I början av juni reste
jag till Ryssland. Hela mitt liv har jag drömt om att få se en VM-match i
fotboll och lyckades få tag i biljetter till mig och sambon. Hon befann sig
redan där sedan fyra månader så vad passade bättre än att göra verklighet av
drömmen nu? Men givetvis passade vi på att se lite av landet samtidigt.
Ryssland är stort så det blev bara ett par platser i ett litet hörn i nordväst med
Murmansk som huvudmål. Jag hade också satt mig i sinnet att göra hela resan med
tåg. Fick ge upp första biten till St. Petersburg, men därifrån blev det tåg
hela vägen innan Viking-båten förde oss hem från Helsingfors. Här är min
berättelse i flera delar för den som är nyfiken på det stora landet i öster.
Detta är fjärde delen av min reseblogg. Del 1 finns här.
Del 2 finns här
Del 3 finns här
Del 4 Teriberka – vid
världens slut
Den 13 juni 2018
Vi har kommit överens med en taxichaufför om en heldagstur
till Teriberka och kuststräckan kring staden vars belägenhet av många beskrivs
som ”vid slutet av världen”. Vi är inte ensamma om att ha fascinerats av den
ödsliga skönhet som framkom i filmen ”Leviathan”.
Vår chaufför heter Alexander och är ukrainsk medborgare född
i Dnipropetrovsk, numera Dnipro. Han känner sig mer som medborgare i det
Sovjetunionen han föddes i avslöjar han. Projektet Ukraina har aldrig varit
hans och han ser ryssar och ukrainare som samma folk som borde tillhöra samma
nation oavsett vad man vill kalla den. Han tycker 90 % av ukrainarna är bra
folk men att det är runt 10 % som är ukrainska nationalister och ”helt galna”,
menar han. Själv hade han en restaurang i Odessa men var tvungen att ge sig av
efter revolutionen, dvs Euromajdan, och massakern vid fackföreningshuset i
Odessa. Nu söker han ryskt medborgarskap och är bosatt i Murmansk där hans
föräldrar bor.
Han tar med oss de ca 15 milen mot Teriberka, de sista 2
milen på grusvägar. Det är tundra och tajga, knappt några träd alls bitvis,
kuperat men kalt och stenigt. Ett och annat vattendrag porlar fram genom bergen
och till slut når vi kustbandet vid Barents Hav. Det är ödsligt men vackert.
Inga människor eller bilar ger en stark känsla av avskildhet. I Teriberka fanns
tidigare en militär inrättning och staden var länge stängd för besökare. En
slutenhet som lyftes först 2009. Något som inte särskilt många uppmärksammat tycks
det.
Egen bild. Välkommen till Teriberka |
Egen bild. På väg mot Teriberka |
Egen bild. På väg mot Teriberka, vid världens slut... |
Egen bild. Stenformationer i landskapet som hemliga spår av människor (?) |
Stadens blomstringstid var efter andra världskriget och fram
till 1960-talet. Då fanns två fiskodlingar, två mejerier, en hönsfarm,
minkuppfödningsfarm och två fiskprocessfabriker och ett reparationsvarv,
butiker och magasin, en stadion, två skolor och två sjukhus och andra
offentliga institutioner som ambulansstation. Dessutom en renhjord med cirka
2000 djur. Här har samer hållit till historiskt men också de som kallar sig
pomorer, ett traditionellt fiskande folk. De ska ha funnits här åtminstone sedan
1500-talet och den lilla staden ska en gång ha varit en av de rikaste
fiskestäderna. Faktum är dock att det var mestadels norrmän som skötte
fiskenäringen innan revolutionen 1917.
Omstruktureringar av fiskenäringen, internationella
fiskerestriktioner, rationaliseringar och nedläggningen av den militära
verksamheten har gradvis urholkat stadens livskraft och den har nu endast ca
1000 invånare jämfört med ca 5000 under glansdagarna på 1950-talet. Befolkningskurvan
sluttar och en färsk siffra anger 957 som invånarantal. Ett tag fanns hopp om en
likriktningsanläggning för naturgas från Shtokman-fältet utanför kusten men det
verkar inte längre bli av.
Egen bild. Teriberka och en kanske talande bild om vart staden är på väg? |
Egen bild. En del aktivitet är det trots allt kring stränderna, men inte som i fornstora dagar |
Här finns en fiskfabrik kvar och en del hopp sätts till
turism. Det finns ett litet hotell och en liten restaurang vid stranden. Försök
har gjorts och görs för att locka fler turister. Främst sportfiskare men här
hålls också kurser i exempelvis drakflygning och dykning. Och så finns de som,
liksom vi, lockats hit av den ödesmättade skönhet som fömedlades genom filmen
”Leviathan” som spelades in i Teriberka med omnejd. Den lilla staden ligger
sannerligen vid en vacker plats men utstrålar samtidigt en sällsam sorgsenhet
och övergivenhet.
Många säger att det här är en plats vid världens slut och
det är lätt att förstå vad de menar.
Egen bild. Teriberka, en del av den tudelade staden |
Egen bild. Teriberka från andra sidan viken och vägen som leder till den nyare och mer befolkade delen |
Egen bild. Båtkyrkogård vid Teriberkas kust |
Egen bild. Båtkyrkogård vid Teriberkas kust |
Själva staden ger ett säreget intryck av att vara bebodd och
övergiven samtidigt. Här finns ett litet hotell, en skola, en lekplats och
sjukhus. Folk är i rörelse på de få gator som finns. Samtidigt finns mängder av
övergivna och förfallna hus. Det märkliga är också att många av dem ser ut att
ha lämnats i all hast. Dörrar och fönster står vidöppna och mängder av gamla
möbler och annan bråte ligger strödda i och utanför husen. Möjligen är de
plundrade flera gånger. Ingenting hindrar en från att stiga in i de öde husen.
Gardiner fladdrar i fönster utan glas. Det ger lite samma intryck som Pripjat,
staden vid Tjernobyl, som jag besökte för ett par år sedan.
Egen bild. Teriberka, dagen efter nationaldagen. De ryska flaggorna visar att här ändå har firats |
Egen bild. Bostadshus i Teriberka som jag tror fortfarande är bebott. Ibland svårt att avgöra i Teriberka |
Egen bild. Övergiven kåk i Teriberka. En av många |
Egen bild. Inuti den övergivna kåken ovan. Lämnad åt sitt öde... |
Egen bild. Inuti samma kåk som ovan. Håller trappan? Jag bestämmer mig för att inte prova |
Egen bild. Ryska nationaldagen har firats och upphängningsanordningarna för flaggor är i vart fall på plats i staden som långsamt förfaller |
Egen bild. Strandskjul vid Teriberka |
Egen bild. Förfallet i Teriberka tar sig många former och uttryck och bli nästan till bitterljuva konstverk samtidigt som de är sorgsna minnesmonument över mänskligt liv |
Egen bild. Teriberka. Ensamt och övergivet vid världens slut... |
Egen bild. Teriberka. Övergiven bostadslänga |
Egen bild. Teriberka. Övergivet och bebott samtidigt |
Det är hårt klimat vid Barents Hav och alkoholmissbruk lär
vara vanligt förekommande. Kanske ett sätt att stå ut i 40-gradig kyla under
vintermånaderna. Inkomsterna från de få verksamheterna hamnar i Murmansk där
ägarna bor säger en del bybor. De övergivna husen och båtvraken som kantar
stränderna kring staden vittnar om brustna drömmar och uppgivna planer, om
uppbrott.
Egen bild. Fladdrande gardiner i tomma fönster. Vanlig syn i Teriberka |
Filmen Leviathan
regisserad av Andrej Zvyagintsev spelades som sagt in här. Filmen vann Golden
Globe Award för bästa utländska film 2014 och nominerades till en Oscar 2015
och skildrar livet i rysk glesbygd på ett sätt som inte uppskattades av alla
ryssar. Allra minst från statligt håll. Kanske för att filmaren fick visst
statlig stödfinansiering och ”tackade” genom att skildra korrumperade
statstjänstemän. Den ryske kulturministern Vladimir Medinsky lär ha kallat
filmen ”opportunistisk” och sagt att regissören varit ”mer intresserad av röda
mattor och statyetter” än av karaktärerna. Skattebetalarna borde inte slänga
pengar på filmer som ”öppet spottar på regeringen” och är fyllda med ”känslor
av hopplöshet och meningslöshet”, ska Medinsky ha sagt, och aviserade då för
ett par år sedan nya regler som ska kunna bannlysa filmer som ”besudlar” den
ryska kulturen. Allt enligt en artikel i the Telegraph.
