Hans lilla gröna: Om strukturell diskriminering och Jasenko Selimovics ovilja att se den

Det blev en hel del skriverier om Jasenko Selimovics svar på Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieminister Beatrice Ask. En del tyckte det Jasenko skrev var bra men han fick en hel del kritiska kommentarer också, med lite olika infallsvinklar för kritiken. Jasenko svarade för ett par veckor sedan med en ny artikel där han sårat och förnärmat tyckte sig ha blivit missförstådd och att hans egen historia blivit bespottad.

Jag har själv skrivit flera inlägg om detta tidigare men min kritik handlar mycket lite om Jasenkos egen historia utan mer om hans position i regeringskansliet och hur han kan kombinera sina privata (?) åsikter med de arbetsuppgifter han har som politisk sekreterare inom den del av arbetsmarknadsdepartementet som handlägger integrationsfrågor och diskrimineringstillsyn och liknande. Hans inställning till strukturell diskriminering och olika gruppers reella möjligheter till jämlikhet på basala samhällsområden är minst sagt problematisk.

Hur ställer han sig exempelvis till Arbetsförmedlingens GD Angeles Bermudez-Svankvists uttalande om att det blir ”tydligare och tydligare” att arbetslösheten bland utrikes födda personer inte handlar om kompetens utan är ”en attityds- och diskrimineringsfråga”?

Det duger inte att vifta bort detta med att säga att inte alla är rasister, att det minsann gått bra ändå för honom själv och andra personer från Bosnien och att det bara är att kavla upp ärmarna. Han förminskar problemen istället till en attitydfråga hos de eftersatta grupperna.

Det vore på sin plats, enligt min mening, med en allvarlig fråga till integrationsminister Erik Ullenhag i riksdagen. Varför jag vill att interpellationsinstrumentet ska användas tänker jag försöka utveckla lite närmare här, även om jag berört det tidigare.

Selimovic tycker

Jasenko gillar inte synen på människor som tillhörande grupper eller kollektiv. Han ser hellre människor som individer som styrs av sina egna val, fullt kapabla att ändra sin livssituation på egen hand. Hans egen resa från Bosnien till Sverige och klättrande på karriärstegen här ser han som kvitto på detta. Teorier om strukturell diskriminering ser han med stor misstänksamhet på, för att inte säga ogillar. Till Lawen Mohtadi som ringt upp för att höra vad han menar får till svar att han inte är intresserad av vetenskapliga teorier om strukturell rasism och likställer dem med ”navelskåderi”.

Det förefaller fortfarande lite oklart om han tycker detta som privatperson eller som politisk företrädare för Folkpartiet och regeringen. Men enligt min mening är det, oavsett detta, problematiskt med den syn han har i den position han har, som statssekreterare med ansvar för integration, diskrimineringsfrågor och mänskliga rättigheter. Jag ska försöka förklara varför.

Lagen bygger på den vetenskap Jasenko förkastar

En grundtanke i diskrimineringslagen är att maktrelationer och sociala och historiska skillnader inte enbart kan bekämpas med diskrimineringsförbud utan att det behövs en komplettering som utjämnar dessa skillnader för att inte individer med viss grupptillhörighet fastnar i strukturella mönster som de själva har mycket begränsade möjligheter att påverka. Denna del av lagen, nämligen s.k. aktiva åtgärder, är samhällets sätt att försöka jämna ut de strukturella skillnaderna. Ett sätt att beskriva det är att diskrimineringsförbudet åstadkommer en formell jämlikhet medan de aktiva åtgärderna är till för att åstadkomma reell jämlikhet. Eller, i samhällspolitiska sammanhang, kommutativa respektive distributiva rättvisesystem där det sistnämnda är tänkt att fördela rättvisa utifrån behov vilket ska ge likhet i resultat.

Det här är också vägledande principer i internationella konventioner. I EU-kommissionens rapport 2009 International Perspective on positive action measures klargörs ett antal mål med de aktiva åtgärderna (positive action measures); bl.a. att med hjälp av sådana åtgärder påverka samhällsstrukturerna vid exempelvis anställning, utbildning, bostad och hälso- och sjukvård.

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna redogör klart vilka dessa är och att de är universella, alltså ska gälla alla. Men konventionen 1966 om medborgerliga och politiska rättigheter betonar också vikten av att rättigheterna inte bara ska existera utan att konventionsstaterna ska se till att alla individer kommer åt dem också. Ett antal senare konventioner som berör olika grupper är ännu tydligare i sitt syfte att undanröja hinder för individer tillhörande en viss grupp att få tillgång till sina rättigheter. Konventioner från FN:s specialorgan för arbetslivsfrågor, ILO, Europakonventionen och EU-rättsliga direktiv på det här området innehåller alla - i olika hög grad - delar som betonar vikten av att vidta åtgärder för att åstadkomma reell jämlikhet. Det vill säga att inte bara hävda principer utan också peka på aktiva åtgärder för att stärka reglers effekt. Synen att vissa grupper i vissa situationer kan behöva stöd för att komma ur en eftersatt position är vägledande. Detta alldeles oavsett vad Jasenko Selimovic tycker om detta med grupper eller kollektiv.

Alla dessa konventioner som Sverige har skrivit under bygger på samma principer som den svenska diskrimineringslagen i vilken de aktiva åtgärderna är en del. Jasenko Selimovic är, under integrationsminister Ullenhag, förmodligen den mest inflytelserike politikern i dessa frågor. Under hans ansvar ligger myndigheten DO som har tillsynsansvar för lagen. Det hör slutligen till saken - det är en mycket viktig poäng - att regeringen, vid den nystart för DO som utropades för ett par år sedan, betonade vikten av att DO utökade sina insatser för att säkerställa att just den här delen av lagen efterföljdes. I regleringsbrevet angavs särskilda återrapporteringskrav som rörde de s.k. aktiva åtgärderna.

Vad anser då regeringen och är Jasenko rätt person att företräda den?

Att regeringen, genom regleringsbrev, pekar ut vad DO bör prioritera är förvisso diskutabelt i sig men är väl ändå en indikation på vad den anser viktigt. Det är också den nuvarande regeringen som la den proposition som ledde fram till den nya diskrimineringslagen 2008. Denna lagtext bör alltså knappast kunna innehålla särskilt kontroversiella delar för den. Eller är det så att regeringen har ändrat inställning till de principer som ligger till grund för diskrimineringslagen? En konsekvens av en sådan kursändring borde vara att Sverige drar tillbaka sitt godkännande av de internationella konventioner vi skrivit under. Dessutom riva upp den tämligen färska diskrimineringslagen. Det vore dock att ställa sig utanför världssamfundets gemenskap kring principerna för mänskliga rättigheter. Det tror jag väl knappast att regeringen vill?

Frågan är då om regeringen anser att det är lämpligt att en person med Jasenko Selimovics åsikter företräder dem i dessa frågor? Fungerar då inte hans inställning som ett filter mellan verkligheten och integrationsministern som ansvarar för att föra ut regeringens politik?

Varför inte ställa frågan till integrationsminister Ullenhag i riksdagen? Någon riksdagsledamot som ställer upp och interpellerar?