Solens kraft fortfarande en underutnyttjad resurs

Kommer just hem från en vecka på den lilla ön i Finland. Dit finns ingen el dragen men vi har solceller på taket som räcker för att driva ett kylskåp. Fungerar bra även denna gång trots att solen uteblev hälften av dagarna. Men för att fungera som energikälla för mer än kylskåpet skulle vi behöva fler paneler. Det kostar dock en slant. Funderar över vad en rejäl satsning på solceller skulle kunna innebära här hemma i Sverige. Enligt fyra forskare och experter inom förnybar energi skulle det kunna innebära att Sverige får ett helt förnybart elsystem redan 2020 hävdar de i en debattartikel i DN.

Hur det än förhåller sig med riktigheten i påståendet så förefaller det uppenbart att med rätt (och konsekvent) styrning skulle processen kunna påskyndas väsentligt. Varför sätta det blygsamma målet 2040? Jag tror många av Miljöpartiets medlemmar i denna tid av smärtsamma kompromisser skulle ha mått bra av att se en mer offensiv satsning än den som kom ut av energiuppgörelsen som dessutom öppnade för ny kärnkraft.

Att Tysklands installerade effekt för solel överstiger den svenska 300 gånger förklaras huvudsakligen med att stödsystemet är betydligt mer generöst än det svenska. Det handlar alltså om statlig styrning. Något som i Sverige tycks ha blivit likställt med stalinism. Beröringsskräcken med statliga styrmedel syns i vår tids stora nationella samhällsfrågor som bostadsbristen, välfärdssystemens brister och energipolitiken. Jag tror att vi måste skaka av oss denna fobi snarast eftersom vi annars antagligen kommer att få ägna oss åt betydligt mer hårdhänt styrning, gränsande till diktatur, när klimatproblemen för västvärlden börjar ge allt mer synbara och kännbara konsekvenser.

Det faktum att solenergin är i stort sett helt gratis när kostnaden för anläggningen är betald gör att varje medveten elkonsument naturligtvis påverkas mycket avgörande av storleken på subventioneringen av inköp och installation av solenergianläggningar. Dessutom påverkar energiskatteuttaget för kommuner och företag samt bostadsföreningar som vill installera solel på bostadshus, skolor, sjukhus, kontor och lagerlokaler. Ett sätt att subventionera är ju också att ge skattelättnader. Detta debatterades i Almedalen där solkraftens outnyttjade potential framhävdes. Här finns förstås pengar att tjäna för producenter av solelsanläggningar och montörer. Men det brukar ju sällan anföras som en nackdel med växande marknader och nya jobbtillfällen.

Här finns emellertid framför allt en investering för staten att göra som kan betala sig mångdubbelt i framtiden. Kostnaderna för samhället vid en galopperande klimatkatastrof är svåra att mäta i pengar men lär vida överstiga en kraftigt subventionerad solelssatsning som hjälper till att undvika klimatkatastrofen. Enbart kostnaderna för naturkatastrofer som uppmätts under detta sekels första tio år överstiger 5-6 gånger siffrorna för 1970-talet, enligt WMO:s rapport för åren 1970-2012. Kostnader som enligt dessa beräkningar under förra decenniet motsvarade Sveriges totala årliga BNP x 2.

Då räknar vi inte ens in (eftersom det är omöjligt att säkert fastställa) de ekonomiska följderna av förhöjd havsnivå, sämre livsmedelssäkerhet till följd av extremt klimat, reducerad biologisk mångfald med mera. Eller mänskligt lidande eftersom det är lika omöjligt (och föga väsentligt) att mäta ekonomiskt.

Under tiden kverulerar istället kärnkraftskramare och ideologiska kritiker av subventioner om bristen på sol i Norden och hakar sig fast vid frågan vad som händer när det är molnigt. Vilket utgår ifrån det felaktiga antagandet att Sverige skulle producera el och värme enbart med hjälp av solkraft. Naturligtvis behöver den kompletteras men det bidrag den kan ge är väsentligt och till oerhört mycket lägre kostnad än exempelvis kärnkraftens.

Så vad väntar vi på? Bättre konjunktur? Under tiden stiger temperaturen...