Filmen handlar om en bilmekanikers kamp mot en korrupt
borgmästare som försöker sno åt sig mark på mannens bekostnad. Idén lär
Zvyagintsev förvisso ha fått från en amerikansk historia som han placerat i en
rysk kontext. Men den tar upp ett i Ryssland vanligt samhällsproblem. Kanhända
så även här i lilla Teriberka. Om detta råder delade meningar framgår det av
artikeln i the Telegraph.
Den nuvarande borgmästaren Tatyana Trubilina vill inte visa
filmen för sina barn eftersom den innehåller all möjlig ”smuts” och att filmen
gjorts särskilt för att svärta ned Ryssland. Hon betonar i artikeln att ”den är
naturligtvis fiction, en fantasivärld som inte har någonting att göra med vår
verklighet”.
Direktören för fiskfabriken, Ivan Kosjpetruk, tror att
filmen blivit marknadsförd i väst eftersom allt ”svart och negativt” i filmen
sammanfaller med sanktionerna mot Ryssland och den negativa bild av Ryssland som
väst vill framhålla.
En av stadens brandmän, Sergej Smirnov, tycker däremot att filmen
och dess karaktärer är helt trovärdiga men att kritiken mot filmen visar att
man inte kan gå emot ”vlast” i Ryssland, det vill säga makten.
Telegraph-artikeln tar också upp det speciella
maktförhållandet mellan kyrka och stat som en del anser innehåller korrupta
element. I filmen Leviathan är den korrupte borgmästaren allierad med en
ortodox präst. En av stadsborna, Olga Nikolajeva, menar att det finns en länk
mellan den ortodoxa kyrkan och staten och miljardärerna i Ryssland.
Den nuvarande borgmästaren Trubilina påstår dock att korruption
i Teriberka är omöjligt eftersom staten håller så hårda tyglar och kontroll på hur
hon och andra makthavare agerar. Hennes företrädare, Valerij Yarantsev, håller
dock inte med och säger till the Telegraph att han själv blev utsatt för en
smutskampanj och falska anklagelser om brott eftersom han upptäckt
oegentligheter i en markaffär med koppling till det naturgasprojekt som sedan
aldrig förverkligades. Han identifierar sig med huvudrollsinnehavaren i filmen,
säger han till the Telegraph, och tycker att den är ett historiskt dokument som
visar vad Ryssland är på väg att bli. ”Vår regering gillar inte filmen eftersom
de såg sig själva i spegeln: en maffia med åklagare och polis som sina torpeder”,
tillägger han i artikeln.
Filmen Leviathan är fascinerande men verklighetens Teriberka
fascinerar ännu mer. Ödsligheten och förfallet givetvis, men å andra sidan
också livskraften. För vilken svensk stad med knappt tusen invånare har en
skola, hotell, samlingslokal, bibliotek, sjukhus och utryckningsfordon? Och
invånarna tycks finna vägar att försörja sig på eller åtminstone överleva på
sina alldeles egna sätt. Åtminstone de två filurer vi träffar vid deras
garageskjul.
En vanlig syn i Ryssland är rader av plåtgarage/skjul.
Sådana finns även i Teriberka. Solen gassar och värmer den annars så frusna platsen
och två män i yngre medelålder sitter i sitt skjul bland allsköns prylar och
pinaler. Är det möjligen deras hem? Enligt den ene bedriver de här någon form
av ”bizniz”. Oklart vad för sorts och det känns inte läge att fråga. Möjligen
är porträtten av Lenin och Stalin till salu? Kanske något mer ljusskyggt? De
visar hur som helst glatt upp sina samlingar och förefaller inte ha något att
dölja. Skjulet ger intryck av loppmarknad.
Egen bild. Det kan inte vara lätt bedriva "bizniz" i ett plåtskjul i Teriberka (?) |
- Här finns allt, vi har Stalin också, säger en av dem
skrattande och sätter på sig en gigantisk kosackmössa. Strax cyklar de iväg
till matbutiken, ”Produkty”, och sen tillbaka till skjulet. En liten värld vid
världens ände. Hit kan man ”försvinna” om man så vill, leva i radioskugga,
utanför myndigheters kontroll, eller bara vara ifred från storstäders larm och
stress. Vid slutet av världen.
Egen bild. "Här finns allt" och ingenting. I Teriberka. Vid världens slut... |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar