Ekonomiska teorier på utdöende

Läser i SvD Näringsliv en intressant artikel (”Afrika reser sig – men inte afrikanerna” av Emmylou Tuvhag, tyvärr ej tillgänglig på nätet förefaller det) som inleds med att beskriva Harvard-professorn och nobelpristagaren Eric Maskin, vid World Economic Forum, dödförklarar den gamla teorin om komparativa fördelar. I och med den senaste globaliseringen har den spelat ut sin roll, menar han eftersom den baserar sig på antagandet att varor är rörliga men att produktion och arbetskraft stannar inom nationsgränser. 

Själv har jag levt i tron att denna gamla kvarleva från Adam Smiths och David Ricardos 1800-tal redan var förpassad till ekonomernas historiehylla, men tydligen inte. Sannolikt är det så att den har passat alldeles för bra för att argumentera för frihandel och öppna marknader. Att globaliseringen gör ”alla till vinnare” som Leijonborgs globaliseringsråd kom fram till.

Ironiskt nog är det väl, som jag förstår, just den alltmer långtgående avregleringen av finansmarknader och alltmer öppna gränser (för arbetskraft, inte flyktingar) som har gjort teorin alltmer obsolet. 

På samma sätt är det kanske med den ”Trickle-down-effect” som ofta framhävs när skattelättnader för de redan rika kommer på tal. När de rikaste blir ännu rikare ska det liksom sippra ned till de fattigaste också, påstås det. Som framgår av ovan nämnda SvD-artikel har inte detta heller fungerat i Afrika där klyftorna ökar kraftigt trots stor tillväxt på senare år. Ökade klyftor är inte heller något specifikt för Afrika. Det kanske framstår ännu tydligare på närmare håll än så.

På liknande sätt ser vi hur EMU-projektet sägs ska räddas med hjälp av stabiliseringspakter och strama tyglar om budgetunderskott etc. Trots att det börjar bli väldigt tydligt att det sistnämnda inte är rätt medicin i kristider. Hela idén bygger, om man får tro Stefan de Vylder (och det får man), på felaktiga antaganden om verkligheten.

För att inte tala om den smått religiösa tron på evig exponentiell tillväxt. Snart sagt alla som vill argumentera för en sak hävdar att det är ”bra för tillväxten”. Senast såg jag en debattartikel där fackförbundet Ledarna menade att könskvotering till företagsstyrelser var just... bra för tillväxten. Att tillväxten är odelat bra problematiseras fortfarande oerhört sällan (ett lysande undantag här) trots att det strider mot allt förnuft.

Just detta verkar ligga bakom mycket av de ständigt återkommande ekonomiska krascherna och bubblorna som spricker. Felaktiga antaganden om verkligheten. De ekonomiska modellerna är matematiska räkneoperationer som förutsätter helt rationella människor laddade med all tillgänglig information som finns för sina beslut. 

När de vedertagna ekonomiska ”sanningarna” ibland ifrågasätts brukar det alltid dyka upp något klassiskt skolad nationalekonom som kan ställa upp räknemodeller som förmodas avfärda all kritik och avsluta diskussionen. Ändå krisar kapitalismen och teorierna ställs på huvudet gång på gång. 

Kan det vara så enkelt att det behövs en ny nationalekonomisk skolning? 

För att inte tala om en helt ny ekonomisk modell?

Frågan bör åtminstone vara relevant att resa.