Ivar Arpis tragikomiska motstånd mot förnybar energi

Ivar Arpi har än en gång producerat en ledare i SvD där han far ovarsamt fram med sanningen. Den här gången ger han sig på kärnkraft kontra förnybar energi. Det sistnämnda verkar närmast provocera honom. Hur någon i dagens läge kan bli provocerad av sol- och vindkraft kan ju förefalla märkligt men möjligen stör sig Arpi mer på Miljöpartiet än själva energikällorna? Det är som vanligt när Arpi resonerar inte helt klart vad han är ute efter och vad han är för. Vad han är emot blir mer tydligt. Men bara lite mer. Det han skriver i dagens SvD vore närmast komiskt om det inte vore för det faktum att han för ut sitt budskap i en av Sveriges största tidningar vilket istället kan beskrivas som tragiskt. 

Han inleder med att mycket riktigt konstatera att ingen marknad ”förvisso” är helt fri. Följt av ett par lätt motstridiga påståenden. Att regeringens ”straffskatt” på kärnkraft bland annat är orsak till att Ringhals stoppar investeringar i reaktor 1 och 2 för att i nästa mening följa upp med att säga att detta är helt ”skapat av dogmatiska politiker”. Han fortsätter:

”Staten subventionerar förnyelsebar el och har samtidigt infört en effektskatt på kärnkraft. Det är så långt ifrån en naturlig marknad man kan komma. Det bidrar till att fullt fungerande reaktorer nu stängs ned i förtid. För denna politik finns inga hållbara argument. Det är ren ideologi. Man ska bara stänga ned. Avvecklingen är sitt eget syfte.”

Arpi gör ett eget urval av ett par fakta och drar sina egna slutsatser. Som vanligt är det en hel del fakta han väljer att bortse ifrån, exempelvis följande:

År 2013 var priserna för el inom EU följande för olika produktionsslag:

Landbaserad vindkraft 59-76 öre

Havsbaserad vindkraft 87-126 öre

Storskalig solel 88 öre

Ny kärnkraft 98 öre

Avseende subventioner är det lite olika besked beroende på vad man räknar in som subvention men Arpi hade haft flera olika källor att välja mellan om han hade velat informera sig.

EU:s energikommissionär har visat att EU-länderna år 2011 subventionerade olika energislag enligt följande:

Kärnkraft 35 miljarder euro

Fossilkraftverk 26 miljarder euro

Andra subventioner till olje-, gas- och kolkraftsindustrin 40 miljarder euro

Förnybar energi 30 miljarder euro

I Sverige subventioneras, enligt OECD, fossila bränslen med 29 miljarder medan förnybar energi får 12,3 miljarder (Källa: OECD Inventory of Estimated Budget Support and Tax Expenditures for Fossil Fuels 2013).

Enligt det internationella energiorganet IEA var 2010 subventionerna av fossila bränslen sex gånger större än för förnyelsebar energi.

Enligt en färskare rapport från IMF (maj 2015) handlar det om 850 miljoner kronor i minuten som världens länder tillsammans subventionerar fossila bränslen. En siffra som ”chockerade” IMF själva. Det är väl snarare här som man befinner sig ”så långt ifrån en naturlig marknad man kan komma”, för att använda Arpis ord. 

För att återvända till Arpis ledare hävdar han vidare att kärnkraften är väldigt ren i jämförelse med fossila bränslen. Det är ju sant även om det är en sanning med en stor dos modifikation. Förutom radioaktivt avfall som kärnkraftsindustrin högst motvilligt släpper ifrån sig reda siffror om har exempelvis beräkningar av Stanforduniversitetet visat att kärnkraften är näst största utsläppare av koldioxid, endast slagen av kolkraften.

I jämförelse med sol- och vindkraft ligger alltså även kärnkraften i lä vad gäller klimatpåverkande utsläpp. Med tanke på det och att förnyelsebart är oerhört mycket billigare att producera finns rimligen inga argument kvar för att fortsätta krama kärnakraften. Ändå är det just detta som Arpi påstår sig ha men inte Miljöpartiet som han menar bygger sin vision på något som ”ingår i en närmast religiös tro”. Hans aversion mot denna vision är egentligen märklig. Indignationen går inte att ta miste på när han ska beskriva MP-visionen:

”Inget ska förbrukas på jorden. Allt ska vara förnybart. I linje med det vill MP ha en cirkulär ekonomi som bygger på återvinning och återanvändning. Inga mänskliga avtryck ska göras, Inget avfall. Tyvärr verkar Socialdemokraterna ha konverterat till samma tro”.

Huamej för förnybart, återvinning och ska man inte få lämna ifrån sig lite avfall heller? Va f-n!

Det är ju möjligen sant att visionen inte kan förverkligas fullt ut men är det verkligen så skräckinjagande att styra utvecklingen i den riktningen? Arpi verkar tycka det. Sanningen är dock att kärnkraften allt sedan 1940-talets slut omhuldats som framtidens energikälla trots enorma kostnader för byggande och rivande av kärnkraftverk och dålig lönsamhet. Utan subventioner åtminstone. Den religiösa övertygelsen lyser snarare igenom hos kärnkraftskramarna.

Om Arpi hade velat ha lite färska fakta i ämnet hade han också kunnat vända sig till kollegorna på SvD Näringsliv som även det idag har en stor artikel om hur ny teknik kan lösa miljökrisen. Och det är inte utveckling av kärnkraft som avses. Det handlar i första hand om sol- och vindenergi. Priserna på solpaneler har fallit med 80 % sedan 2008 och priset för vindkraft sjunker också snabbt. Snabba framsteg inom energilagring sägs också kunna bidra till att förnybar energi inom en snar framtid kan ersätta fossila energislag helt, enligt Thomas Sterner, professor i miljöekonomi vid Göteborgs Universitet. Drömmar? Religion?

Tysklands Energiewende hindras främst av fallande olje- och kolpriser på världsmarknaden (se där marknadens styrkraft Ivar). Framåt drivs den inte minst av den tyska befolkningens betalningsvilja (tillfälligt högre elpriser) och entusiasm. Inte minst för solel. Ungefär hälften av solelsutbyggnaden (som kommit vida längre än i Sverige) kommer från privatpersoner. Den förnybara produktionen ökade med 4 TWh på ett enda år 2012-13 samtidigt som den fossila minskade med 2 TWh och kärnkraftselen med 2,5 TWh och exporten ökade med 10 TWh.

Ändå avslutar Arpi med att hävda att man i Tyskland offrar klimatet för ”en missriktad idé om att precis alla energikällor måste vara förnyelsebara”. Något han anser vara ”dyrt, onödigt och farligt för klimatet”.

Det som är dyrt i sammanhanget är kärnkraft. Det onödiga är alla subventioner av fossila bränslen. Det farliga är att vissa envisas med att inte se det. Eller ens vilja. Det är nästan något religiöst över det...

Har vi råd med energiomställning? – En fråga om prioriteringar

Det talas ofta om kostnader för att ställa om till en hållbar användning av jordens resurser. Inte minst talas ju om energianvändning och hur framtidens energibehov ska kunna mättas utan att klimatkatastrofen drabbar oss om ett par decennier. Men det är kostsamt att ställa om. Har vi råd? Många som argumenterar emot Tysklands ”Energiewende” exempelvis brukar framhålla hur dyrt detta blir för tyska skattebetalare. Det är oerhört svårt, för att inte säga omöjligt, att beräkna den totala kostnaden för att ställa om hela Tysklands energianvändning så att den sker från förnybara källor. Kostnader måste rimligen ställas i relation till vinster som görs då kostsamma miljöeffekter uteblir eller minskas i framtiden. Så den samhälleliga notan, med vinster för miljö och hälsa bör ju egentligen räknas in, vilket sällan görs. Förmodligen för att det är extremt svårbedömt.

Men kostnader i form av subventioner för förnybar energiproduktion är inte särskilt svårt att räkna samman så detta redovisas med jämna mellanrum av olika politiska debattörer eller aktörer inom energisektorn. Exempelvis av SKGS (Skogen, Kemin, Gruvorna och Stålet) som är ett samarbetsorgan för basindustriernas branschorganisationer; Skogsindustrierna, Innovations&Kemiindustrierna i Sverige, SveMin och Jernkontoret). Ordförande är Jan Johansson från SCA. Samme man som nu granskas för sina privatresor med företagets jetplan (på tal om slöseri). Denna organisation har utarbetat en rapport där fakta läggs fram om kostnader för Energiewende. SKGS företräder, enligt hemsidan, basindustrins intressen och verkar för att ”politiska beslut som ger basindustrin konkurrenskraftiga villkor”. Vi bör kunna utgå ifrån att siffrorna här alltså inte uppger någon glädjekalkyl utan gjort sitt bästa för att framställa tyskarnas energiomställning så kostsam som möjligt. Det finns givetvis en rädsla för att Sverige ska följa efter och orsaka en ökning av basindustrin energikostnader. 

Hur som helst beräknas här kostnader för subventioner till förnybar energiproduktion och beräkningarna förläggs då bakåt i tiden ända till 2001. Räknat därifrån och till och med 2013 uppges att kostnaderna varit drygt 120 miljarder euro eller cirka 1100 miljarder kronor. Nu kan man ju tycka att det är lite bedrägligt att framställa detta som kostnader för den totala energiomställning som en överväldigande parlamentarisk majoritet beslutade om 2011. Men jag godtar för tillfället detta, för argumentationens skull.

För att få en bild av den totala kostnaden för hela energiomställningen som när den är helt genomförd beräknas ha kostat 1000 miljarder euro. En hiskelig siffra naturligtvis. Men om den presenteras som infrastrukturinvesteringar som kommer att göra oerhört samhällsnytta så blir det kanske mer aptitligt, vilket bland andra Åsa Moberg påpekar i sin utmärkta bok ”Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten”. 

Vilket osökt leder oss in på ämnet kärnkraft. Moberg lyfter i ovan nämnda bok fram en kostnadsberäkning av rivning och sanering av kärnkraftverk, forskningsreaktorer och andra anläggningar som använder radioaktivt material. Siffror som IAEA tagit fram i rapporten ”Status of the Decommissioning of Nuclear Facilities in the World”. Kärnkraftsanläggningar har en begränsad livslängd och måste rivas oavsett vi vill satsa på nya anläggningar eller inte så dessa kostnader kommer förr eller senare och det finns skäl att tro att den totala kostnaden blir högre eftersom rapporten skrevs redan 2004 och saneringskostnaderna sedan dess snarare har stigit. Slutsiffran beräknades i alla händelser till ungefär 1000 miljarder dollar räknat över åren 2001-2050. Alltså grovt räknat samma summa som hela Energiewende beräknas kosta.

Då talar vi endast om rivning och sanering. Subventioner talas det mycket om i kostnadsberäkningarna för Energiwende vilket vi också kan göra när det handlar om kärnkraft. Enligt en censurerad del av en EU-rapport som avslöjades av Süddeutsche Zeitung subventionerades, direkt och indirekt, i EU år 2011 elproduktion för cirka 101 miljarder euro. Av detta gick 30 miljarder euro till förnybar energi medan 35 miljarder gick till kärnkraft och resterande 36 miljarder till elproduktion från fossila källor, främst kolkraft. Alltså 71 miljarder euro i subventioner om vi låter bli att räkna det som ges till förnybar elproduktion. Under ett enda år.

De som nu vill bygga ny kärnkraft måste också försöka föreställa sig kostnaderna för sådana projekt. Det är inte många anläggningar som har byggts de senaste 20 åren och i Europa är, såvitt jag vet, endast ett nytt kärnkraftsbygge igång, nämligen i Finland. Olkiluoto 3 finansieras delvis av svenska staten och svenska banker och började byggas 2005 och driftsstarten var från början planerad till 2009 men har skjutits upp flera gånger. En bedömning gjorde gällande att driften skulle kunna inledas under detta år 2015 men startåret sätts för närvarande till 2018. Kostnaden för bygget bedöms nu bli cirka 11 miljarder euro (en siffra som ständigt har stigit). Då talar vi om bygge av en enda reaktor.

För att ge ytterligare perspektiv på kostnader kan man titta på vapenframställning. SvD har idag en mycket intressant sammanställning av USA:s projekterade vapensatsningar just nu (i digital form hittar jag inte kostnadssammanställningarna men väl själva artikeln om USA:s försvarsbudget som publicerades redan 16 januari). Det handlar om nya hangarfartyg och jagarfartyg, nya stridsvagnar, smartare bomber, superbomber med högre genomträngningsförmåga, långdistansbombplan, jaktflygplan, förarlösa plan och drönare och satellitjägare. Den totala utvecklings- och produktionskostanden som beräknas för dessa vapen och vapensystem uppgår till ungefär (mitt eget överslag baserat på SvD:s redovisning) 4800 miljarder kronor, det vill säga ungefär dryga 500 miljarder euro. Det vill säga ett halvt Energiewende bara det. Då har jag för övrigt inte räknat in de förarlösa planen som kostar drygt 6 miljarder kronor vardera eftersom ingen vet hur många som ska byggas eller de nya drönarna eftersom kostnaden inte är känd för de tusentals exemplar som planeras för.

Det är lätt att kostnadsberäkningar av det här slaget blir så svindlande att det inte går att greppa. Därför är det intressant att ställa kostnader emot varandra vilket ger lite perspektiv på nyttovärderingen. För, handen på hjärtat, hur många kan på allvar hävda att det som saknas mest just nu i världen är nya, ännu kraftfullare vapen? Eller att det inte skulle behövas en kraftig satsning på förnybar energiproduktion? Vilket vi som skattebetalare vill lägga pengar på är naturligtvis en fråga om individuella preferenser. Men vad som är till mest nytta för mänsklighetens överlevnad bör väl vara uppenbart? Det handlar således inte om ifall vi har råd eller inte. Det handlar om prioriteringar.

  

Kärnkraft – Björklunds nallebjörn?

Häromkvällen försvarade Fp-ledaren Jan Björklund kärnkraften... igen. I Aktuellt debatterade han mot Mp:s Åsa Romson och hävdade att det fanns en lång kö av företag som ville bygga nya kärnkraftverk. Pinsamt nog hade just ett inslag om sjunkande elpris, mycket tack vare ny vindkraft och en framtid där reaktorer snart kan börja läggas ned i förtid eftersom utbyggnaden av inte minst just vindkraft ökar så hastigt. 

För varje år som går blir Björklunds argument mer och mer irrelevanta eller obsoleta. Men med en märkvärdig envishet biter han fast sig i uppfattningen att kärnkraft, det är framtidens melodi, det. Bara nästa generation kraftverk får byggas så blir allting bättre, heter det ungefär. Och har låtit sedan decennier tillbaka. Det Åsa Moberg påpekar i sin bok ”Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten” stämmer onekligen;

”Satsningen på kärnkraft är kanske historiens mest långlivade framtidsprojekt”.

Moberg har grävt noga i kärnkraftens historia och funnit att näringslivet redan från start varit tveksamma till att satsa på civil kärnkraft eftersom de inte kunde överblicka om den någonsin skulle bli lönsam. Anslagen kom till en börja från militären. Bomber lockade mer än energiproduktion.

Prognoserna som bl.a. Energimyndigheten ger talar om att vindkraften kan klara sig utan subventioner någon gång i början av 20-talet. Kärnkraften har inte klarat det sedan den började byggas/utvecklas på 1950-talet och lär inte bli lönsammare med tiden. Klas Eklund, chefsekonom på SEB, sa till DN för en dryg månad sedan att kärnkraftskalkylen "spruckit totalt" och att det till stor del beror på att de stora investeringar som måste göras ska räknas hem över en så lång tid som 50 år vilket inte är rimligt när utvecklingen på energiområdet går så snabbt. Tomas Kåberger vid Chalmers tekniska högskola menar också att sol- och vindkraft utvecklas ständigt och industrialiseras i den grad att de snart blir ekonomiskt fördelaktiga investeringsobjekt i förhållande till kärnkraft (eller redan är). Svenska Kraftnäts VD Mikael Odenberg kallade också för inte så länge sedan tankar om nybyggd svensk kärnkraft för "en utopi". 

Jan Björklund hävdade inte denna gång att kärnkraften stod för hälften av elproduktionen, som tidigare, utan nöjde sig med 40 % vilket är närmare den korrekta siffran (lite upp och ner för varje år) men kunde inte låta bli att lägga till ”nästan hälften”. Varför överge en slagkraftig överdrift helt? Dessutom lanserade han en ny; ”Det blåser mindre på vintern”.

Jan Björklund är ju bra på en sak och det är att prata och det går i en sådan hastighet att en inte alltid hänger med på vad han egentligen säger. Men det där hann jag fundera lite på om det verkligen stämde. Det visade sig att han inte bara lanserade en överdrift utan att det faktiskt,enligt Energimyndigheten, blåser mer på vintern än på sommaren. Förargligt nog förefaller alltså vindkraft vara ett alldeles utmärkt komplement till baskraften vattenkraft just här i Sverige.

Jan Björklund och Folkpartiet har ju en viss förkärlek för att propagera för dödförklarade projekt (läs euron) men ändå är det faktiskt lite lätt gåtfullt att Björklund klamrar sig så fast vid denna "lame horse" kärnkraft. Som ett barn vid sin älskade nallebjörn.

Fast nu börjar det blåsa rätt kraftigt. Jo, vintern är snart här, Janne!

Kärnkraften ska självdö – en marknadslösning i tiden

Det kan väl inte ha undgått någon som är någorlunda intresserad av energipolitiken att Svenska Kraftnäts vd Mikael Odenberg härom veckan kallade tankar om nybyggd svensk kärnkraft för ”en utopi”. Den är helt enkelt för dyr och bär inte sina investerings- och driftskostnader. Några dagar senare framkom det genom Aktuellt att Eon har stora problem att få lönsamhet för sina reaktorer och att miljardförlusterna sannolikt kunde leda till att Oskarshamn läggs ned. Åtminstone ettan, den äldsta av två reaktorer. Att kärnkraft är olönsamt framgår också i Åsa Mobergs utmärkta bok "Ett extremt dyrt och olönsamt sätt att värma vatten". Hon säger i den (och visar på) att "alla reaktorer genom tiderna har uppförts med öppet eller dolt statligt stöd  och citerar också Amory Lovins (i Winning the oil endgame, 2005):

"Ingen leverantör har tjänat pengar på att sälja elproducerande reaktorer. Detta är det största misslyckande som har förekommit i något projekt i industrihistorien i världen"

Kärnkraftsdelen i den nya regeringens energiuppgörelse framstår alltså som ett oerhört listigt drag. Regeringspartierna slipper ta politiska beslut om kärnkraften som skulle innebär löftesbrott från antingen den ena eller den andra. Lena Mellin i Aftonbladet, bland andra, gör också den här reflektionen. Slugt politiskt och utan statliga kostnader för att ersätta elbolagen för de nedlagda reaktorerna. Kärnkraften självdör och längs vägen får staten in pengar via kraftigt höjda kärnavfallsavgifter.  

Det är inte heller en miljömässigt dålig uppgörelse. Naturskyddsföreningen talar till och med om en seger för miljörörelsen. Efter åtta förlorade år för energipolitiken finns en grund för en mycket mer aktiv styrning av energiproduktionen och en mycket mer bestämt formulerad strävan efter att nå klimatmålen.

Det där med kärnkraftsavvecklingen är emellertid på många sätt en typisk politisk lösning i vårt hyperkapitalistiska system. Marknaden gör jobbet och politikerna behöver bara vrida lite på de rätta vreden så sköter sig resten självt. Kanske är det så här man måste bedriva politik nuförtiden?

Men det finns en hake med den här typen av marknadslösningar. För vad händer om marknaden förändras? Om det endast är priset som styr så är det ju inte omöjligt att det blir så som de värsta olyckskorparna brukar kraxa; att de ersättande alternativen blir kol, olja och gas!?

Nyckeln i uppgörelsen är med andra ord om det vackra målet om 100 % förnybar energiproduktion kan uppfyllas. Det kommer att kräva politiska beslut och hård styrning, inte bara av kärnkraftselen. Det räcker trots allt inte att lita till att marknadskrafter ska göra jobbet.

Samtidigt är det också en form av marknadsstyrning att visa politisk beslutsamhet. Investerare vill gärna ha klara och långsiktiga planer för framtiden när det gäller den här typen av långsiktiga investeringsobjekt. Energiuppgörelsen mellan Mp och S ger ett visst hopp om att den politiska viljan finns att peka ut riktningen för framtiden. 

Det största problemet för planen är egentligen att dess arkitekter endast sitter på 138 av totalt 349 stolar i riksdagen. Hur mycket av den kan genomföras och hur beslutsam politik blir det om flera av de andra partierna sätter sig på tvären? Det lär förstås bli ett återkommande problem för minoritetsregeringen S-Mp, inte bara rörande energiuppgörelsen. Återstår alltså ett styvt jobb att övertyga tillräckligt många om att det här är en bra plan. En seger inte bara för miljörörelsen utan för miljön. Hittills har dock tongångarna varit negativa. Centerledaren Annie Lööf verkar mer intresserad av restaurangmoms än av kärnkraften och Folkpartiet tycks beredda att slåss till sista blodsdroppen för att ny kärnkraft ska få byggas.

Just det där sista måste jag säga att jag tycker är lite märkligt ändå i ljuset av debatten om kärnkraftens redan nu dåliga lönsamhet. Men Folkpartiet slogs ju också envist för euron (och vevar till fortfarande då och då). Låt oss hoppas att det till slut går för kärnkraftskramarna som för eurokramarna. Att de förpassas till historien som personer med synnerligen dålig näsa för lönsamma affärer.

Centerpartiets ”krafttag” för hållbar ekonomi – förslag till ny rapport!?

I Dagens Industri 10 april kunde man läsa om hur miljöministern Lena Ek och Roger Tiefensee (c) aviserar en plan att föreslå ”en ny rapport, med fokus på vinsterna av att ställa om ekonomin”, som de skriver. De hänvisar till den ekonomiska studie (Stern-rapporten) av Nicholas Stern som fokuserade på kostnaderna med att inte agera på klimatområdet och menar att en ny rapport istället skulle fokusera på vad som finns att vinna på att göra det.

I artikeln redovisar hon siffror och prognoser från OECD som visar att det år 2050 kommer att användas 80 % mer energi och att om ingen förändring sker framför allt i I-länderna kommer världens artrikedom, klimat och vattenresurser då vara allvarligt skadade, kanske irreparabla.

Så någonting måste göras nu får vi intrycket av att artikelförfattarna tänker. Förslag till en ny rapport är alltså detta revolutionära miljöinitiativ från miljöministern. Till vilken nytta frågar man sig då? Jo, de skriver slutligen:

”När andra länder ser att deras grannar skördar frukterna av en grön ekonomi skapas incitament att fatta nödvändiga beslut”.

Åtminstone två saker tycker jag är värda att notera i detta.

För det första undrar man vad Centerpartiet anser om att satsa på ett ekologiskt hållbart samhälle om det skulle visa sig att det inte är vinstgivande? Är det inte värt för statsmakterna att satsa på att skapa det ändå, för miljövinsternas skull?

Det andra är varför miljöministern talar om att det behövs en rapport som ska visa vinsterna med att satsa på miljödrivna innovationer samtidigt som Sverige står vid sidan av och tittar på när exempelvis Tyskland redan satsar hundratals miljarder euro på förnybar energiproduktion?

Läste en annan artikel i veckan som kan anknytas till det här. Den handlade om hur solkraft och vindkraft blivit billigare och bättre de senaste åren. Utvecklingen har tagit fart. Christian Azar, professor i Energi och miljö vid Chalmers skriver bland annat:

”Ett antal viktiga förklaringar ligger bakom de sjunkande kostnaderna. När man bygger upp marknader för solceller eller vind, så möjliggörs industriell aktivitet. Kapitalister tar över från forskning i labb på universitet världen över. När marknaden växer erbjuds stordriftsfördelar, produktionsprocesser förbättras, och så vidare. Dessutom tillkommer mer forskningspengar, vilket möjliggör tekniska förbättringar, till exempel när det gäller solcellernas effektivitet. Den positiva cykeln förstärks”.

Såtillvida ger han ju miljöministern rätt i det att det finns en hel del vinster att hämta i nya miljödrivna innovationer och marknader. Men – och här kommer ju regeringen i högsta grad in - han skriver också om vikten av subventioner och statligt stöd:

”Det finns de som kritiserar subventioner för teknikutveckling, till exempel de tyska stöden till solceller. Det är ett dyrt sätt att minska koldioxiden menar de, framför allt ekonomer som jämför kostnaden för olika åtgärder. Men räknar man på detta sätt missar man hela poängen. De handlar primärt inte om att minska utsläppen nu – utan snarare om att betala nu för att förbättra och få ned kostnaden för de avancerade tekniker som ska göra det möjligt att lösa klimatfrågan på sikt”.

Det finns redan så oerhört många rapporter med kloka ord och siffror och beräkningar som borde räcka för att väcka till aktion. Det sista som behövs är ännu en rapport att lägga till handlingarna.

Så jag ber en stilla bön till miljöminister Lena Ek att istället sätta igång med riktiga konkreta åtgärder som kan stimulera den teknikutveckling hon ser fram emot.



Andra blogginlägg om ny miljödriven teknik och statliga satsningar på sådan:

http://www.havsvind.se/2012/04/nytt-om-havsbaserad-vindkraft-vecka-15/

http://rikardlinde.se/post/21035863679/solenergin-kommer-dominera-inom-10-ar

http://mikaelclemensblogg.blogspot.se/2012/04/solen-skiner.html

http://olajohansson.blogspot.se/2012/04/vindplaner-for-papperskorgen.html

http://erikpelling.blogspot.se/2012/02/var-tydlig-karnkraften-ska-avvecklas.html

Fukushima kokar på, Tyskland storsatsar på förnybart och Sverige tvekar

Läste i helgen om hur Tyskland storsatsar på att ställa om sin energiproduktion. Beslutet att göra sig av med kärnkraften efter Fukushima-katastrofen har av många beskrivits som förhastat och riskabelt. Men i den intressanta artikeln i SvD i helgen kan man läsa hur det råder febril aktivitet i det högindustrialiserade landet för att ställa om hela energisektorn och skapa strukturer för användande av förnybara energikällor.

Det är inte utan att man fascineras av Tysklands satsning. Som världens fjärde största industrination med energikrävande tung industri som bas hade det inte förvånat med en mer defensiv hållning. Vi borde alltså rikta vår uppmärksamhet till vårt södra grannland och deras ”Energiewende”. Bremerhaven som tidigare varit en döende hamn med stängda varv och tomma industrilokaler är nu en sjudande kittel av aktivitet där framtidens vindkraft utvecklas och testas. I hela Tyskland beräknas satsningen ge 700.000 nya jobb och om allt går vägen räknar tyskarna med att ha ett svårintagligt försprång på denna marknad.

Samtidigt, i andra delar av den industrialiserade världen, talas det om ny kärnkraft. Det är egentligen rätt märkligt. När Tyskland tar intryck av kärnkraftens enorma risker, som Fukushima blev en skräckartad påminnelse om, och beslutar att avveckla sin kärnkraft, betraktas det av många som oöverlagt och förhastat. Jag frågar mig då vad man ska tänka om de som i det här läget beslutar om att bygga ut kärnkraften?

I Sverige har vi en regering som tagit beslut som formellt öppnar för att starta nya kärnkraftverk, även om Centerpartiet är av en annan uppfattning. Hur som helst knappast ett steg mot ett kärnkraftsfritt Sverige. Med tanke på att vi sedan länge har ett folkomröstningsresultat som gav oss 40 år att göra oss fria från beroendet av kärnkraft kan man ju tycka att vi borde ha kommit längre. Tyskland har i och med sitt beslut gett sig själva 10 år. Så vad väntar vi på? Varför inte haka på Tysklands-tåget? Kanske kan vi tillsammans utveckla framtidens energikällor? Men det behövs en seriös satsning från regeringens sida. Det räcker nu inte med några vindsnurror som står och vispar i någon gammal hangar. Tyskland satsar 200 miljarder euro.

Det finns alltså all anledning att hålla koll på Tyskland. Men samtidigt också på Japan och Fukushima. Om detta talas det i väldigt små bokstäver i etablerade media nu när det värsta katastrofläget är över och krigsrubriker inte längre kan användas. Men på bloggen ASPO Sverige finns ett intressant inlägg som härmed rekommenderas.

Tyvärr verkar den svenska regeringens visionära kraft vara lika med noll. Fredrik Reinfeldt har ju till och med gjort den visionslösa politiken till sin devis. Frågan är vart denna visionslösa politik bär i ett läge när så mycket står på spel avseende den framtida energiförsörjningen och den pågående klimatförändringen? Troligen står vi kvar på perrongen när Tyskland har nått sin slutdestination. Det krävs antagligen en ny regering för att möjliggöra en energipolitisk offensiv.

Det som oroar är emellertid Löfvens inställning till kärnkraft och politiska visioner. Det finns illavarslande tecken på att han är inställd på att föra en politik som är lika visionslös som den nuvarande regeringens. Åtminstone vad gäller energipolitik och kärnkraftens framtid. Han har till och med uttalat en förhoppning om att kunna bygga ut ny kärnkraft och kallat en avveckling för blåögd. Låt oss hoppas att han inte får alltför mycket inflytande över frågan som partiledare. Socialdemokraterna har ju ett kongressbeslut och en partilinje som går i motsatt riktning.

Istället bör han hämta inspiration hos sina gamla Metall-kollegor i Tyskland och börja fundera på andra energikällor än sådana som är radioaktiva.



Andra blogginlägg om kärnkraft och Tysklands satsning på förnybar energi:

http://greenjessica.wordpress.com/2012/04/08/nya-vindar/

http://cornucopia.cornubot.se/2012/04/fukushima-2-bortom-raddning.html?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+blogspot%2FxnFd+%28Cornucopia%3F%29

http://cornucopia.cornubot.se/2012/04/fukushima-kokar-igen-japan-planerar.html?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+blogspot%2FxnFd+%28Cornucopia%3F%29

http://www.dagensarena.se/ledare/det-behovs-ny-energi-i-ekonomin/

http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1664&blogg=54753

http://stina.mpbloggar.se/2012/04/06/studieresa-till-freiburg/

http://www.supermiljobloggen.se/2012/03/tysklands-fornybara-satsning-leder-till.html

http://www.supermiljobloggen.se/2012/03/tyskland-rekordsatsar-pa-fornybart.html

http://stina.mpbloggar.se/2012/03/11/ett-ar-sedan-fukushima/



Tidigare inlägg om Fukushima på denna blogg:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/03/fukushima-kokar-annu.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/03/ett-ar-efter-fukushima-mera-karnkraft.html