Det finns
åtskilligt att fundera över kring den senaste tidens debatter och händelser:
Billströms
flöden
Kent Ekeroths
förvaringscenter för flyktingar
Polisens
rasprofilering
Publicistklubbens
(Stina Dabrowskis?) oro för att Jan Josefsson och andra inte ska få säga det
som de redan sagt upprepade gånger i tv och tidningar
Den
särskilda måttstocken i fingranskningen av Omar Mustafa/Islamiska förbundet och
inte minst den efterföljande debatten om hans petning från S-styrelsen
Eufemismers försåtlighet
Det börjar
med eufemismer. Så småningom övergår de i klarspråk. Ungefär så beskriver Göran
Rosenberg, i sin bok Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz, den fruktansvärda terror som invånarna i Lodz ghetto i ett par års
tid fick utstå innan den ”slutliga lösningen” drabbade även dem. När
eufemismerna ”avlövas”, som Rosenberg uttrycker det. Han skriver om
språkbruket, där judar ”inlevereras” till dödslägren, ghetton ”flyttas till
annan plats” när de likvideras. ”Eufemismen är SS-väldets språkliga
specialitet”, skriver han.
Flera har
försökt förklara det ofattbara i att förföljelse övergick i förintelse. Bland
andra historikern Jeffrey Hart som ser andra världskriget i första hand som ett
krig mot judarna, som fick personifiera en illvillig (dold) maktfaktor som med
ont måste fördrivas. Hart menar att det var fantasierna om judars illvilja,
korruption och makt som mer än rasbiologin utgjorde den ”mest dödliga
komponenten” i den nazistiska antisemitismen, som Henrik Bachner skriver i en
understreckare i SvD för några år sedan.
Bloggaren Emil Jensen
har skrivit fint om de livsfarliga eufemismerna som ”får oss att acceptera det
oacceptabla”. Läs den gärna här.
Eufemismernas
uppgift blir att dölja verklighetens kranka blekhet och skönskriva det som
annars riskerar att utlösa panik/oro/ilska.
Konspirationsteorierna
Den
kontrajihadistiska konspirationsteorin om Eurabia går ut på att muslimer/araber
skulle försöka ”ta över” makten i Europa genom inflyttning och ihärdigt
barnafödande och på så sätt med tiden bli i majoritet. Författarinnan Gisele
Littman (med pseudonymen Bat Ye’or) har lanserat denna teori med sin bok Eurabia: the Euro-Arab axis. Hon påstår
där att det skulle ha ställts ett ultimatum av ledare för arabiska oljeländer
till EG-länderna om allt fler eftergifter till islam och en utökad inflyttning
av muslimer. En form av dold kolonisation av kontinenten Europa. Europeiska
politiker och medier ses också som delaktiga i denna hemliga sammansvärjning. Som
Lisa Bjurwald konstaterar i sin Skrivbordskrigarna
har boken och teorin spridits av många högerkonservativa journalister och
debattörer även i mainstream-medier. Hon noterar hur dessa och liknande
kontrajihadistiska idéer fått fäste i den kulturella och intellektuella
världen.
Likheterna
med de antisemitiska teorierna om judars strategi för att uppnå världsherravälde
är ganska slående. Som det konstateras i Forum för levande historias utredning Antisemitism och islamofobi så beskrivs
den judiska gruppen som ”de yttre konspiratörerna” som (dolt) styr skeendet i
världen medan muslimer tillskrivs rollen som ”fysiska ockupanter” som försöker
ta över genom massinvandring och barnafödande.
Bjurwald
konstaterar, i ovan nämnda bok, att ”gårdagens extrema politiska åsikter har
[...] blivit vardagsmat”.
Antisemitismen igår – islamofobin idag
Ett tungt
verk om den svenska förhållningen till Nazitysklands antisemitism är Klas
Åmarks Att bo granne med ondskan. Det
är väldigt slående hur många beröringspunkter det finns mellan 1930- och
40-talens svenska debatt om ”judefrågan” och nutida röster om islam och
muslimer. Förutom det centrala temat om konspirationsteorierna så kan man notera
bland annat hur det då som nu ofta handlar om traditionella värden och svenskars idealism som ”måste försvaras” mot
ett yttre hot och en syn på ett folk
med tydliga kollektiva (och annorlunda) egenskaper, en ”mentalitet” som särskiljer
dem från värdfolkens.
Det mest
intressanta att notera i denna bok är dock inte redogörelserna för de uttalat
antisemitiska pamfletterna och utfallen i nazistiska kretsar utan mer den allmänna
acceptansen av juden som annorlunda och en mer allmän distansering mot judar
där även en mer lågmäld sådan kunde avspegla sig i diskriminerande lagstiftning
och praxis. Åmark framhåller Lena Berggrens åtskiljande av en propagandistisk
antisemitism och antisemitism ”i förbifarten” och citerar Karin Kvist Geverts
uttryck ”det antisemitiska bakgrundsbruset” för att beskriva hur antisemitismen
frodades även utanför de uttalat högerextrema kretsarna.
Det borde
rimligen vara svårare att uttyda signalerna i det sammantagna mediebruset idag,
som i och med tv och senare de sociala mediernas framväxt blivit så mycket ymnigare
än på 30-talet. Det ställer höga krav på källkritisk granskning och politiker
som faller in i mediedreven, eller för all del gör sina försök att uttala sig
för att ”ställa tillrätta”, måste inse att det de gör får betydelse för det
totala flödet i detta brus.
Omar Mustafa-debatten en
varningssignal
Jag var igår,
på 1 maj, på ett intressant seminarie om hur vi känner igen islamofobi.
Arrangör var Hjärta – troende socialdemokrater i Stockholm och hölls med
anledning av den senaste tidens debatt om dess ordförande Omar Mustafa. Den
finns tillgänglig på webben här (tyvärr med en del ljudupptagningsproblem).
Genomgående
för föreläsarna på detta seminarie är att det inte är de öppet rasistiska partierna
som skrämmer. Det är de etablerade partierna med förment antirasistiska
värderingar som faller in i de rasistiska diskurserna och
problembeskrivningarna. Sepideh Nekomanesh framhåller också att detta inte bara
är ett problem som handlar om ”enskilda partiföreträdare” utan är ”mycket,
mycket större än socialdemokraterna” och ”genomsyrar det svenska samhället”. Men
att det är särskilt illa när människor med makt går ut med anklagelser om
antisemitism och islamism utan djupare kunskap om begreppen.
Självgodheten
hos de goda värderingarnas fanbärare och etnocentrismen i deras syn på ”vår
förträfflighet” och det utifrån kommande hotet mot detta goda är, enligt min
mening, mer bekymmersamt än enskilda Sverigedemokraters snubblande bland
järnrör och blogg-grodor. De mänskliga rättigheterna tenderar i Sverige att bli
väldigt snävt definierade och avvikare måste snabbt utpekas och tillrättavisas
utan en djupare reflektion om vad detta i sig ger uttryck för.
Men detta är
alltid kontroversiellt att hävda. Ingen politiker/debattör som säger sig vara antirasist
vill ju bli sammankopplad med rasistiska och koloniala diskurser. Ingen är ju
rasist, men...
Strukturer och individer
På senare
tid har också en mängd röster höjts för att undergräva flera decenniers forskning
om strukturell rasism. Till och med från regeringskansliet träder företrädare (läs
Jasenko Selimovic) för de goda, liberala fram och underkänner stora delar av
den forskning som ligger till grund för bland annat svenska
diskrimineringslagar. Budskapet, som jag förstår det, är ungefär att det är
bara upp till individen att ta sig i kragen så ordnar det sig i det här landet
eftersom det knappt finns någon rasism här. Men, som Hynek Pallas påpekar i en
bra artikel, är det viktigt att erkänna strukturell rasism för att ”stärka
individer”. Han menar att det är att ”sätta individens rättigheter i fokus, med
samhället som fond” och att detta bara är möjligt om vi först kan ”tala
klarspråk om hur det här samhället ser ut”.
Men detta är
naturligtvis framför allt känsligt för den nuvarande regeringen som då måste
börja fundera på andra lösningar för att bekämpa bostadssegregation och
klassklyftor än att låta (tvinga) hyresgäster att köpa sin lägenhet, urholka
arbetsrätten eller försämra trygghetssystem.
Sakta men
säkert förändras sättet att tala om islam och muslimer. Här i Sverige likaväl
som i övriga Europa och USA. Inget nytt under solen, kanske?
”Fler var de som visserligen tog
avstånd från nazismen, men som ändå ansåg att judisk invandring hotade såväl
´svensk kultur´som den ´svenska rasen´. Än fler tycks ha burit på en vag men
oartikulerad känsla av att judar på något sätt utgjorde ett ´problem´.
´Judeproblemets´lösning var en fråga som sysselsatte många skribenter i
1930-talets Sverige. Och även författare som tog avstånd från antisemitismen
menade ofta att ´lösningen´var judarnas assimilation...” (Ingvar Svanberg & Mattias Tydén,
Sverige och förintelsen: debatt och
dokument om Europas judar 1933-1945, Arena, Stockholm, 1997)
Artiklar
Sepideh Nekomanesh i debatten om Omar Mustafa:
http://www.dagensarena.se/opinion/sepideh-nekomanesh-muslimska-kvinnor-behover-inte-haggs-s-beskydd/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar