Läste i
helgen en artikel om Mordechai Vanunu. Någon som minns honom och vad han gjort?
Kanske känner igen namnet? Det gjorde åtminstone jag, men hade inget minne av
att han var den som avslöjade det israeliska kärnvapenprogrammet som
utvecklades i största hemlighet på 1980-talet.
Han var då
anställd vid Dimonareaktorn i Negevöknen och upptäckte komponenter tillräckliga
för 200 atombomber och ansåg att detta var viktigt för världen att veta. 1986
avslöjade han således Israels kärnvapenprogram. För detta blev han kidnappad (drogad
och bortförd från Italien) av underrättelsetjänsten Mossad och satt 18 år i
fängelse. Under de första elva åren satt han i isoleringscell. Han frigavs 2004
men är förbjuden att lämna landet och att tala med utlänningar. Han riskerar
alltså fängelse för den intervju han gav Fria Tidningen. Han har sju gånger
tidigare arresterats för att ha brutit mot dessa regler. Helst av allt vill han
lämna landet men är besviken på omvärldens ointresse av att hjälpa honom. Både
Norge och Sverige har tidigare avslagit asylansökningar från honom.
Netanyahus buller
om Irans eventuella kärnvapen som han ritade och berättade om i FN för ett par
månader sedan förefaller än mer löjeväckande när man betänker Vanunus öde. Man
kan också fundera över hur en iransk kärnkraftsanställd hade behandlats av
omvärlden om en sådan skulle avslöja ett iranskt kärnvapenprogram. Jag är
ganska övertygad om att en sådan person skulle få asyl i USA eller i något
EU-land och allt annat moraliskt och diplomatiskt stöd man kan tänka sig.
Det kastar också ytterligare en skugga över
det EU som idag tar emot Nobels fredspris i Oslo. Vanunu har själv nominerats
till detta pris flera gånger men avböjt fler nomineringar eftersom han inte
vill figurera i samma sammanhang som exempelvis den israeliska presidenten
Shimon Peres.
Vanunu och
andra whistleblowers som han förefaller vara betydligt mer värdiga
fredspristagare än det EU som vänt honom ryggen.
Det är märkligt vad vi i vårt land är intresserade av oppositionella, dissidenter och i detta fall en statens fiende.
SvaraRaderaUrban,
SvaraRaderaDet är förstås ett problem om man alltid anser att alla stater i alla lägen agerar rättfärdigt. Men nog finns väl en rad exempel på att så inte alltid är fallet? Därför kan en del fiender till staten kanske vara nyttiga ibland. Vad med Solsjenitsyn, Kallifatides, Aung San Suu Kyi, Vaclav Havel, Lech Walesa m.fl ?