Oro i förorterna – sorgligt men föga förvånande

Mycket har sagts om oroligheterna som började i Husby och sedan har spridit sig till andra förorter. Det som händer är naturligtvis förfärligt för de som bor i dessa områden. Mest av allt tycker jag att det är oändligt sorgligt.

Integrationsminister Erik Ullenhag däremot var arg i gårdagens Aktuellt. Tror inte jag sett honom så upprörd någon gång förut. Inte så mycket över vandaliseringen utan mest, föreföll det, på debattmotståndaren Morgan Johansson (s) som hade ”fräckheten” att göra politiska poänger på det som händer. ”Det kan vi ta sen”, tyckte Ullenhag. Uppenbarligen svårt att hålla två bollar i luften samtidigt. Regeringen är emellertid på väg att helt tappa bollinnehavet i snart sagt alla frågor. Även den här. För självklart kan man dra politiska poänger på det som sker. Det är inte mycket regerings- eller stadshuspolitikerna från allianspartierna har åstadkommit för att komma åt det där de kallar utanförskapet.

Ullenhag talade om att fler har jobb att gå till. Regeringsföreträdare nämner gärna detta men glömmer med flit att det blivit fler människor i Sverige under den tid som ökningen skett. Sysselsättningsfrekvensen har alltså gått åt andra hållet.

Joakim Larsson (m), Stadshusets ytterstadsborgarråd, talade i Debatt igår kväll om Järvalyftet. Ett fiaskoprojekt som Järvaborna fått väldigt lite ut av.

Att Sverige har de mest ökande klyftorna bland OECD-länderna är helt färska siffror som regeringen inte heller kan vifta bort lika enkelt som Morgan Johanssons kritik.

Det finns dock inga enkla förklaringsmodeller att tillgripa för att förstå det som sker. Men att det finns ett utbrett missnöje går inte att ta miste på. Det bästa som jag läst om de brinnande förorterna finns i dagens SvD. Rädda Barnens Elisabeth Dahlin och Agneta Åhlund ifrågasätter jakten på ansvariga men säger samtidigt:

”Är vi verkligen så överraskade och chockade över det som händer? Har inte politiker från i princip samtliga partier och forskare från en lång rad discipliner förklarat för länge sedan vad som kan hända i miljöer med stora ekonomiska och sociala utmaningar?”

Andres Lokko jämför i samma tidning sina erfarenheter av London-kravallerna för ett par somrar sedan och säger sig vara mer förvånad att inte liknande händelser utbrutit i Sverige förrän nu.  

Dåvarande DO, Margareta Wadstein, skickade i ett nyhetsinslag för över tio år sedan (oktober 2002) ut varningsord:

”Det är stor risk att hela Sverige kan gå under. Det kan bli raskravaller, precis som i USA. Det enda som behövs är en tändande gnista. Därför är det dags att förebygga och ta de här frågorna på allvar”.

Det kan ju ifrågasättas om det vi ser verkligen är raskravaller. Men å andra sidan kan man ju också fråga sig varför integrationsministern knuffas fram i Aktuellt och varför Fredrik Reinfeldt markerar att vi skickar ”svenska poliser” till Husby. Vem trodde att de var annat än svensk polis som ryckte ut? Jag skulle dock hellre tala om en underklass utan framtidstro.  

Det kan förvisso tyckas helt irrationellt att sticka grannens bil i brand eller kasta sten på lokala butiker men det finns en helt annan rationalitet som jag tror Andres Lokko kommit mycket nära när han säger:

”Skälen bakom alla brända bilar och en till synes helt oplanerad liten revolution som börjar löpa genom landets sämre bemedlade förorter är faktiskt inte alls ogenomtänkta. Det är bara något som händer när man har fått nog, när man har insett att inte en jävel lyssnar på vad man själv tänker, vill och hoppas”.

Titeln på Lokkos krönika, som är ett citat från Martin Luther King, förtjänar att upprepas:

”Ett upplopp är de tystades språk”.