Hans lilla gröna: RESA i Ryssland – VM och annan kultur: Del 4 Teriberka

I början av juni reste jag till Ryssland. Hela mitt liv har jag drömt om att få se en VM-match i fotboll och lyckades få tag i biljetter till mig och sambon. Hon befann sig redan där sedan fyra månader så vad passade bättre än att göra verklighet av drömmen nu? Men givetvis passade vi på att se lite av landet samtidigt. Ryssland är stort så det blev bara ett par platser i ett litet hörn i nordväst med Murmansk som huvudmål. Jag hade också satt mig i sinnet att göra hela resan med tåg. Fick ge upp första biten till St. Petersburg, men därifrån blev det tåg hela vägen innan Viking-båten förde oss hem från Helsingfors. Här är min berättelse i flera delar för den som är nyfiken på det stora landet i öster.

Detta är fjärde delen av min reseblogg. Del 1 finns här.

Del 2 finns här

Del 3 finns här

Del 4 Teriberka – vid världens slut

Den 13 juni 2018

Vi har kommit överens med en taxichaufför om en heldagstur till Teriberka och kuststräckan kring staden vars belägenhet av många beskrivs som ”vid slutet av världen”. Vi är inte ensamma om att ha fascinerats av den ödsliga skönhet som framkom i filmen ”Leviathan”.

Vår chaufför heter Alexander och är ukrainsk medborgare född i Dnipropetrovsk, numera Dnipro. Han känner sig mer som medborgare i det Sovjetunionen han föddes i avslöjar han. Projektet Ukraina har aldrig varit hans och han ser ryssar och ukrainare som samma folk som borde tillhöra samma nation oavsett vad man vill kalla den. Han tycker 90 % av ukrainarna är bra folk men att det är runt 10 % som är ukrainska nationalister och ”helt galna”, menar han. Själv hade han en restaurang i Odessa men var tvungen att ge sig av efter revolutionen, dvs Euromajdan, och massakern vid fackföreningshuset i Odessa. Nu söker han ryskt medborgarskap och är bosatt i Murmansk där hans föräldrar bor.

Han tar med oss de ca 15 milen mot Teriberka, de sista 2 milen på grusvägar. Det är tundra och tajga, knappt några träd alls bitvis, kuperat men kalt och stenigt. Ett och annat vattendrag porlar fram genom bergen och till slut når vi kustbandet vid Barents Hav. Det är ödsligt men vackert. Inga människor eller bilar ger en stark känsla av avskildhet. I Teriberka fanns tidigare en militär inrättning och staden var länge stängd för besökare. En slutenhet som lyftes först 2009. Något som inte särskilt många uppmärksammat tycks det.

Egen bild. Välkommen till Teriberka

Egen bild. På väg mot Teriberka

Egen bild. På väg mot Teriberka, vid världens slut...

Egen bild. Stenformationer i landskapet som hemliga spår av människor (?)

Stadens blomstringstid var efter andra världskriget och fram till 1960-talet. Då fanns två fiskodlingar, två mejerier, en hönsfarm, minkuppfödningsfarm och två fiskprocessfabriker och ett reparationsvarv, butiker och magasin, en stadion, två skolor och två sjukhus och andra offentliga institutioner som ambulansstation. Dessutom en renhjord med cirka 2000 djur. Här har samer hållit till historiskt men också de som kallar sig pomorer, ett traditionellt fiskande folk. De ska ha funnits här åtminstone sedan 1500-talet och den lilla staden ska en gång ha varit en av de rikaste fiskestäderna. Faktum är dock att det var mestadels norrmän som skötte fiskenäringen innan revolutionen 1917.

Omstruktureringar av fiskenäringen, internationella fiskerestriktioner, rationaliseringar och nedläggningen av den militära verksamheten har gradvis urholkat stadens livskraft och den har nu endast ca 1000 invånare jämfört med ca 5000 under glansdagarna på 1950-talet. Befolkningskurvan sluttar och en färsk siffra anger 957 som invånarantal. Ett tag fanns hopp om en likriktningsanläggning för naturgas från Shtokman-fältet utanför kusten men det verkar inte längre bli av.

Egen bild. Teriberka och en kanske talande bild om vart staden är på väg?

Egen bild. En del aktivitet är det trots allt kring stränderna, men inte som i fornstora dagar

Här finns en fiskfabrik kvar och en del hopp sätts till turism. Det finns ett litet hotell och en liten restaurang vid stranden. Försök har gjorts och görs för att locka fler turister. Främst sportfiskare men här hålls också kurser i exempelvis drakflygning och dykning. Och så finns de som, liksom vi, lockats hit av den ödesmättade skönhet som fömedlades genom filmen ”Leviathan” som spelades in i Teriberka med omnejd. Den lilla staden ligger sannerligen vid en vacker plats men utstrålar samtidigt en sällsam sorgsenhet och övergivenhet.

Många säger att det här är en plats vid världens slut och det är lätt att förstå vad de menar.

Egen bild. Teriberka, en del av den tudelade staden

Egen bild. Teriberka från andra sidan viken och vägen som leder till den nyare och mer befolkade delen

Egen bild. Båtkyrkogård vid Teriberkas kust

Själva staden ger ett säreget intryck av att vara bebodd och övergiven samtidigt. Här finns ett litet hotell, en skola, en lekplats och sjukhus. Folk är i rörelse på de få gator som finns. Samtidigt finns mängder av övergivna och förfallna hus. Det märkliga är också att många av dem ser ut att ha lämnats i all hast. Dörrar och fönster står vidöppna och mängder av gamla möbler och annan bråte ligger strödda i och utanför husen. Möjligen är de plundrade flera gånger. Ingenting hindrar en från att stiga in i de öde husen. Gardiner fladdrar i fönster utan glas. Det ger lite samma intryck som Pripjat, staden vid Tjernobyl, som jag besökte för ett par år sedan.

Egen bild. Teriberka, dagen efter nationaldagen. De ryska flaggorna visar att här ändå har firats

Egen bild. Bostadshus i Teriberka som jag tror fortfarande är bebott. Ibland svårt att avgöra i Teriberka

Egen bild. Övergiven kåk i Teriberka. En av många

Egen bild. Inuti den övergivna kåken ovan. Lämnad åt sitt öde...

Egen bild. Inuti samma kåk som ovan. Håller trappan? Jag bestämmer mig för att inte prova

Egen bild. Ryska nationaldagen har firats och upphängningsanordningarna för flaggor är i vart fall på plats i staden som långsamt förfaller

Egen bild. Strandskjul vid Teriberka

Egen bild. Förfallet i Teriberka tar sig många former och uttryck och bli nästan till bitterljuva konstverk samtidigt som de är sorgsna minnesmonument över mänskligt liv

Egen bild. Teriberka. Ensamt och övergivet vid världens slut...

Egen bild. Teriberka. Övergiven bostadslänga

Egen bild. Teriberka. Övergivet och bebott samtidigt

Det är hårt klimat vid Barents Hav och alkoholmissbruk lär vara vanligt förekommande. Kanske ett sätt att stå ut i 40-gradig kyla under vintermånaderna. Inkomsterna från de få verksamheterna hamnar i Murmansk där ägarna bor säger en del bybor. De övergivna husen och båtvraken som kantar stränderna kring staden vittnar om brustna drömmar och uppgivna planer, om uppbrott.

Egen bild. Fladdrande gardiner i tomma fönster. Vanlig syn i Teriberka

Filmen Leviathan regisserad av Andrej Zvyagintsev spelades som sagt in här. Filmen vann Golden Globe Award för bästa utländska film 2014 och nominerades till en Oscar 2015 och skildrar livet i rysk glesbygd på ett sätt som inte uppskattades av alla ryssar. Allra minst från statligt håll. Kanske för att filmaren fick visst statlig stödfinansiering och ”tackade” genom att skildra korrumperade statstjänstemän. Den ryske kulturministern Vladimir Medinsky lär ha kallat filmen ”opportunistisk” och sagt att regissören varit ”mer intresserad av röda mattor och statyetter” än av karaktärerna. Skattebetalarna borde inte slänga pengar på filmer som ”öppet spottar på regeringen” och är fyllda med ”känslor av hopplöshet och meningslöshet”, ska Medinsky ha sagt, och aviserade då för ett par år sedan nya regler som ska kunna bannlysa filmer som ”besudlar” den ryska kulturen. Allt enligt en artikel i the Telegraph.

Filmen handlar om en bilmekanikers kamp mot en korrupt borgmästare som försöker sno åt sig mark på mannens bekostnad. Idén lär Zvyagintsev förvisso ha fått från en amerikansk historia som han placerat i en rysk kontext. Men den tar upp ett i Ryssland vanligt samhällsproblem. Kanhända så även här i lilla Teriberka. Om detta råder delade meningar framgår det av artikeln i the Telegraph.

Den nuvarande borgmästaren Tatyana Trubilina vill inte visa filmen för sina barn eftersom den innehåller all möjlig ”smuts” och att filmen gjorts särskilt för att svärta ned Ryssland. Hon betonar i artikeln att ”den är naturligtvis fiction, en fantasivärld som inte har någonting att göra med vår verklighet”.

Direktören för fiskfabriken, Ivan Kosjpetruk, tror att filmen blivit marknadsförd i väst eftersom allt ”svart och negativt” i filmen sammanfaller med sanktionerna mot Ryssland och den negativa bild av Ryssland som väst vill framhålla.

En av stadens brandmän, Sergej Smirnov, tycker däremot att filmen och dess karaktärer är helt trovärdiga men att kritiken mot filmen visar att man inte kan gå emot ”vlast” i Ryssland, det vill säga makten.

Telegraph-artikeln tar också upp det speciella maktförhållandet mellan kyrka och stat som en del anser innehåller korrupta element. I filmen Leviathan är den korrupte borgmästaren allierad med en ortodox präst. En av stadsborna, Olga Nikolajeva, menar att det finns en länk mellan den ortodoxa kyrkan och staten och miljardärerna i Ryssland.

Den nuvarande borgmästaren Trubilina påstår dock att korruption i Teriberka är omöjligt eftersom staten håller så hårda tyglar och kontroll på hur hon och andra makthavare agerar. Hennes företrädare, Valerij Yarantsev, håller dock inte med och säger till the Telegraph att han själv blev utsatt för en smutskampanj och falska anklagelser om brott eftersom han upptäckt oegentligheter i en markaffär med koppling till det naturgasprojekt som sedan aldrig förverkligades. Han identifierar sig med huvudrollsinnehavaren i filmen, säger han till the Telegraph, och tycker att den är ett historiskt dokument som visar vad Ryssland är på väg att bli. ”Vår regering gillar inte filmen eftersom de såg sig själva i spegeln: en maffia med åklagare och polis som sina torpeder”, tillägger han i artikeln.

Filmen Leviathan är fascinerande men verklighetens Teriberka fascinerar ännu mer. Ödsligheten och förfallet givetvis, men å andra sidan också livskraften. För vilken svensk stad med knappt tusen invånare har en skola, hotell, samlingslokal, bibliotek, sjukhus och utryckningsfordon? Och invånarna tycks finna vägar att försörja sig på eller åtminstone överleva på sina alldeles egna sätt. Åtminstone de två filurer vi träffar vid deras garageskjul.

En vanlig syn i Ryssland är rader av plåtgarage/skjul. Sådana finns även i Teriberka. Solen gassar och värmer den annars så frusna platsen och två män i yngre medelålder sitter i sitt skjul bland allsköns prylar och pinaler. Är det möjligen deras hem? Enligt den ene bedriver de här någon form av ”bizniz”. Oklart vad för sorts och det känns inte läge att fråga. Möjligen är porträtten av Lenin och Stalin till salu? Kanske något mer ljusskyggt? De visar hur som helst glatt upp sina samlingar och förefaller inte ha något att dölja. Skjulet ger intryck av loppmarknad.

Egen bild. Det kan inte vara lätt bedriva "bizniz" i ett plåtskjul i Teriberka (?)

- Här finns allt, vi har Stalin också, säger en av dem skrattande och sätter på sig en gigantisk kosackmössa. Strax cyklar de iväg till matbutiken, ”Produkty”, och sen tillbaka till skjulet. En liten värld vid världens ände. Hit kan man ”försvinna” om man så vill, leva i radioskugga, utanför myndigheters kontroll, eller bara vara ifred från storstäders larm och stress. Vid slutet av världen.