Gula Västarna och Euromajdan- likheter och olikheter

Hundratusentals demonstranter har varit ute på gatorna i Paris och ett flertal andra städer i Frankrike. Några tusen är våldsamma men majoriteten demonstrerar och visar sitt missnöje fredligt men argt.

På ytan har det handlat om missnöje med bensinpriser. Det är åtminstone så vi har letts att uppfatta saken i rapporteringen i svenska media. I själva verket var bensinprishöjningen bara droppen som fick bägaren att rinna över, för att använda ord från en av demonstranterna som kommenterat saken i något nyhetsinslag. Det är ett djupgående missnöje med en nyliberal politik där stad står mot landsbygd och rik mot fattig. Det är klassisk klasspolitik och det är en bred och desperat protest mot ökande klyftor och en ekonomisk och politiskt elits förakt mot underklassen.

När jag läser om vad som händer i Frankrike kommer jag att tänka på Ukraina och det som händer där vid Euromajdan vintern 2013-14. Det går inte att använda karbonpapper vid en jämförelse men det finns en hel del likheter som är intressanta. Liksom en del minst lika intressanta olikheter.

I Kiev började proteströrelsen växa fram i och med att presidenten Janukovytj lät bli att underteckna ett avtal med EU om fördjupat samarbete som var tänkt att leda till ett framtida ukrainskt EU-medlemskap. Men protesterna växte i omfång och kom snart att handla om ett allmänt missnöje med korruption och den ekonomiska och politiska elitens förakt för ”vanligt folk” och deras sätt att sko sig på deras bekostnad. Det var breda lager av vanliga arbetare och tjänstemän, bönder och arbetslösa som med knapp nöd fick pengarna att räcka till åtminstone det allra nödvändigaste.

I Frankrike har Gula Västarna som proteströrelsen kallar sig stöd av 72 % av befolkningen enligt en undersökning. I Ukraina är det mer oklart hur det låg till men sannolikt var det något liknande där.

Gula Västarna undanber sig inblandning från politiker, som exempelvis Marine Le Pen som försöker plocka poäng i proteströrelsens namn. Vid Majdan i Kiev möttes politiker som senare skulle komma till makten som Jatsenjuk och Klitschko ofta av burop från massorna. I båda fallen handlade det om en bred folklig protest men utan homogen kravbild. Men en stark önskan om förändring.

Våldet var dock närvarande i Kiev liksom i Paris. I form av polisbrutalitet och från demonstranters sida. Polisens brutalitet i Kiev mötte stark EU-kritik. EU-kommissionens ordförande Barroso talade, efter att en demonstrant skjutits ihjäl i slutet av januari 2014, om att se över relationerna till Ukraina om de mänskliga rättigheterna systematiskt kränks. I Paris har hittills minst fyra dödsfall konstaterats och omkring 800 demonstranter har skadats. EU ligger hittills lågt med kommentarer såvitt jag kan se. 

Protesterna riktar/riktade sig i båda fall också mot folkvalda presidenter. Macron får nu uppleva detsamma som Janukovytj gjorde 2013/14. I Paris har det tydligen ryktats om fara för statskupp, i Kiev genomfördes en sådan. Eller i vart fall ett kuppliknande maktövertagande som fick Janukovytj att ta till flykten.

Precis som vid Majdan i Kiev gjorde så tilldrar sig nu också Paris-protesterna amerikanskt intresse. President Trump har som vanligt twittrat och med sedvanlig logik kopplar han ihop protesterna med klimatavtalet. Det fungerar inte så bra för Paris, säger han, och råder fransmännen att säga upp avtalet. Kommentarer som fått franska regeringsföreträdare att gå i taket. ”Vi lägger oss inte i amerikansk politik och vi förväntar oss samma tillbaka”, säger en talesman för regeringen, och tillägger; ”Lämna vårt land i fred”.

Frågan är vad den franska reaktionen blivit om det amerikanska intresset hade tagit sig samma uttryck som det gjorde under Euromajdan i Kiev?

Dit reste redan i december 2013 senatorn och tidigare presidentkandidaten John McCain och eldade massorna på torget med ett tal från Majdanrörelsens scen. ” We are here to support your just cause”, sa han till jublande demonstranter. USA:s toppdiplomat Victoria Nuland ville inte vara sämre och delade ut uppmuntrande tillrop och bröd till ockupanterna på torget. Hon gick dock längre än så visade det sig i ett bandat samtal med den amerikanske Kiev-ambassadören Pyatt i början av februari 2014 som läckt och lagts upp på Youtube där de diskuterar vilka som ska sitta vid makten när Janukovytj har manövrerats bort. Några korta utdrag:

Nuland: I think Yats is the guy who's got the economic experience, the governing experience.

Pyatt: Yeah, no, I think that's right. OK. Good. Do you want us to set up a call with him as the next step? […] And I think we've got to do something to make it stick together because you can be pretty sure that if it does start to gain altitude, that the Russians will be working behind the scenes to try to torpedo it. […] But anyway we could land jelly side up on this one if we move fast. So let me work on Klitschko and if you can just keep... we want to try to get somebody with an international personality to come out here and help to midwife this thing.

Tre veckor senare satt Jatsenjuk i den nya regering som bildades när Janukovytj skrämts på flykt från landet. Klitschko hölls utanför, precis som Nuland och Pyatt resonerat.

Något liknande lär inte Macrons Frankrike få uppleva. För deras del räcker det högst sannolikt med ett eller annat irriterande tweet från Donald Trump.

Olika länder, olika perspektiv, olika rapportering. Men samma demokratiska principer? Eller dubbla måttstockar?

Ja, döm själva.

Allt ont har en koppling till Ryssland (?)

Jag var på ett bokrelease-seminarium i Filmhuset häromdagen och lyssnade till Guy Mettan när han presenterade sin bok ”Varför vi älskar att hata Ryssland – Russofobi från Karl den Store till Barack Obama” (Karneval Förlag). Det gick väl sisådär för honom då både moderatorn och den ditbjudne före detta diplomaten Örjan Berner hade en del kritik mot boken som det blev ganska ont om tid att bemöta. Håller nu på att läsa den och bara hunnit halvvägs men det första nittio sidorna är ett bombardemang av frågor som Mettan släpper lös mot läsaren. Det är mer kulspruta än prickskytte. Det vill säga att träffsäkerheten inte är den allra bästa och det blir lite störande eftersom man är mer intresserad av att veta varför han tycker så som man antar att han vill att läsaren ska göra. Men det kanske kommer senare i boken. Hans huvudpoäng är ändå fullt glasklar; att västliga medier har gripits av ”antirysk hysteri” efter Ukrainakrisen.

Han får mig ännu mer uppmärksam på hur Ryssland presenteras i svenska media. Det ser onekligen ut som att Mettan har en poäng bara genom att observera den senaste veckans nyheter. I söndags drabbade centerns Annie Lööf ihop med SD:s Jimmie Åkesson och det värsta Lööf kunde komma på att säga om SD var att de hade kontakter med Ryssland. Hon bortser då alltså ifrån att det handlar om ett parti med rötter i nazismen och som tidigare haft en antisemitisk hållning som på senare år förbytts till en mer ”gångbar” antimuslimsk sådan. Men värre är alltså kontakter med Ryssland? För det andra undrar man om hon då möjligen avser ”Egor Putilov” den före detta SD-medarbetaren som egentligen heter Alexander Fridback, och som på senare tid använts som källa av forskare på Utrikespolitiska Institutet och Expressen för att identifiera ”Putinanhängare” i Sverige, eller om hon avser något annat. Hur som helst verkar kopplingen till den ryska staten/regeringen obefintlig. Men förmodligen räcker det att ha kontakt med en ryss så blir det en koppling till Ryssland. Det värsta man kan ha…? På liknande sätt har jag noterat hur Marine Le Pens påstådda sympati för Ryssland är det som oftast anförs som det värsta med henne och hennes Nationella Fronten.

Det franska valet är för övrigt just en annan sak där Ryssland misstänkliggörs. Nu tycks de flesta ha tröttnat på att anklaga dem för att ha manipulerat det amerikanska presidentvalet och riktar blickarna mot Frankrike istället. I SvD tisdagen 25/4 skriver Maria Georgieva om detta och inleder med att påstå att ”Ryssland bäddar för kaos i Europa genom att satsa på Marine Le Pen och Frankrikes extremhöger…”. Ett tämligen kraftfullt utspel och en anklagelse som man då förväntar sig bli väl underbyggd i artikel som också bär rubriken ”Ryssland sätter sitt hopp till Marine Le Pen”. I brödtexten däremot får vi veta att den officiella ryska hållningen tidigare har varit ett visst stöd för den konservative Fillon. Vi får också läsa citat av Putin som säger att Ryssland ”inte på något sätt ville påverka utgången av det franska valet”. Men Georgieva kan ändå inte låta bli. Nyhetsbyrån Ria Novosti ”hyllade” Le Pens valresultat som ”historiska”, påpekar hon, vilket enligt min mening är en fullt adekvat beskrivning, like it or not??? Georgieva spär på med att nämna att Dumans vice talman, Pjotr Tolstoj, sagt att valresultatet är ett ”nederlag för de etablerade politiska krafterna” samt att väljarna är ”missnöjda” med dessa. Vilket också, enligt min mening, är en tämligen korrekt analys av den politiska verkligheten i Frankrike. De flesta journalister talar ju om det historiska i att varken vänstern eller de konservativa i Frankrike har en kandidat med i slutrundan av presidentvalet. Chefen för utrikesutskottet i Ryssland ska också ha menat att Le Pens framgångar är ”ett resultat av migrationskrisen”, vilket inte heller är något särskilt sensationellt uttalande utan något som flitigt debatteras ur alla möjliga perspektiv i de flesta europeiska länder idag. Nå, så vad bygger Georgieva på när hon slungar ut anklagelsen att ”Ryssland bäddar för kaos i Europa”? Jo, ett holdingbolag på Cypern ”som uppgavs tillhöra en tidigare KGB-agent” har gett Nationella Fronten ett lån på 2,5 miljoner dollar. Det är faktiskt allt. Jo, att Marine Le Pen själv har uttryckt sin beundran för Putin och besökt Moskva. Samt ytterligare ett påstående om att ”ryska myndigheter” försökt få stöd för rysk utrikespolitik i Frankrike genom att satsa på det franska civilsamhället. Ortodoxa kulturella centran uppges ”ha inrättats på uppdrag av Ryssland”. Hon påstår också att ”det finns rapporter om” övervakning och eventuellt kontraspionage. Det sägs och det rapporteras och det finns eventuellt lite här och kanske lite där osv, osv. Jo, nog har Mettan en poäng alltid.

Man undrar ju var fantasin försvann någonstans när Victoria Nuland - då amerikanska utrikesdepartementets Östansvariga - över telefon med amerikanska ambassadören i Kiev Pyatt gick igenom vilka de ville se i den kommande ukrainska regeringen. Mitt under protesterna på Majdan i början av februari 2014. En regering som en månad senare kom att få precis det utseende som diskuterades i samtalet, där Nuland för övrigt yttrade orden ”Fuck the EU” när Pyatt oroade sig för vad de europeiska kollegorna skulle tycka om deras planer. Dessutom, apropå finansiering, samme Nulands tillkännagivelse, under ett tal den 13 december 2013 (strax efter att ockupationen av Majdan i Kiev inleddes och efter att Nuland gjort tre besök dit på en månad), att USA satsat 5 miljarder dollar på att ”få Ukraina i rätt riktning”. Pengar som till stora delar slussats in i det ukrainska civilsamhället, för övrigt. 

En helt öppen inblandning av stora proportioner i ett tredje lands interna politiska utveckling. Man måste undra vad som hänt om vi hört motsvarande konversationer och uttalanden av ryska diplomater angående franska valet…??

Jo, det finns mycket att kritisera Ryssland för men det går alltsom oftast över i slapp journalistik och slentrianmässiga föreställningar istället för saklig kritik. Mettan har som sagt en poäng. Men den främsta är dock den han tar upp under slutet av releaseseminariet, nämligen liknelsen med läget i Europa före första världskriget. När fienden utmålas som hin håle själv och hetsen börjar svälla utom alla proportioner följer också ett farligt läge där krigshandlingar ligger nära till hands. Något som kan få katastrofala följder. Det kan väl ändå ingen önska? Inte ens Putin!