Roligt att jobba igen?

Börja gärna jobba efter semestern på en onsdag så du får färre dagar första arbetsveckan.

Gör inte allt jobb som samlats på en gång utan prioritera det viktigaste först.

Boka in två långhelger under hösten som ”belöning” redan nu så perioden fram till jul inte känns så lång.

Fokusera på hur roligt det är att ha ett jobb och fundera över alternativet att inte ha ett.

Ja, det här är tips och råd från överläkaren Kristina Glise vid Institutet för stressmedicin i Göteborg till dem som känner ångest inför att börja jobba igen efter sommarsemestern. De framförs i en artikel i gårdagens SvD med rubriken ”Så klarar du att gå tillbaka till jobbet”. Uppenbarligen är det så många som vantrivs med sina jobb (eller med att jobba) att det finns skäl för en sådan här artikel och en expertis på området. 

Jag skrev i våras om fredagsfixeringen på arbetsplatserna. Ett fenomen som rör sig inom samma problemområde som Glise tar upp i SvD-artikeln. Det är tydligt att väldigt många verkar tycka att jobbet är ett nödvändigt ont.

Samtidigt finns det många som hävdar att de skulle bli tokiga av att inte jobba (eller blir tokiga av att inte ha ett jobb). Hur ska dagarna fyllas och hur ska de klara sig utan det sociala sammanhang som en arbetsplats kan tillhandahålla? Ungefär så brukar det låta. I USA har till och med fiktiva arbetsplatser uppstått för långtidsarbetslösa. Där görs allt på låtsas men precis som det skulle ha gjorts om det varit en riktig arbetsplats.

Det här med basinkomst/medborgarlön är kanske inte så tokigt som lösning istället för stressmedicininstitut och fiktiva jobb? De som vantrivs på sina jobb kan pyssla med sådant som de upplever mer tillfredsställande och alla de som blir tokiga utan att ha en arbetsplats att gå till kan ta över deras jobb istället. Då blir ju alla nöjda.

Nå, riktigt så enkelt är det ju inte. Men känslan av att det är något som är fundamentalt snett gnager onekligen när man ser en artikel som den ovan nämnda.

En knapp vecka kvar nu...

Fredag!

- Läget?
- Fredag!!
- Ja, härligt!

Den här typen av lätt kodade samtal vid kaffemaskiner och klädhängare är det nog många som haft idag. Alla arbetspendlande kontorsslavar känner nog igen lovsången över veckodagen fredag. Själv snappade jag upp tre versioner på temat innan jag ens hunnit sätta mig på skrivbordsstolen i morse.

Alla älskar fredag. Måndag hatar man.

Jag har funderat ofta över det där. Diskrepansen mellan arbetslinjens filosofi och den genomsnittlige lönearbetarens drömmar. Jag tror inte det handlar om att de flesta helst vill ligga på soffan och zappa genom tv-utbudet eller surfa på nätet (busy doin´nothin´). Det handlar nog oftare om en längtan att styra sin tid och välja sina aktiviteter. Att förverkliga projekt som har grott sedan länge oavsett om det handlar om att sätta grönsaker i jorden, skriva på en bok eller spendera mer tid med barnen.

Stressrelaterade sjukskrivningar och psykisk ohälsa hos tonårsbarn ökar i takt med resultatstyrda krav och tidspressen att hinna med allt i livet... Att hinna med livet.

Samtidigt har många inget jobb alls och en del har oerhört små utsikter att någonsin hitta något. Lasse Berg har sammanfattat problematiken så här i sin bok Gryning över Kalahari:

"Den utveckling vi kan frukta i en hårt driven global konkurrens är att en del av världens, eller vårt lands, befolkning jobbar sig till sammanbrott, och en annan, allt större del förlorar en stadig sysselsättnings trygghet, sammanhang och människovärde"

Nej, jag ska inte här och nu argumentera för medborgarlön/basinkomst. Jag filosoferar bara... efter en stentuff dag på jobbet, äntligen hemma, nära tårarna av att pressen släpper kropp och huvud likt kalvande isberg.

Medborgarlön är ändå kanske allas hemliga dröm trots att läpparna prisar arbetslinjens moraliska överlägsenhet. Möjligen finns undantag. På Moderaternas kansli kanske? Man kan ju roa sig med att fundera över hur det låter där, en veckodag som denna;

- Läget?
- Jovars, fast det är ju fredag. Nu blir det två dagars abstinens.
- Ja, man längtar redan till måndagen.

Vi andra, vi vet ju att den kommer bara alltför snart...

Friåret – otroligt vettigt... om du är VD

Läser i bladet att allt fler chefrekryterare tycker att det är positivt med sabbatsår.

”Vi tycker att det är väldigt intressant att träffa personer som tar ansvar för sig själva, sitt eget väl och ve och har modet att ta sig själv ur den vardagsloop man lätt kan hamna i där man inte reflekterar över sin position”.

Det här säger Maria Eriksson, vd på Poolia Executive Search, till SvD Näringsliv. Hon tycker att det är ”otroligt vettigt för egen del att ta en liten timeout”.

Det låter positivt att rekryterare har upptäckt fördelarna med att göra ett uppehåll i ett långt arbetsliv och vårda sig själv eller möjligen utveckla sig med någon utbildning eller ägna mer tid åt att utveckla ett sidointresse eller kanske bara ägna tid åt sina barn etc.

Jag noterar att den här beskrivningen av friåret skiljer sig starkt ifrån den som allianspolitiker och ledarskribenter för våra liberala tidningsdrakar brukar ge när det handlar om att tjänstemän och arbetare ska kunna göra det som chefrekryteraren här kallar ”att ta en liten timeout”. Något som ju Miljöpartiet drivit i många år och som också provades under ett par år i mitten av 00-talet till stor glädje för tusentals personer.

När Miljöpartiet 2010 åter lanserade friåret i programmet hördes upprörda protester från moderater som menade att idén om friår var ”befängd och djupt omoralisk”, att friåret var ”flum som hotar arbetslinjen” och förfasade sig över hur folk skulle ”pilla sig i naveln” på skattebetalarnas bekostnad. 

”Att ersätta arbetslinjen med en ledighetslinje är knasigt tänkt”, twittrade Jan Björklund tidigare i år och MUF var inne på ett liknande spår och kallade det för ”semesterlinjen” eller ”vi-som-inte-vill-eller-ska-jobba-alls-linjen”.

Detta med finansieringen skiljer naturligtvis dessa två kategorier ”friårstagare” åt och det går väl att argumentera vidare kring. Men det är intressant att den moraliska indignationen, tänker jag, tycks helt irrelevant när det gäller en VD som tar sabbatsår.

Att det är ett lika märkbart gap mellan ”otroligt vettigt” och ”befängt och djupt omoraliskt” som det är mellan en VD-lön och en sjuksköterskedito. 

Borg-Reinfeldt planen håller inte

Det är orimligt att ha ”breda avdragsmöjligheter för pensionen i ett läge där vi i realiteten har ett behov av att människor arbetar längre”, säger finansminister Anders Borg med anledning av att pensionssparare, tillsammans med studenter, nu ska finansiera tidigare skattesänkningar.

Det är ju ingen nyhet att Moderaterna vill att vi ska jobba tills vi fyller 70. Vi kanske kan börja kalla det för Borg-Reinfeldt-planen? Det är möjligt att dessa två svenskfödda herrar mitt i livet har lite sämre koll på realiteten än Borg antyder i det ovanstående citatet. Den där planen de har om att vi ska jobba tills vi är 70 lider av åtminstone två allvarliga brister, eller förbiseenden.

Den första är att detta inte ingår i arbetsgivarnas planer. Det är helt enkelt nästan inga arbetsgivare som vill ha dessa 60-70-åringar på lönelistan. Jag gissar att det snart – när just den här gruppen upptäcker vad som numera står i diskrimineringslagen – kommer en liten anmälningsvåg till DO. Erfarenhet räknas inte längre som en merit utan snarare en belastning. 

Det andra hänger intimt ihop med det första. Det är nästan ingen som orkar med, varken psykiskt eller fysiskt, att jobba så länge som Borg-Reinfeldt vill i den takt som arbetsgivarna vill.

För några dagar sedan talade jag med en mig närstående person om detta. Han jobbar på och har jobbat på en bank i stort sett hela sitt yrkesliv. Han var bitter.

- Det finns ingen arbetsglädje kvar, det är bara penningen som styr, sa han.

Jag höjde lite på ögonbrynen eftersom det kom från en person som länge arbetat med aktiemarknaden. Produktivitetskraven är så höga att det är omöjligt för den som inte är i fysiskt topptrim att orka med i längden. Han har börjat säga ifrån till cheferna, avslöjade han. – Vi är ju människor, påpekade min närstående vän. Igår for han in till sjukhus med en mindre stroke. Jag hoppas bara han återhämtar sig och får ett långt liv. Det lär det inte bli om han ska fortsätta jobba i tio år till, som Borg-Reinfeldt-planen anger.

Min far var faktiskt en mönsterelev i den Borg-Reinfeldtska skolan. Han jobbade tills han fyllde 70. Ett knappt halvår senare avled han i sviterna efter en stroke, så det blev inte mycket pensionsuttag där heller. En duktig elev, som sagt. Det är väl så idealbilden ser ut rent ekonomiskt. Men det är ju människors liv vi talar om. De ingår i hållbarhetstanken om ett ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart samhälle. Är det inte allas vår yttersta utopi en värld där vi alla mår bra? För inte är det väl tre procents tillväxt om året? Det vore sorgligt futtigt... och så korkat.

Runt om mig stöter jag ständigt på jämnåriga eller äldre (50-60 år) som suckande och stönande avslöjar sina drömmar om att trappa ned eller smälla ihop arbetsfoldrarna för gott. De är trötta och slitna. De har fått nog av att jobba. Åtminstone med produktivitetskrav hängande över sig. De funderar över vad livet egentligen går ut på och att göra saker de egentligen har drömt om men aldrig gjort. Vilket definitivt inte handlar om att jobba till 70-årsdagen.

Ledsen, Borg-Reinfeldt, men planen håller inte. Inte för att den teoretiskt är fel tänkt. Säkert inte. Men för att människan inte håller för den. Det finns vissa gränser för vad vi är byggda för (enligt Lasse Berg, ”Gryning över Kalahari”, cirka två-tre timmars arbete om dagen). Människan är en resurs brukar det heta numera. Men det finns en gräns för vilket resursuttag som kan göras för att det ska bli hållbart. Precis som det finns en gräns för hur mycket naturresurser vi kan utvinna finns det en gräns för hur mycket arbete som kan sugas ur en människa. Med tillväxtkrav på ekonomin och dithörande produktivitetskrav nås den gränsen allt tidigare förefaller det.

Igår skrev jag om hur dåligt många unga mår idag. Dessvärre är det inte någon isolerad generationsföreteelse. Stressen och pressen yttrar sig bara lite olika. Kanske är det så att den här ”resursen” som är människan är på väg att bli förbrukad?

Har vi snart nått ”peak homo sapiens”?