Det är med
ett visst mått av förvåning jag noterar att Jasenko Selimovic går ut med en ny
artikel i den serie artiklar han själv skapade genom att ge sig in i polemik
med Jonas Hassen Khemiri om dennes öppna brev till Beatrice Ask.
Men det är
uppenbart är han är sårad. Hur kan han ha blivit så missförstådd? Så mycket
kritiska röster måste bemötas och nu är det hårda ord som gäller i ett
lååååååångt inlägg i SvD Debatt med rubriken ”Spotta inte på min känsla avtacksamhet”.
Att beredas
så mycket plats i en av de största morgontidningarna är naturligtvis något att
vara tacksam för. Här får han ordentligt med utrymme att utveckla sina teser. I
huvudsak är det emellertid bara två saker han säger:
1) Min upplevelse
räknas väl också? Jag har rätt att berätta den.
2) Ni ser
bara strukturer, inte individer.
Det är
intressant. Det första han vill säga är alltså att han känner att hans egen
berättelse blir bespottad. Jag vet inte riktigt vilka kritiska texter han då
refererar till. Det framkommer inte riktigt trots att han fick nästan två
tidningssidor på sig att utveckla sina tankar. Men det mest tragikomiska är ju
att han själv gav sig in i en polemik med Hassen Khemiri där han underkände
dennes upplevda historia och kritiserade den. Det är klart att denne också får
räkna med kritik när hans text exponeras i stora medier men det bör ju också gälla
Selimovic. Nu är det alltså, enligt Jasenko, inte OK att ge sig på hans
upplevelser. Det blir lite barnsligt. Förutom att det är inkonsekvent. Om
Jasenko vill berätta sin historia så varför inte bara göra det då och nöja sig
med det? Istället gav han sig ju på Hassen Khemiris berättelse och kritiserade
den. Något som tydligen inte är ok
om det gäller hans egen? Det var väl också just detta, underkännandet av Hassen
Khemiris upplevelser, som de flesta provocerades av. Inte av att hans egen
berättelse handlade om ”lyckad integration”, som Jasenko tycks tro.
Det andra
han säger, med eftertryck, är att ”ni” bara ser strukturer och inte
individer. Hans artikel är också beströdd med ett antal påståenden som dessa
kollektiviserade kritiker tillskrivs. Det
är möjligt att någon av dessa har uttryckt sig på ett sätt så att det går att
tolka på det vis Jasenko gör. Men som jag läst dem som tas upp är det istället
en fråga om kritik av Jasenkos ovilja att se strukturer och att dessa har
betydelse. Alldeles oavsett individers olika drivkraft och attityder. Det
betyder dock inte att det är så att varje handling kan förklaras med hänvisning
till strukturer. Jag kan inte se att det är någon som påstått detta heller. Om
nu någon ändå har gjort det så får det väl stå för denne enskilde individ och
inte tillskrivas ett helt kollektiv av kritiker. Eller har det personliga
ansvaret, som Jasenko betonar så starkt, plötsligt försvunnit just när det
gäller kritiker av Jasenkos texter?
För egen del
reagerade jag mest över att han ger sig in i denna polemik från den position
han har som statssekreterare på Arbetsmarknadsdepartementet med ansvar för
frågor om integration och diskriminering. Kanske tycker han att han gör det som
privatperson? Det har varit lite olika hur hans inlägg har signerats. Ibland
bara med namnet, ibland som folkpartist och nu senast som teaterregissör och
folkpartistisk politiker (möjligen SvD:s beskrivning). I den position han har
måste han dock räkna med att det är det sistnämnda, och just som
statssekreterare på Arbetsmarknadsdepartementet, som hans inlägg också måste
bedömas.
Därför är
mitt råd att han sväljer förtreten och håller tillbaka sitt sårade ego och
ägnar sin energi åt det som är hans nuvarande arbetsuppgift; att bekämpa
diskriminerande strukturer och hinder för att alla individer som kommer till
Sverige ska kunna få uppleva just en sådan ”lyckad integration” som han menar
att han själv fått göra. Det är nämligen inte alla individer förunnat
trots att det gäller för individen Jasenko Selimovic.
Mina
tidigare inlägg om Jasenko:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar