Vad Margot Wallström kan göra för Ukraina och Moldavien

Vår nya utrikesminister Margot Wallström var nyligen på besök i Ukraina. På Maidan-torget rördes hon till tårar över vad som hände där för ett drygt halvår sedan. Hon säger sig också vara nöjd med sin föregångares Bildt insatser för Ukraina och levererade budskapet att den nuvarande regeringen kommer att hålla samma linje som den förra i förhållandet till Ukraina.

Vilket bland annat innebär, fyller hon i, att stötta och hjälpa ukrainarna att leverera reformer och ”att bygga ett rättssamhälle”. Hon påpekar det självklara i människors rätt att demonstrera, säga vad de vill och föreställa sig ett annat samhälle. Hon undrar slutligen hur den nya ukrainska regeringen tänker sig vägen framåt och hur Sverige kan hjälpa dem? Jag får utgå ifrån att utrikesministern har medarbetare som kan konsultera men jag dristar mig ändå till att komma med några tips på vad som kan göras för att åstadkomma demokratiutveckling och etablerande av en fungerande rättsstat. Det finns en hel del att anmärka på hur den förra regeringen (den nya har inte tillträtt riktigt än) hanterat detta.

Ett exempel är den ”rening” (eng/lustration) av staten som sägs vara ett krafttag mot korruptionen. Som i sin utformning leder till rent summariska avskedanden av hundratusentals tjänstemän inom statsförvaltningen. Med sin dåliga precision riskerar reformen för det första att missa de viktigaste ”målen” för densamma men också till att människor anklagas (utsätts för angiveri) på lösa grunder för att vara korrumperade och förlorar sina jobb på ett rättsvidrigt sätt. 

Den har också kritiserats internt vilket bland annat framgår av den här artikeln i Kyiv Post i vilken det framhålls att åtgärden är populistisk och metoden sannolikt bryter mot internationell lag om mänskliga rättigheter och mot rättsstatliga principer. Dessutom mot den ukrainska konstitutionen.

Den krympande yttrande- och pressfriheten är också något som bör synas noggrant. Redan i våras påtalade OSSE:s representant för mediefrihet, Dunja Mijatovic, om hur de fysiska hoten och trakasserierna lett till tystnad och självcensur bland ukrainska journalister. 

Hur det kan se ut fick vi ett exempel på i klippet där den vice ordföranden i Ukrainas parlamentariska tryckfrihetskommitté (!) tränger sig in på tv-bolaget NKTU:s kontor och misshandlar dess vd tills denne under hot om mer stryk skriver under sin egen avskedsansökan. Det svenska stödet till Ukraina bör inbegripa att bevaka att dylika händelser inte kommer att inträffa under den nya regeringen och det nya parlamentets mandatperiod och att bistå med konsultation i ämnet pressfrihet och yttrandefrihet.

Ett annat exempel är hur oppositionspartier och kandidater i valkampanjen inför det nyligen avslutade parlamentsvalet motarbetades med både konstitutionella metoder och mer handfast våldsamma sådana. De ihärdiga försöken att förbjuda kommunistpartiet kan möjligen vara förståeliga ryggmärgsreaktioner med tanke på Ukrainas förflutna men inte förenligt med den syn på demokrati som de flesta av oss och som EU-institutionerna föreskriver för sina medlemsstater.

Det är för övrigt något som kan vara värt att uppmärksamma även i den ukrainska grannstaten Moldavien om utrikesminister Wallström vill bredda sin blick till att omfatta hela regionen. Där hålls parlamentsval imorgon och likheterna med Ukrainas situation pro-majdan är faktiskt delvis slående. Landets befolkning är splittrat i två åsiktsriktningar varav den ena kan kallas pro-EU och den andra pro-rysk. Den senare anses dock utgöra en majoritet vilket skulle innebära att de flesta av landets medborgare föredrar att ansluta sig till den Eurasiska unionen snarare än EU, vilket också en färsk opinionsundersökning visar, enligt en intressant artikel i dagens SvD. Morgondagens val lär dock innebära en seger för EU-förespråkarna. Den främsta orsaken till detta är att det färska pro-ryska partiet Pro Patria, som förväntats samla ca 15 % av rösterna, i mitten av veckan som gått plötsligt förbjöds att ställa upp i valet. De ska, enligt en domstol, ha tagit emot ”olagliga donationer från utlandet”. Våldsamma protester väntas i moldaviska städer och många frågar sig vad som kommer att hända efter valet.

Vi får förmoda att EU rycker in till stöd för demonstranterna även här - liksom vid protesterna på Majdan-torget i Kiev - och ser till att en rättmätig regering tillsätts som speglar det moldaviska folkets vilja. Eller?

Vad säger Bildt? Vad säger Wallström?

Blir intressant att följa efter morgondagens moldaviska val. Min gissning är dock att reaktionen från EU kommer att kunna uttryckas med en klassisk Bronett-replik:

”Får jag be om absolut största tyssstnad...”

Pensionsgruppen, tillväxten och klimatet – vad säger kommande generationer?

Häromdagen marscherade allianspartiernas representanter demonstrativt ut från mötessalen med den s.k. pensionsgruppen. Orsaken var att regeringspartiet Miljöpartiet deltog. Mp-politiken är inte ”förenligt med arbete och tillväxt”, säger Folkpartiets representant i gruppen Mats Persson. Centerpartiets Solveig Zander ”ser inte på några villkor att de ska kunna vara med”.

Enligt Mats Persson tar allianspartierna ansvar för framtidens pensionssystem och sa i en intervju (minns inte vilken) något om att de ansvarsfullt tänker på kommande generationer.

Det här är det senaste i raden av trams som oppositionen nu ägnar sig åt istället för att på riktigt ta ansvar för ett problematiskt parlamentariskt läge när de inte är beredda att tillsammans med Sverigedemokraterna bilda en majoritetsregering.  Jag börjar bli jä-igt irriterad nu på den infantila politiska diskussionen som infunnit sig efter valet och som inte sträcker sig längre än budgetomröstning och om vilka volymer vi ska ha på invandring.

Det är fruktansvärt sorgligt att det politiska samtalet, nu när vi står inför en verklig ödesfråga för framtiden, reduceras till barnsliga demonstrationer istället för konstruktivt lyssnande och sökande efter vägar att gå framåt. Jag talar naturligtvis om klimatfrågan.

Att fortsatt vägra ens diskutera tillväxtens innehåll börjar, i ljuset av all ny klimatforskning, likna idioti, på ren svenska. Ansvarsfullt för kommande generationer är det i alla fall definitivt inte.

I dagens SvD kan vi läsa en hel del om hur tongångarna går bland forskare inför FN-mötet om klimathotet i Lima nästa vecka. Svenske Johan Rockström säger där:

- Om dagens utsläppstakt får fortsätta har vi en global krissituation.

Han menar att IPCC:s rekommenderade mål om högst 2 graders uppvärmning är för snålt satt och att vi kanske redan ligger vid 1,5 grader. Många av effekterna av utsläppen av växthusgaser visar sig inte förrän efter ett antal år, förklarar han. Dessutom finns ett moment 22 i att luftföroreningar har kylande effekt samt en tickande koldioxidbomb under permafrosten i Sibirien. Att chansa på att vi gör tillräckligt för att nå målet om högst 2 graders uppvärmning i det här läget menar han vore oerhört riskabelt och förtydligar det hela:

- Risken blir en på tre att uppvärmningen överskrider 2 grader, vilket med stor sannolikhet innebär att Grönlands isar smälter. Sker det går framtida generationer sju meters havsytehöjning till mötes. Så stora risker skulle vi inte ta inom några andra områden.

Men allianspartierna vägrar konsekvent att ens sitta i samma rum som de som ifrågasätter den blinda tron på evig tillväxt och blindheten för vad denna tillväxt bör innehålla. Vad är det vi ska producera och konsumera i framtiden? Hur går det att få ihop med 2-3 % tillväxt av BNP? Går det ens att få ihop?

När allianspartierna smällde igen dörren till pensionsgruppens förhandlingssal stängde de samtidigt möjligheten till ett konstruktivt samtal om hur vi ska se på detta med tillväxt i fortsättningen. Att åtminstone resonera om vad dessa tillväxttal bör innehålla.

Hur exempelvis pensionsfondernas pengar kan användas för att styra utvecklingen i rätt riktning för att nå de klimatmål som är helt avgörande för människans liv på jorden. Om det skräckscenario som Rockström och många andra forskare talar om blir verklighet lär våra efterkommande knappast ställa Miljöpartiet till svars. Det blir folkpartiets Mats Persson och andra allianspolitikers ansvar som kommer att utkrävas och domen lär bli hård. Är Mats Persson villig att ta det ansvaret?

Privatjetflyget på Bromma – samhällsviktigare än bostäder och klimat?

Beslutet att stänga Bromma flygplats 2022 har retar upp ordentligt. Det har väl inte undgått någon. De senaste att stämma in i klagolåten är privatjetflygföretagare. De tillhör ett litet, men enligt egen utsago viktigt, segment av flygbranschen. SvD har i ett par artiklar nu gått igenom argumenten och det har blivit mycket intressant läsning. Sammanfattningsvis kan väl konstateras att argumenteringen för bevarandet av Bromma som flygplats av hänsyn till affärsjetflygens välmåga inte gått så bra.

Den första artikeln i raden bär rubriken ”Affärsjet-chefer arga över hotande Brommastängning”. Det sägs i inledningen att de flygbolag som sysslar med affärsjetresor är en ”viktig samling” med små flygplan avsedda främst för företagsledningar och toppolitiker. Den i antal mycket begränsade skara som reser med dessa har tillgång till en sjättedel av Brommas start- och landningskapacitet. Nu har stängningsplanerna bromsat investeringsviljan och stämningen är dyster. En genomgång av de största företagens resvanor visar dock att dessa företagare kanske gör klokt i att vänta med investeringarna.

Ericsson äger tillsammans med Volvo ett flygbolag som har fyra plan men ett av dem ska säljas. Investor hyr in plan när det behövs och inga reguljärflyg finns att tillgå, men betonar att ”det inte är privatflyget som är det viktiga med Bromma”. Regeringen/statsledningen har två plan varav ett ska säljas. ABB var tidigare delägare i ett privatjetbolag men har sålt planen och hyr bara in vid behov. Astra Zeneca har inte heller längre något privatplan och det normala är att även ledningsgruppen använder reguljärflyg. 

Det ger i alla fall inte ett omedelbart intryck av en framtidsbransch. Därmed inte sagt att den skulle vara helt onödig. Däremot framgår att det är en oerhört dyr vana att ta privatflyget till affärssammankomsten. En (av två) artiklar i dagens SvD går igenom ekonomin med det hela och kommit fram till att en resa för en företagsledare till New York med privatjet kostar cirka 800 000 kronor och motsvarande till London cirka en halv miljon. Till Göteborg blir det ”bara” 120 000. Ett företag har specialgranskats, SCA, och skribenterna Andreas Cervenka (förstås!) och Torbjörn Isacson avslöjar att ett flertal av resorna görs till destinationer som de ovan nämnda. Det vill säga ställen dit det går väldigt många reguljärflyg om dagen vilket alltså undergräver argumentet att privatplanen behövs för att nå udda destinationer dit få eller inga reguljära flygbolag trafikerar. Skribenterna har inte lyckats få någon av SCA:s chefer eller branschföreträdare för privatflygbolagen att framträda för att kommentera artikeln. 

Vad som gör att klagolåten om stängningen av Bromma och de privata jetflygens oerhörda samhällsnytta klingar än tommare är den miljöineffektivitet de små privatplanen står för. I den andra artikeln i dagens SvD har Cervenka/Isacson tittat närmare på just detta. SCA:s vd Jan Johansson orsakar med sina ensamresor i privatplan upp till 38 gånger högre utsläpp än om han flugit reguljärt har de räknat ut. Soloresan tur & retur till London står för utsläpp av 12 ton koldioxid (mot 0,32 per passagerare för SAS reguljärresa). Resan till New York står på motsvarande sätt för utsläpp av 48 ton koldioxid. Att jämföras med medeltalet för en svensk som ligger vid 7 ton om året!

Att denna verksamhet skulle vara samhällsviktigare än 50.000 bostäder i en stad med ständig bostadsbrist är något som inte biter på mig åtminstone.

Med de höga kostnaderna för privatresorna bör dessutom aktieägare i storföretag rimligen ha intresse av att privatflygandet minimeras.

Slutligen måste också frågan ställas om det är rimligt att satsa på den här typen av verksamhet när vi samtidigt nås av alltmer alarmerande rapporter från klimatforskare om vikten av att minska koldioxidutsläppen samtidigt som utsläppen bara ökar?

Är det då inte en rimlig begäran att direktörerna i SCA och andra företag, om möjligt, kliver på Arlanda Express och sätter sig i någon av de reguljärflygplan som finns att tillgå när de ska resa?

Om inte, vad är då rimligt att begära?

Frivilligbataljonerna i Ukraina och en nationalistisk idé

Enligt uppgift från Säpo finns ungefär trettio svenskar bland de frivilligbataljoner som opererar i östra Ukraina. Det är fler än man har trott tidigare. Flera av dem finns i Azov-bataljonen.På facebook finns en community med namnet ”Svenska Ukrainafrivilliga”. De som uppdaterar sidan säger sig vara frivilliga soldater i just Azov-bataljonen och vilja förmedla information i Sverige. Den är ganska intressant att ta del av.

Den benämning på fienden som stadigt används är ”antifascister”. Uppenbarligen är det fascismen man strider för, tolkar jag det som. Det är naturligtvis inte heller någon slump att de därför tillhör just Azov-bataljonen. Den grundades och beväpnades av inrikesministern i den tillfälliga regeringen efter Majdan, Arsen Avakov, som sedan lämnade över organisationen till nazistpartiet Socialnationalistiska församlingen. Många av dess medlemmar är nazister och förespråkar ”vit makt” och gör inte heller någon hemlighet av detta. Den nazistiska symbolen varghaken pryder bataljonens emblem men ska enligt förespråkare för bataljonen istället ses som överkorsade bokstäver, N och I, vilket ska stå för Nationalistisk idé. Den nationalism de står för påminner väldigt mycket om Stepan Banderas. Det vill säga den mytomspunne ledaren för den ukrainska självständighetsgerillan OUN under och efter andra världskriget. Den uttrycktes bland annat på ett flygblad som delades ut av rörelsen 1942;

”Vi kommer inte att arbeta för Moskva, judarna, tyskar eller andra främlingar, utan enbart för oss själva”.

På fb-sidan Svenska Ukrainafrivilliga (hädanefter SU) betonas just den här typen av nationalism. Där heter det exempelvis:

”Ryssland och USA, samma taktik, samma idé - samma imperialism för sina respektive herrar vilka är desamma i slutänden. Vi är den tredje vägens försvarare; för de fria nationerna, de fria folken!” (9/11-14)

eller

”Det är klart att Putin utgör en sann nationalistisk opposition på vår jord. Kanske den tredje nationalistiska vägen - bortom USA, EU, Israel och Ryssland är att föredra för de vita folken.” (3/8-14)

Det osannolika samarbetet mellan den judiske oligarken Ihor Kolomoysky och det högerextrema partiet Högra Sektorn föranleder uppenbarligen en del huvudbry även hos de svenska Ukrainafrivilliga;

”Som många sett så skall Högra sektorn ha genomfört en demonstration tillsammans med judar för Israel. Efter kontakt med HS centralt är det ett initiativ från en lokal organisatör och inte Högra sektorns officiella ståndpunkt. En text kommer att publiceras angående detta. Viktigt att veta är att Högra sektorn är en paraplyorganisation för flera olika organisationer” (3/8-14)

Det talas om ”vår ras” och om nationalism och kontrasten är ganska bjärt mot den EU-vänliga och NATO-aspirerande attityden hos den nya regering som premiärminister Jatsenjuk vill döpa ”Europeiska Ukraina”.

Fascister och antifascister

Ryska medier brukar ofta betona att de självutropade republikerna i öst slåss mot fascister och relaterar ofta till andra världskriget då nämnde Banderas fraktion av OUN lierade sig med nazityskarna då dessa invaderade Sovjetunionen. Ryssland har förstås stort intresse av att framställa de inbördes stridigheterna i Ukraina just som en kamp mellan fascism och antifascism.

Detta brukar också ofta avfärdas av västeuropeiska och amerikanska politiker och media som överdriven propaganda. Det som bör vara besvärande är emellertid den ukrainska statens relation till och hållning gentemot dessa frivilligbataljoner. Flera av dem är nämligen knutna till olika ukrainska ministerier, bland annat Azov-bataljonen som är knuten till inrikesministeriet. Frivilligbataljonernas kommendanter har också fått en stark ställning i det nyvalda parlamentet (och lär dyka upp i den kommande regeringen) då de fanns med på flera partiers listor. Ett flertal av dem ställde upp för premiärminister Jatsenjuks parti Folkfronten. Bland andra Ihor Mosiychuk och Andriy Biletsky, grundarna av tidigare nämnda nazistparti Socialnationalistiska församlingen. Kopplingarna mellan högerextrema organisationer, frivilligbataljoner och det ukrainska parlamentet är många men ibland lite snåriga. 

Frivilligbataljonerna lyfts ofta fram som föredömen i den ukrainska politiska debatten och av media. På fb-sidan SU ges ett exempel i ett inlägg som stolt redogör för ett tv-framträdande av svensken Mikael Skillt, som tillhört högerextrema Svenskarnas Parti och var en av de första svenskarna som reste till Ukraina för att slåss. En ”vikingaättling” och ”hjälte”, enligt den ukrainska programledaren.

Den ukrainska statens inställning till frivilligbataljonerna förefaller på många sätt problematiskt obekymrad. De betonar ofta hur viktiga bataljonerna är för att hålla stånd vid östfronten och de ges ofta en framträdande roll på flera frontavsnitt. I en artikel i The Guardian, skriven av Shaun Walker, framhålls också att dessa frivilligbataljoner utgör de mest pålitliga och stridsberedda enheterna vid fronten. Men också att de samtidigt utgör ett hot mot den framtid som EU- och NATO-medlemmar som regeringen har som mål. Många hyser liten eller ingen respekt för de styrande i Kiev och flera av soldaterna som The Guardian talar med i artikeln menar att Ukraina behöver ”en stark diktator” som inte drar sig för att utgjuta mycket blod och att mänskliga rättigheter måste inskränkas för att ena landet.   

En nationalistisk idé

I Guardian-artikeln framgår också att Azov-bataljonens soldater ser lite annorlunda på sin ideologi. När de tillfrågas om sina nazistsympatier avfärdar många det hela med att de bara är nationalister. En av dem säger att han inte är nazist men uttrycker beundran för den ”store härföraren Hitler” och tror inte på att ”Förintelsen” ägt rum. Svastikan som en del bär som tatuering hävdar de bestämt inte har med nazism att göra utan bara är en gammal solsymbol . En del kallar sig hellre nationalsocialister eller bara nationalister. Det senare har de naturligtvis gemensamt med majoriteten av sina landsmän och med medborgare av andra nationer som älskar sitt land. Men den ukrainska nationalismen har rötter i en definition som kan spåras till självständighetskampen före, under och efter de två världskrigen. Tidigare i höstas spenderade jag ett par dagar på universitetet i Chernivtsi i sydvästra Ukraina vilket resulterade i ett antal inlägg om ukrainsk historia och nationalism. En av de mer intressanta verken jag studerade var John A. Armstrongs "Ukrainian nationalism". Armstrong har tittat närmare på den ukrainska nationalismen och menar att det var en alldeles särskild form av nationalism som genomsyrade den tidigare nämnde Stepan Bandera och hans medkämpar i OUN. I vetenskapliga sammanhang brukar den benämnas integral nationalism och definieras av Armstrong enligt följande:

1) en tro på nationen som överskuggande alla andra värden och ideologier 2) en mytisk tro på en idé om en solidaritet mellan nationens individer baserad på en tänkt gemensam historisk-kulturell samhörighet eller biologisk rastillhörighet 3) ett underordnande av rationellt analytiskt tänkande till förmån för ”korrekt” emotionell intuition 4) uttryckande av den nationella viljan genom en stark, karismatisk ledare och en elit av entusiastiska nationalister organiserade i ett enväldigt parti 5) glorifiering av aktion, krig och våld som uttryck för en biologisk överlägsenhet för den egna nationen.

Själv ser jag det som en nyckel till förståelse av det som händer i dagens Ukraina att känna till detta och inse att det här tankegodset är något som många ukrainare bär på än idag, inte bara de allra mest högerextrema.

För att återknyta till Guardian-artikeln är det en sak som skribenten Shaun Walker finner gemensamt hos nästan alla soldater han intervjuat. Nämligen idén om att ”ta fighten till Kiev” när kriget var över. En av soldaterna avslutar med att säga att president Petro Porosjenko kommer att vara dödad inom några månader och tillägger; ”Vad kan polisen göra? De kunde inget göra mot fredliga demonstranter på Majdan; de kommer knappast att kunna stå emot beväpnade, stridande enheter”.

Det borde således rimligen ligga i den ukrainska statens intresse att tona ned eller eliminera de högerextrema gruppernas anknytning till regeringen för att inte spela den ryska propagandan i händerna. Dessutom bör det inte räknas som något meriterande att stoppa i medlemsansökan till EU att ha nazistanstrukna regeringsanknutna militära enheter i tjänst för landet. Men framför allt förefaller det alltså inte otroligt att man i dessa frivilligbataljoner har ett inte oansenligt gäng tämligen väl beväpnade femtekolonnare i sina led.  Eventuellt har de blivit så pass beroende av dessa bataljoners slagstyrka att de inte har råd att tacka nej till deras tjänster. Till dess att de anser sig ha det måste de dock kanske vänja sig vid att kampen i öst av många kommer att uppfattas och beskrivas som en kamp mellan fascister och antifascister. Det vill säga precis så som både ryssarna och de ukrainska frivilligbataljonerna själva beskriver kampen. 

Ukraina: regeringskoalitionen klar – framtiden oklar

Så har då de ukrainska politikerna under gårdagen kommit överens om hur regeringskoalitionen ska se ut efter parlamentsvalen som hölls för snart en månad sedan. Det har rönt föga intresse i svenska medier och tillkännages i åtminstone mitt morgonblad (SvD) endast genom en minimal TT-notis där det nämns att koalitionen består av fem partier, ”bland andra” Jatsenjuks Folkfronten, presidentens Porosjenkoblocket och Julia Tymosjenkos Fäderneslandet. Jag kan väl då börja med att komplettera listan med övriga två, Självhjälp/Samopomich samt Oleh Ljasjkos Radikala Parti.

Tidigare har det talats om en koalition bestående av endast tre av de ovanstående partierna och det har också funnits uppgifter om en spricka mellan premiärminister Jatsenjuks Folkfronten och presidentens Porosjenkoblock. Den senare lär ha umgåtts med tankar om att bilda en koalition utan Folkfronten. Det kan möjligen också ha varit ren ryktesspridning eller spekulationer. Den nya regeringens sammansättning tillkännages inte förrän nästa vecka men premiärminister Jatsenjuk lär sitta kvar om inget sensationellt inträffar. Koalitionen har också redan nu offentliggjort sin prioritering att arbeta för ett närmande till EU, att få till stånd ett medlemskap i NATO, att återta Krim samt att säkra krimtatarernas samt de boendes i utbrytarrepublikerna intressen. Vad detta nu kan tänkas innebära?

Det är inte helt irrelevant nämligen att ställa frågan om Ukraina fortfarande är en hel nation eller om splittringen är oåterkallelig? Trots att den ukrainska regeringen ständigt upprepar budskapet att Donetsk och Luhansk tillhör Ukraina och underkänner deras självutropade republiker och val tillkännagavs i början av november att pensioner, löner och andra utbetalningar stoppas till invånare i dessa regioner. ”Regeringen kommer inte att finansiera terrorister”, lär premiärminister Jatsenjuk ha tillkännagivit.  

Vilket, så vitt jag kan begripa, innebär att de som inte är "terrorister" utan vanliga medborgare som försöker överleva för dagen kommer att få det än hårdare och knappast lär klara vintern utan att ta sig därifrån. Möjligen är det strategin, att dränera regionerna från vanliga invånare så att det blir fritt fram för militären? Det brukar väl kallas ”att ta bort vattnet från fisken”, har jag för mig. Men samtidigt skorrar den ovanstående strategin illa med den gamla amerikanska strategidevisen om att vinna människors ”hearts and minds”. De som fortfarande bor kvar i de självutropade republikerna lär inte känna större tillhörighet med den ukrainska staten efter detta beslut. De dagliga rapporterna från OSSE (SMM, Special Monitoring Mission) talar emellertid om vittnesmål från boende i de självutropade republikerna som inte fått några pensionsutbetalningar på fem månader. Det nya dekretet är således kanske bara en formalisering av en redan tillämpad politik av en stat som står inför total bankrutt.

I en intressant, och på senare tid sällsynt, artikel inifrån Donetsk för några dagar sedan framkom att denna tillhörighet kanske redan är irreparabelt skadad. En av de invånare som nu i princip bosatt sig i källaren för att undgå granatregnet och bomberna säger så här:

”För mig finns det inget Ukraina längre. Jag vill inte tillhöra ett land som bombar sitt eget folk”.

Rent folkrättsligt kan både det ena och det andra hävdas. Det vill säga att den ukrainska regeringen inte har ansvar för befolkningen så länge de inte har kontroll över territoriet men å andra sidan önskar ju denna regering inget hellre än att regionerna fortsatt ska tillhöra Ukraina och skulle kunna fatta ett politiskt beslut om att agera som om de hade kontrollen för att uppvisa viljan av att ena landet. De har alltså valt det förstnämnda synsättet.

För bara någon dag sedan kom också en FN-rapport som talar om flera hundra dödsfall och om brott mot de mänskliga rättigheterna från båda sidor i konflikten även efter uppgörelsen om vapenvila i början av september. De östra delarna av landet är på väg att upplösas i totalt kaos och anarki och rättslösheten är i det närmaste total. Ju längre tid som detta pågår lär också den civila befolkningen som kan ge sig av. Många till Ryssland men andra till övriga Ukraina. Antalet internflyktingar har också ökat med nästan det dubbla de senaste två månaderna och uppgår nu till 475000, enligt rapporten.

I de ukrainska skolorna undervisas nu i ämnet patriotism och det talas också om att införa vapenkunskap på schemat. Den militaristiska prägeln på det nya parlamentet lär naturligtvis också avspeglas i den nya regering som snart kommer att tillkännages och närmandet till NATO lär inte få Ryssland att mjukna, snarare tvärtom. President Petro Porosjenko har också nyligen uttalat att Ukraina är redo för ”totalt krig” mot de självutropade republikerna i öst.

Det finns alltså all anledning att oroligt ifrågasätta om den här konflikten kommer att kunna lösas med fredliga medel. Det bakomliggande bruset låter inte lovande i alla fall utan framträder snarare som hotfullt mullrande krigstrummor. Det blir en lång och hård vinter för de människor som mitt i allt detta försöker leva ett vanligt liv.

Erkännandet av Palestina ska naturligtvis stå fast

I veckan har två palestinier begått ett fruktansvärt angrepp på bedjande människor i en synagoga i Jerusalem. Fyra personer mördades innan förövarna själva blev nedskjutna av israeliska poliser. Det måste självfallet fördömas. Däremot kan det konstateras att dådet är ett av oerhört många som drabbat civila i regionen genom åren. I sitt utförande påminner det om exempelvis Hebronmassakern 1994 då en israelisk bosättare, Baruch Goldstein, tog sig in i en moské och öppnade eld med ett automatvapen bland de bedjande och dödade 29 personer. Detta dåd fördömdes även av den israeliska regeringen som dock betonade att det var ett dåd planerat och utfört av en enskild person och inte kunde tillskrivas Israel som stat. Detsamma gäller naturligtvis den nu aktuella attacken mot synagogan i Jerusalem som, enligt den israeliske polischefen, utfördes av ”två ensamvargar”.

Det har dock inte hindrat att denne Goldstein ses som en hjälte bland högerextrema israeler som i alla år vallfärdat till dennes grav för att visa sitt gillande. Eller att Hamas, på liknande sätt, nu jublar i högan sky över dådet i synagogan. Våld föder våld och sår hatet i människor och ur denna draksådd föds nya våldsverkare. Hatet förblindar och hindrar från att se konsekvenser av handlingar. Någon fredsprocess har dessa människor, vare sig de är israeler eller palestinier, över huvud taget inte på näthinnan. Men det vore ett oerhört tragiskt och grovt misstag att göra en isolerad händelse bland tusentals andra till utgångspunkten för alla samtal om ett erkännande av Palestina.

Att dessutom göra någon sorts politisk poäng av det är i mitt tycke snudd på direkt osmakligt. Men det är vad som nu sker bland annat i riksdagen där frågor om erkännandet nyligen restes i en interpellationsdebatt där Margot Wallström fick försvara beslutet. Moderaten Hans Wallmark menade där att erkännandet av Palestina var ”fel, fel, fel” och menar att detta visas av ”det besinningslösa våld som riktades mot fyra rabbiner och en annan person i en synagoga för någon dag sedan”. Sofia Damm (Kd) påpekar att läget inte är statiskt i Mellanöstern för att regeringen erkänt Palestina utan att oroligheterna sedan dess ”har eskalerat, våld har uppmuntrats och människor har mördats”. Fredrik Malm (fp) är mer specifik när han ställer frågan till Wallström; ”Är det moderata krafter, Margot Wallström, att hugga ihjäl människor med yxa?”. 

Tove Lifvendahl i SvD hittar en koppling till Ali Esbati i Vänstern och kräver i en ledare 19 november att vänstern måste ”fördöma terrordåd som försvårar fredsprocessen”. Med tillägget att statserkännanden är ”förpliktande även för dem som är beredda att ge dem”. 

Sofia Damm har både rätt och fel när hon påpekar att läget i Israel-Palestina inte är statiskt. Rätt så tillvida att det ständigt inträffar händelser av våldsam natur men också att Israel ständigt utökar byggandet av nya bosättningar på ockuperad mark, bland annat i det just nu infekterade Jerusalem där byggplanerna om de genomförs helt skulle i praktiken innestänga palestinierna där på ett begränsat område, omgivet av murar, militära checkpoints och fientliga bosättare. 

Men också fel eftersom den israeliska ockupationen sedan 1967 inte har upphört och att de israeliska bosättningarna står där de står och dess bosättare dagligen utgör ett hot mot de palestinska invånarna i dess närhet. FN-resolutionerna 242 och 1402 ger palestinierna rätt till ett eget land och utgör samtidigt krav på Israel att upphöra med ockupationen av palestinskt område för en sådan tänkt statsbildning. All militär aktivitet och uppförande av bosättningar på denna mark är således brott mot internationell rätt och dessa brott begås dagligen. Det har blivit till någon form av normaltillstånd vilket gör att de flesta inte riktigt ser dem som de folkrättsbrott de är. Att erfarna politiker och journalister ska kunna göra det är däremot något som bör kunna förväntas. 

Fel har dessa kritiker - som nu utvärderar det svenska erkännandet av Palestina efter två veckor - också när det gäller uppfattningen om vad som bäst gagnar moderata krafter i Palestina. För på vilket sätt skulle ett status quo gynna dessa? På vilket sätt tänker de sig att våldsspiralen ska upphöra? Den började inte snurra, som Sofia Damm verkar tro, för två veckor sedan utan har spunnit på ända sedan Israel utropades som stat 1948 med undantag av lugnare mellanliggande perioder.

Istället för att lyfta ut enskilda händelser som projektionsyta för en komplicerad konflikt som sträcker sig över flera decennier bör den konstruktiva inställningen vara att långsiktigt stödja ett normaliserande av förhållandet Israel-Palestina. Ett sådant bör rimligen vara en tvåstatslösning och därför bör en sådan komma till stånd så fort som möjligt. Varje fördröjning gör den alltmer praktiskt sett svårgenomförbar och spär på den draksådd som föder våldet.

Därför är ett erkännande av Palestina en logisk följd av tidigare FN-resolutioners uttalade intentioner och mål. Det vill säga tvåstatslösningen som FN-medlaren Folke Bernadotte stred för och av israeliska extremister mördades för 1948. Allt som hindrar en sådan lösning ska naturligtvis fördömas men de huvudsakliga hindren sitter i den israeliska regeringen eller i bosättningar på Västbanken och i Östra Jerusalem. 

Den långsiktiga hållningen måste naturligtvis vara att med alla till buds stående fredliga medel understödja moderata krafter på båda sidor. Jag hoppas därför att Tove Lifvendahl i SvD och allianspartiernas företrädare, med samma energi som de nu riktar uppmärksamhet åt det avskyvärda illdådet i synagogan i Jerusalem, kommer att uppmärksamma utdelandet Svenska Advokatsamfundets ”Human Rights Award” som nästa vecka tilldelas B´tselem. En israelisk fredsorganisation som har ägnat 25 år av arbete för att stärka palestiniers rättigheter på ockuperad mark och att dokumentera israeliska militärers övergrepp mot den palestinska befolkningen där. 

Men det kräver förstås att de fördjupar sig i konflikten mer än två veckor bakåt i tiden.

Friåret – otroligt vettigt... om du är VD

Läser i bladet att allt fler chefrekryterare tycker att det är positivt med sabbatsår.

”Vi tycker att det är väldigt intressant att träffa personer som tar ansvar för sig själva, sitt eget väl och ve och har modet att ta sig själv ur den vardagsloop man lätt kan hamna i där man inte reflekterar över sin position”.

Det här säger Maria Eriksson, vd på Poolia Executive Search, till SvD Näringsliv. Hon tycker att det är ”otroligt vettigt för egen del att ta en liten timeout”.

Det låter positivt att rekryterare har upptäckt fördelarna med att göra ett uppehåll i ett långt arbetsliv och vårda sig själv eller möjligen utveckla sig med någon utbildning eller ägna mer tid åt att utveckla ett sidointresse eller kanske bara ägna tid åt sina barn etc.

Jag noterar att den här beskrivningen av friåret skiljer sig starkt ifrån den som allianspolitiker och ledarskribenter för våra liberala tidningsdrakar brukar ge när det handlar om att tjänstemän och arbetare ska kunna göra det som chefrekryteraren här kallar ”att ta en liten timeout”. Något som ju Miljöpartiet drivit i många år och som också provades under ett par år i mitten av 00-talet till stor glädje för tusentals personer.

När Miljöpartiet 2010 åter lanserade friåret i programmet hördes upprörda protester från moderater som menade att idén om friår var ”befängd och djupt omoralisk”, att friåret var ”flum som hotar arbetslinjen” och förfasade sig över hur folk skulle ”pilla sig i naveln” på skattebetalarnas bekostnad. 

”Att ersätta arbetslinjen med en ledighetslinje är knasigt tänkt”, twittrade Jan Björklund tidigare i år och MUF var inne på ett liknande spår och kallade det för ”semesterlinjen” eller ”vi-som-inte-vill-eller-ska-jobba-alls-linjen”.

Detta med finansieringen skiljer naturligtvis dessa två kategorier ”friårstagare” åt och det går väl att argumentera vidare kring. Men det är intressant att den moraliska indignationen, tänker jag, tycks helt irrelevant när det gäller en VD som tar sabbatsår.

Att det är ett lika märkbart gap mellan ”otroligt vettigt” och ”befängt och djupt omoraliskt” som det är mellan en VD-lön och en sjuksköterskedito. 

Kärnkraft – Björklunds nallebjörn?

Häromkvällen försvarade Fp-ledaren Jan Björklund kärnkraften... igen. I Aktuellt debatterade han mot Mp:s Åsa Romson och hävdade att det fanns en lång kö av företag som ville bygga nya kärnkraftverk. Pinsamt nog hade just ett inslag om sjunkande elpris, mycket tack vare ny vindkraft och en framtid där reaktorer snart kan börja läggas ned i förtid eftersom utbyggnaden av inte minst just vindkraft ökar så hastigt. 

För varje år som går blir Björklunds argument mer och mer irrelevanta eller obsoleta. Men med en märkvärdig envishet biter han fast sig i uppfattningen att kärnkraft, det är framtidens melodi, det. Bara nästa generation kraftverk får byggas så blir allting bättre, heter det ungefär. Och har låtit sedan decennier tillbaka. Det Åsa Moberg påpekar i sin bok ”Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten” stämmer onekligen;

”Satsningen på kärnkraft är kanske historiens mest långlivade framtidsprojekt”.

Moberg har grävt noga i kärnkraftens historia och funnit att näringslivet redan från start varit tveksamma till att satsa på civil kärnkraft eftersom de inte kunde överblicka om den någonsin skulle bli lönsam. Anslagen kom till en börja från militären. Bomber lockade mer än energiproduktion.

Prognoserna som bl.a. Energimyndigheten ger talar om att vindkraften kan klara sig utan subventioner någon gång i början av 20-talet. Kärnkraften har inte klarat det sedan den började byggas/utvecklas på 1950-talet och lär inte bli lönsammare med tiden. Klas Eklund, chefsekonom på SEB, sa till DN för en dryg månad sedan att kärnkraftskalkylen "spruckit totalt" och att det till stor del beror på att de stora investeringar som måste göras ska räknas hem över en så lång tid som 50 år vilket inte är rimligt när utvecklingen på energiområdet går så snabbt. Tomas Kåberger vid Chalmers tekniska högskola menar också att sol- och vindkraft utvecklas ständigt och industrialiseras i den grad att de snart blir ekonomiskt fördelaktiga investeringsobjekt i förhållande till kärnkraft (eller redan är). Svenska Kraftnäts VD Mikael Odenberg kallade också för inte så länge sedan tankar om nybyggd svensk kärnkraft för "en utopi". 

Jan Björklund hävdade inte denna gång att kärnkraften stod för hälften av elproduktionen, som tidigare, utan nöjde sig med 40 % vilket är närmare den korrekta siffran (lite upp och ner för varje år) men kunde inte låta bli att lägga till ”nästan hälften”. Varför överge en slagkraftig överdrift helt? Dessutom lanserade han en ny; ”Det blåser mindre på vintern”.

Jan Björklund är ju bra på en sak och det är att prata och det går i en sådan hastighet att en inte alltid hänger med på vad han egentligen säger. Men det där hann jag fundera lite på om det verkligen stämde. Det visade sig att han inte bara lanserade en överdrift utan att det faktiskt,enligt Energimyndigheten, blåser mer på vintern än på sommaren. Förargligt nog förefaller alltså vindkraft vara ett alldeles utmärkt komplement till baskraften vattenkraft just här i Sverige.

Jan Björklund och Folkpartiet har ju en viss förkärlek för att propagera för dödförklarade projekt (läs euron) men ändå är det faktiskt lite lätt gåtfullt att Björklund klamrar sig så fast vid denna "lame horse" kärnkraft. Som ett barn vid sin älskade nallebjörn.

Fast nu börjar det blåsa rätt kraftigt. Jo, vintern är snart här, Janne!

Tillväxt – från medel för utveckling till politiskt låsning som mål

Nu har det gått över en månad sedan den nya regeringen bildades efter valet. Den har inte hunnit med att sätta prägel på samhällsutvecklingen naturligtvis men ändå genomgått en veritabel kölhalning i den liberala pressen. Ledarsidorna hos de liberala drakarna har blivit ett enda långt gnällbälte över regeringens uttalade ambition och vilja att genomdriva sin politik vilket normalt sett är en självklarhet i ett demokratiskt samhälle där folkviljan har gett mandat till en viss regeringsbildning.

Jag tycker mig se att det är Miljöpartiet som framför allt ligger i kikarsiktet för ledarsidornas prickskyttar. Bortsett från en hel del trams är det främst uppfattningen om Miljöpartiet som ”tillväxtfientligt” som trummas in. En sökning på ordet ger träffar från de största morgontidningarna och Expressen, men också mer lokala storheter som Östgötacorren och Skaraborgs läns tidning med flera. Till och med Aftonbladet använder sig av epitetet. Några klipp från sökningens träffar ger besked;

”Alla vet ju att Miljöpartiet uttalat att man är tillväxtfientligt...”

”Men när socialdemokraterna väljer att samregera med ett öppet tillväxtfientligt parti som miljöpartiet...”

”Det är sannolikt svårt nog som det är att regera med det tillväxtfientliga MP.”

”En tillväxtfientlig regering kan ingen nollränta i världen råda bot på.”

Ja, ungefär så där låter det och det är ju ingen hemlighet att Miljöpartiet (Mp) är det mest tillväxtkritiska partiet i riksdagen. Men jag tror att de flesta också överdriver och (ofta avsiktligt) misstolkar kritiken. Som jag ser det är de viktigaste insikterna, som Mp är ganska ensamma om att ha kommit till, att se problematiken kring;

 att tillväxten gått från att vara medel för utveckling till mål för samhället/det verksamma livet

samt

den politiska låsningen vid tillväxt som mål (enligt ovan). 

Tillväxtens problematik

Timbro:s projektledare för miljö, tillväxt och konsumtion, Lydiah Wålsten, skrev för några dagar sedan en op-ed i SvD om saken. Hon hävdar att det är viktigt att från höger ”övertyga om liberalismens lösningar” av klimatproblemet. Hon menar att marknadsekonomin ska stå för lösningarna eftersom ”centralplanering bara kan leda oss tillbaka i fördärvet”. Tre saker tar hon också upp som argument för detta resonemang. I korthet att oljepriserna faller (energirevolution i USA) och att detta ger sämre legitimitet för statliga satsningar på förnybar energiproduktion, att den tyska energiomställningen visat sig ha ”oönskade baksidor” samt att marknadslösningar visat sig fungera bäst i praktiken. Det enda exemplet på det sistnämnda hon tar upp är äganderätten till fiskevatten. Debatten skulle hur som helst vara på väg från ”felet med tillväxt” till ”hur vi får grön tillväxt eller cirkulär ekonomi”.

Det sistnämnda står emellertid inte nödvändigtvis i motsatsställning till Miljöpartiets skrivning i det valmanifest som kongressen tog i våras som säger att vi på sikt vill se ”ett ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt”. Tillväxt i sig måste inte nödvändigtvis vara ett problem. Det beror helt på vad den innehåller. Det är ett känt faktum att exempelvis krig eller sanering av giftutsläpp är tillväxtfrämjande men de flesta är väl överens om att inte önska krig eller giftkatastrofer för att öka tillväxten (?). Andreas Cervenka påminde i en mycket slagfärdig artikel för ett par år sedan (med titeln ”Tillväxten – en jobbig tvångströja”) betydelsen av ordet ekonomi; läran om hushållande med resurser i ett tillstånd av knapphet. Han lyfter där fram Wijkman & Rockströms bok Bankrupting Nature där författarna visar hur de ekonomiska och ekologiska systemen ”befinner sig på kollisionskurs”. De förordar kraftfulla åtgärder för att åstadkomma en mer ”cirkulär ekonomi” i vilken bör ingå effektivare återanvändning, nya affärsmodeller i näringslivet, skrota BNP som målsättning för ekonomisk utveckling, sätta rimligare pris på koldioxidutsläpp, ge naturkapitalet ett värde och reformera finansmarknaderna.

Allt detta lär bli oerhört svårt (jag vill egentligen säga omöjligt) att åstadkomma enbart med hjälp av marknadskrafter och utan statlig styrning och reglering.

Marknadens (o)förmåga till lösning av klimatproblemet

Reglering, alltså det ord som får marken att skälva under fötterna på Timbro och andra näringslivsföreträdare. Får marken att skälva gör också de många bolag som utvinner olja och gas med hjälp av metoden fracking. En omdebatterad metod för utvinning som, enkelt beskrivet, innebär att underjorden perforeras av tusentals hål och att vatten under hårt tryck leds ned genom marken, I en SvD-artikel nyligen framgick att ett ökande antal jordskalv i områden där sådan utvinning bedrivs tros bero på att just denna metod används.   Geologer som framför teorierna om jordskalvens samband med fracking aktar sig för att göra officiella uttalanden, framgår det av SvD-artikeln. De som tidigare gjort sådana har fått ”starka reaktioner från mäktiga industriintressen”. Vinstintressen och politikers tillväxtfixering mörkar negativa miljöeffekter. Som också framgår av artikeln lär det inte bli bättre i USA när Republikanerna tagit makten över kongressen och utskotten för energipolitik samt miljö- och infrastruktur. Det senare får strax en av de ledande klimatförändringsförnekarna som ordförande, James Inhofe, som skrivit boken ”The Great Hoax/Den största bluffen”. 

Fracking-boomen är största orsaken till den ”energirevolution” Timbro:s Wålsten framhåller, som nämnts ovan. Det förefaller lite oklart vad den enligt henne i så fall visar. Att billigare olja är lösningen på klimatproblemen? Snarare ett resultat av marknadsstyrning av priset på energiproduktion vilket väl talar emot marknadslösningar som medicin mot klimatproblemet, menar jag. Möjligen avslöjar det också en oförmåga hos Wålsten att se långsiktigt vilket ju sannerligen inte heller generellt har varit en styrka hos marknadslösningarnas förespråkare under kvartalsrapporternas tidevarv.

Att en sådan som James Inhofe får stor makt över den amerikanska miljöpolitiken kan dessutom delvis vara ett resultat av ett mångårigt lobbyarbete från oljeindustrin där pengar från inte minst bröderna Koch finansierat klimatförnekelsekampanjer.

Långt ifrån bara i USA är industrins företrädare stora motståndare till globala överenskommelser om kraftfulla åtgärder mot utsläppen av växthusgaser. Inte oväntat är det de värsta utsläpparna som går i spetsen för lobbyn och finansieringen av motståndet.

När också de statligt del- eller helägda energibolagen (som Vattenfall) motarbetar en omställning av energiproduktionen från fossil till förnybar så är det snarare ett utslag av marknadstänkande än av illa fungerande reglering. Med tanke på nämnda Wålstens argument om det tyska exemplet (Energiewende).

Pär Holmgren, meteorolog bl.a. vid SVT i många år, hedersdoktor av Uppsala Universitet, författare av flera böcker om väder och klimat, är sedan 2009 heltidssysselsatt med framför allt frågan om klimatförändringarna. Han menar att tre e:n - ekonomi, energi och ekologi - hänger ihop och att de många kopplingarna dem emellan är som allra tydligast i Arktis. Det framgår bland annat i hans bidrag till antologin ”Att svära i kyrkan” där han tar upp avsmältningen av is vid Arktis som accelererat med chockerande hastighet även för klimatexperter som han själv. Ingen har trott att avsmältningen skulle ske så snabbt som den nu gör. Kanske mest skrämmande, enligt Holmgren, är ”att det allra mesta av den fleråriga och tjockare havsisen har försvunnit under de senaste fem åren”. Han framhåller också den tragiska ironin i att oljebolagen, i takt med att polarisen försvinner, står i beredskap för att ta upp mer fossil energi som antas ligga dold under permafrosten;

”Detta trots att hela klimatfrågan ur ett större systemperspektiv handlar just om att vi inte ska borra efter mer olja i Arktis [...] Vi kan inte blunda för att vår girighet, materialism och överkonsumtion är en grundläggande orsak till den globala miljöförstöring som vi nu ser allt tydligare, och då som sagt inte minst i Arktis”.

Det hjälper inte heller att ”lappa och laga”, påpekar han vidare. Det grundläggande hållbarhetsproblemet kommer att växa så länge som en livsstil som ”överförbrukar naturens resurser” inte bara tillåts utan till och med uppmuntras.

I det här läget vill alltså näringslivets företrädare tala om för oss att avreglering och fria händer för marknadens krafter ska lösa miljöproblemen!!?

Timbro och andra näringslivsföreträdare lär säkerligen oförtrutet trumma vidare för att ”övertyga om liberalismens lösningar” och mot marknadsreglering och i det arbetet ingår att förvränga tillväxtkritiken och ställa upp oattraktiva alternativ till marknadslösningar (typ tillbaka till Stalinismen eller tillbaka till grottorna) eller att trycka på punkter som de vet är ömmast för vänstern och de gröna som att tillväxtkritik skulle vara detsamma som att vägra människor i fattiga länder en standardhöjning.

Pär Holmgren tar upp det sistnämnda i det antologibidrag jag nyss nämnde. Fattigdom och andra sociala orättvisor måste elimineras om en långsiktigt hållbar och fredlig värld ska kunna skapas. Det är alltså vi ”rika” som måste inse att vi behöver förändra vår livsstil för att inte stå i vägen för andra människors möjlighet att ”komma ikapp oss”. Fattiga delar av världen kommer att behöva ekonomisk tillväxt även i fortsättningen, påpekar han och tillägger:

”Men vad är det som vi i den rika delen av världen behöver? Är verkligen BNP ett bra mått på det som vi människor behöver? Men att ifrågasätta det nuvarande tillväxtparadigmet är som att svära i kyrkan...”

Det handlar alltså inte om att förvägra indier att skaffa kylskåp, som en del hävdar. Det handlar inte heller om att införa någon forma av stalinistisk statsdiktatur eller att motarbeta entreprenörskap. Utan entreprenörer blir det svårt att finna tekniska lösningar för framtiden eller att effektivisera de gamla.

Men det handlar däremot om att, för det första, erkänna problematiken med evig exponentiell tillväxt för alla, samt, för det andra, att inse hur tiden börjar bli knapp och att det måste till politiska initiativ för att leda utvecklingen bort från klimatkatastrof. Det lär bli svårt att klara utan att krångla sig ur den där tvångströjan tillväxt.

Sverigedemokraterna har INTE ”förstått problematiken” med krigsresor

I dagens Aftonbladet skriver fyra ledande sverigedemokrater (Kent Ekeroth, Richard Jomshof, Adam Marttinen och Björn Söder) en debattartikel där de säger sig vilja frånta personer som åker på ”jihadresor” sitt medborgarskap. Vad de ser framför sig är alltså de som reser ned till Syrien och Irak för att slåss med IS. De välkomnar Socialdemokraternas förslag om snabbutredning av frågan om svenska krigsresenärer och är nu ivriga att tala om att SD minsann tidigt ”förstått problematiken” med det som de betecknar som ”jihadresor”. Att de använder just den här benämningen visar dock att de har en enda måltavla med sina förslag och snarast, i sin blinda iver att tvåla dit muslimer, glömmer bort just ”problematiken”.

”Är det rimligt att en människa som frivilligt deltar i övergrepp av det här slaget välkomnas tillbaka?”, frågar de, och avser då de som strider för IS. Ett resonemang som kan vara lätt att falla in i och besvara med ett nej. Den moraliska indignationen, att peka på rimligheten i att bestraffa ”jihadresenärerna” för deras krigsresa, är emellertid i sig en del av ”problematiken”.

Det räcker med att bläddra vidare i samma Aftonblad så ges ett exempel på vad den kan gå ut på. Martin Aagård skriver om svenskarna i Ukraina och återger en intervju som svensken Mikael Skillt, som strider för den ukrainska frivilligbataljonen Azov, gett till den italienska tidningen Corriere della Sera. Skillt är själv öppen nazist (Svenskarnas Parti) och Azov-bataljonen har sitt ursprung i det ukrainska nazistpartiet SNA. Andra bataljoner har liknande ursprung och rekryteringsbas. Inte bara bland ukrainska högerextrema alltså utan även bland utländska. Enligt Skillt är svenskar den absolut största gruppen utlänningar i de ukrainska volontärbataljonerna. Om uppgiften stämmer är svårt att avgöra men hans uppgifter lyfter i alla fall fram ett exempel på ”problematiken”. Dessa personer kan knappast omfattas av SD-begreppet ”jihadresenärer”. Däremot har en del av dem sannolikt begått handlingar som klassas som krigsbrott, enligt bland andra Human Rights Watch och Amnesty. Borde de fråntas sina svenska medborgarskap när de kommer hem?

Kanske inte, eftersom vi lär få svårt att använda andra kriterier än FN:s terrorstämpel på olika organisationer för att kunna avgöra till vilka krig det är OK att resa och delta i. De ovan nämnda frivilligbataljonerna i Ukraina finns inte med på denna lista av terrororganisationer. Där finns dock PKK och deras systerorganisationer som nu slåss mot IS. Det här påpekas av bland andra miljöpartisterna Per Gahrton och Jabar Amin i en debattartikel i dagens SvD. Där lyfter de fram den motsägelsefulla effekt ett förbud mot ”terrorresor” skulle kunna ge för kampen mot IS i och med att de som står i främsta ledet för att bekämpa dem, PKK, själva är terrorstämplade av FN. Svenskar som åker ned för att ansluta till dem skulle alltså omfattas av SD:s föreslagna bestraffningsmetod att bli av med sitt medborgarskap. Att kalla dem för ”jihadresenärer” vore däremot helt absurt. 

Tanken att förhindra svenskar från att alls delta i krig utomlands är kanske inte helt orimlig. Rent moraliskt finns väl inte mycket att invända emot det? Frågan är bara hur det ska gå till utan att rättssäkerheten sätts ur spel? SD talar om att göra människor statslösa, andra har talat om att ”förbjuda terrorresor”. Det finns en hel del komplikationer med dylika åtgärder. Said Mahmoudi, professor i internationell rätt vid Stockholms Universitet, har bland annat pekat på det faktum att en terrorstämpel på en organisation ofta är ett politiskt beslut och att det finns tidigare mål där domstolar konstaterat att stater följt FN:s terrorbedömningar men ändå brutit mot de mänskliga rättigheterna, exempelvis föreningsfriheten. Den som säger att vi ska bedömas för våra handlingar och att inte organisationstillhörighet i sig ska vara ett brott. 

Frågan är alltså tämligen komplex. Det är därför bra att den utreds. Däremot kanske mindre bra att det ska ske snabbt, vilket också varit Vänsterns främsta kritik mot ”snabbutredningen”. Sverigedemokraternas inlägg däremot faller pladask på att de använder benämningen ”jihadresor” vilket avslöjar att det inte handlar om att förhindra svenskars deltagande i grym krigföring utan bara är bara ännu ett i raden av deras utfall mot muslimer.

Själv är jag nog böjd att hålla med Mahmoudi och kanske istället förorda en mer aktiv spaning efter krigsförbrytare och lagföring av deras krigsbrott, alldeles oavsett vilken stats armé, frivilligbataljon eller gerillagrupp de slagits för. Det finns ju faktiskt lagar att använda för det. 

Ett nytt kallt krig 25 år efter Berlinmurens fall eller ”en ny era av demokrati, fred och enighet”?

Michail Gorbatjov besöker just nu Berlin inför firandet av 25-årsjubiléet av murens fall. Han bidrog själv mycket aktivt till den avspänning mellan öst och väst som ledde till det kalla krigets slut. Även om detta nu inte innebar ”the end of history” som en del liberala drömmare utropade vid början av 1990-talet. Snarare bör vi kunna damma av klyschan ”historien upprepar sig”. Från den gamle Gorbatjov kommer också en varning om att ett nytt kallt krig är i annalkande, eller rentav startat redan. Han anklagar också väst för att ha utnyttjat Rysslands svaghet efter Sovjetunionens kollaps.

Vid kalla krigets slut undertecknade 34 nationer ett avtal, Charter of Paris for a New Europe, vilket innebar att de därmed förbundit sig att garantera suveränitet och territoriell integritet samt demokrati, mänskliga rättigheter, rättssäkerhet och ekonomisk frihet.

Det fortsätter ungefär på samma sätt med texten:

”The era of confrontation and division of Europe has ended.  We declare that henceforth our, relations will be founded on respect and co-operation.”

Samt senare i texten en viktigare rad som kommit att få allvarliga konsekvenser. Nämligen följande förklaring:

” With the ending of the division of Europe, we will strive for a new quality in our security relations while fully respecting each other's freedom of choice in that respect.”

Detta tolkades av Väst som ett klartecken för de forna östeuropeiska staterna att ansluta till Nato och 12 av dessa har sedan dess blivit Nato-medlemmar. Putins Ryssland har med senare års agerande tydligt markerat sin ovilja att se en ytterligare utvidgning, vilket nu ligger till grund för konflikten om Ukrainas framtida utveckling.

Det ligger alltså en hel del i Gorbatjovs resonemang om ett nytt kallt krig vilket bör leda till en viss eftertanke hos höga företrädare för USA, EU och Nato. Han uppmanar, i en intervju i the Guardian, ledarna för USA och Ryssland att skruva ned tonläget;

“We must make sure that we get the tensions that have arisen recently under control.”

Men vilken typ av säkerhetsregim kan accepteras av dessa såväl som av Putins Ryssland? Går det att finna en lösning på konflikten i Ukraina som nu har blivit en tämligen ”klassisk” bricka i ett stormaktsspel? Samt att undvika liknande blodiga konflikter i framtiden?

I en artikel för Reuters skriver Paul Taylor om att damma av ett förslag som lades fram av Rysslands premiärminister Dmitrij Medvedev redan 2008 men avfärdades då av Väst som ett försök från rysk sida att få veto-rätt avseende Nato-beslut om nya medlemmar och placering av missiler i Europa. Medvedevs plan innebar bland annat att ingen nation eller allians i den Euro-Atlantiska regionen skulle kunna stärka sin säkerhet på bekostnad av andra nationer eller organisationer. Möjligen hade en överenskommelse av det här slaget kunnat innebära ett helt annat ramverk för att hantera krisen i Ukraina? Taylor påminner om händelseutvecklingen sedan några år tillbaka:

”Putin has since taken the opposite route with unilateral military action in Crimea and by establishing a Eurasian Union, including Belarus and Kazakhstan, as a Russian-centred counterweight to the European Union. The struggle for Ukraine is precisely over Kiev's choice to move towards the EU rather than join that Eurasian Union.”

Nu höjs alltså röster för att studera Medvedev-planen igen med en mer konstruktiv approach. Wolfgang Ischinger, ordförande för säkerhetskonferensen i München, menar exempelvis att Rysslands uppförande i Ukraina är oacceptabelt men att det behövs en ny säkerhetsregim för Europa och att OSSE, Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa (eng/OSCE) bör stärkas för att kunna fungera som en vehikel i en sådan process. OSSE som organisation är sprungen ur den stora säkerhetskonferensen i Helsingfors 1973-75 (ESK). En konferens som hölls mitt under det kalla krigets dagar men som ändå får sägas ha haft ovanligt stor betydelse för de nutida fred- och säkerhetsarbetet såväl som bevakningen av demokrati och mänskliga rättigheter i Europa.

Kortsiktigt skulle en förstärkning av OSSE kunna leda Ukraina-konflikten till en fredlig lösning och på lång sikt utveckla en ny säkerhetspolitisk regelbok för Europa.

Det är emellertid fortfarande väldigt få som ens vet att organisationen finns och än mindre varför och vad den gör. OSSE har, avseende Ukraina-konflikten, fått en framträdande roll som observatör av det fredsinitiativ som undertecknades i Minsk i september och detta med både acceptans och gillande av såväl Ukraina som Ryssland. Det kan alltså vara något att bygga vidare på för mer långsiktiga och breda överenskommelser om framtida säkerhetsarrangemang för Europa och övriga världen.

Möjligen måste då OSSE, som jag förmodar Ischinger är ute efter, ges klarare mandat och möjligen en uppgradering av dess auktoritet likt den som kom till stånd efter Berlinmurens fall då organisationen bytte namn från CSCE (Conference for Security and Cooperation in Europe) till OSCE för att markera dess nya status och ökade betydelse.  

Idag firas det i Berlin. Det finns all anledning till det. Men när champagnekorkarna har landat måste EU, USA och Nato gå vidare och fundera över hur freden i Europa ska bevaras.    

Berlinmurens fall firas i EU medan Israels mur växer

Den 9 november firas 25-årsminnet av dagen då Berlinmuren fick sin första stora spricka genom vilken tusentals östtyskar kunde strömma mot väst och därmed oåterkalleligen bäddade för murens totala fall. Vi som är gamla nog minns känslan av häpnad när det hände och av overklighet när scenerna vid Brandenburger Tor, med lyckliga östberlinare som förenades med lika lyckliga västberlinare, utspelades på tv-rutan. Själv minns jag också hur jag vid ett besök i Östberlin ett par år tidigare stod just där paradgatan Unter den Linden på östra sidan slutade vid muren och detta Brandenburger Tor och funderade över om jag skulle leva länge nog att få uppleva dess fall. Det tog inte många år alls alltså och skedde helt oväntat och utan egentlig förvarning eller tecken på något sådant beslut från DDR-regimen. Formaliteterna blev helt undanröjda av folkets längtan efter frihet. Denna händelse i den tyska historien kallas ofta för Die Wende, vändpunkten. Med vilket det åsyftas främst den politiska omvälvningen för Östtyskland från planekonomi till marknadsekonomi och från enpartistat till demokrati.

Nu, 25 år senare, är Tyskland återförenat och EU är på väg att införliva en efter en av de forna östeuropeiska staterna som då befann sig bakom järnridån. Om det här skrivs det flitigt förstås under dessa jubileumsdagar. Just på dagen 9 november kommer 8000 ballonger att släppas längs med murens tidigare sträckning och minnesdagens slogan är ”mod till frihet”. 

Den ”antifascistiska skyddsvallen” 1986. Foto: Wikipedia

Men nya murar har också rests, vilket SvD just nu uppmärksammar i en artikelserie om fästning Europa och om murar kring romer i Slovakien och Rumänien eller den osynliga mur som utestänger invandrare i Schweiz från att beträda vissa ”sensibla zoner”. Indignationen från Västeuropa över Berlinmurens existens före dess fall har nu visat sig vara främst politisk. Någon principiell ståndpunkt mot murar i Europa förefaller det således inte handla om.

Carl Schmitt, tysk statsrättsteoretiker, hävdade följande tes;

”Varje ny tidsålder och varje ny epok i samlivet mellan folk, imperier och länder, mellan härskare och maktordningar av allehanda slag, grundas på nya rumsliga uppdelningar, nya inhängningar och nya rumsliga ordningar för jorden” (Ur Der Nomos der Erde, 1950).

Schmitts kanske mest kända tes är att den verklige suveränen är den som bestämmer över undantagen. Det vill säga undantag från de förment universella friheterna och de demokratiska regelverken. Något som kan vara användbart att fundera över i detta globaliseringens tidevarv då frihetsklockorna sprider sin sköna klang mer selektivt än det rådde förhoppning om hos många när Berlinmuren fallit och det kalla kriget blåstes av i början av 1990-talet.

Översättningen av Schmitt-citatet ovan finns i Wendy Browns bok ”Inhägnade stater, avtagande suveränitet” (2010, i svensk översättning 2011) i vilken hon också påminner oss om denna motsägelsefulla utveckling efter Berlinmurens fall;

”Löftet om en globalt sammanbunden mänsklig värld som badar i liberala friheter förefaller motsägas av en värld där betong, taggtråd, säkerhetskontroller och övervakning blir normen”.

Israels ”skyddsbarriär”. Foto: Marc Venezia, Publ: Wikipedia

Muren som växer medan vi ser på

Inte heller höjs det särskilt högljudda protester mot den mur som av Israel uppfört längs gränsen mot palestinskt område. Den började byggas 2002 och har tillåtits växa sig mycket lång och på sina håll högre än Berlinmuren. På vissa sträckningar så hög som 8 meter. På andra avsnitt består den istället av stängsel med vakttorn och elektroniska övervakningssystem. Planen är att dess slutliga sträckning ska bli 72 mil lång vilket är ungefär 60 mil längre än den så förhatliga Berlinmurens. Den israeliska s.k. ”skyddsbarriären” (jmf den östtyska benämningen på Berlinmuren som den ”antifascistiska skyddsvallen”) är dessutom till största del uppförd på ockuperad mark, dvs. utanför Israels officiella gränser och till dess system hör också ett vägnät som är reserverat för israeler endast.

FN:s generalförsamling uppmanade 2003 Israel att omedelbart upphöra med uppförandet av muren på ockuperat område och gav senare i uppdrag åt Internationella domstolen i Haag att komma med ett konsultativt uttalande.  I juli 2004 levererades detta uttalande (Legal Consequences of the Construction of a Wall in the Occupied Palestinian Territory) i vilket det fastslogs att uppförandet av muren på ockuperad mark bryter mot internationell rätt. Enligt en FN-rapport (OCHA) från 2007 har dragningen bestämts av de israeliska bosättningarnas geografiska lägen och bidrar därmed till att permanenta dessa genom att omringa dem och koppla dem samman med Israel genom de vägar som reserverats för israeler. I en senare rapport från OCHA (2008) lämnade FN-organet en redogörelse för de humanitära konsekvenserna av murens existens och specifika dragning. I denna konstaterades att muren; bidrog till fragmenteringen av Västbanken och skapandet av isolerade enklaver, utgjorde ett för försörjningen avgörande hinder för rörelsefriheten, hade en negativ effekt för åtkomst av och utnyttjande av Västbankens mest produktiva jordbruksmark och vattentillgångar och bidrog till områdets allmänt negativa ekonomiska utveckling.

Själva tanken om Israel som en barriär eller civilisationens utpost mot asiatiskt barbari är dock inte ny. Den utvecklades bl.a. av sionistledaren Theodor Herzl som använde denna tanke som argument för att vinna stöd hos stormakterna, vid sekelskiftet 1800-1900-tal, för bildandet av en judisk stat i Palestina. Därmed anknöt han sig till det kolonialistiska tänkesätt som dåtidens europeiska kolonialmakter närde för att motivera sin expansionistiska iver på andra kontinenter.

Numera svär sig de europeiska staterna fria från ovan nämnda tänkesätt och bedyrar den fria rörlighetens välsignelser och hävdar ambitionen att sudda ut gränser och hinder för kontakter människor emellan. Så vad vore då en lämpligare tidpunkt än nu för EU att på allvar visa att murar mellan människor skapar spänningar mer än de utestänger faror? 

Studenter på väg från skolan till hemmet i Abu Dis genom muren som skär genom staden. Foto: Brian Duss, publicerad av B´tselem

Sverige har tagit initiativ till att få till stånd en sådan ”game-changer” genom erkännandet av Palestina. Ett beslut som väckt kritik inte minst från liberala ledarskribenter som ojar sig över att beslutet kommit för tidigt, vilket jag skrev om igår. Ett erkännande av Palestina hindrar förstås inte Israel från att behålla sin mur men skulle väcka krav på att justera dess dragning och kunna bli den spricka som långsiktigt får spänningen att lätta och normalisera förbindelserna mellan Israel och Palestina.

Tidpunkten för att riva murar bör väl inte kunna bli bättre än nu vid detta jubileumstillfälle?

Eller har acceptansen för murar blivit större ju längre tiden gått sedan euforin över Berlinmurens fall?

Statistik om Israels ”skyddsbarriär” från B´tselem

Se filmen ”Muren” just nu på bio

Sveriges erkännande av Palestina en isbrytare

Per Gudmundson skrev i förra fredagens nummer (31/10-14) av SvD en kort och synnerligen illa underbyggd ledare med titeln ”Fel att erkänna Palestina nu”. Den har provocerat mitt medvetande i en hel vecka nu och det känns förlösande att få skriva av sig ett sorts öppet svar.

Det jag reagerar emot är dels hans påstående om att Sverige, genom att erkänna Palestina, skulle ”belöna destruktivitet”. Samt att han menar att han inte ser några större tecken på att Sveriges beslut skulle kunna efterföljas av andra EU-länder.

Att belöna destruktivitet

Gudmundson hävdar i sin ledare att beslutet att erkänna Palestina är ”illa genomtänkt”. Han menar att ett sådant ”belönar destruktivitet” och syftar då på de raketer som Hamas skickat mot Israel de senaste åren. Han väljer då att helt glömma den belöning för sina (har tappat räkningen hur många) brott mot FN-resolutioner - rörande ockupationen av palestinskt område, övervåldet på denna ockuperade mark och dess bosättningspolitik - som Israel ständigt erhåller i form av utökade handelsavtal med EU. En handel som ökat ganska stadigt sedan 1995 då associeringsavtalet mellan EU och Israel undertecknades, enligt svenskaambassaden i Tel Aviv. Sedan dess har uppgraderingar av avtalet gjorts med jämna mellanrum utan någon egentlig debatt alls och utan att det hörts så mycket som ett pip från Per Gudmundson och hans liberala ledarskribentkollegor. Däremot har liberala röster med jämna mellanrum höjts för att ge Israel medlemskap i EU, vilket enligt min mening vore en oerhört mycket mer provocerande belöning av destruktivitet än att erkänna Palestina.

Handelsavtalet ger Israel förmånligare handelsvillkor med EU än något annat icke-medlemsland och möjlighet till deltagande i EU-program som Horizon 2020 (research fond), Galileo (satellitnavigeringsprojekt) och Erasmus (studentutbyte). All handel med industriprodukter (import såväl som export) är tullfri. Detta avtal har alltså fortsatt att gälla och uppdaterats i snart 20 år trots Israels tidigare brott mot FN-resolutioner och de som begåtts under den period avtalet gällt. Det hör till saken att EU mycket väl kan använda avtalsvillkoren för att säga upp det. Där finns nämligen en artikel (artikel 2) som säger följande:

”Relations between the Parties [...]  shall be based on respect for human rights and democratic principles, which guides their internal and international policy and constitutes an essential element of this Agreement”.

Denna artikel 2 säger alltså att respekten för mänskliga rättigheter i såväl inrikes som utrikes politik är ”ett grundläggande element för avtalet” . Det är inte heller så att den här skrivningen är en plakatparagraf som inte används av EU generellt. Det görs en mycket aktiv bedömning av EU vad gäller möjligheten till sanktioner och Ryssland har exempelvis ”drabbats av” restriktioner efter deras annektering av Krim. En rad andra stater är också föremål för olika typer av sanktioner eller ”restrictivemeasures”, som exempelvis Bosnien-Hercegovina, Kina, Egypten, Libanon, Moldavien, Ukraina och USA.

Det är läge att påminna (inte minst Per Gudmundson) om att FN-organet UNHCR (United Nations Human Rights Council) har riktat fler fördömande resolutioner mot Israel än de gjort mot alla andra nationer sammantaget.

Men Israel fortsätter att frodas ekonomiskt genom sitt, för landets ekonomi oerhört viktiga, handelsavtal med EU, Israels top trading partner. Det tycks inte finnas några tecken på att en förändring av detta diskuteras i EU heller. Åtminstone ses inga spår av detta på svenska ambassadens i Tel Aviv hemsida som jag refererade till tidigare. Där beskrivs framtiden istället så här:

”Svenska produkter har ett gott namn på Israels innovationsbenägna, konsumtionsinriktade och mogna marknad. Den ekonomiska utvecklingen och den mycket goda innovativa miljön erbjuder således goda förutsättningar för en utökad bilateral handel och samarbete med Sverige och ett större antal investeringar i bägge riktningar”.

Möjligen kommer denna text att ändras lite om Israel fortsätter att ”straffa” Sverige diplomatiskt för regeringens erkännande av Palestina. Men den omvända frågan är ju om EU ska fortsätta att ”belöna destruktivitet” för att använda Per Gudmundsons formulering?

Att lämna initiativet till Israel

Att invänta att Israel ska ändra attityd till förhandlingar om en tvåstatslösning är en mycket osäker taktik för den som är helt uppriktigt för en tvåstatslösning och vill att den ska komma till stånd så snart som möjligt. Bara häromdagen gick den högerradikale Naftali Bennett ut och tillkännagav att han tänker göra allt för att motarbeta en sådan lösning och istället förorda att Israel annekterar hela Area C vilket motsvarar ungefär 61 % av Västbanken. Detta för att reducera det område dispyten handlar om vilket ju verkar praktiskt och behändigt för Israel men kanske inte riktigt vad EU och FN hade tänkt sig. Bennett är hur som helst inflytelserik och väntar vi tillräckligt länge utan att pressa Israel kanske den här ”fredsplanen” blir det vi får se istället. Den internationelle juristen John V. Whitbeck säger i sin artikel om Bennetts utspel följande:

”One may hope that Mr Bennett´s blast of honesty will blow away any residual illusions within those Western governments which have for decades been blocking the realization of a Palestinian state on the ground by arguing that a Palestinian state can only exist, even on a purely legal level, as a result of negotiations with Israel […]”

Om det räcker för att beröva även ledarskribenter som Gudmundson denna illusion återstår att se.

Det finns dock en annan opinion i Israel som det finns all anledning att stödja för den som förordar en fredlig lösning med ett Israel och ett Palestina som grannar med normala bilaterala förbindelser. Fredsrörelsen brukar ofta beskrivas (och är oftast) vänsterinriktad, men för inte så länge sedan fick Israels premiärminister Netanyahu post som borde ha överraskat honom lite. 106 före detta generaler, Mossad-agenter och polisbefäl uppmanade honom att snarast arbeta för att en tvåstatslösning blir verklighet och menar att en sådan mycket väl kan vara förenlig med Israels krav på säkerhet. En av undertecknarna ger i en intervju följande budskap till Netanyahu:

”We´re on a steep slope toward an increasingly polarized society and moral decline, due to the need to keep millions of people under occupation on claims that are presented as security-related. I have no doubt that the prime minister seeks Israel´s welfare, but I think he suffers from some sort of political blindness that drives him to scare himself and us”.

Denna politiska blindhet tycks smittsam bland svenska ledarskribenter måste vi konstatera och lär åtminstone ha drabbat Per Gudmundson.

Tecken på efterföljande

Dessutom hävdar Gudmundson att det inte heller finns mycket som tyder på att andra EU-länder tänkt följa efter Sverige. Just detta påstående ser jag antingen som total förträngning eller annars en till inkompetens gränsande blindhet som är skrämmande.

Både de brittiska och irländska parlamenten har röstat igenom krav på erkännande av Palestina. Enligt den brittiska tidningen the Guardian en ”växande internationell trend”. 

De socialistiska ledamöterna av franska underhuset har alldeles nyligen i en motion uppmanat regeringen att erkänna Palestina för att med erkännandet som instrument ”uppnå en slutlig uppgörelse i konflikten”.

I Nederländerna är både det socialdemokratiska regeringspartiet och det liberala oppositionspartiet för ett erkännande av Palestina.

Det spanska parlamentet kommer att rösta om ett erkännande och fick nyligen en petition från 469 israeliska intellektuella, politiker och militärer med en uppmaning om att rösta för ett erkännande av Palestina. Enligt undertecknarna en förutsättning för Israels framtida säkerhet och existens.

Sanningen är alltså att det aldrig tidigare har funnits en större och politiskt bredare europeisk opinion för ett erkännande av Palestina. 

EU:s nya utrikespolitiska överhuvud Federica Mogherini har naturligtvis tagit intryck av den tilltagande europeiska bristen på tålamod med den israeliska bosättningspolitiken och oviljan att förhandla om en tvåstatslösning. Hon har nyligen uttalat sin önskan att vid slutet av sitt förordnande se förverkligandet av en palestinskt självständigt stat. Till the Guardian sa hon nyligen att det är hög tid för Europa att agera och för EU att röra sig framåt i frågan. Detta tar hon naturligtvis med sig vid det besök i Israel och de ockuperade palestinska territorierna som hon genomför just i skrivande stund.

Vad är detta annat än tecken på att andra EU-länder har allvarliga tankar på att göra som Sverige och därmed förvandla den svenska regeringens beslut till en isbrytare i frågan? Men det kanske är just detta som irriterar Gudmundson och andra liberala ledare mest?

Petitionstexten till spanska parlamentet i sin helhet:

Israeli Petition to Members of the Spanish Parliament in Favor of Palestinian Recognition:

"We, citizens of Israel, who wish for it to be a safe and thriving country, are

worried by the continued political stalemate and by the occupation and

settlements activities that lead to further confrontations with the Palestinians

and obliterate the chances for a compromise. It is clear that the prospects for

Israel's security and existence depend on the existence of a Palestinian state

side by side with Israel. Israel should recognize the state of Palestine and

Palestine should recognize the state of Israel, based on the June 4, 1967

borders. Your initiative for recognizing the state of Palestine will advance the

prospects for peace and will encourage Israelis and Palestinians to bring an

end to their conflict.”