Informationskrig angående NATO

Vår ÖB Micael Bydén säger i en intervju med SvD idag att det svenska försvaret måste bygga ut försvaret, bland annat mot ”informationskrig”. Informationskrig är ju lite luddigt uttryck och har använts ganska slarvigt men kan innebära en stats störning av en annan stats informationsflöde men också en produktion och spridning av den egna statens propaganda i andra staters informationskanaler. Bydén säger det inte rätt ut men avser förstås påverkan av opinionen från rysk sida, med diverse olika metoder. Det är naturligtvis inte fel att vara på sin vakt mot sådan dold påverkan av vad vi ska tro och tycka. Men samtidigt pågår också en påverkanskampanj av mycket större mått helt öppet. Vi tänker inte så mycket på det bara eftersom den förekommer i mycket djupt etablerade publikationer och många lever i en sorts villfarelse att svenska medier skulle vara objektiva eller i vart fall inte direkt styrda av främmande staters intressen. Ett exempel på en sådan styrning finns faktiskt i samma SvD-tidning idag.

Ann-Sofie Dahl, som är nonresident Senior Fellow vid tankesmedjan Atlantic Council, skriver i dagens SvD att ”den svenska populariteten dalar i Natokretsar”. Hon raljerar där över Sveriges övervägande att underteckna FN-konventionen om kärnvapenförbud och uttrycker sitt missnöje med att det gjort svenskar mindre populära i Nato:s korridorer. Under ett besök i ”Nato HQ” har hon upptäckt ”irriterade suckar” när Sverige förs på tal. Hon fortsätter med att säga att utrikesminister Margot Wallström ”förlorat jordeförbindelsen” och ser Sveriges plats i säkerhetsrådet som en möjlighet till återkomst för ”den självutnämnda moraliska stormaktens återkomst”. Hon hoppas slutligen att regeringens utredning av vad ett undertecknande av konventionen skulle få för konsekvenser leder till att det ”läggs på hyllan” så att Sverige ”med tiden kan återfå sin forna popularitet i Nato”.

Förmodligen ligger mycket personlig irritation i den här artikeln. Tänk att behöva utstå alla dessa ”irriterade suckar” och himlande ögonbryn i NATO-korridorerna, där hon rör sig ofta får förmodas, när hon talar om att hon är svensk. Irritationen över den svenska ”självutnämnda moraliska stormakten” kan möjligen vara en uppfattning hon anammat i Danmark där hon varit aktiv i många år? År 2004 var hon med och grundade en dansk tankesmedja, Center for Political Studies (CEPO) och sedan 2013 forskare vid Copenhagen´s Center for Military Studies.

Hon har också varit ”visiting fellow” vid NATO Defense College i Rom och haft liknande gästforskarpositioner vid bland andra Heritage Foundation i Washington DC. Hon har skrivit mängder av publikationer och artiklar om Nato och är numera redaktör för FriVärld knutet till Atlantic Council. I deras nätmagasin skrev hon redan 2012 att ” Sverige borde gå med i Nato i stället för att nöja sig med en roll som en tredje klassens åskådare”. Hon är också en av de drivande av projektet FutureNato som också är knutet till Atlantic Council men sponsrat av... just det, NATO, men även av Raytheon, en av världens ledande tillverkare och leverantörer av robotvapen. Således är hennes irritation över Sveriges dalande popularitet i Natokretsar inte helt och hållet personlig måste vi förmoda.

Atlantic Council är en amerikansk tankesmedja med oerhört stort inflytande världen över och som sponsras av uppemot 25 olika stater med USA i spetsen samt även Ukrainian World Congress, en sammanslutning av ukrainsk diaspora runtom i världen. De har också många olika nationaliteters forskare och skribenter knutna till sig som hjälper till att sprida pro-Nato budskap i sina hemländers olika forum. De har bland annat en institutionaliserad informationskanal kallad NATOSource, vars syfte är att ”hjälpa medborgare i NATO-länder och världen i stort, att förstå alliansens (Natos) dagliga bidrag till deras fred och säkerhet” (fritt översatt från engelska från Atlantic Councils hemsida). En avläggare till tankesmedjan är svenska FriVärld som fokuserar bland annat på säkerheten vid Östersjön och torgför åsikten att svenskt och finskt NATO-medlemskap är den bästa garanten för denna. Om detta har jag skrivit tidigare lite mer utförligt.

En annan skribent som fått stort utrymme på senare tid är Erik Thyselius. Han är projektledare på det till Atlantic Council knutna FriVärld och skriver återkommande i Svd numera. Har en bakgrund som mediegranskare på Timbro Medieinstitut och är också redaktör för SvD Ledares blogg Säkerhetsrådet. Det var han som skrev en ledare i SvD (den 11sep2017) att Fredsrörelsen är ”Kremls bästa vän i Sverige”. Fast i rubriksättningen hade Fredsrörelsen satts inom citattecken. Antydande alltså att den inte egentligen skulle vara det den utger sig för att vara.

Han skriver där också att: ” Till skillnad från den rödgröna försvarspolitiken, som bygger på en alliansfrihet som aldrig funnits och som med EU-medlemskap och solidaritetsförklaring i dag är helt ihålig, är det i sammanhanget värt att lyfta att hela Alliansen nu står bakom Natos tvåprocentsmål”.

Han säger också i samma artikel att ”en del svenska redaktioner bidragit till förvirringen kring försvarsövningen”, dvs Aurora17, och att de intervjuat fredsvänner som kommit med ”missvisande påståenden”. Återigen förses här fredsvänner med citationstecken i Thyselius artikel. Ett sådant användande av citationstecken markerar ironi och bygger i de här fallen helt på att misskreditera argumentationen för fred och misstänkliggöra den för att gå någon annans ärenden. En mindre lyckad rapportering tycker Thyselius att SVT Nyheter stod för när de hade rubriken ”Gotland invaderas av soldater”, vilket väl är en ganska adekvat beskrivning om man tillskriver begreppet invasion meningen att det kommer många på en gång (typ ”turistinvasion” och likn). Thyselius är dock mycket nöjd med att rubriken senare ändrades eftersom det var en rubrik som han också antyder skulle vara en produkt (på annat sätt kan jag inte tolka det) av vad han kallar ”Kremls propagandamaskineri”. 

Detta är alltså bara ett par exempel ur den ständigt växande högen där vi utsätts för ett bombardemang av argument för NATO-medlemskap och där motståndare till NATO-medlemskap antyds vara Kreml-hantlangare eller där fredsrörelsen försätts med citationstecken allt oftare. Det är förvisso ganska ”enkelt” att helt upphöra med prenumerationen om en är missnöjd med en tidning men det är ändå bekymmersamt att den här kampanjen inte får den uppmärksamhet den förtjänar. Det vill säga att den pågår och vilka som står bakom den. Ett eventuellt NATO-medlemskap är ett oerhört stort beslut Sverige kan komma att ställas inför och jag ser det som ett bekymmer att runt 300000 prenumeranter av SvD respektive ungefär lika många av DN samt något hundratusental sammanlagt som har prenumeration av digitaltidningarna får en sådan snedbelastning i frågan skedmatad varje vecka. Dessa två drakar har också mycket stort inflytande på debatten. De citeras flitigt och framför allt ledarartiklar sprids via sociala medier vilket gör att de når en betydligt större läsekrets än prenumerantantalet antyder. Uppenbarligen har de också stor påverkan på vår statliga informationskanal SvT vilket det ovan nämnda exemplet med ”soldatinvasionen av Gotland” visar. De ses också som trovärdigare än många andra källor till information vilket äger viss relevans när det gäller innehållet i nyhetsrapporteringen, men även Ledarsidorna rider på det här förtroendet. Det gör mig betänksam när exempelvis en av mina mest välutbildade vänner tillmäter just Ledarsidorna stor trovärdighet med orden ”det är ju ändå en Ledarskribent”. Som om just Ledarskribenter skulle vara sanningsvittnen med större trovärdighet än andra debattörer. När de i själva verket bör ses som marknadsförare av åsikter.

Här ges alltså på Ledarsidor med NATO och USA indirekt knutna organisationer stort utrymme att föra ut NATO-intressen och NATO-perspektiv på säkerhetspolitiken och vad som är bäst för Sverige. Jag tillåter mig att misstänka att ett motsvarande återkommande spaltutrymme för en till ryska staten knuten tankesmedja - eller vad Thyselius skulle kalla ”Kremls propagandamaskineri” - skulle orsaka ett enormt rabalder och debatt. Med all rätt. Men varför inte när de är knutna till USA och NATO och deras propagandamaskineri? Vi ska inte tro att Sverige utsätts för påverkan utifrån från bara ett enda håll.

Vi behöver i vart fall vara mer medvetna om detta och att vi som konsumenter av information också måste bygga upp ”försvaret mot informationskrigföring”. Det kräver dock en hel del tid för research vilket i sin tur kräver en hel del energi. Har vi det? En yngre mediekonsument skulle förmodligen svara med uttrycket ”ORKA”!