Stalins återkomst

Den 29 oktober hyllades minnet av alla Stalins offer, som det har gjorts de senaste 12 åren. Ceremonin äger rum vid KGB:s gamla högkvarter vid Lubjanka-torget i Moskva. Myndigheterna vill eventuellt flytta ceremonin till en annan plats. Det är ett led i en strid om Stalins minne som nu utkämpas i Ryssland. Samtidigt som offrens minne hyllas och en stor del av befolkningen bara har förakt över för Stalin så finns det de som vill återupprätta Stalins minne. I centrum för detta står Det Stora Fosterländska Kriget 1941-45. Det vill säga besegrandet av Nazityskland. Själva skulle vi säga andra världskriget och hävda att det började 1939, men den sovjetiska historieskrivningen ville inte kännas vid Molotov-Ribbentroppakten och krigsminnet är en central del av den ryska nationella identiteten. I våras var jag i Archangelsk och mötte då två representanter för de motsatta synerna på Stalin. Och så mötte jag Stalin själv. Fast som byst. Striden om dess placering visar att det inte finns någon entydig syn på Stalin och på vilken plats han bör ges i dagens Ryssland.

STALINS ÅTERKOMST

Trångsynt, slug, makthungrig, hämndlysten, förrädisk, avundsam, skenhelig, oförskämd, skrytsam och envis”. Det är egenskaper som M.I. Riutin – en av de sista att öppet kritisera Stalin - tillskrev Josef Stalin, den sovjetiska diktatorn som styrde skeendet i det väldiga Sovjetunionen under åren 1924-1952. Många andra, och ännu mindre smickrande, sådana har av andra tillskrivits denne diktator. ”Efter kriget var han inte riktigt klok i skallen”, var hans efterträdare Chrusjtjovs omdöme. Sagt efter Stalins död. Under den tid han levde och hade Sovjetunionen i sin hand var det inte många, om någon, som vågade prata över huvud taget i hans närhet. Stalin var ”reflexmässigt inställd på evig kamp mot fiender”, som Simon Sebag Montefiore så träffande formulerat det. Vilket också förde med sig en nästan paranoid misstänksamhet mot så gott som alla.

Så hur kan det nu komma sig att denne man nu har fått en smärre revival i Ryssland? Är det ren kitsch eller tanklöst mode bland ungdomar som saknar historiska band med Stalin? Är det en kommunistisk tillbakakomst? Eller bara glömsk nostalgi? Förmodligen lite av allt av detta. Men också något djupare och mer subtilt som äger paralleller på flera håll i Europa. Den ideologiska vänster-högerskalan är i detta underordnad en helt annan strömning, den nationalistiska och sökandet efter nationell identitet och en drift att ”hitta tillbaka” till en svunnen nationell storhet. I Rysslands fall kretsar dessa känslor kring Det Stora Fosterländska Kriget. Det som utkämpades mot nazismen 1941-45.

Med Stalin i förarsätet utvecklades den totalitära statens Sovjetunionen som därmed rörde sig allt längre från den ursprungliga tanken om lokala maktcentra kring sovjeterna och folket. Det var centralstyrningens kommunism som tog överhanden, i stort sett försvann all opposition mot statens politik och i all interndebatt inom det styrande kommunistpartiet. En utveckling som Trotskij – som Stalin lät utvisa ur landet och senare mörda - varnade för redan 1904 då han sa att partiapparaten först skulle träda in i själva partiets ställe, därefter centralkommittén träda in i partiapparatens ställe, för att slutligen utmynna i att en självutnämnd diktator helt tar rollen som företrädare för partiet och makten.

Stalins hänsynslöshet kostade många miljoner människors liv. Avkulakiseringen, dvs kollektiviseringen av jordbruket i början av 1930-talet, genomfördes för att ”knäcka ryggen” på upproriska bönder och innebar svältdöden för miljoner ukrainare och ryssar. Hans utrensningar i partitoppen innebar inte bara Trotskijs utvisning utan också Zinovjevs och Kamenevs död och kanske också den populäre Kirovs. Den för folket mer kännbara utrensningen skedde dock under 1937-38 under ”den stora terrorn”. Enligt NKVD:s officiella statistik arresterades då 1 565 041 personer, däribland 787 397 bönder enligt NKVD:s order 00447 (den s.k. antikulakoperationen). Av dessa avrättades 668 305 personer, varav 386 798 var bönder. Stalins order till NKVD säger en del om vilka metoder som användes vid arresteringsvågorna: ”Kliv upp på fången och kliv inte av förrän han har erkänt”.

Diktatorns blodiga historia till trots har han sedan en längre tid fått ett uppsving i popularitet och framför allt under de senaste två-tre åren förs en kamp om historieskrivningen kring Stalin som hos Stalins beundrare för det mesta kretsar kring hans insats under det som i Ryssland kallas Det Stora Fosterländska Kriget (ibland översatt Stora Patriotiska Kriget), det vill säga andra världskriget. Det är främst kommunistpartiets aktiva som driver kulten kring Stalin och försöken att rehabilitera hans namn.

