Klyftor som växer eller ökade inkomstskillnader – a figure of speech

OECD har publicerat en rapport om inkomstklyftor. Den visar att Sverige är det land där den relativa fattigdomen ökar mest bland OECD-länderna.

I dagens SvD är detta förstasidestoff. I artikeln kommenterar Hans Heggemann på SCB det hela med att han hellre talar om ”inkomstspridningen i ett land”. Stefan Fölster, chef för näringslivsfinansierade Reforminstitutet, säger sig vara nöjd eftersom han tycker att ”inkomststrukturen har varit för sammanpressad i Sverige”.

Någon stor överraskning är det emellertid inte. Den nuvarande regeringen har sedan tillträdet 2006 arbetat konsekvent för att ”öka incitamenten att arbeta”. Det har kallats arbetslinjen. De arbetande har också fått högre disponibla inkomster, även de i lägre inkomsskikt, om än bara inte alls i samma utsträckning som de som befinner sig i de högsta skikten. De stora förlorarna är, medger Heggemann på SCB, sjuka, arbetslösa och förtidspensionärer som istället har fått lägre disponibla inkomster sedan 2006.

Föga förvånande förstås eftersom regeringens arbetslinje-politik utgår ifrån antagandet att människor avstår från att arbeta eftersom de får så mycket pengar från försäkringssystemen. Fölster utvecklar det hela i SvD-artikeln; ”Drivkraften till arbete ökar, och det bidrar i sin tur till ökad sysselsättning och skatteintäkter”. 

Det är ganska riskfritt att göra sådana påståenden eftersom vi inte kan stoppa in Sverige i ett laboratorium och ”köra om” landet från 2006 utan denna arbetslinje. Hur hög sysselsättning hade vi haft nu i så fall och hur skulle skatteinkomstnivån sett ut då? Kontrafaktiska resonemang är alltid vanskliga så det kan vi bara spekulera i, men de reella siffrorna för sysselsättning och skatteinkomster mellan 2006-2012 kan väl knappast tala om något uppenbart stöd för Fölsters teser? 

Men det jag funderar främst över nu är däremot språkbruk, problemformuleringar och inramning av dessa frågor. LO:s chefsekonom sätter fingret på detta när han får avsluta SvD-artikeln med att påpeka att regeringen Reinfeldt knappast vill gå ut med budskapet att ”vi vill skapa ett samhälle med större inkomstskillnader”. Den lär inte heller gå till val på ”vi vill göra det ännu sämre för de sämst ställda”, vill jag tillägga. Ändå är det i princip vad de gjort och med all sannolikhet vill fortsätta att göra. 

Det brukar istället heta att man vill ”öka incitamenten att arbeta”, ”bli kvitt bidragsberoendet” eller att ”bekämpa utanförskapet”. Ändå har beroendet av socialbidrag ökat sedan 2006 till följd av försämringarna i försäkringssystemen för arbetslösa och sjuka.

Verkligheten kan alltså beskrivas på många sätt. Det är alltid intressant att iaktta. Jag tänkte på detta också när jag läste häromdagen om Socialdemokraternas nya ordförande i kommunstyrelsen i Malmö, Katrin Stjernfeldt Jammeh. Hon framhöll i en artikel det mycket intressanta faktum att fashionabla Östermalm i Stockholm har fler brott per capita än Rosengård i Malmö. Ändå har den senare stadsdelen blivit någon sorts symbol för våld och kriminalitet. I denna beskrivning har både media och politiker deltagit på olika vis.

Det kräver ofta ganska hårt tankearbete, kunskap och efterforskningar att tränga in i problembeskrivningarnas faktagrund. Det är en ganska krävande journalistisk uppgift bland annat och det är därför oroande att de flesta tidningar drar ned på antalet undersökande journalister. Kvar blir PR-byråers och partistrategers dolda budskap och nyhetsbyråers korta meddelanden. Jag har skrivit om detta vid tidigare tillfällen, bland annat här.

Det finns alltså all anledning att rusta sig med kunskap om hur det går till att gripa problemformuleringsinitiativet nu när de stora berättelserna om Sverige kommer att presenteras under valåret som kommer. En som skrivit en hel del om inramning eller framing som är en mer sofistikerad form av styrning av våra tankegångar är bloggaren Rikard Linde som med kan läsas här.

Och bloggaren Johan Westerholm (mitt-i-steget) skriver om Socialdemokraternas tappade problemformuleringsinitiativ här.

Det kanske kan vara lite tänkvärd läsning medan inkomstskillnaderna vidgas, om nu tid finnes när incitamenten att arbeta hopar sig?