Ukraina: regeringskoalitionen klar – framtiden oklar

Så har då de ukrainska politikerna under gårdagen kommit överens om hur regeringskoalitionen ska se ut efter parlamentsvalen som hölls för snart en månad sedan. Det har rönt föga intresse i svenska medier och tillkännages i åtminstone mitt morgonblad (SvD) endast genom en minimal TT-notis där det nämns att koalitionen består av fem partier, ”bland andra” Jatsenjuks Folkfronten, presidentens Porosjenkoblocket och Julia Tymosjenkos Fäderneslandet. Jag kan väl då börja med att komplettera listan med övriga två, Självhjälp/Samopomich samt Oleh Ljasjkos Radikala Parti.

Tidigare har det talats om en koalition bestående av endast tre av de ovanstående partierna och det har också funnits uppgifter om en spricka mellan premiärminister Jatsenjuks Folkfronten och presidentens Porosjenkoblock. Den senare lär ha umgåtts med tankar om att bilda en koalition utan Folkfronten. Det kan möjligen också ha varit ren ryktesspridning eller spekulationer. Den nya regeringens sammansättning tillkännages inte förrän nästa vecka men premiärminister Jatsenjuk lär sitta kvar om inget sensationellt inträffar. Koalitionen har också redan nu offentliggjort sin prioritering att arbeta för ett närmande till EU, att få till stånd ett medlemskap i NATO, att återta Krim samt att säkra krimtatarernas samt de boendes i utbrytarrepublikerna intressen. Vad detta nu kan tänkas innebära?

Det är inte helt irrelevant nämligen att ställa frågan om Ukraina fortfarande är en hel nation eller om splittringen är oåterkallelig? Trots att den ukrainska regeringen ständigt upprepar budskapet att Donetsk och Luhansk tillhör Ukraina och underkänner deras självutropade republiker och val tillkännagavs i början av november att pensioner, löner och andra utbetalningar stoppas till invånare i dessa regioner. ”Regeringen kommer inte att finansiera terrorister”, lär premiärminister Jatsenjuk ha tillkännagivit.  

Vilket, så vitt jag kan begripa, innebär att de som inte är "terrorister" utan vanliga medborgare som försöker överleva för dagen kommer att få det än hårdare och knappast lär klara vintern utan att ta sig därifrån. Möjligen är det strategin, att dränera regionerna från vanliga invånare så att det blir fritt fram för militären? Det brukar väl kallas ”att ta bort vattnet från fisken”, har jag för mig. Men samtidigt skorrar den ovanstående strategin illa med den gamla amerikanska strategidevisen om att vinna människors ”hearts and minds”. De som fortfarande bor kvar i de självutropade republikerna lär inte känna större tillhörighet med den ukrainska staten efter detta beslut. De dagliga rapporterna från OSSE (SMM, Special Monitoring Mission) talar emellertid om vittnesmål från boende i de självutropade republikerna som inte fått några pensionsutbetalningar på fem månader. Det nya dekretet är således kanske bara en formalisering av en redan tillämpad politik av en stat som står inför total bankrutt.

I en intressant, och på senare tid sällsynt, artikel inifrån Donetsk för några dagar sedan framkom att denna tillhörighet kanske redan är irreparabelt skadad. En av de invånare som nu i princip bosatt sig i källaren för att undgå granatregnet och bomberna säger så här:

”För mig finns det inget Ukraina längre. Jag vill inte tillhöra ett land som bombar sitt eget folk”.

Rent folkrättsligt kan både det ena och det andra hävdas. Det vill säga att den ukrainska regeringen inte har ansvar för befolkningen så länge de inte har kontroll över territoriet men å andra sidan önskar ju denna regering inget hellre än att regionerna fortsatt ska tillhöra Ukraina och skulle kunna fatta ett politiskt beslut om att agera som om de hade kontrollen för att uppvisa viljan av att ena landet. De har alltså valt det förstnämnda synsättet.

För bara någon dag sedan kom också en FN-rapport som talar om flera hundra dödsfall och om brott mot de mänskliga rättigheterna från båda sidor i konflikten även efter uppgörelsen om vapenvila i början av september. De östra delarna av landet är på väg att upplösas i totalt kaos och anarki och rättslösheten är i det närmaste total. Ju längre tid som detta pågår lär också den civila befolkningen som kan ge sig av. Många till Ryssland men andra till övriga Ukraina. Antalet internflyktingar har också ökat med nästan det dubbla de senaste två månaderna och uppgår nu till 475000, enligt rapporten.

I de ukrainska skolorna undervisas nu i ämnet patriotism och det talas också om att införa vapenkunskap på schemat. Den militaristiska prägeln på det nya parlamentet lär naturligtvis också avspeglas i den nya regering som snart kommer att tillkännages och närmandet till NATO lär inte få Ryssland att mjukna, snarare tvärtom. President Petro Porosjenko har också nyligen uttalat att Ukraina är redo för ”totalt krig” mot de självutropade republikerna i öst.

Det finns alltså all anledning att oroligt ifrågasätta om den här konflikten kommer att kunna lösas med fredliga medel. Det bakomliggande bruset låter inte lovande i alla fall utan framträder snarare som hotfullt mullrande krigstrummor. Det blir en lång och hård vinter för de människor som mitt i allt detta försöker leva ett vanligt liv.