Vid en byst i Arkhangelsk

Jag har stämt träff med Andrej Repnevskij, professor vid Arkhangelsks Universitets (NArFU) historiska fakultet. Han är en charmig 70-åring som är mycket öppen och tillmötesgående och ordnar skjuts till den industritomt där den Stalin-byst som Kommunistpartiet låtit resa nu står sedan avtäckningen på julafton 2016. Andrej är lokal kommunistledare i Arkhangelsk och ledde också lokalt kampanjen för den kommunistiske presidentkandidaten Pavel Grudinin som kom tvåa i presidentvalet nyligen med nästan 12 % av rösterna. Grudinin, själv stenrik företagare, har sagt att Stalin är den störste ledare landet haft under de senaste 100 åren. Andrej är mer försiktig och mån om att ta avstånd från mycket av det Stalin gjorde och är på intet sätt omedveten om Stalins repressiva metoder. Andrejs farfar dog i ett fångläger nära Arkhangelsk medan farmodern satt flera år i ett läger i Kazakhstan under Stalins utrensningar på 1930-talet. Så varför är han då så mån om att hylla Stalin, undrar jag förbryllat.

- Stalins insatser under kriget kan inte förminskas, hävdar han, och framhåller hans betydelse som ledare och symbol för kampen mot Nazityskland och som överbefälhavare över Röda Armén.

Andra skulle säga att Stalin var en tämligen medelmåttig krigsstrateg, att Sovjetunionen besegrade Nazityskland trots Stalin snarare än tack vare, och att det istället var generaler som Zjukov som stod för strategierna i slutändan. Stalins utrensningar av officerare före kriget visade sig också inledningsvis ödesdiger för Röda Arméns befälsförmåga och det var inte heller alla soldater som föll för fiendens kulor. Omkring 157000 soldater ska ha avrättats bara under åren 1941-42. Stalins 1942 utfärdade order nr 227 med lydelsen ”inte ett steg tillbaka” innebar i princip ett tvåfrontskrig för soldaterna i Röda Armén.

Det Stora Fosterländska Kriget 1941-45 hade en helt fundamental betydelse som sovjetisk identitetsbärare och är i högsta grad en levande symbol i det post-sovjetiska Ryssland. I resten av världen heter det andra världskriget och pågick 1939-1945. I den sovjetiska historieskrivningen förpassades de första två åren, och därmed Molotov-Ribbentroppakten, till ett undangömt hörn i arkiven. Det var inte pakten med Hitler som skulle definiera Sovjetunionen utan besegrandet av densamme. Besegrandet av fascismen och det sovjetiska folkets stora offer under kriget är ett narrativ med oerhörd politisk kraft och reproduceras ständigt i ryska filmer och böcker och i andra kulturella sammanhang. Det är en älskad och i många delar mytisk berättelse som länge definierade sovjetstaten och gav den en ärorik och stolt identitet. I stort sett alla ryssar har någon förälder eller annan nära släkting som dog under kriget och som ser deras offer för en stor sak som en tröst, en stolthet som man inte vill se förminskas. Det är med andra ord inte så märkligt att det är just Stalins roll i kriget som betonas i den Stalin-rehabilitering som Kommunistpartiet driver.

Rehabiliteringen av Stalin är emellertid inte okontroversiell och långt ifrån alla ryssar är positiva till den. Andrej berättar att Kommunistpartiet länge men utan framgång försökt förmå de lokala myndigheterna att bereda offentlig plats åt Stalin-bysten. Därför huserar den nu istället på ett en privat industritomt ägd av en partimedlem. Inte långt ifrån ligger den park där ett monument över offren för politisk repression uppförts. Ett flertal sådana monument har under senare år rests på många platser i Ryssland vilket illustrerar den splittrade synen på framför allt Stalins repressiva styre under Sovjet-tiden.

Egen bild. Stalinbyst som tillsvidare får stå på en industritomt i Archangelsk.

Stalin-kulten

Byster av Stalin finns numera förutom i Arkhangelsk på ett flertal ställen; Lipetsk, Jakutsk, Tjita, Vladimir och Novosibirsk för att nämna några. I Shelanger finns till och med en staty och i Penza finns ett Stalin-center öppnat i december 2015 av det lokala kommunistpartiet. I Dagestan och Nord-Ossetien bär ett flertal namn efter Stalin. Det ryska kommunistpartiet har också i många år försökt förmå myndigheter att återdöpa Volgograd till Stalingrad.

I bräschen för Stalin-kulten står kommunistpartiet och dess lokala avdelningar. Dmitrij Novikov, vice ordförande för Kommunistpartiets centralkommitté, menade i samband med avtäckningen av statyn i Shelanger att inte ens russofober kan förneka att Stalin var en stor statsman och central figur i världshistorien. Det vanligaste är dock att peka på Det Stora Fosterländska Kriget och besegrandet av fascismen, det vill säga ungefär samma resonemang som förs av Andrej Repnevskij i Arkhangelsk. En färsk undersökning visar också att 34 % av ryssarna håller med om att det viktigaste, vad Stalin än gjort i övrigt, som hände under hans ledarskap var att han förde Ryssland till seger i kriget.

Stalins försvarare står som sagt inte oemotsagda. Det finns en livaktig opposition mot rehabiliteringen av Stalin och det är inte utan protester och opposition som minnesmärkena över diktatorn inrättas. Bysten i Lipetsk blev inte bara överöst med kritik utan också rosa färg och kritikstormen fick till och med bysten flyttad. Liksom i Arkhangelsk upplåter inte alltid de lokala myndigheterna mark för monumenten och när det lokala kommunistpartiet i Penza lät föra över en Stalin-byst från sitt högkvarter till en central plats i staden protesterade hundratals Penza-bor högljutt, kallade det för en skymf mot Stalins offer, och påminde om att 26000 invånare i Penza föll offer för Stalins utrensningar enligt säkerhetstjänsten FSB:s arkiv. Sergej Mitrokhin, lokal ledare för liberala partiet Yabloko jämförde med att ställa upp en byst av Hitler eller andra ”kriminella diktatorer”. Yabloko är kanske det parti som är mest kritiskt till Stalin-kulten. Flera NGO:er går också i spetsen för kritiken, som The All-Russian Public Movement for Human Rights och Memorial, som arbetar med dokumentation av sovjetiskt förtryck. Memorial har till och med krävt ett förbud mot Stalin-monument.

En opinionsmätning utförd av Levada Center år 2015 visar att runt hälften av ryssarna idag tycker att Stalin troligen eller helt säkert haft en positiv roll i landets historia och en mätning 2016 visade att ungefär 40 % menar att Stalin står för mer gott än dåligt. Den senare siffran är en ökning från 27 % år 2012. Det är med andra ord tämligen korrekt att säga att landet är helt delat i två hälfter i frågan.

Putin har en till stor del instrumentell hållning och ryska staten för en något dubbelriktad politik där vissa initiativ vänder sig till den ryska befolkningen och andra kanske mer till utländska betraktare och bevakare av rysk politik.

Putin och Stalin

Lev Gudkov vid Levada Center säger till NY Times för ett par år sedan att rehabiliteringen av Stalin började efter att Putin kom till makten 1999 och att Stalins arv blivit ett ”tyst rättfärdigande” av Putins eget allt fastare grepp om makten och att han driver en idé om företräde för kollektiva intressen på bekostnad av individuella.

Det är emellertid kring Det Stora Fosterländska Kriget som idén om Stalins storhet byggs. När landet är hotat och utsatt för västsanktioner och av Nato-expansion förefaller Stalin för många som en trygg landsfader att luta sig emot. Putin har antytt att Stalins hållning under kriget var den enda möjliga och det är också med nostalgiska återblickar mot fornstora dagar kring kriget som det ryska folket är tänkt att samlas. Om nu inte Ryssland längre är en supermakt så hålls åtminstone minnet av denna status levande och kriget är även inför utländska ögon det minst kontroversiella att hänga upp det minnet på.

De statliga initiativen är mer dubbeltydiga. Å ena sidan har det ryska militärhistoriska sällskapet, lett av kulturministern och grundat av Putin 2012, sponsrat en byst av Stalin som avtäcktes i Pskov 2016 vid den gamla försvarslinjen från 1930-talet som brukar benämnas ”Stalin-linjen”. Å andra sidan har inget av de övriga ovan nämnda initiativen till uppförande av Stalin-monument kommit från myndigheter, varken statliga eller lokala. På samma sätt har, å ena sidan, flera av Memorials lokalavdelningar fått stämpel som ”utländska agenter” och the Memorial Historical Center of Political Repression, inrättat i ett före detta Gulagläger i Perm, fick stänga 2015 med motivet att just utländska agenter stod bakom det, för att senare åter öppna under statlig regi men då med fokus på lägrens betydelse för Sovjetunionens seger över nazisterna i kriget. Medan, å andra sidan, Putin gett grönt ljus till ett monument i Moskva över offren för de sovjetiska förföljelserna.

Staten och Putin vill styra både rehabiliteringen av och kritiken mot Stalin. Det skulle kunna tolkas dels som ett sätt att hålla ihop ett enormt land som är kluvet i frågan om Stalins storhet och till viss del ett dubbelspel med symboler av vilka en del riktas internt och andra externt.

Mer yta än innehåll?

- Det finns ingen stor Stalin-kult, säger Anna Solovieva, forskare vid samma universitet i Arkhangelsk som Andrej Repnevskij.

Hon menar att den istället bör tolkas mer som en postmodern företeelse, bestående av mer yta än innehåll. Stalin används förvisso i kommersiellt syfte och försäljning av t-shirts och en rad andra presentartiklar har blivit allt vanligare förekommande.

Anna ser snarare en trend att söka nya perspektiv på historien och försök att korrigera det som Stalins historieskrivare i alla år förmedlat och lämnat i arv och som Chrusjtjovs anti-stalinistiska kampanj inte lyckades ändra på. Hon tror att kommunisterna är oroliga för att Stalins roll som besegrare av fascismen är på väg att försvinna ur det ryska folkets medvetande.

Från liberalt håll har under flera år tvivel rests om Stalins storhet under kriget. Anna berättar om ett radioprogram för ett par år sedan i vilket en av debattdeltagarna hävdade att det var ett misstag att till varje pris hålla Leningrad och att det hade besparat mängder av människoliv att istället tillfälligt ge upp staden åt tyskarna. Detta orsakade stort rabalder och upprörda människor hörde av sig till radiokanalen och tyckte att de som kämpat i Leningrad förminskats till viljelösa offer för Stalins repression. De menade, förklarar Anna, att deras eller deras anhörigas lidande och död under kriget i och med detta fråntagits all mening, eller att de till och med genom sitt uthärdande upprätthållit ett totalitärt system, och inte att besegra en fascistisk ockupant.

Det går dock inte att komma ifrån att Stalin smugits in på den ryska scenen igen efter många år av förvisning till historiens mörkaste källarvalv. Många menar att det också handlar om ett ryskt nationaldrag att upphöja den starke ledaren.

Den starke ledaren – Tsarismen, Stalinismen, Putinismen

Richard Pipes och andra uttolkare av Sovjetunionen och ryska revolutionen har pekat på en rysk kulturell kontinuitet i detta med starka ledare. Det vill säga hur tsarismen också byggde på en stark härskare i toppen; på en stark statlig styrning av samhället; stort statligt utrymme för godtycklig maktutövning; och en avsaknad av institutioner som kunde tjäna som mellanhänder mellan styrande och styrda. Stalin sa själv vid upprepade tillfällen att folket behövde en tsar att dyrka och leva för och sade sig vara övertygad om att ”det ryska folket är tsaristiskt”. Han jämförde sig ofta med Peter den Store och andra stora kejsare, i synnerhet Ivan den Förskräcklige som han såg som en stor förebild och en sorts alter ego. Den ryska förkärleken för en stark ledare och en stark stat brukar ofta framföras som förklaringsmodell även för Putins framgångar i modern tid. Men det finns också de som talar om ett strukturellt arv från Stalin som präglar hela samhället i dagens Ryssland.

Egen bild. "Den store ledaren" var ständigt närvarande i den sovjetiska vardagen under flera decennier. Och han kastar en lång skugga...

Den sedan 2004 avlidne historikern Viktor Danilov var en förkämpe för en sanningsenlig approach till historien och tillhörde de som tidigt förfasade sig över och förundrades av artiklar i rysk press som hyllade krigstidens och återuppbyggnadens Stalin, ”som om varken författarna eller tidningsredaktionerna hade hört talas om den repression som satte in direkt efter 1945”. Framstegen för industrialisering, vetenskap och kultur och de sociala trygghetsskapande åtgärder som Sovjetunionen trots allt stod för framställdes åter som verk av Stalin medan Danilov framhöll att de i själva verket tillkom trots Stalin, inte tack vare.

 I en essä som finns i Lennart Samuelsons antologi ”Bönder och bolsjeviker” (2007) beskriver Danilov tendensen att åter hylla Stalin som dels en ”reaktion mot den destruktiva karaktären i de postsovjetiska reformerna”, och dels som ”uttryck för en autokratisk strävan hos de nuvarande härskande skikten”, det vill säga Putins styre. 

Han hävdade också att sovjetsystemets sammanbrott var ”en direkt konsekvens av stalinismen”. Stalins införande av total kontroll av statsapparaten uppifrån och ned präglade enligt Danilov också den postsovjetiska övergången från kommunism till demokrati och kapitalism. Transformationen genomfördes enligt samma mall uppifrån och ned, ytterligare en ”revolution uppifrån”. Samma personer som satt i toppen av det gamla systemet formulerade och formade nu samhällsutvecklingen i det Ryssland som tog vid efter Sovjetunionens fall. Han menade vidare att Stalins terror gett en post-sovjetisk befolkning med en förlorad förmåga att ”motsätta sig maktens destruktiva aktioner” och utan ”elementär självförståelse” och som därmed fortfarande vänder sig till den store ledaren för vägledning och beskydd. Stalin lade grunden, menar Danilov, för ”hur den härskande klassen skulle formeras, fungera och skyddas”.

Dagens autokratiska Ryssland skulle därmed kunna ses både som ett verk av Putin eller, helt omvänt, skulle Putin kunna ses som en produkt av det stalinistiska systemet och om inte just han suttit vid makten hade det varit någon annan med samma auktoritära sätt att styra.

Svunna storhetstider och en tidstypisk tendens

Slutligen kan det inte heller ha undgått många att det går en strömning av nationalistisk narcissism genom Europa. Det gäller inte minst de forna östeuropeiska stater som plågats av en sorts mindervärdeskomplex sedan Berlinmurens fall. Nu sluter sig EU-länder som Polen och Ungern alltmer inåt och i Ungern återupplivas drömmen om ett Stor-Ungern medan polske premiärministern Morawiecki säger sig vilja hjälpa EU med att återfå ”kristna värderingar” och att hans ”storartade och stolta” nation inte skulle ge efter för ”utpressning” från EU, kanske med det gamla stor-Polen (Polonia maior) i åtanke? Även i Ukraina finns en gnagande fantomkänsla av en avlägsen nationell storhetstid som Kiev-Rus och den ukrainska staten gör vad den kan för att knyta en tidslinje från denna regionala stormakt, över kosackernas hetmanat, över självständighetskämparna under 1900-talet, och fram till dagens självständiga Ukraina.

Samtliga dessa tre nationer ägnar sig nu också åt vittvätt av historien som ska frigöra dem från delaktighet i förintandet av judar under andra världskriget. Genom inrättande av institutioner och lagar som dikterar vad som får sägas och skrivas raderas smärtsamma och mörka minnen och kvar blir bara stordåden. I Ukraina tvättas befrielserörelsen OUN:s ledare Stepan Bandera ren från skuld till judeförföljelserna på liknande sätt som Stalin nu åter sätts på piedestal som den store ledaren, trots att han rimligen borde stå i skuld till folket för sitt blodiga värv och skapandet av en repressiv och auktoritär struktur som snarare hämmar Rysslands ambitioner att bli betraktat som en stor och betydelsefull nation än tvärtom.

Samtidigt känns steget gigantiskt från alla dessa stora förklaringar av Stalin-kultens uppkomst ned till den obetydliga byst av Stalin jag ser på en undanskymd parkeringsplats i ett vinterbitet Arkhangelsk. Kanske övertolkar vi signaler från vår fruktade ärkefiende? Eller befinner sig Stalin bara på en mellanstation på vägen mot en fullkomlig återupprättelse som oantastlig hjälte?

Egen bild. Stalin-kulten till trots får han i Archangelsk nöja sig med att stå vid en parkeringsplats på en industritomt en bit från stadens centrum.

Fakta: 

Josef Stalin = Josef Vissarionovitj Dzjugasjvili, född 6 december 1878 i Gori i Georgien (hans officiella födelsedag var 21 december 1879), död 5 mars 1953. Tog sig 1899 ett nom de revolution, Koba. Stalin blev han senare, möjligen 1913 då han första gången signerade en artikel under detta namn. Förebilden var troligen Lenin och kanske fanns också hans dåvarande musa Ludmilla Stal med i tanken vid namnvalet. Blev 1922 den förste Generalsekreteraren i Sovjetunionens kommunistiska parti och efter Lenins död den som i praktiken, och med järnhand, styrde allt och alla i landet.

Dagbok från ukrainska vägar 9

Tiraspol och Bender

Vi har kommit till Chisinau på vår bilresa genom Ukraina och Moldavien men vår sista dag här ägnade vi ät att besöka ett land som inte finns, Transnistrien. En smal landremsa närmast Ukraina och beläget längs med floden Dniestr. Folket här tog till vapen 1990 när Moldavien bröt sig ur Sovjetunionen. Det nuvarande Transnistrien tillhörde den ukrainska sovjetrepubliken mellan 1924-1940 och hade dessutom en viss autonomi. Området  erövrades av Ryssland under 1700-talets slut och 1800-talets början och har därför utsatts för en långtgående russifiering till skillnad från övriga Moldavien som har sina rötter i den rumänska kulturen. De i huvudsak etniska ryssarna i Transnistrien motsatte sig därför Moldaviens planer på självständighet eller rentav en förening med Rumänien. Inbördeskrig utbröt och pågick mellan 1990-92 då ryska trupper tog på sig rollen som fredsbevarande och därmed lyckades få stopp på kriget. Fortfarande har de 6000 soldater i Transnistrien och konflikten har blivit vad man kallar frusen. Enligt Moldavien är Transnistrien en del av Moldavien och således existerar ingen gräns. Det är den vi ska passera idag. En lätt bisarr känsla.

Egen bild. Monument till minne av de som stred för Transnistriens självständighet 1990-92. Står i Tiraspol.

Vi gör resan utan guide och tar marschrutka till Bender (eller Tighina som det heter på rumänska) till att börja med. Vi har hört ryktas att fortet där - som Karl XII flydde till efter Poltava - ska ha tagits i anspråk av militär och stängts för besök, så vi inbillar oss att det kam vara smart att börja Transnistrien-turen här. Om fortet är stängt är det inte så värst mycket att se här och då kan vi ta spårvagn/trådbuss till Tiraspol ganska omgående, tänker vi.

Vi är lite nervösa för den där gränskontrollen av gränsen som officiellt inte finns. De diplomatiska och juridiska förhållandena verkar vara flytande här och man vet inte vilken status passkontrollanterna har och vad de anser sig ha för befogenheter. Man får en liten lapp med sig vid inresan som anger när man senast måste lämna Transnistrien. Den lappen ska man inte tappa, har vi fått höra. Det gäller alltså att hålla den hårt och inte blanda med gamla krognotor eller andra papperslappar.

Själva gränskontrollen går dock betydligt enklare än vad som vittnats om. Det ser i och för sig rätt
dramatiskt ut med vad jag tror är ryska soldater mellan den moldaviska och transnistriska
gränsstationen. Passen kollas och vi får vår "lapp" som anger att vi ska vara ute ur "landet" senast tio
timmar senare, dvs 21.03. Det lär bli höga böter om man överskrider den tiden med bara någon minut har vi hört. Det var dock betydligt mer noggrann kontroll vid gränsen Ukraina/Moldavien. För att inte tala om hur komplicerat och långdraget det är att ta sig in till USA.


Bender

Bender är inte så mycket mindre än Tiraspol men ger intryck av att vara en ganska liten stad och ser ut att till hälften bestå av en enda stor loppmarknad. Vi växlar pengar och får reda på av en glad tidningsförsäljerska att själva fortet ligger en bit bort och att vi bör ta trådbussen dit. Innan vi hinner gå ombord på den blir vi hejdade av ett äldre par som frågar vänligt var vi kommer ifrån. De undrar nyfiket hur det är ställt med socialismen i Sverige. Vi blir lite ställda av frågan och förklarar småskrattande att det nog mest handlar om socialdemokrati i Sverige. - Ah, Palme, säger den tunne och mustaschprydde mannen. Vi frågar tillbaka hur det är hos dem i Transnistrien och de skakar bekymrat på sina huvuden. - Här är det ingen socialism. Allt är kommersialiserat, det är kapitalism, säger de med en mun. De vill gärna berätta för oss något som har med internet att göra som vi inte riktigt begriper och vi tar adjö och hoppar på vår trådbuss.

Egna bilder. Hur är det med socialismen i Sverige? Benderbor är nyfikna på oss.

Fortet ligger väl dolt från vägen och ännu vid biljettkassan är nedgångna och övergivna fabriker och magasin det enda man ser. Men runt hörnet finns alltså det fort vid vilket Karl XII gjorde halt efter den panikartade flykten från Poltava. Fortet anlades dock redan på 1200-talet av Genoveserna som
seglade upp hit på Dniestr från Svarta Havet och deras fort Akkerman som vi tittade på bara för ett par dagar sedan (se Dagbok från ukrainska vägar 7). Turkarna tog över det på 1500-talet och byggde i stort sett ett nytt fort under 1600-talet vilket är det vi kan se idag. Karl XII:s äventyr har jag faktiskt skrivit om tidigare så för att göra det lite kortare hänvisar jag till detta inlägg för den som är nyfiken på mer detaljer.

Egna bilder. Det tar en stund innan fortet i Bender dyker upp bakom fabriksvraken.

Men här spenderade han hela fyra år av sin regenttid och den svenska huvudstaden låg i praktiken här i Bender under denna tid. Tydligen lär han till och med ha kallat Bender för "Det nya Stockholm". Han anlände med 800 man ur svenska armen och 4000 kosacker i sitt följe. Resten av den svenska styrkan missade övergången vid floden Prut och tillfångatogs av ryssarna. Det låg alltså i svenske kungens intresse att försöka, med turkarnas hjälp, tillfoga Peter den Store så mycken skada som möjligt och han gillade inte alls turkarnas fredsavtal med Ryssland 1711. Lite otacksamt kan tyckas eftersom han och hans soldater enligt avtalet erbjöds fri lejd hem till Sverige. Men Kalle ville hellre slåss och det var precis vad han gjorde när turkarna kom för att utan våld avvisa honom från platsen.
Flera tiotals stackars turkar fick sätta livet till och Karl blev själv lätt sårad i den berömda kalabaliken 1713. Men hem red han så småningom och de svenske blev aldrig mer lika fruktade som förr. Med
sig hem till Sverige tog han också ett gäng kosacker och Ivan Mazepas efterträdare som hetman, Pyllyp Orlyk, fanns bland dem. Orlyk skrev en ukrainsk konstitution som aldrig fick träda i kraft men som brukar benämnas just "Benderkonstitutionen". Den lär ligga i svenska riksarkivet och Orlyk har
en minnesplakett uppsatt i Kristianstad där han bodde ett tag.

Egna bilder. Karl XII:s fälttåg under Stora Nordiska kriget slutade här i Bender. Kosackerna Mazepa och Orlyk på bilden näst längst ned och en minnestavla över den ukrainska konstitution Orlyk skrev här i Bender längst ned. Originaldokumentet lär finnas i Stockholm.

Turkarna däremot fortsatte att slåss med ryssen men förlorade den här bastionen i samma veva som Odessa och Akkerman som jag skrivit om tidigare. Bland annat tack vare en viss Alexander Suvorovs segrar på slagfältet. Fältmarskalken som anses vara grundaren av det moderna Tiraspol och "the
undefeated champion of war" (60 slag och ingen förlust säger myten åtminstone) är föremål för en mindre kult. Hans byst och porträtt finns på museet i Bender-fortet och i Tiraspol finns en jättestaty av en ridande Suvorov på en stolt springare.

Egna bilder. Alexander Suvorov. Undefeated champion of war och grundare av moderna Tiraspol. Klart han står staty där.

Fascinationen för det militära framgår tydligt här och förutom Suvorov är naturligtvis de sovjetiska hjältarna från andra världskriget (eller Stora Patriotiska Kriget som det kallas fortfarande i den ryska världen) hyllade här. Men det är också en reell mycket kännbar militär närvaro här. Inte minst i
Bender eftersom en stor del av fortifikationsområdet har blivit militärbas för dagens soldater, som har sin förläggning i stort sett vägg i vägg med borgmurarna. Det ger en lite märklig bakgrund till vårt besök och vi känner blickarna på oss. Vi är ju de enda besökarna (som vanligt) på fortet och kan väl
inte undgå uppmärksamhet.

Egna bilder. Soldater trampar än på Benders fort. Muralmålningarna vid muren till förläggningen är typiska och krigsförhärligande.

Tiraspol

Tillrättavisade blir vi tre gånger under vår vistelse i Bender-Tiraspol. En gång av en militärofficer, en gång av en polis och en gång av säkerhetstjänsten KGB. Ganska komplett samling väl? Här fotograferar man inte precis vad man vill så en del bilder fick vi visa att vi raderade. Men samtliga uppträdde artigt och vänligt. Över huvud taget blir vi vänligt bemötta överallt och inte minst blir vi charmade av 9-årige (?) Svetlana som frågar om vi är utlänningar och stolt börjar ge prov på sina engelskakunskaper. Hon är charmerande och nyfiken och undrar av någon anledning om vi är jurister. Min sambo bekräftar att hon faktiskt är det och undrar om Svetlana vill bli jurist men får ett glatt nej till svar. Sen skyndar Svetlana över gatan med ett hurtigt "bye bye". Senare blir vi nästan nedsprungna av en betydligt äldre tjej som så gärna vill hjälpa oss hitta vägen till busstationen. Troligen ett tillfälle att öva sin engelska men hon är nästan rörande glad att vara till hjälp och förklarar ett par gånger extra trots att vi förstått första gången. Jag hade väntat mig en buttrare fasad här än i Chisinau men det är inte alls det spontana intryck man får.

Egen bild. Du blir oftast vänligt bemött som besökare av Tiraspol.

Själva staden Tiraspol är däremot mindre charmig. Jag vill kalla den överdimensionerad. Här bor 150.000 ungefär och trafiken är inte i närheten av lika tät som i Chisinau. Därför blir de enormt breda boulevarderna nästan ödsliga. Monumenten och de officiella byggnaderna är av mastodontformat och i centrum reser sig höghus. Det ser mer ut som en svensk förort än en stadskärna. Här är också de sovjetiska minnesmärkena bevarade och vårdade. En reklamskylt på en fasad talar om ungefär att
"här minns vi vår historia".

Det är en märklig fasad. Bakom den råder nästan total ekonomisk dominans av oligarkägda företaget Sheriff. Det första man ser från trådbussen när man kommer från Bender är fotbollslagets Sheriff Tiraspol moderna stadion och i närheten ett stort affärscentrum, samt ett mindre, som båda bär namnet Sheriff. Det sägs att det är höjdarna i detta företag som styr i Transnistrien inte minst efter parlamentsvalet i november då Förnyelsepartiet fick majoritet. Ett parti som sägs vara knutet till Sheriff. Om detta har jag skrivit en del om här, för den nyfikne.

Egna bilder. Så värst vacker stad kan jag inte påstå att Tiraspol är. Bilderna här från centrum av staden. "Här minns vi vår historia" sägs det på reklamskylten på bilden näst längst ned. Men det är Sheriffen som styr.

Någon socialism är det inte tal om trots vurmen för Lenin och hammaren och skäran. Ett simulacrasamhälle skulle man kunna kalla det. En image för att markera en icke-tillhörighet till övriga Moldavien och EU? Eller ett storartat förflutet där det gamla Tsarrysslands storheter och de sovjetiska blandas samman till en enda stor massa av svulstig stormaktsromantik. Medan Transnistrien i verkligheten varken är ett riktigt land eller stort och mäktigt utan istället väldigt litet, fattigt och totalt beroende av Ryssland för sin överlevnad. Ett simulacrum.

Egna bilder. Här står Lenin fortfarande till skillnad från i Ukraina. Men vad betyder det? Nostalgi? En markering? Ett simulacrum?

Dagbok från ukrainska vägar 7

Från Akkerman till Chisinau

Intrycket av Bilhorod-Dnistrovskiy igår kväll i dimdiset blev nog lite väl negativt. En promenad kring den äldre delen och med lite klarare sikt gav oss en aning av hur stället kan se ut en fin vårdag. Den har tyvärr inte riktigt anlänt så vi får en viss lågsäsongsprägel på allting här. Fördelen är att vi får fortet Akkerman helt för oss själva, alla nio hektar. Här har funnits en boplats i minst 2500 år tror man då den antika grekiska staden Tyras låg här. Utgrävningar håller så smått på att påbörjas framför fortet.

Egna bilder. Bilhorod-Dnistrovskiy idag, Akkerman igår och Tyras för 2500 år sedan.

Akkerman var namnet på hela staden före första världskriget, blev sedan Cetatea Alba under rumänskt styre och sedan Akkerman igen 1940 när ryssarna tog över igen ett tag men fick sitt nuvarande namn 1944 när ryssarna var tillbaka. Fort har det funnits i mer än tusen år på den plats den intar nu, på höjden ovanför vattnet. Tidigare tillhörde det bland andra Genovese och bar då namnet
Moncastro. Sitt nuvarande utseende fick det dock på 1400-talet då turkarna byggde dessa murar och
torn. En minaret står också kvar på borggården som minner om att detta var ett turkiskt fäste. Här i
Ukraina rör man sig i stort sett längs med frontlinjen mellan det Osmanska imperiet och den kristna trons försvarare, som dock har haft skiftande nationaliteter. Till slut annekterades området av Ryssland 1806 i samma veva som Odessa. Det lämnades dock tillbaka en tid innan det blev ryskt definitivt 1812.

Egna bilder. Staden Bilhorod-Dnistrovskiy är tämligen ordinär men fortet är oerhört väl bevarat och klart sevärt även för den minimalt historieintresserade (Det är alltså inte det som är på bilden längst ned). Minareten påminner om att här funnits en moské och att det var turkarna som höll fortet och staden Akkerman under cirka 400 år. Utgrävningar pågår nu för att hitta spår sv den grekiska staden Tyras.

Turkarna lyckades dock försvara platsen mot kosackernas attacker. Idag är det dock ukrainskt och under vår korta promenad i staden hör vi nationalsången spelas i högtalare en liten bit från parken som åtminstone på vår karta heter Leninparken (!). Det är stort möte och någon form av minneshögtid intill (den obligatoriska) Sjevtjenko-statyn. Den svart-röda OUN-UPA fanan vajar tillsammans med den ukrainska som försetts med EU-stjärnor. Det är första gången jag ser faktiskt. Det är väl någon form av önsketänkande då det bör dröja minst tio-femton år innan Ukraina kan komma på fråga som medlem. Men hjältar hyllas det hur som helst framgår tydligt.

Egna bilder. Nationalistiskt möte med nationalsång och ukrainsk flagga med EU-stjärnor!? Det är förstås Taras Sjevtjenko som gömmer sig bakom röd-svarta OUN-flaggan.

Egna bilder. Än så länge finns Leningatan i Bilhorod (överst). Naturligtvis finns också en Sjevtjenkogata. Nationalpoeten Taras Sjevtjenko har lanserats i det självständiga Ukraina på samma sätt som tidigare Lenin.

I Leninparken står en sockel målad i blå-gult men utan staty. Där det nu sticker upp lite armeringsjärn gissar vi att en Lenin möjligen kan ha stått tidigare. Kanske till helt nyligen till och med. Här finns fortfarande en Leningata i alla fall vilket är ovanligt numera efter de lagar som togs för ett år sedan (Decommunization Law) som innebär att alla gator och platser med anknytning till kommunismen måste byta namn. Jag tror det ska vara gjort senast någon gång den här våren så det lär väl bli ändring här också inom kort.

Egna bilder. En tom sockel skvallrar om att någon (läs Lenin) troligen stått staty här men rivits ned, och ersatts med... Ja, vem? I samma park (Leninparken enligt kartan) står den lille figuren på nedre bilden. Ingen ukrainsk nationalskald vad jag vet.

Det finns flera spår av Sovjet här än i väst. Krigsmonumenten finns överallt men jag ser mer av sovjetisk design och fasadutsmyckning här inte minst på de gamla kulturhusen eller "Folkets Hus"-
byggnaderna som det i Vypasne, inte långt från Moldaviska gränsen.

Egna bilder. Krigsmonument och kulturhus finns i Vypadse. Liksom en liten butik där man kan köpa "produkter". Häst och vagn används också här vilket är en rätt vanlig syn i Ukraina.

Vägen sista milen fram mot gränsstationen Starokozache är skandalöst dålig och det vore rent skrattretande om det inte var för det faktum att du riskerar att kvadda bilen. Vissa delar är knappt farbara och hålen tar inte ens slut inne på själva gränsstationsområdet. Spikmattorna är överflödiga här. På den ukrainska sidan ska tilläggas.

Egna bilder. Skandalösa vägar  den sista milen minst fram till moldaviska gränsen.

Väl släppta igenom av de bistra gränskontrollanterna är vi så i Moldavien och genast är vägen helt slät. Möjligen är det den vägskatt vi är tvungna att betala (ca 60 kr) som gör skillnad. Kanske kan vara en god ide för Ukraina att ta efter i så fall. Själv skulle jag skämmas över att vara ukrainare för den här skillnaden på vägkvalitet. I jämförelse med Europas kanske fattigaste land dessutom!

Egna bilder. Moldaviska sidan av samma väg som på bilderna ovan. Kanske är det vägskatten vi betalar vid gränsen som gör skillnad? Skäms, Porosjenko och Jatsenjuk!

Det är inte heller lika skräpigt i vägrenen, det är välskyltat och träden är välansade. Vi åker på precis samma väg som på ukrainska sidan och ändå är allt så olikt. Det är en fascinerande skillnad som är mycket större än jag anat. Krigsmonumenten däremot är precis lika överdimensionerade och pompöst pampiga som i Ukraina.

Egen bild. Krigsmonumenten är desamma i Moldavien som i Ukraina. Detta i Grigorievca.

Vi ser också enorma kolchozbyggnader, som de i Grigorievca, som brer ut sig över fälten. Nu är mig veterligt allt ägande av jordbruksmark privatiserat men här i Grigorievca finns i alla fall husen kvar.

Egen bild. Vinkolchoz (gissar vi) i Grigorievca. Numera privatiserad (gissar vi).

Det är ett böljande och grönt landskap vi åker genom på vägen till Chisinau. Byarna ser minst lika fattiga ut som de ukrainska men det är vackra omgivningar som gör att det inte ger så tröstlöst intryck. Det är det spontana intrycket från bilfönstret. Häst och vagn är inte alldeles ovanligt i Ukraina och faktiskt bland det sista vi såg på den ukrainska sidan gränsen men är troligen ännu vanligare här på landsbygden. Vi ser flera stycken på vägarna innan vi når Chisinau som istället är förfärligt trafikerat och det är med stor tur vi hittar fram till hotellet. Nu behövs lite mat och ett glad moldaviskt vin. Det kan vi vara värda efter ett antal timmar på väg.

Egna bilder. Moldavien är grönt böljande, fullt med vinodlingar och miljövänliga fortskaffningsmedel.

PS) Just hemkommen från restaurangen kan jag säga att det var lättare skrivet än gjort det där med att hitta en krog med lokal mat och moldaviskt vin. På huvudgatorna, som enligt hotellreceptionisten ska vara fulla av krogar, stöter vi, förutom en McDonalds, på två och båda är ölpubar. Vi tog till bakgatorna och hittade lite fler men mest ölpubar. Till slut blev det restaurangen alldeles invid hotellet som visserligen också är en bereria men hade bra mat och gott moldaviskt vin. Lite komiskt men vi fick en liten promenad runt kvarteret i alla fall.