En sann Islandssaga

Medan EMU-länderna lider av ekonomisk kramp och skuldbördan hopar sig för de krisande sydeuropeiska länderna, inte minst Grekland och Spanien, har Island lite i det tysta börjat få ordning på vad som för bara fyra år sedan såg ut som ett ekonomiskt moras.

Den isländska krisen hade sina speciella särdrag men beståndsdelarna med enorm statsskuld och bankkris gör den ändå fullt jämförbar med den nuvarande krisen i de sydliga EMU-länderna. Denna jämförelse har också Stefan de Vylder gjort i sin utmärkta bok ”Eurokrisen” som jag just nu med stor behållning läser. Med hjälp av hans bok kan jag här berätta en liten saga som faktiskt är sann och som reser ett antal frågetecken angående Euroländernas fruktlösa försök att få bukt med EMU-krisen.

Det var en gång…

Hur såg det då ut 2008 när den isländska ekonomin väldigt plötsligt drogs in i ett stort svart hål? I juli detta år hade IMF utropat Island till ett mönsterland med ”avundsvärda framtidsutsikter”. Ett halvår senare hade alltså Islands tre storbanker dragit på sig gigantiska förluster och stod på konkursens brant med förtvivlade låntagare som gisslan i dramat. Vad IMF stirrade sig blinda på var Islands obefintliga budgetunderskott. Det togs som tecken på att allt stod väl till. De privata bankernas risktagande förbisågs helt och hållet. Ett mönster vi känner igen. 

… ett land som reste sig ur krisen…

De tre storbankernas expansion utomlands resulterade i satsningar som gav tillgångar som motsvarade tio gånger landets BNP. Mot slutet av 2008 rasade dessa tillgångar i värde och den isländska staten valde - istället för att desperat försöka täcka deras förluster genom att skjuta till medel - att förstatliga bankerna.

Andra åtgärder som genomfördes är antingen förbjudna inom EMU eller omöjliga p.g.a. dess konstruktion. Strikta valutakontroller och frysning av banktillgodohavanden kombinerades med nedskrivning av skulder för privatpersoner som, främst genom bostadslån, plötsligt befann sig på obestånd. Den isländska staten lyssnade till folkets protester och kunde genom sitt bankägarskap tvinga dessa till skuldavskrivningar och de kunde också genom att den isländska kronan föll i värde fick utländska fordringsägare nöja sig med återbetalning enligt denna lägre kurs istället för värdet på US-dollar som en del lån var knutna till. En myndighet skapades också där låntagare på obestånd kunde söka lättnad. Detta kan alltså jämföras med situationen i exempelvis Spanien där de isländska bolånetagarnas olycksbröder och systrar kastas ut på gatan istället.

Några finanspolitiska åtstramningar genomfördes inte, åtminstone inte under första krisåret, och en del sociala skyddsnät förstärktes till och med. En helt motsatt hälsokur, kan man säga, den som föreskrivits Grekland och Spanien till exempel. 

… och så slutade sagan lyckligt!?

De tre förstatligade bankerna visar idag (förvisso blygsamma) vinstsiffror. Statsskulden är nere på 65 % av BNP medan nämnda Spaniens statsskuld 2011 låg på 69,5 % av BNP och 2012 beräknas uppgå till ca 85 % av BNP och drygt 90 % 2013.

Kredtivärderingsinstituten sjöng redan för ett år sedan lovsånger över landets återhämtning och utmålar istället omvärldens oro som det största hotet mot den isländska ekonomin.

Allt är dokumenterat och siffrorna kan inte omtvistas. Det är alltså en sannsaga. IMF betonar i en rapport om krishanteringen ägarskapets stora betydelse för framgången. Det vill säga att, med de Vylders ord; ”det var Islands folk och regering som satt i förarsätet” och därmed inte utländska fordringsägare.

 

Eller börjar den om på nytt igen?

Så vad kan man lära sig av det här? Ja, det är en fråga som snarare borde formuleras om till:

-          Varför har man inom EMU inte lärt sig av det här?

 

EU-länderna framhärdar i sin närmast dåraktiga utskrivning av nya lån som ökar skuldbördan för folk som går på benpiporna redan nedtyngda av parallellt föreskrivna svältkurer. Ingen vettig människa skulle väl råda en skuldtyngd vän att skaffa mängder av sms-lån som lösning på problemen? Men det är ungefär den medicin som Grekland och Spanien nu tvångsmatas med.

Det var många (men inte tillräckligt många uppenbarligen) som för tiotalet år sedan varnade för ett sammanbrott för EMU och att obalanser inom valutaområdet skulle leda till politisk oro och växande spänningar inom EU och inom enskilda länder. Bland andra statsvetaren Sverker Gustafsson som i en artikel från 2003 varnade för att EMU:s stabilitetspakt skulle kunna leda till en mängd problem för krisande länder som skulle kunna utvecklas till en demokratisk kris där ”demokratin blir ohållbar” och ”missnöjespartier och strejker driver politikerna framför sig” och där debatt, partier och organisationer inte längre skulle kunna fungera normalt. Inte mycket av det som händer i framför allt Grekland motsäger denna profetia.

I Spanien avlöser strejker och våldsamma demonstrationer varandra medan förtvivlade människor kastas ut på gatan för att de inte längre kan betala av på sina bolån. Utsikterna till en växande ekonomi ser minst sagt mörka ut.

Det märkligaste av allt är kanske ändå att isländska politiker själva fortskrider i sina förhandlingar med EU om medlemskap och så småningom ett skifte till euro. Ett medlemskap som sannolikt för Islands del hade betytt en oerhört mycket mer bekymmersam ekonomisk sits idag.

Den isländska kronans fallande värde gjorde islänningarnas reallöner mindre, vilket är en stor bit av det sura äpple folket ändå fått äta under dessa år, men betydde också att impopulära och mer uppseendeväckande politiska nedskärningar kunde undvikas och att exportsiffrorna kunde hållas uppe. En omöjlighet förstås om Island varit medlem av EMU och fått rätta sig efter eurons värdering och ECB:s ränteläge.

Är det ingen som hört talas om double-loop-learning?  Förhoppningsvis det isländska folket som förväntas rösta om medlemskap i EU.