Enligt OSSE ska parlamentsvalet i Ukraina ha gått ”relativt”
lugnt tillväga och ”i stort sett” svarat upp till demokratiska åtaganden, säger
svenske Kent Härstedt, som ledde den tillfälliga valobservatörsstyrkan.
Kandidaterna sägs också ha varit ”generellt sett” fria att föra sina kampanjer
även om OSSE noterade ökat våld, förödmjukelser, hot och vandalism av
valkampanjmaterial/egendomar under de sista tio dagarna av valkampanjen.
En analys genomförd av Yuriy Gorodnichenko, Dmytro
Goriunov och Tymofiy Mylovanov, publicerad 4 november i Washington Post, visar att valfusk sannolikt inte har förekommit i
någon betydande omfattning åtminstone.
Ett tecken på att detta troligen stämmer är att även
Ryssland erkänner valets giltighet och lär godta dess slutgiltiga resultat.
Valdeltagandet får anses lågt då endast 52 % av de
röstberättigande verkligen röstat. Högst valdeltagande noterades i västra
Ukraina med Lviv som högst på 70 % medan det i de Ukraina-kontrollerade delarna
av Donbass i öst endast var 32 % som röstade.
Än så länge är valresultatet dock inte helt klart. De
enmansvaldistrikt där en kandidat väljs enligt modellen ”first-past-the-post”
har ännu inte, med två undantag, offentliggjorts av valmyndigheten CEC. Dessa ledamöter
utgör normalt halva parlamentet även om nu distrikt i de två självutnämnda
republikerna Donetsk och Luhansk står vakanta tills fyllnadsval kan utföras, om
de nu någonsin blir av. Dessa republiker höll ju häromdagen egna val som i det
här läget måste betraktas som en sorts kvasival utan större legitimitet. Däremot
har närapå alla röster på partier nu avslutats vilka ligger till grund för
fördelningen av ledamöter för den halva av parlamentet som väljs enligt
representativ modell. De fördelar sig enligt följande:
Folkfronten (Jatsenjuks parti) 22,14 %
Petro Porosjenkoblocket 21,82 %
Självhjälp/Samopomitj 10,79 %
Oppositionsblocket 9,42 %
Radikala Partiet (Oleh Ljasjkos parti) 7,44 %
Fäderneslandsförbundet/Batkivsjtjyna (Tymosjenkos parti)
5,68 %
Närmast under 5 %-spärren ligger Svoboda med 4,71 %
CEC har dock sagt sig vilja räkna om resultaten från
distriktet Krasnoarmiysk(Donetsk) men fått avslag av domstol vilket de nu
överklagat. Det kan också noteras att inrikesministeriet har fått in 597rapporter om incidenter relaterade till valet. Polisen har dessutom inlett 120
utredningar om mutbrott i samband med valet. Det senare lär väl inte kunna
förändra valresultatet men visar kanske att det finns en risk att detta bara är
toppen av ett isberg vi ser och att resultatet bör betraktas med viss skepsis. Opositionsblockets
ledare Vitaly Boiko menar att det här valet var det ”smutsigaste någonsin” vad
gäller behandlingen av oppositionen.
Sammantaget ger detta en lite annan bild av valet än den
Kent Härstedt och andra bedömare gjort av ett val som i stort sett lever upp
till normala krav på demokratiska val.
Detta, tillsammans med det låga valdeltagandet, utgör också
att legitimiteten kan ifrågasättas. Till vilken grad kan parlamentet sägas
spegla folkviljan egentligen? Detta underlättas inte heller av att det ofta är
svårt att veta vad ledamöterna själva vill, vilket jag återkommer till längre
fram.
Vad blir det för regeringsbildning?
Enligt en veckorapport 24-31okt från CEPI Ukraine Watch (the Central European Policy Institute, baserat
i Slovakien) ska diskussionerna om en koalitionsregering vara klara inom kort.
Det finns dock lite olika åsikter om vilka som ska vara med i en sådan regering
och hur ministerposterna ska fördelas.
Jatsenjuks Folkfronten har presenterat en önskelista där de
gör anspråk på premiärministerposten (Jatsenjuk själv vill sitta kvar förstås)
samt även justitie-, finans- samt inrikesministerposterna. Tunga poster
naturligtvis. Dessutom posten som minister för Ministerrådet, som väl närmast
kan liknas vid Statsrådsberedningen här i Sverige.
Självhjälp/Samopomich
anser istället att ministerposterna bör tillsättas på grundval av kompetens och
inte andelen röster medan Tymosjenko uttalat att hennes parti Batkivsjtjyna inte
gör anspråk på några ministerposter alls (?).
Porosjenkoblocket uttalade tidigt en vilja att helst se en
koalition mellan alla partier utom Radikala Partiet och Oppositionsblocket. Till
skillnad från Jatsenjuks Folkfronten som har inbjudit Radikala Partiet till
förhandlingar. Senare uppgifter har dock gjort gällande att Porosjenkoblocket
föreslagit att de tre största partierna skulle samlas för diskussion om
regeringsbildningen men samtidigt att de var öppna för samtal även med Radikala
Partiet såväl som Batkivsjtjyna.
De båda största partierna har emellertid offentliggjort
varsitt förslag till koalitionsavtal. Gemensamt för dessa är att de uttrycker
en vilja att leda landet mot EU för att så småningom bli ”en av de ledande
europeiska nationerna”. Förslagen har emellertid kritiserats av en del
organisationer för att sakna utrymme för mänskliga rättigheter och
grundläggande friheter. Vilket, påpekar vissa, borde vara grundläggande för ett
land som vill närma sig EU.
Enligt en eftervalsanalys i The Economist döljer sig hos de tänkta koalitionspartierna - bakom
den enade pro-europeiska fasaden – olika affärsintressen och personliga
ambitioner och i artikeln framhålls att det redan förekommit kohandel om
ministerposterna och gräl om reformer. Jatsenjuk tillhör ”hökarna” i sin
attityd till Ryssland och sätter målet att återställa landets suveränitet och
territoriella integritet högst. Medan Porosjenkoblocket är lite mer inriktat på
reformer för landets styre.
I en annan intressant artikel i magasinet Foreign Policy, skriven av Alina
Polyakova, framhålls också att ukrainska koalitionsregeringar har en tendens
att sönderfalla i gräl och splittring så fort de har formats. Hon påpekar att
många menar att just detta var orsaken till att de emotsedda reformerna uteblev
efter orangea revolutionen 2005 och
att detta bäddade för Janukovytjs makttillträde 2010. Hon antyder därmed att
det finns en uppenbar risk för upprepning även denna gång.
Till detta kan också läggas att det i parlamentet mycket väl
kan bildas samarbetsgrupper som driver en egen agenda vilket i vissa fall kan
obstruera regeringens vilja i en del frågor. Bland annat rapporterar Ukraineinform om en partiöverskridande
allians mellan befälhavare – såväl knutna till ukrainska armén som till olika
frivilligbataljoner - vid östfronten. Yuriy Bereza, befälhavare vid
Dnipro-bataljonen, ska vid en presskonferens tillkännagivit denna allians och
att den blir partiöverskridande. Han tillade också att detta skulle kunna bli
en ”överraskning” för dem som trott att de många invalda soldatrepresentanterna
i parlamentet skulle vara splittrade för att de tillhör olika partier.
Hur ska resultatet
tolkas?
De allra flesta bedömare världen över har noterat det nya
parlamentets pro-europeiska hållning och tolkar detta som att de också kommer
att vara reforminriktade för att på så sätt möjliggöra för ett framtida
EU-inträde. Frågan är bara hur kapabla dessa parlamentsledamöter och den
regerings som bildas kommer att vara att genomdriva nödvändiga reformer? Det är
allmänt känt att den ukrainska politiken handlar väldigt lite om ideologi och
mer om personligheter med oklar agenda och om oligarker som bevakar sina
regionala eller nationella affärsintressen.
I den tidigare nämnda artikeln i Foreign Policy beskriver Alina Polyakova Ukrainas demokratiproblem
genom att titta närmare på valkampanjen i valdistrikt 217 i Kiev. Det vill säga
ett av de enmansvaldistrikt där en lokal kandidat väljs in till parlamentet som
representant för distriktet. De två främsta kombattanterna i detta distrikt var
dels den ultranationalistiske (en av grundarna till nazistpartiet SNP)
kommendanten för Azov-bataljonen Andriy Biletsky (som jag skrivit om
tidigare). Han representerade i detta
val Folkfronten. Mot sig hade han Vadym Stolar, tidigare medlem i förre
presidenten Janukovytjs parti Regionernas Parti men ställde nu upp som
oberoende kandidat. Mest känd är han dock för sina skumma fastighetsaffärer där
investerarnas pengar, som så ofta i Ukraina påpekar artikelförfattaren, går upp
i rök innan byggprojekten kommer igång.
Biletskys främsta valslogans löd; Stark nation! Ärlig regering! samt Kraftfull stat!
Stolar lär ha kontrat med; Fred, säkerhet och patriotism!
Några program eller redovisningar av vad de ville göra i
parlamentet eller vilka åtgärder de tänkt stödja för att få till stånd det som
de stolta parollerna utlovade fanns inte.
Av artikeln framgår att Biletsky först och främst ser sig
som soldat och att det är hos Azov-bataljonen han har sin främsta lojalitet och
han har inte aviserat något intresse för att lämna denna när han nu, som
vinnare av detta distrikt, tar plats i parlamentet.
Artikelförfattaren Polyakova framhåller att detta är landets
politiska dilemma. Det finns inga framåtblickande narrativ som kan ena landet
utan kandidaterna ser ut ungefär som Biletsky och Stolar i exemplet ovan,
fullproppade med meningslösa slogans men utan konkreta planer för reformer.
Det kan alltså vara väldigt svårt att förutse det nya
parlamentets verkliga sammansättning. I synnerhet med tanke på de lokalt valda
kandidaternas, likt de ovan beskrivna, stora inflytande. Kommer ledamöterna att
företräda sina dubiösa bataljoners intressen eller sina högst personliga affärsintressen
eller någon finansierande oligarks? Det kan också lika bli högst lokala
intressen som drivs vilket inte nödvändigtvis innebär hela landets samlade
intressen.
Den högt aktade brittiska dagstidningen The Guardian gör emellertid en betydligt mer okritisk och, enligt
min mening, en tämligen grund analys av valet. En ledare som skrevs dagen efter
valet, med titeln Farewell to the old
politics, framhåller liksom de flesta andra att valet bekräftat landets
pro-europeiska orientering men menar också att en rad nya politiker, med rötter
i Majdan-rörelsen, kommit till makten. De hävdar att det inte återstår mycket
av Ukrainas gamla politik. Oligarkernas inflytande har förminskats och
extremhögerns representanter utgör fortfarande relativt obetydliga aktörer,
enligt denna analys.
Detta med extremhögerns tillbakagång är något jag själv
reflekterade över direkt efter valet men som jag vid en närmare studie av
kandidaterna, inte minst från Folkfronten, funnit anledning att revidera eller
åtminstone reservera mig för, vilket framgår av mitt förra inlägg om valet.
Den militanta och ultranationalistiska patriotism som
genomsyrat valkampanjen är väl egentligen det enda som säkert kan sägas få
genomslag i parlamentet och den blivande regeringen. Själv ser jag det som den
slutgiltiga dödsstöten för ett enande av landet.
Går landet att ena
eller är öst hopplöst förlorat?
Den förhandlingslinje som president Porosjenko till stor del
slagit in på under hösten ser nu ut att förbytas till en mer militant och
hårdför attityd mot de östra separatistrepublikerna Donetsk och Luhansk. Det
parti som går under namnet Oppositionsblocket, som bildats ur spillrorna av
Janukovytjs Regionernas Parti, fick överraskande stor andel röster och skulle kunna
utgöra en balanserande kraft i förhandlingar med separatisterna. Istället ser
de ut att bli det enda parti som inte inbjuds till koalitionsförhandlingar och,
i och med att kommunistpartierna inte klarade spärren, blir det enda pro-ryska
partiet i parlamentet. Hannes Schreiber, som ingår i EU-delegationen i Kiev, är
en av de få som betonar vikten av att få med Oppositionsblocket i diskussionen
om landets framtid. Av
artikeln i The Economist tillägger
hon att:
”Failure to do so would increase feelings of
exclusion in Russian-leaning regions, where Kremlin agents continue to sow
dissent”.
Ukrainas framtid som nation inom de nuvarande gränserna står
på spel. Mitt eget tips är att de östra regionerna redan är förlorade oavsett
åt vilket håll ”krigslyckan” kommer att vända. Ett tecken på den hårdnande
attityden kom bara häromdagen då Porosjenko, i egenskap av president, lade fram
ett förslag till parlamentet om att riva upp avtalet om eldupphör och om att
erbjudandet om utökat självstyre inom Ukraina för de nu självutropade
republikerna Donetsk och Luhansk ska omprövas.
Detta är naturligtvis en reaktion på de egna val som
separatistrepublikerna nyligen höll. Men hur indragna löften om utökad
självständighet inom Ukraina ska få separatisterna på andra tankar förefaller
oklart. Det antyder att endast en militär lösning återstår. Vilket i sin tur
kommer att få Ryssland att överväga en mer öppen och direkt intervention. De
mörka molnen tornar upp sig över Ukraina och det lär bli en lång och hård
vinter. Alldeles oavsett vilken koalition som bildar regering.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar