The Chicago Plan Revisited – Om pengar som inte finns

Läste en liten ledare i Fria Tidningen där Ylva Lundkvist uppmärksammade en rapport, The Chicago Plan Revisited, av Jaromir Benes och Michael Kumhof. Den är utgiven av IMF förvisso inte som en officiell IMF-ståndpunkt men som debattstoff. Intressant ändå att dessa idéer börjar sippra in i de ekonomiska makthavarnas korridorer. 

Rapporten handlar om är att återuppta idéer som amerikanska ekonomer lanserade (och som var nära att genomföras om jag inte minns fel) under 1930-talets depression. Väldigt kortfattat är hela poängen att banker bör ha full täckning för pengar som lånas ut. Det vill säga att de i praktiken inte längre kan ”skapa pengar” vilket istället respektive länders riksbanker får monopol på.

Fördelarna är enligt Benes/Kumhof (och alltfler andra alltså) bland annat följande, enligt deras rapport:

“(1) Much better control of a major source of business cycle fluctuations, sudden

increases and contractions of bank credit and of the supply of bank-created money.

(2) Complete elimination of bank runs. (3) Dramatic reduction of the (net) public debt.

(4) Dramatic reduction of private debt, as money creation no longer requires simultaneous debt creation”.

Jag skrev om dessa idéer på den här bloggen för ett år sedan och det är flera bloggare och även medier som på senare tid uppmärksammat den här modellen som en lösning på många av världsekonomins aktuella problem.

Se exempelvis gärna filmen ”The Secret of Oz” som Björn Granberg lagt ut på sin blogg.

Eller läs Birger Schlaugs blogginlägg. Han har sedan länge vetat hur pengar skapas ur intet, och undrat om politiker egentligen gör detsamma. Något som SvD:s Andreas Cervenka naturligtvis också väl känner till.

Så varför har de här idéerna inte ännu tagit kommandot i diskussionen om EMU-krisen exempelvis? Alldeles sannolikt därför att det skulle hota den (förvisso absurda) doktrinen om ständig tillväxt. De senaste decenniernas tillväxt bygger till stor del på ohämmad konsumtion uppbackad av generösa krediter. Det vill säga bankernas utlåning av medel de inte har täckning för. Riskabelt så länge bankerna själva får ta hela stöten om det går åt skogen men eftersom de förlitar sig på staternas rädsla för bankrusningar och fixering vid tillväxten vet de att dessa alltid rycker in till deras räddning vilket vi också kunnat konstatera flera gånger under den nuvarande finanskrisen och även tidigare. Moral hazard brukar det kallas och är något som bland andra Stefan de Vylder lyfter fram i sin senaste bok ”Eurokrisen”.

Den gamla proggtexten står sig än; Staten och kapitalet de sitter i samma båt.