Stalins återkomst

Den 29 oktober hyllades minnet av alla Stalins offer, som det har gjorts de senaste 12 åren. Ceremonin äger rum vid KGB:s gamla högkvarter vid Lubjanka-torget i Moskva. Myndigheterna vill eventuellt flytta ceremonin till en annan plats. Det är ett led i en strid om Stalins minne som nu utkämpas i Ryssland. Samtidigt som offrens minne hyllas och en stor del av befolkningen bara har förakt över för Stalin så finns det de som vill återupprätta Stalins minne. I centrum för detta står Det Stora Fosterländska Kriget 1941-45. Det vill säga besegrandet av Nazityskland. Själva skulle vi säga andra världskriget och hävda att det började 1939, men den sovjetiska historieskrivningen ville inte kännas vid Molotov-Ribbentroppakten och krigsminnet är en central del av den ryska nationella identiteten. I våras var jag i Archangelsk och mötte då två representanter för de motsatta synerna på Stalin. Och så mötte jag Stalin själv. Fast som byst. Striden om dess placering visar att det inte finns någon entydig syn på Stalin och på vilken plats han bör ges i dagens Ryssland.

STALINS ÅTERKOMST

Trångsynt, slug, makthungrig, hämndlysten, förrädisk, avundsam, skenhelig, oförskämd, skrytsam och envis”. Det är egenskaper som M.I. Riutin – en av de sista att öppet kritisera Stalin - tillskrev Josef Stalin, den sovjetiska diktatorn som styrde skeendet i det väldiga Sovjetunionen under åren 1924-1952. Många andra, och ännu mindre smickrande, sådana har av andra tillskrivits denne diktator. ”Efter kriget var han inte riktigt klok i skallen”, var hans efterträdare Chrusjtjovs omdöme. Sagt efter Stalins död. Under den tid han levde och hade Sovjetunionen i sin hand var det inte många, om någon, som vågade prata över huvud taget i hans närhet. Stalin var ”reflexmässigt inställd på evig kamp mot fiender”, som Simon Sebag Montefiore så träffande formulerat det. Vilket också förde med sig en nästan paranoid misstänksamhet mot så gott som alla.

Så hur kan det nu komma sig att denne man nu har fått en smärre revival i Ryssland? Är det ren kitsch eller tanklöst mode bland ungdomar som saknar historiska band med Stalin? Är det en kommunistisk tillbakakomst? Eller bara glömsk nostalgi? Förmodligen lite av allt av detta. Men också något djupare och mer subtilt som äger paralleller på flera håll i Europa. Den ideologiska vänster-högerskalan är i detta underordnad en helt annan strömning, den nationalistiska och sökandet efter nationell identitet och en drift att ”hitta tillbaka” till en svunnen nationell storhet. I Rysslands fall kretsar dessa känslor kring Det Stora Fosterländska Kriget. Det som utkämpades mot nazismen 1941-45.

Med Stalin i förarsätet utvecklades den totalitära statens Sovjetunionen som därmed rörde sig allt längre från den ursprungliga tanken om lokala maktcentra kring sovjeterna och folket. Det var centralstyrningens kommunism som tog överhanden, i stort sett försvann all opposition mot statens politik och i all interndebatt inom det styrande kommunistpartiet. En utveckling som Trotskij – som Stalin lät utvisa ur landet och senare mörda - varnade för redan 1904 då han sa att partiapparaten först skulle träda in i själva partiets ställe, därefter centralkommittén träda in i partiapparatens ställe, för att slutligen utmynna i att en självutnämnd diktator helt tar rollen som företrädare för partiet och makten.

Stalins hänsynslöshet kostade många miljoner människors liv. Avkulakiseringen, dvs kollektiviseringen av jordbruket i början av 1930-talet, genomfördes för att ”knäcka ryggen” på upproriska bönder och innebar svältdöden för miljoner ukrainare och ryssar. Hans utrensningar i partitoppen innebar inte bara Trotskijs utvisning utan också Zinovjevs och Kamenevs död och kanske också den populäre Kirovs. Den för folket mer kännbara utrensningen skedde dock under 1937-38 under ”den stora terrorn”. Enligt NKVD:s officiella statistik arresterades då 1 565 041 personer, däribland 787 397 bönder enligt NKVD:s order 00447 (den s.k. antikulakoperationen). Av dessa avrättades 668 305 personer, varav 386 798 var bönder. Stalins order till NKVD säger en del om vilka metoder som användes vid arresteringsvågorna: ”Kliv upp på fången och kliv inte av förrän han har erkänt”.

Diktatorns blodiga historia till trots har han sedan en längre tid fått ett uppsving i popularitet och framför allt under de senaste två-tre åren förs en kamp om historieskrivningen kring Stalin som hos Stalins beundrare för det mesta kretsar kring hans insats under det som i Ryssland kallas Det Stora Fosterländska Kriget (ibland översatt Stora Patriotiska Kriget), det vill säga andra världskriget. Det är främst kommunistpartiets aktiva som driver kulten kring Stalin och försöken att rehabilitera hans namn.

Vid en byst i Arkhangelsk

Jag har stämt träff med Andrej Repnevskij, professor vid Arkhangelsks Universitets (NArFU) historiska fakultet. Han är en charmig 70-åring som är mycket öppen och tillmötesgående och ordnar skjuts till den industritomt där den Stalin-byst som Kommunistpartiet låtit resa nu står sedan avtäckningen på julafton 2016. Andrej är lokal kommunistledare i Arkhangelsk och ledde också lokalt kampanjen för den kommunistiske presidentkandidaten Pavel Grudinin som kom tvåa i presidentvalet nyligen med nästan 12 % av rösterna. Grudinin, själv stenrik företagare, har sagt att Stalin är den störste ledare landet haft under de senaste 100 åren. Andrej är mer försiktig och mån om att ta avstånd från mycket av det Stalin gjorde och är på intet sätt omedveten om Stalins repressiva metoder. Andrejs farfar dog i ett fångläger nära Arkhangelsk medan farmodern satt flera år i ett läger i Kazakhstan under Stalins utrensningar på 1930-talet. Så varför är han då så mån om att hylla Stalin, undrar jag förbryllat.

- Stalins insatser under kriget kan inte förminskas, hävdar han, och framhåller hans betydelse som ledare och symbol för kampen mot Nazityskland och som överbefälhavare över Röda Armén.

Andra skulle säga att Stalin var en tämligen medelmåttig krigsstrateg, att Sovjetunionen besegrade Nazityskland trots Stalin snarare än tack vare, och att det istället var generaler som Zjukov som stod för strategierna i slutändan. Stalins utrensningar av officerare före kriget visade sig också inledningsvis ödesdiger för Röda Arméns befälsförmåga och det var inte heller alla soldater som föll för fiendens kulor. Omkring 157000 soldater ska ha avrättats bara under åren 1941-42. Stalins 1942 utfärdade order nr 227 med lydelsen ”inte ett steg tillbaka” innebar i princip ett tvåfrontskrig för soldaterna i Röda Armén.

Det Stora Fosterländska Kriget 1941-45 hade en helt fundamental betydelse som sovjetisk identitetsbärare och är i högsta grad en levande symbol i det post-sovjetiska Ryssland. I resten av världen heter det andra världskriget och pågick 1939-1945. I den sovjetiska historieskrivningen förpassades de första två åren, och därmed Molotov-Ribbentroppakten, till ett undangömt hörn i arkiven. Det var inte pakten med Hitler som skulle definiera Sovjetunionen utan besegrandet av densamme. Besegrandet av fascismen och det sovjetiska folkets stora offer under kriget är ett narrativ med oerhörd politisk kraft och reproduceras ständigt i ryska filmer och böcker och i andra kulturella sammanhang. Det är en älskad och i många delar mytisk berättelse som länge definierade sovjetstaten och gav den en ärorik och stolt identitet. I stort sett alla ryssar har någon förälder eller annan nära släkting som dog under kriget och som ser deras offer för en stor sak som en tröst, en stolthet som man inte vill se förminskas. Det är med andra ord inte så märkligt att det är just Stalins roll i kriget som betonas i den Stalin-rehabilitering som Kommunistpartiet driver.

Rehabiliteringen av Stalin är emellertid inte okontroversiell och långt ifrån alla ryssar är positiva till den. Andrej berättar att Kommunistpartiet länge men utan framgång försökt förmå de lokala myndigheterna att bereda offentlig plats åt Stalin-bysten. Därför huserar den nu istället på ett en privat industritomt ägd av en partimedlem. Inte långt ifrån ligger den park där ett monument över offren för politisk repression uppförts. Ett flertal sådana monument har under senare år rests på många platser i Ryssland vilket illustrerar den splittrade synen på framför allt Stalins repressiva styre under Sovjet-tiden.

Egen bild. Stalinbyst som tillsvidare får stå på en industritomt i Archangelsk.

Stalin-kulten

Byster av Stalin finns numera förutom i Arkhangelsk på ett flertal ställen; Lipetsk, Jakutsk, Tjita, Vladimir och Novosibirsk för att nämna några. I Shelanger finns till och med en staty och i Penza finns ett Stalin-center öppnat i december 2015 av det lokala kommunistpartiet. I Dagestan och Nord-Ossetien bär ett flertal namn efter Stalin. Det ryska kommunistpartiet har också i många år försökt förmå myndigheter att återdöpa Volgograd till Stalingrad.

I bräschen för Stalin-kulten står kommunistpartiet och dess lokala avdelningar. Dmitrij Novikov, vice ordförande för Kommunistpartiets centralkommitté, menade i samband med avtäckningen av statyn i Shelanger att inte ens russofober kan förneka att Stalin var en stor statsman och central figur i världshistorien. Det vanligaste är dock att peka på Det Stora Fosterländska Kriget och besegrandet av fascismen, det vill säga ungefär samma resonemang som förs av Andrej Repnevskij i Arkhangelsk. En färsk undersökning visar också att 34 % av ryssarna håller med om att det viktigaste, vad Stalin än gjort i övrigt, som hände under hans ledarskap var att han förde Ryssland till seger i kriget.

Stalins försvarare står som sagt inte oemotsagda. Det finns en livaktig opposition mot rehabiliteringen av Stalin och det är inte utan protester och opposition som minnesmärkena över diktatorn inrättas. Bysten i Lipetsk blev inte bara överöst med kritik utan också rosa färg och kritikstormen fick till och med bysten flyttad. Liksom i Arkhangelsk upplåter inte alltid de lokala myndigheterna mark för monumenten och när det lokala kommunistpartiet i Penza lät föra över en Stalin-byst från sitt högkvarter till en central plats i staden protesterade hundratals Penza-bor högljutt, kallade det för en skymf mot Stalins offer, och påminde om att 26000 invånare i Penza föll offer för Stalins utrensningar enligt säkerhetstjänsten FSB:s arkiv. Sergej Mitrokhin, lokal ledare för liberala partiet Yabloko jämförde med att ställa upp en byst av Hitler eller andra ”kriminella diktatorer”. Yabloko är kanske det parti som är mest kritiskt till Stalin-kulten. Flera NGO:er går också i spetsen för kritiken, som The All-Russian Public Movement for Human Rights och Memorial, som arbetar med dokumentation av sovjetiskt förtryck. Memorial har till och med krävt ett förbud mot Stalin-monument.

En opinionsmätning utförd av Levada Center år 2015 visar att runt hälften av ryssarna idag tycker att Stalin troligen eller helt säkert haft en positiv roll i landets historia och en mätning 2016 visade att ungefär 40 % menar att Stalin står för mer gott än dåligt. Den senare siffran är en ökning från 27 % år 2012. Det är med andra ord tämligen korrekt att säga att landet är helt delat i två hälfter i frågan.

Putin har en till stor del instrumentell hållning och ryska staten för en något dubbelriktad politik där vissa initiativ vänder sig till den ryska befolkningen och andra kanske mer till utländska betraktare och bevakare av rysk politik.

Putin och Stalin

Lev Gudkov vid Levada Center säger till NY Times för ett par år sedan att rehabiliteringen av Stalin började efter att Putin kom till makten 1999 och att Stalins arv blivit ett ”tyst rättfärdigande” av Putins eget allt fastare grepp om makten och att han driver en idé om företräde för kollektiva intressen på bekostnad av individuella.

Det är emellertid kring Det Stora Fosterländska Kriget som idén om Stalins storhet byggs. När landet är hotat och utsatt för västsanktioner och av Nato-expansion förefaller Stalin för många som en trygg landsfader att luta sig emot. Putin har antytt att Stalins hållning under kriget var den enda möjliga och det är också med nostalgiska återblickar mot fornstora dagar kring kriget som det ryska folket är tänkt att samlas. Om nu inte Ryssland längre är en supermakt så hålls åtminstone minnet av denna status levande och kriget är även inför utländska ögon det minst kontroversiella att hänga upp det minnet på.

De statliga initiativen är mer dubbeltydiga. Å ena sidan har det ryska militärhistoriska sällskapet, lett av kulturministern och grundat av Putin 2012, sponsrat en byst av Stalin som avtäcktes i Pskov 2016 vid den gamla försvarslinjen från 1930-talet som brukar benämnas ”Stalin-linjen”. Å andra sidan har inget av de övriga ovan nämnda initiativen till uppförande av Stalin-monument kommit från myndigheter, varken statliga eller lokala. På samma sätt har, å ena sidan, flera av Memorials lokalavdelningar fått stämpel som ”utländska agenter” och the Memorial Historical Center of Political Repression, inrättat i ett före detta Gulagläger i Perm, fick stänga 2015 med motivet att just utländska agenter stod bakom det, för att senare åter öppna under statlig regi men då med fokus på lägrens betydelse för Sovjetunionens seger över nazisterna i kriget. Medan, å andra sidan, Putin gett grönt ljus till ett monument i Moskva över offren för de sovjetiska förföljelserna.

Staten och Putin vill styra både rehabiliteringen av och kritiken mot Stalin. Det skulle kunna tolkas dels som ett sätt att hålla ihop ett enormt land som är kluvet i frågan om Stalins storhet och till viss del ett dubbelspel med symboler av vilka en del riktas internt och andra externt.

Mer yta än innehåll?

- Det finns ingen stor Stalin-kult, säger Anna Solovieva, forskare vid samma universitet i Arkhangelsk som Andrej Repnevskij.

Hon menar att den istället bör tolkas mer som en postmodern företeelse, bestående av mer yta än innehåll. Stalin används förvisso i kommersiellt syfte och försäljning av t-shirts och en rad andra presentartiklar har blivit allt vanligare förekommande.

Anna ser snarare en trend att söka nya perspektiv på historien och försök att korrigera det som Stalins historieskrivare i alla år förmedlat och lämnat i arv och som Chrusjtjovs anti-stalinistiska kampanj inte lyckades ändra på. Hon tror att kommunisterna är oroliga för att Stalins roll som besegrare av fascismen är på väg att försvinna ur det ryska folkets medvetande.

Från liberalt håll har under flera år tvivel rests om Stalins storhet under kriget. Anna berättar om ett radioprogram för ett par år sedan i vilket en av debattdeltagarna hävdade att det var ett misstag att till varje pris hålla Leningrad och att det hade besparat mängder av människoliv att istället tillfälligt ge upp staden åt tyskarna. Detta orsakade stort rabalder och upprörda människor hörde av sig till radiokanalen och tyckte att de som kämpat i Leningrad förminskats till viljelösa offer för Stalins repression. De menade, förklarar Anna, att deras eller deras anhörigas lidande och död under kriget i och med detta fråntagits all mening, eller att de till och med genom sitt uthärdande upprätthållit ett totalitärt system, och inte att besegra en fascistisk ockupant.

Det går dock inte att komma ifrån att Stalin smugits in på den ryska scenen igen efter många år av förvisning till historiens mörkaste källarvalv. Många menar att det också handlar om ett ryskt nationaldrag att upphöja den starke ledaren.

Den starke ledaren – Tsarismen, Stalinismen, Putinismen

Richard Pipes och andra uttolkare av Sovjetunionen och ryska revolutionen har pekat på en rysk kulturell kontinuitet i detta med starka ledare. Det vill säga hur tsarismen också byggde på en stark härskare i toppen; på en stark statlig styrning av samhället; stort statligt utrymme för godtycklig maktutövning; och en avsaknad av institutioner som kunde tjäna som mellanhänder mellan styrande och styrda. Stalin sa själv vid upprepade tillfällen att folket behövde en tsar att dyrka och leva för och sade sig vara övertygad om att ”det ryska folket är tsaristiskt”. Han jämförde sig ofta med Peter den Store och andra stora kejsare, i synnerhet Ivan den Förskräcklige som han såg som en stor förebild och en sorts alter ego. Den ryska förkärleken för en stark ledare och en stark stat brukar ofta framföras som förklaringsmodell även för Putins framgångar i modern tid. Men det finns också de som talar om ett strukturellt arv från Stalin som präglar hela samhället i dagens Ryssland.

Egen bild. "Den store ledaren" var ständigt närvarande i den sovjetiska vardagen under flera decennier. Och han kastar en lång skugga...

Den sedan 2004 avlidne historikern Viktor Danilov var en förkämpe för en sanningsenlig approach till historien och tillhörde de som tidigt förfasade sig över och förundrades av artiklar i rysk press som hyllade krigstidens och återuppbyggnadens Stalin, ”som om varken författarna eller tidningsredaktionerna hade hört talas om den repression som satte in direkt efter 1945”. Framstegen för industrialisering, vetenskap och kultur och de sociala trygghetsskapande åtgärder som Sovjetunionen trots allt stod för framställdes åter som verk av Stalin medan Danilov framhöll att de i själva verket tillkom trots Stalin, inte tack vare.

 I en essä som finns i Lennart Samuelsons antologi ”Bönder och bolsjeviker” (2007) beskriver Danilov tendensen att åter hylla Stalin som dels en ”reaktion mot den destruktiva karaktären i de postsovjetiska reformerna”, och dels som ”uttryck för en autokratisk strävan hos de nuvarande härskande skikten”, det vill säga Putins styre. 

Han hävdade också att sovjetsystemets sammanbrott var ”en direkt konsekvens av stalinismen”. Stalins införande av total kontroll av statsapparaten uppifrån och ned präglade enligt Danilov också den postsovjetiska övergången från kommunism till demokrati och kapitalism. Transformationen genomfördes enligt samma mall uppifrån och ned, ytterligare en ”revolution uppifrån”. Samma personer som satt i toppen av det gamla systemet formulerade och formade nu samhällsutvecklingen i det Ryssland som tog vid efter Sovjetunionens fall. Han menade vidare att Stalins terror gett en post-sovjetisk befolkning med en förlorad förmåga att ”motsätta sig maktens destruktiva aktioner” och utan ”elementär självförståelse” och som därmed fortfarande vänder sig till den store ledaren för vägledning och beskydd. Stalin lade grunden, menar Danilov, för ”hur den härskande klassen skulle formeras, fungera och skyddas”.

Dagens autokratiska Ryssland skulle därmed kunna ses både som ett verk av Putin eller, helt omvänt, skulle Putin kunna ses som en produkt av det stalinistiska systemet och om inte just han suttit vid makten hade det varit någon annan med samma auktoritära sätt att styra.

Svunna storhetstider och en tidstypisk tendens

Slutligen kan det inte heller ha undgått många att det går en strömning av nationalistisk narcissism genom Europa. Det gäller inte minst de forna östeuropeiska stater som plågats av en sorts mindervärdeskomplex sedan Berlinmurens fall. Nu sluter sig EU-länder som Polen och Ungern alltmer inåt och i Ungern återupplivas drömmen om ett Stor-Ungern medan polske premiärministern Morawiecki säger sig vilja hjälpa EU med att återfå ”kristna värderingar” och att hans ”storartade och stolta” nation inte skulle ge efter för ”utpressning” från EU, kanske med det gamla stor-Polen (Polonia maior) i åtanke? Även i Ukraina finns en gnagande fantomkänsla av en avlägsen nationell storhetstid som Kiev-Rus och den ukrainska staten gör vad den kan för att knyta en tidslinje från denna regionala stormakt, över kosackernas hetmanat, över självständighetskämparna under 1900-talet, och fram till dagens självständiga Ukraina.

Samtliga dessa tre nationer ägnar sig nu också åt vittvätt av historien som ska frigöra dem från delaktighet i förintandet av judar under andra världskriget. Genom inrättande av institutioner och lagar som dikterar vad som får sägas och skrivas raderas smärtsamma och mörka minnen och kvar blir bara stordåden. I Ukraina tvättas befrielserörelsen OUN:s ledare Stepan Bandera ren från skuld till judeförföljelserna på liknande sätt som Stalin nu åter sätts på piedestal som den store ledaren, trots att han rimligen borde stå i skuld till folket för sitt blodiga värv och skapandet av en repressiv och auktoritär struktur som snarare hämmar Rysslands ambitioner att bli betraktat som en stor och betydelsefull nation än tvärtom.

Samtidigt känns steget gigantiskt från alla dessa stora förklaringar av Stalin-kultens uppkomst ned till den obetydliga byst av Stalin jag ser på en undanskymd parkeringsplats i ett vinterbitet Arkhangelsk. Kanske övertolkar vi signaler från vår fruktade ärkefiende? Eller befinner sig Stalin bara på en mellanstation på vägen mot en fullkomlig återupprättelse som oantastlig hjälte?

Egen bild. Stalin-kulten till trots får han i Archangelsk nöja sig med att stå vid en parkeringsplats på en industritomt en bit från stadens centrum.

Fakta: 

Josef Stalin = Josef Vissarionovitj Dzjugasjvili, född 6 december 1878 i Gori i Georgien (hans officiella födelsedag var 21 december 1879), död 5 mars 1953. Tog sig 1899 ett nom de revolution, Koba. Stalin blev han senare, möjligen 1913 då han första gången signerade en artikel under detta namn. Förebilden var troligen Lenin och kanske fanns också hans dåvarande musa Ludmilla Stal med i tanken vid namnvalet. Blev 1922 den förste Generalsekreteraren i Sovjetunionens kommunistiska parti och efter Lenins död den som i praktiken, och med järnhand, styrde allt och alla i landet.