Ukraina: Parallellsamhället

Det börjar bli alltmer uppenbart att det i Ukraina är på väg att utvecklas en alternativ samhällsstruktur som tillhandahåller den service som det offentliga inte klarar av. Bakom utvecklingen ligger förstås det missnöje med och misstänksamhet mot politiker och myndigheter som var en viktig drivkraft hos många demonstranter som samlades på Majdan för ett år sedan. Det civila engagemanget, inte minst lokalt/regionalt, hade redan före protesterna börjat formeras i olika organisationer (NGO:s) som då utgjorde viktiga delar av det organiserade motståndet på Majdan. Behovet av reformer och ett slut på korruptionen var bland de mest högljudda kraven på torget då och de nya regimerna ser inte ut att ha minskat behovet eller mättat efterfrågan. Missnöjet har redan börjat gro med hur landet på många områden fortsätter att styras enligt gamla mallar.

Civilsamhällets engagemang och initiativkraften hos många individer och organisationer är förstås något som kan tolkas positivt. Om det leder till ökat inflytande över olika beslut och ökad decentralisering av makten. Befolkningens känsla av delaktighet och inflytande bör också vara positivt för de styrande om det innebär att trycket på dem lättar. Men det civila engagemanget riskerar också att utveckla en till staten konkurrerande infrastruktur som i slutändan blir till ett hot mot de styrande. Det finns onekligen en spänning i det här som kan bli avgörande för hur den politiska utvecklingen i Ukraina kommer att fortsätta.

Civilsamhället och Majdan-rörelsen till makten

Det ukrainska parlamentsvalet i höstas gav civilsamhällets företrädare en möjlighet att träda in i maktens boningar. Det nybildade partiet Samopomich/Självhjälp blev en av valets stora raketer med över tio procent av rösterna. Ett stort nätverk av organisationer ligger bakom partiets tillblivelse och förankringen i civilsamhället är bärande för dess existens. Samtidigt kommer trycket på partiets parlamentsledamöter bli stort underifrån om resultaten uteblir. Det anses allmänt att det nya parlamentet har ett halvår på sig att genomföra reformer innan missnöje och besvikelse börjar sprida sig bland väljarna och befolkningen i allmänhet. Det dryga halvåret med interimregering förra året tyder på att tålamodet med politiker numera är kort hos ukrainarna. 

Missnöjet med den interimregim som styrde innan höstens val började bli högljutt redan under samma vår. Läkaren Olha Bohomolets (Olga Bogomolets med rysk avstavning) tillhör de stora hjältarna från Majdan och kallas allmänt för ”vita ängeln”. Hon organiserade sjukvård på torget under de värsta oroligheterna och ställde senare upp i presidentvalet i slutet av maj ifjol (fick 1,91 % av rösterna). I en intervju i tyska Der Spiegel gav hon uttryck för misstänksamheten mot den nya regimen som hon ansåg på många sätt representerade det gamla och visade tidiga tecken på att vara lika sammanflätade med oligarkerna som tidigare regimer. Hon erbjöds en post i denna interimregering men när hon ställde ett antal villkor för att tacka ja spreds istället ryktet att hon tackat nej. I Der Spiegel  riktar hon skarp kritik mot den dåvarande nya regimen och dess regeringschef Jatsenjuk (som är premiärminister även efter höstens val);

”All they wanted was my face, but they weren´t interested in real reforms.”

Många bedömare menade att det var bra för henne att inte ingå i den på många sätt misskrediterade interimregeringen. Nu sitter hon dock i parlamentet för presidentens parti Porosjenkoblocket. Frågan är alltså hur mycket inflytande hon och andra parlamentsledamöter med rötter på Majdan kommer att få och hur eventuellt uteblivna reformer eller resultatlösa sådana kommer att tas emot av väljarkåren? Under tiden växer emellertid parallellsamhället vidare.

Frivilligbataljonerna – armén

De många frivilligbataljoner som har skapats under året som gick tillkom till stor del som reaktion på den ukrainska arméns brister. Efter att Krim gavs upp utan strid har missnöjet med arméns insatser fortsatt. Enligt flera bedömare har inte tillräckliga åtgärder vidtagits för att förbättra arméns prestanda och en del menar att den ukrainska regeringen bara väntar på hjälp från väst istället. Dåligt utrustad och med dålig organisation har armén haft svårt att rå på separatisterna i öst och utan frivilligbataljonernas insats under sommaren hade sannolikt kriget kunnat vara förlorat redan. Många av bataljonerna är emellertid knutna till olika ministerier vilket gör dem till lite märkliga hybrider. Nu höjs en del röster för att införliva dem helt i den nationella armén men frågan är hur framgångsrikt det projektet kommer att sluta. De mäktigaste oligarkerna har skaffat sig avgörande inflytande över frivilligbataljonerna genom att finansiera dem helt eller delvis och de har därmed blivit mer eller mindre privatarméer för dessa. Många av befälhavarna i dessa frivilligbataljoner sitter nu i parlamentet och en del menar att de där snarare företräder sina respektive bataljoner mer än de partier de ställde upp till val för.

Flera av bataljonerna har dessutom blivit samlingsplats för diverse högerextrema element av vilka många kommer från utlandet, inklusive Sverige. Som jag har skrivit om tidigare utgör inte minst Azov- och Aidar-bataljonerna exempel på sådana. De är också föremål för anklagelser från flera håll (bland andra Amnesty International) om krigsförbrytelser och olika former av övergrepp på civilbefolkning. 

Dessutom talas det på flera håll om vad som händer om missnöjet tilltar med den nya regeringen och frivilligbataljonerna vänder sina vapen mot Kiev? I synnerhet kan man spekulera i vad som händer om regeringen tecknar ett fredsavtal med separatisterna som de mer nationalistiska och högerextrema inom bataljonerna uppfattar som en kapitulation? ”En dolkstöt i ryggen-retoriken” känner vi ju väl till från Hitlers maktövertagande i mellankrigstidens Tyskland. Det gör förstås även de högerextrema och det är därför inte osannolikt att den berättelsen ligger och gror i medvetandet hos de som slåss med SS-emblem på hjälmarna eller har dem som tatueringar.   

Självförsvarsenheterna  – polis

Att den ukrainska polisen länge varit genomkorrumperad är väl känt bland ukrainarna själva åtminstone. Ett fenomen som uppstod alldeles efter Majdan är därför en form av självförsvarsgrupper. En sorts medborgargarden organiserade lokalt eller regionalt för att patrullera i sina närområden, ibland tillsammans med poliser men också helt självständigt. Många av medlemmarna i dessa grupper tillhör högerextrema Högra Sektorn eller äldre nationalistiska rörelser som Trident och UNA-UNSO (som förvisso sägs ha integrerats i Högra Sektorn). Vissa grupper finansieras även av det högerpopulistiska partiet Svoboda. Många medlemmar i grupperna är veteraner från armén varav en del tjänstgjort i Afghanistan under Sovjet-tiden. 

Medborgargarden är ju inget unikt fenomen för Ukraina och uppstår oftast i ett förtroendegap till den statliga eller lokala polismyndigheten. Risken med dessa garden är tämligen uppenbar då de tar lagen i egna händer vilket förstås ibland kan drabba helt oskyldiga. Men i synnerhet i detta ukrainska fall finns också ett problem om grupperna politiseras och agerar i lojalitet med en politisk övertygelse snarare än till skydd för ortens liv och egendom.

Medan fokus tidigt låg på att täcka upp för polisens brister har det alltmer övergått till att samla in pengar och utrustning till armén och i viss utsträckning även delta i striderna, då främst i de redan nämnda frivilligbataljonerna. De kan alltså i viss utsträckning tjäna som rekryteringsbas och support till dessa bataljoner.   

  

Patriotism och välgörenhet

Ett stort antal organisationer ägnar sig också åt olika former av krisrelaterade aktiviteter. Det kan röra sig om att samla in pengar till de som tjänstgör vid fronten eller att ta hand om flyktingar från öst och bland annat se till att de får tak över huvudet. En uppgift som man kanske skulle förvänta sig att statliga myndigheter tog hand om. I detta har de uppenbarligen brustit vilket inte enbart kan förklaras med ointresse utan kanske lika mycket av ekonomiska skäl i ett land på randen till ruin. Så kallade volontärer tar nu hand om många uppgifter som offentliga myndigheter helt enkelt inte mäktar med eller där den offentliga organisationen brister. Det här framgår bland annat av en artikel i Fria Tidningen nyligen.

 Patriotism är ett nyckelord bland dessa organisationer och insamling av utrustning och förnödenheter till armén förekommer överallt. Ett stort skäl till detta är misstron mot staten och distributionslinjen går därför direkt till frontsoldaterna och kanaliseras inte via statliga organ. 

Patriotism har också på sina håll blivit ett ämne i skolan och en del organisationer verkar för patriotisk ukrainsk uppfostran. Ett exempel är Patriotic Community of Bukovina som bildades i somras i sydvästra Ukraina (provinsen Bukovina) och ägnar sig åt att egga befolkningens patriotism genom att måla nationalsymboler på broar, lyktstolpar och andra föremål på offentliga platser. Ett annat exempel är the Union of Ukrainian Women (fanns förvisso även före Majdan) som bland annat arrangerar söndagsskola med undervisning i patriotism för flickor i 12-13-årsåldern.

Många organisationer har också tagit på sig olika tillsynsuppgifter och ägnar sig åt övervakning av myndigheter och offentliga funktioner och personal. Antikorruptionsarbetet har hög prioritet hos många av aktivisterna från Euromajdan och oron är naturligtvis stor att allt ska gå tillbaka till gamla hjulspår när politikerna har satt sig tillrätta i parlament och stadshus. Så kallade ”lustration committees” tävlar med varandra om att vara de rättmätiga övervakarna av Majdan-agendan. Före parlamentsvalet i höstas var en aktivitet som bedrevs av dessa organisationer att sammanställa ”svartlistor” över kandidater som ansågs korrupta eller med förflutet i förre presidenten Janukovitjs parti eller på annat sätt stod för den gamla regimens maktstruktur. En del av de uppgifter som samlats in av vissa ”lustration committees” har sedan analyserats och publicerats och offentliggjorts. En annan grupp sammanställde inför valet partiernas namnlistor och markerade vissa kandidater med en soptunna och drev en kampanj som ibland resulterade i rent handgripliga tolkningar vilket framgår av klippet nedan. 

Det rättssäkra i detta förfarande kan starkt ifrågasättas även om syftet säkert oftast är välvilligt. Dessutom kan säkerligen all denna uppmärksamhet och uppvaktning verka hämmande på olika myndigheters arbete vilket kanske inte heller ligger i allmänhetens intresse.

Det finns också en mängd olika lokala, mer eller mindre organiserade, initiativ som riktar fokus mot mer specifika problem och intressen. Vägarnas underhåll, eller snarare brist på detsamma, engagerar många och vägblockader och ockupationer för att pressa myndigheter eller politiker att agera är inte ovanliga. Gemensamt har de emellertid en sak, bristen på förtroende för offentliga institutioner och myndighetspersoner.

Tålamodet hos befolkningen börjar visa tendenser till att bli alltmer sluttänjt. De hårdnande striderna i öst kräver alltmer av civilbefolkningen och den krisartade ekonomin blir alltmer kännbar för vanligt folk. Mobiliseringsorder som utfärdas regionvis är en annan oroshärd. En ny sådan har just kommit i Chernivtsi och det finns stor risk att den skapar än mer spänning vilket man såg tecken på redan i somras då vägspärrar upprättades på sina ställen med upprörda mödrar inte minst. Det handlar inte bara om inkallelser av manskap utan också fordon av olika slag som kan rekvireras av armén. Den allmänt kända oron i form av våldsamheter visar redan tecken på att sprida sig västerut till ställen där det tidigare varit relativt lugnt.

En styrka och ett hot

All denna aktivitet kan givetvis tolkas som positivt. Medborgares engagemang och aktiva deltagande i samhället är något som ofta efterfrågas i EU-länder och decentralisering av makt brukar sällan ses som något negativt i västvärldens liberaldemokratier. Decentraliseringsidealet sträcker sig ju ofta så långt som ned till individnivå. Det kan inte heller vara negativt om de ukrainska medborgarna värnar om sitt land och sin lokala omgivning och agerar för att motverka korruption och makthavares inkompetens. Potential finns att civila rörelser kan få stor betydelse för minoriteters rättigheter och för jämställdhetsarbetet som i krigskrisen annars riskerar att bli bortglömda punkter på agendan för parlament och regering. Civilsamhällets organisationer tillhör till största delen den progressiva Majdanrörelsen och kan sägas representera ”vanligt folk” och deras behov och intressen till skillnad från de ultranationalistiska eller fascistiska element som är de som ofta väcker rubriker.

Men det finns också en risk att de bromsar utvecklingen av offentliga institutioner och mer permanent undergräver dessas auktoritet. Det blir då än mer diffust vilka som egentligen styr och vilka som egentligen äger olika frågor lokalt och regionalt. I värsta fall uppstår rivalitet mellan organisationer (som mellan olika ”lustration committees” ovan) med lika höga anspråk på autencitet och att äga problemformuleringsinitiativet. Vad gör oligarkerna om deras regionala maktposition hotas?

När det gäller de paramilitära organisationerna är hotet än mer skrämmande. Den potential till social dialog som det civila engagemanget innefattar kan i det instabila läge som råder lätt övergå till vrede och en ny omgång våldsamma missnöjesyttringar. Då finns väl beväpnade bataljoner på fötter, redo att vända sina vapen mot centralmakten. Kravallerna i Kiev i februari 2014 visade att dessa element inte är att leka med. Låt oss hoppas att scenerna i klippet nedan inte behöver upprepas snart igen.