RESA i Ryssland – VM och annan kultur: Del 2 - Solovetskij – munkkloster, fångläger och turistort

I början av juni reste jag till Ryssland. Hela mitt liv har jag drömt om att få se en VM-match i fotboll och lyckades få tag i biljetter till mig och sambon. Hon befann sig redan där sedan fyra månader så vad passade bättre än att göra verklighet av drömmen nu? Men givetvis passade vi på att se lite av landet samtidigt. Ryssland är stort så det blev bara ett par platser i ett litet hörn i nordväst med Murmansk som huvudmål. Jag hade också satt mig i sinnet att göra hela resan med tåg. Fick ge upp första biten till St. Petersburg, men därifrån blev det tåg hela vägen innan Viking-båten förde oss hem från Helsingfors. Här är min berättelse i flera delar för den som är nyfiken på det stora landet i öster.

Detta är andra delen av min reseblogg. Del 1 finns här.

Del 2 - Solovetskij – munkkloster, fångläger och turistort

11 juni 2018

Rysslandsresan fortsätter: Idag båt från Kem till Solovetskijöarna. Munkkloster sedan 1400-talet som fungerat som varit religiös centralpunkt i Ryssland men framför allt för de konservativa "Old-believers" som inte erkänner reformationen av ortodoxa kyrkan på 1600-talet utan håller fast vid de gamla ritualerna. Solovetskij blev också delvis därför snart tillflyktsort för både världsliga och kyrkliga dissidenter. Ironiskt nog stängdes klostret av bolsjevikerna efter oktoberrevolutionen och klosterområdet användes som fångläger och kom alltså fortsatt att hysa dissidenter fast nu mot deras vilja. Detta blev alltså 1920-21 det första Gulaglägret och fungerade i huvudsak som arbetsläger. Officiellt öppnades lägret 1923 och stängdes före andra världskrigets utbrott då i stort sett all skog runt lägret var avverkad och arbetet med Vitahavskanalen var avslutat.

Vi tar oss dit med båt. Biljetter var inte helt lätta att få tag i (besökarantalet begränsas) och är förhållandevis dyra. Båten är av Vaxholmsbåtstyp men betydligt enklare möblerad. Det är inte mycket till nöjeskryssning då kampen om de obekväma sittplatserna under däck är hård och den kyliga vinden ovanpå däck blåser nästan lika hårt. Väl framme spricker molntäcket upp lite och det blir betydligt behagligare klimat att promenera runt i. Det blir en märklig upplevelse bland strövande kor, munkar, lokalbefolkning och såväl ryska som utländska turister.

Egen bild. En av munkarna vid Solovetskijklostret kanske?

Egen bild. Korna strövar fritt bland turisterna. Heliga kor?

Egen bild. Promenadvägen från hamnen till klostret

Solovetskijklostret (eng: Solovetsky Transfiguration Monastery; ryska: Соловецкий монастырь)

Klostret, beläget på en av Solovetskijöarna i Vita Havet, har i flera hundra år varit kristendomens huvudsäte i norra Ryssland. Det grundades år 1436 av munken Zosima som också blev dess förste Igumen (ibland benämnt Hegumen). En Igumen är i den ortodoxa världen (och östkatolska) motsvarigheten till en abbot i den västra katolska klostervärlden. Enligt den rysk-ortodoxa traditionen kan dock titeln tilldelas betydande personer inom kyrkovärlden oavsett om de leder ett kloster eller ej. De viktigaste byggnaderna är från 1500-talet, då Fjodor Kolytjev var igumen. Under åren har klostret genomgått många förändringar och motstått flera attacker från fiender. Detta är en av de första ryska platser som kommit med på Unescos lista över världsarv.

Borgmästarinnan Marfa donerade alltså staden Kem till klostret som med tiden utökade sitt markinnehav och blev ett betydande makt- och handelscentrum i regionen. Klostret ägnade sig åt saltutvinning och järnutvinning, fiske, jakt, pärlhantverk och flera andra näringar. Under 1600-talet levde ungefär 350 munkar vid klostret men hade också dubbelt så många tjänare, bönder och hantverkare knutna till sig.

Klostret blev med tiden också ett fäste för de Gammelortodoxa (Old Believers). Dessa erkände inte patriarken Nikons reformer 1652-66 för att modernisera den ortodoxa kyrkan utan ville behålla de gamla östortodoxa ritualerna. Schismen brukar kallas för raskol, vilket betyder klyvning ungefär. Dessa gammelortodoxa underordnar sig därför endast sin egen Synod, det vill säga högsta beslutande organet för deras kyrkor och kloster.

De lät som sagt bygga ett fort och var befäst med mängder av kanoner. De stod emot anfall från svenskarna under 1500-talets slut och 1600-talets början och blev belägrade och utsatta för den brittiska marinens artilleribombardemang under Krim-kriget men stod emot detta också. Den brittiska flottan gav sig av efter nio timmars kanonad den 6-7 juli 1855.

Klostret hade också ett bibliotek med flera sällsynta böcker och en trädgård med exotiska plantor. Det lär väl inte finnas något kvar av detta men vi hann inte undersöka just detta närmare under vårt dagsbesök.

Öarna och klostret blev under tiden fram till revolutionen även en viktig tillflyktsort för regimkritiker och för kritiker av den statliga ortodoxa kyrkan. Innan klostret gjordes till det första Gulaglägret fungerade det alltså i viss mån som ett tillhåll för dissidenter, vilket är en liten knorr i sammanhanget.

Ett litet brödraskap av munkar återetablerade klostret efter Sovjetunionens fall och i dagsläget lär ungefär tio munkar leva här. Själva klostret har restaurerats bitvis och är till vissa delar fortfarande under reparation eller rekonstruktion. Klostret fungerar också som historiskt och arkitektoniskt museum. Klostret sattes 1992 upp på UNESCO:s Världsarvslista och var alltså en av de första ryska platserna som togs med på listan.

På senare tid har renoveringen av klostret kritiserats från flera håll. Bland annat från historikern Jurij Brodsky som bland annat påpekat att vackra och unika gamla lavar som funnits på klosterväggarna har tvättats bort. Han betonar också den mångfald av betydelser öarna har, dess betydelse för fågellivet, de unika träskmarkerna och Beluga-valen som parar sig runt öarna. Han har sagt att öarna är en reflektion av hela den ryska historien och framhåller Den ortodoxa kyrkan försöker med hjälp av ryska staten göra dem till en ”monokultur”, säger han bland annat till Radio Free Europe.

Egen bild. Solovetskijklostret och dess murar

Egen bild. Innanför klostrets murar

Egen bild. Imponerande klosterklockor var klang följde oss ut mot hamnen före återresan

Egen bild. Innanför klostrets murar

Egen bild. För hårt renoverade klosterväggar menar kritiker

Egen bild. En av portarna till klosterområdet

Fånglägret, Solivkilägret eller Solovetski Special Prison Camp (SLON)

Efter bolsjevikernas maktövertagande 1917 stängdes klostret. Dess ledning avrättades och munkarna sändes i exil. Fånglägret etablerades alltså officiellt 1923 och stängdes 1939. Det fungerade som ett arbetsläger med uppgift att avverka skog. Att lägret stängdes lär bero på att all skog i området intill i princip avverkats. En kadettskola etablerades då ungefär samtidigt på ön medan klostret förblev stängt och fick förfalla.

Inledningsvis fanns i lägret politiska motståndare som anarkister, mensjeviker och Socialistrevolutionärer (rivaliserande partier till Bolsjevikerna) men småningom fylldes det på med krigsfångar ur Vita armén samt präster och adelsmän och en del vanliga brottslingar. Här lär många författare ha suttit fängslade. En annan notabel figur är den judisk-ryske Naftaly Frenkel som först satt som fånge i lägret men senare släpptes fri och blev en av ledarna för lägret med ansvar för lägrets produktion. Senare blev han ansvarig för hela Gulagsystemets produktion. Han övervakade särskilt bygget av Vitahavskanalen som utfördes till stor del av fångar från Solovkilägret. Tillsammans med den forcerade industrialiseringen och kollektiviseringen av jordbruket är slavarbetet utfört av fångar en av det stalinistiska Sovjetunionens grundstenar.

På ön finns ett intressant museum som ger berättelsen om lägrets tillkomst och hur fångarnas tillvaro kunde se ut. Det pågår för närvarande en kamp om historien i vilken ovan nämnde Brodsky har en av huvudrollerna. Hans bok, ”Solovki: Labyrinth Of Transformation”, har av en grupp ortodoxa aktivister anmälts till Inrikesministeriets Antiterroristcentrum för att innehålla material som ”förolämpat religiösa känslor” genom att framställa klostret som ett fängelse. Samtidigt sände ett 80-tal akademiker och kulturella personligheter ett öppet protestbrev till säkerhetstjänstens chef Alexander Bortnikov som författarna till brevet menar uttalat sig på ett sätt som de tolkar som en ”krypande Stalinisering” och syftar då bland annat på den statliga undersökningen av Brodskys bok, det pågående rättsfallet mot den karelska Gulag-historikern Jurij Dmitriev, det statliga övertagandet av Gulagmuséet Perm-36 och pressen på organisationen Memorial som ägnar sig åt att uppmärksamma repressionen i före detta Sovjetunionen och bevaka mänskliga rättigheter i dagens Ryssland och de övriga före detta sovjetstaterna. Brodsky menar att historien kring fånglägret stadigt suddas ut.

Chefen för Sovjet-delen av det museum vi besöker, Olga Botjkaryova, blev också avskedad förra året och vräkt från sin lägenhet på ön vilket lett till att hon tvingades lämna ön. I själva klostret satt tusentals fångar men under renoveringen av det har fångarnas väggklotter tagits bort liksom gallren från fönstren och titthålen i dörrarna. Enligt Brodsky försöker ortodoxa kyrkan och ryska staten göra platsen till en rent kyrklig sådan och förstöra resterna av lägret.

Museet har förvisso sin utställning som visar bilder och berättar historien om lägret och vi får använda lite fantasi för att föreställa oss hur det kunde ha sett ut då under lägerperioden.

Egen bild. Plan över fånglägret i lägermuseet

Egen bild. Byggnationen intill lägermuséet ger onekligen lite intryck av lägerbaracker

En märklig skärgårdsidyll

Under eftermiddagen spricker molntäcket helt en stund och lägrets dysterhet känns för ett tag tämligen overkligt i den visserligen bitvis slitna skärgårdsidyll som finns runtom klosterväggarna.

Egen bild. Skärgårdsidyll runt klostret

Egen bild. Ibland något sliten skärgårdsidyll

Egen bild. Gamla trähus utanför klostermurarna...

Egen bild. ...och en del modernare hus eller möjligen gamla men hårt renoverade?

En affär finns som tur är, "Produkty"

Egen bild. Lekande barn följer oss på vägen mot hamnen. Här finns en liten "vanlig" lokalbefolkning bland de få munkarna

Kanske har Brodsky rätt när han säger att ”hela den ryska världen” representeras på Solovetskijöarna? Vi har nu besökt bara en av runt hundra öar i arkipelagen. Mot kvällningen måste vi tillbaka med vår båt. Ett iskallt ösregn gör vår väntan till mindre njutbar då hamnen saknar terminal och inte ens har någon väntplats med tak. Vi trycker under taket till ett plåtskjul tillsammans med ett tiotal andra blöta och kalla turister. Andra anländer med buss och det utvecklar sig till en smått absurd kapplöpning fram till båten när den äntligen kommer. Alla vill komma ombord först. Imorgon är det ryska nationaldagen. Den firades lite i förtid av våra ryska medpassagerare på båten tillbaka till Kem med att borra spetsiga armbågar i försiktiga utländska turister. Att ta sig fram i köer är en sport som ryssar behärskat i hundra år och förfinat till perfektion och tillhör därför givetvis världseliten. Den annars så vänlige ryssen tycks förvandlas när hen ställs i en kö. Vi kom till slut med båten och hann ansluta till nattåget som skulle ta oss till Murmansk.