Åkessons klockrena analys

Det skorrade till i min dator för en stund sedan. Trodde först att det var någon sorts bugg som smugit sig in men det var det inte. Det var Jimmie Åkesson som kommenterade övriga partiers debattinsats under dagen riksdagsdebatt om oroligheter i storstädernas förorter. De övriga stod för en ”låg debattnivå”, tyckte han.

Den som häpnat över det regn av grodor som hoppat ur munnarna på företrädare för SD under vintern som gått undrar nog vilka politiker han egentligen talade om.

Men Åkesson stod faktiskt för ett par klockrena analyser. Den ena besvarade frågan (han ställde sig själv tror jag) varför en del kastar sten på poliser:

”Man ser det inte som sin polis, man ser inte det här samhället som sitt samhälle. Man lever i ett helt annat, parallellt samhälle. Man är inte en del av det svenska majoritetssamhället. Därför hatar man svenska myndigheter. Därför kastar man sten på polis, därför kastar man sten på brandkåren, därför kastar man sten på sjukvårdspersonal. De är inte deras myndigheter, de är inte till stöd för dem”.

Det är ju en inte helt felaktigt beskrivning av segregationen som tilltagit med senare års allianspolitik. Men sen kom han också på att vi kan lära något av historien. Vi har ju en gång byggt bort grunden för kravaller, menade han, och syftade då på byggandet av Folkhemmet.

I det folkhem som Per-Albin Hanssons lanserade skulle ingen av barnen i hemmet vara ”privilegierade eller tillbakasatta” och det skulle inte finnas ”kelgrisar eller styvbarn”. Åkesson däremot talade under debatten om att begränsa invandring, sänka eller dra in barnbidrag för föräldrar till ”bråkande” barn (varför kommer jag att tänka på Kent Ekeroth?), ställa krav på invandrare. Högre krav än på personer som är födda i Sverige. 

 SD:s folkhem är alltså ett som favoriserar vissa av barnen och ställer andra i bakre ledet. Det är väldigt långt ifrån det folkhem som Per-Albin lanserade. Åkessons analys av segregationen och dess orsaker är egentligen ganska hygglig. Men åtgärdsförslagen landar i ett motsägande. 

Själv ser jag Åkesson och hans parti på ett sätt som olycksbröder till ungdomarna i Husby. Samma besvikelse över samhällsutvecklingen, brist på tillit till de styrande, brist på framtidstro. Det är en desperat handling att gripa efter en sten och slunga den istället för att använda ”konstruktivare sätt att uttrycka sig” (som kd:s Caroline Szyber sa i debatten). Eller att gripa ett järnrör och jag folk på stan. 

Förortens stenkastande ungdomar och Sverigedemokraternas bittra järnrörssvingare är måhända båda effekter av ett ojämlikare samhälle? Det som Olof Palme möjligen anade i nyliberalismens kölvatten vid ett anförande 1985: 

”I ett samhälle där människor vet att de får jobb, kan försörja sig, känner social trygghet och ser optimistiskt på sin och sina barns framtid, har rasismen svårt att få något egentligt fotfäste”.

John Bauer – en saga om moral, vinst och valfrihet

Ibland blir man irriterad framför tv-nyheterna. JB-koncernens (tidigare John Bauer) alla skolor ska läggas ned eller möjligen säljas. Riskkapitalbolaget Axcel Management vill avveckla hela sin skolverksamhet. Grundskolor, gymnasieskolor och vuxenskolor över hela landet kanske får stänga igen och 10-15.000 elever får den stora förmånen att ”välja” en ny skola.

Det är riktigt irriterande. Men det är inte alls det som stör mig allra mest. Det är istället dessa allianspolitiker som när sådant här händer förefaller så förskräckt indignerade. När - som i Rapportinslaget ikväll – skolansvarige kommunalrådet Andreas Sturesson (kd) från Jönköping, står och säger att John Bauer-koncernen har ett ”moraliskt ansvar” att driva skolor vidare för elevernas skull. Vad är det för ett moraliskt ansvar han pratar om? Skolorna i koncernen ägs av ett riskkapitalbolag vars allt överskuggande syfte är att göra vinst. Det enda moraliska ansvar man kanske kan påstå att de har är att göra vad de kan för att investerare ska få avkastning på satsade medel.

Det här är som sagt det som irriterar mig mest. Hela systemet med skolval och fri etablering bygger på marknadsprinciper. Men samtidigt finns en sorts tro på att ägare av vinstdrivande skolor samtidigt bär på något sorts långsiktigt, samhällsbärande ansvarstagande för våra barns utbildning. Valfrihetsfundamentalister och marknadskramare försöker ofta lansera den sagoberättelsen. Antingen är det skrämmande naivt önsketänkande eller också diabolisk duperingskonst. Vinstdrivande skolor läggs ned när de inte inbringar tillräckligt med vinst. Det är helt naturligt, inget konstigt alls och samma princip som gäller på precis alla marknader som finns. Varför inbillar sig denne KD-politiker och många andra som han något annat?

Antingen får man väl köpa hela paketet eller också förändra systemet. Kanske är det dags för alla dessa indignerade allianspolitiker runtom i landets kommuner att börja snegla på Miljöpartiets nya programskrivning? Då kanske vi inte behöver vänta på valet för att det ska uppstå en riksdagsmajoritet för vinstförbud för skolor? 

Men det vore kanske väl sagolikt?

Om strukturell diskriminering och Jasenko Selimovics ovilja att se den

Det blev en hel del skriverier om Jasenko Selimovics svar på Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieminister Beatrice Ask. En del tyckte det Jasenko skrev var bra men han fick en hel del kritiska kommentarer också, med lite olika infallsvinklar för kritiken. Jasenko svarade för ett par veckor sedan med en ny artikel där han sårat och förnärmat tyckte sig ha blivit missförstådd och att hans egen historia blivit bespottad.

Jag har själv skrivit flera inlägg om detta tidigare men min kritik handlar mycket lite om Jasenkos egen historia utan mer om hans position i regeringskansliet och hur han kan kombinera sina privata (?) åsikter med de arbetsuppgifter han har som politisk sekreterare inom den del av arbetsmarknadsdepartementet som handlägger integrationsfrågor och diskrimineringstillsyn och liknande. Hans inställning till strukturell diskriminering och olika gruppers reella möjligheter till jämlikhet på basala samhällsområden är minst sagt problematisk.

Hur ställer han sig exempelvis till Arbetsförmedlingens GD Angeles Bermudez-Svankvists uttalande om att det blir ”tydligare och tydligare” att arbetslösheten bland utrikes födda personer inte handlar om kompetens utan är ”en attityds- och diskrimineringsfråga”? 

Det duger inte att vifta bort detta med att säga att inte alla är rasister, att det minsann gått bra ändå för honom själv och andra personer från Bosnien och att det bara är att kavla upp ärmarna. Han förminskar problemen istället till en attitydfråga hos de eftersatta grupperna. 

Det vore på sin plats, enligt min mening, med en allvarlig fråga till integrationsminister Erik Ullenhag i riksdagen. Varför jag vill att interpellationsinstrumentet ska användas tänker jag försöka utveckla lite närmare här, även om jag berört det tidigare.

Selimovic tycker

Jasenko gillar inte synen på människor som tillhörande grupper eller kollektiv. Han ser hellre människor som individer som styrs av sina egna val, fullt kapabla att ändra sin livssituation på egen hand. Hans egen resa från Bosnien till Sverige och klättrande på karriärstegen här ser han som kvitto på detta. Teorier om strukturell diskriminering ser han med stor misstänksamhet på, för att inte säga ogillar. Till Lawen Mohtadi som ringt upp för att höra vad han menar får till svar att han inte är intresserad av vetenskapliga teorier om strukturell rasism och likställer dem med ”navelskåderi”. 

Det förefaller fortfarande lite oklart om han tycker detta som privatperson eller som politisk företrädare för Folkpartiet och regeringen. Men enligt min mening är det, oavsett detta, problematiskt med den syn han har i den position han har, som statssekreterare med ansvar för integration, diskrimineringsfrågor och mänskliga rättigheter. Jag ska försöka förklara varför.

 

Lagen bygger på den vetenskap Jasenko förkastar

 En grundtanke i diskrimineringslagen är att maktrelationer och sociala och historiska skillnader inte enbart kan bekämpas med diskrimineringsförbud utan att det behövs en komplettering som utjämnar dessa skillnader för att inte individer med viss grupptillhörighet fastnar i strukturella mönster som de själva har mycket begränsade möjligheter att påverka. Denna del av lagen, nämligen s.k. aktiva åtgärder, är samhällets sätt att försöka jämna ut de strukturella skillnaderna. Ett sätt att beskriva det är att diskrimineringsförbudet åstadkommer en formell jämlikhet medan de aktiva åtgärderna är till för att åstadkomma reell jämlikhet. Eller, i samhällspolitiska sammanhang, kommutativa respektive distributiva rättvisesystem där det sistnämnda är tänkt att fördela rättvisa utifrån behov vilket ska ge likhet i resultat.

Det här är också vägledande principer i internationella konventioner. I EU-kommissionens rapport 2009 International Perspective on positive action measures klargörs ett antal mål med de aktiva åtgärderna (positive action measures); bl.a. att med hjälp av sådana åtgärder påverka samhällsstrukturerna vid exempelvis anställning, utbildning, bostad och hälso- och sjukvård.

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna redogör klart vilka dessa är och att de är universella, alltså ska gälla alla. Men konventionen 1966 om medborgerliga och politiska rättigheter betonar också vikten av att rättigheterna inte bara ska existera utan att konventionsstaterna ska se till att alla individer kommer åt dem också. Ett antal senare konventioner som berör olika grupper är ännu tydligare i sitt syfte att undanröja hinder för individer tillhörande en viss grupp att få tillgång till sina rättigheter. Konventioner från FN:s specialorgan för arbetslivsfrågor, ILO, Europakonventionen och EU-rättsliga direktiv på det här området innehåller alla - i olika hög grad - delar som betonar vikten av att vidta åtgärder för att åstadkomma reell jämlikhet. Det vill säga att inte bara hävda principer utan också peka på aktiva åtgärder för att stärka reglers effekt. Synen att vissa grupper i vissa situationer kan behöva stöd för att komma ur en eftersatt position är vägledande. Detta alldeles oavsett vad Jasenko Selimovic tycker om detta med grupper eller kollektiv.

 Alla dessa konventioner som Sverige har skrivit under bygger på samma principer som den svenska diskrimineringslagen i vilken de aktiva åtgärderna är en del. Jasenko Selimovic är, under integrationsminister Ullenhag, förmodligen den mest inflytelserike politikern i dessa frågor. Under hans ansvar ligger myndigheten DO som har tillsynsansvar för lagen. Det hör slutligen till saken - det är en mycket viktig poäng - att regeringen, vid den nystart för DO som utropades för ett par år sedan, betonade vikten av att DO utökade sina insatser för att säkerställa att just den här delen av lagen efterföljdes. I regleringsbrevet angavs särskilda återrapporteringskrav som rörde de s.k. aktiva åtgärderna.

Vad anser då regeringen och är Jasenko rätt person att företräda den?

Att regeringen, genom regleringsbrev, pekar ut vad DO bör prioritera är förvisso diskutabelt i sig men är väl ändå en indikation på vad den anser viktigt. Det är också den nuvarande regeringen som la den proposition som ledde fram till den nya diskrimineringslagen 2008. Denna lagtext bör alltså knappast kunna innehålla särskilt kontroversiella delar för den. Eller är det så att regeringen har ändrat inställning till de principer som ligger till grund för diskrimineringslagen? En konsekvens av en sådan kursändring borde vara att Sverige drar tillbaka sitt godkännande av de internationella konventioner vi skrivit under. Dessutom riva upp den tämligen färska diskrimineringslagen. Det vore dock att ställa sig utanför världssamfundets gemenskap kring principerna för mänskliga rättigheter. Det tror jag väl knappast att regeringen vill? 

Frågan är då om regeringen anser att det är lämpligt att en person med Jasenko Selimovics åsikter företräder dem i dessa frågor? Fungerar då inte hans inställning som ett filter mellan verkligheten och integrationsministern som ansvarar för att föra ut regeringens politik?

 

Varför inte ställa frågan till integrationsminister Ullenhag i riksdagen? Någon riksdagsledamot som ställer upp och interpellerar?

 

 

  

Andra bloggare om Selimovic:

http://politiskfilosofi.com/2013/03/28/baste-jasenko-du-har-fel-lat-mig-forklara-varfor/

http://hynek-pallas.blogspot.se/2013/04/kommentar-till-cwejman-och-selimovic.html

 http://belamrad.wordpress.com/2013/03/27/jasenko-selimovic-i-den-basta-av-varldar/