I helgen
spikar Miljöpartiet ett nytt partiprogram. Det får förmodas vara vägledande för
partiets agerande för ett antal år framåt i tiden. En sorts kursangivelse
alltså. Det sätter också ramar för rörelsefriheten och tankefriheten.
Jag har
funderat mycket över vad som rör sig i samhället idag, både här i Sverige och
globalt. Det finns ett tyskt ord för det jag avser, som jag är barnsligt
förtjust i, nämligen Zeitgeist. På
svenska skulle vi nog säga tidsanda. Jag
tror att varje tid har en sådan. Det är dock långt ifrån en slump vilken
tidsanda som råder. Däremot finns alltid röster som går på tvärs och utmanar
den rådande normen och sättet att tänka. Eller bör i alla fall finnas för att
ett samhälle inte ska stelna och dö.
De ramar som
gäller känns allt snävare på ett märkligt motsägelsefullt vis. Den enda vägens
politik gäller samtidigt som mängder av diktaturer har fallit under de senaste
decennierna. Vi rör oss mot en ekologisk kollaps och då talar vi inte bara om
temperaturhöjningar. Vi rör oss mot ett uppdelat samhälle där den ena halvan jobbar
mer än någonsin, tjänar bra med pengar men har allt mindre tid för annat, inte
minst för eftertanke. Den andra befinner sig utanför eller i en gränszon där
minsta felsteg innebär personlig social och ekonomisk katastrof. Bocka och buga
för ”nickles and dimes” är det som gäller.
Våra hjärnor
utsätts också för ett lågintensivt bombardemang av impulser som ska få oss att
tänka i en riktning, framför allt konsumtionsinriktat. Google och FB sänder oss
signaler ständigt där information som samlats in från våra knapptryckningar
används individanpassat. Men även idéstyrning förekommer alltmer oförblommerat.
Senast noterade jag hur FB raderade en delning om feminism och till och med
stängde av vissa användare från kontot för att de delat inlägget. Politiker som
Carl Bildt talar om yttrandefrihet på nätet men talar endast om diktaturers
önskan att styra nätutbudet. Den kommersiella styrningen av våra hjärnor ser
han möjligen inte.
Samtidigt
alltså en likriktning av det politiska där alla lösningar innebär mer av samma
sak och där politiska debattörer som rör sig utanför ramarna döms ut som omöjliga.
Det finns ju bara en väg...
Nina Björk
har berört just detta på ett mycket åskådligt sätt i boken Lyckliga i alla sina dagar och bland annat i ett litet inslag i
radio som Birger Schlaug snappade upp nyligen.
Lennart
Fernström är inne på samma linje i gårdagens nummer av Fria Tidningen.
De stora
morgontidningsdrakarnas jubel över Miljöpartiets rörelse mot mittfåran (den
enda vägens politik) har kunnat noteras under en längre tid nu. Möjligen har
det också inneburit någon extra procentsats i popularitetsmätningarna också?
Men den ovan nämnde Schlaug är på sin blogg inne på hur viktigt det är att inte
falla in i det jag själv nu kallar för tidsandan. Lennart Fernström är inne på samma spår i senaste numret av Fria Tidningen.
Jag tror att det är viktigt att peka på
alternativ och andra sätt att tänka. Människor måste känna att det finns
möjlighet till förändring och att det finns alternativa vägar framåt. Jag tror
att desperation och bitterhet annars riskerar att ta överhanden åtminstone för dem
som befinner sig på den där undre halvan jag talade om. Kanske är det därför SD
har sådana framgångar? Kanske är det därför det brinner i förorterna?
Desperation, bitterhet, destruktivitet och våld i ord och handling ersätter
konstruktiva samtal och tankeutbyte i vitala politiska samtal som leder framåt.
Därför är
Miljöpartiets nya partiprogram som ska antas under helgens partikongress så viktigt.
Programmet måste åtminstone hålla dörrar öppna för alternativa vägar. Det är så
gott om andra som hela tiden försöker stänga dem.
Lycka till
på kongressen, Carl Schlyter med flera!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar