till flykten.

Precis som vid Majdan i Kiev gjorde så tilldrar sig nu också Paris-protesterna amerikanskt intresse. President Trump har som vanligt twittrat och med sedvanlig logik kopplar han ihop protesterna med klimatavtalet. Det fungerar inte så bra för Paris, säger han, och råder fransmännen att säga upp avtalet. Kommentarer som fått franska regeringsföreträdare att gå i taket. ”Vi lägger oss inte i amerikansk politik och vi förväntar oss samma tillbaka”, säger en talesman för regeringen, och tillägger; ”Lämna vårt land i fred”.

Frågan är vad den franska reaktionen blivit om det amerikanska intresset hade tagit sig samma uttryck som det gjorde under Euromajdan i Kiev?

Dit reste redan i december 2013 senatorn och tidigare presidentkandidaten John McCain och eldade massorna på torget med ett tal från Majdanrörelsens scen. ” We are here to support your just cause”, sa han till jublande demonstranter. USA:s toppdiplomat Victoria Nuland ville inte vara sämre och delade ut uppmuntrande tillrop och bröd till ockupanterna på torget. Hon gick dock längre än så visade det sig i ett bandat samtal med den amerikanske Kiev-ambassadören Pyatt i början av februari 2014 som läckt och lagts upp på Youtube där de diskuterar vilka som ska sitta vid makten när Janukovytj har manövrerats bort. Några korta utdrag:

Nuland: I think Yats is the guy who's got the economic experience, the governing experience.

Pyatt: Yeah, no, I think that's right. OK. Good. Do you want us to set up a call with him as the next step? […] And I think we've got to do something to make it stick together because you can be pretty sure that if it does start to gain altitude, that the Russians will be working behind the scenes to try to torpedo it. […] But anyway we could land jelly side up on this one if we move fast. So let me work on Klitschko and if you can just keep... we want to try to get somebody with an international personality to come out here and help to midwife this thing.

Tre veckor senare satt Jatsenjuk i den nya regering som bildades när Janukovytj skrämts på flykt från landet. Klitschko hölls utanför, precis som Nuland och Pyatt resonerat.

Något liknande lär inte Macrons Frankrike få uppleva. För deras del räcker det högst sannolikt med ett eller annat irriterande tweet från Donald Trump.

Olika länder, olika perspektiv, olika rapportering. Men samma demokratiska principer? Eller dubbla måttstockar?

Ja, döm själva.