Hyresrätten – behov för allt fler men möjlighet för allt färre

Den statliga utredningen Att hyra, från en rätt för allt färre till en möjlighet för allt fler (SOU 2012:88) släpptes strax före jul. Hyresrättens kräftgång behandlas där och den hyresmarknad som åtminstone i storstäderna fungerar allt sämre. Det byggs alldeles för få hyresrätter och de som finns blir därmed alltmer attraktiva och svåra att få tillgång till, inte minst i innerstadsområden. 

Verklighetsbeskrivningen framträder redan i titeln. Utredaren Per-Anders Bergendahl menar att om hans förslag genomförs så kommer allt fler att få en möjlighet att få en hyresrätt. Förslagen är att hyrorna ska kunna sättas helt fritt när en ny hyresgäst flyttar in i en lägenhet. Hyresgästföreningens inflytande raderas därmed ut och med tiden blir förstås hyressättningen helt enligt fastighetsägarens smak och tycke.  

Bostadsministern verkar inte helt övertygad men fastighetsägarna är förstås odelat positiva.

Vid en debatt i Svt-Aktuellt försökte Jonas Sjöstedt (V) antyda att orsaken till bristen på hyresrätter är år av borgerlig politik. Nej, så är det inte alls, menade motdebattören, Fastighetsägarnas VD Reinhold Lennebo, som förstås hävdade att den fria hyressättningen som utredningen föreslog skulle vara lösningen för en illa fungerande hyresmarknad. I den egna branschtidningen menar han att det skulle leda till att ”fler hyreslägenheter byggs där behoven är som störst...”.

Det är en intressant analys. Fastighetsägarna skulle alltså främst drivas av hänsyn till behovet av bostäder och inte till vilket bestånd som mest gynnar den egna avkastningen på investerat kapital? Jag tillåter mig att tvivla på detta nobla motiv för deras verksamhet. 

Hur såg det då ut innan vi fick en mer reglerad hyresmarknad? En historisk tillbakablick kanske kan ge lite perspektiv? Den bostadspolitiska delen av socialdemokraternas program 1944 talar om ”socialisering på områden där enskild företagsamhet medför misshushållning eller monopolism” och den Bostadssociala utredningen som kom ungefär samtidigt klargjorde att bostadsbristen skulle byggas bort med hjälp av planhushållning eller som den uttryckte; ”göra bostadsförsörjningen oberoende av det spekulativa vinstintresset”.

En jämnare och stabilare produktion över konjunktursvängningar var målet som skulle nås med statliga lån och normer, ny teknik och de kommunala bostadsbolagen. De sistnämnda blev huvudrollsinnehavare för planering och genomförande av bostadsbyggande. Det höll i ungefär 40 år. 

Rent konkret kunde alltså den bostadssökande, om jag går till min egen erfarenhet vid skiftet mellan 1970- och 80-talet, ställa sig i kö under gymnasietiden och efter ett par-tre år få erbjudande om en hyresrätt inom kommunen. Den som ville bo i innerstaden kunde, som en av mina goda vänner, nöja sig med att hyra i andrahand under ett antal år och sedan med den längre kötiden (cirka 5-6 år) få ett förstahandskontrakt på Södermalm. Inte helt okomplicerat således men åtminstone fullt möjligt trots de låga inkomster vi då hade. För en ung bostadssökande idag låter detta förmodligen som ren science-fiction. 

Så vad hände då som fått det att gå så snett?

Mitt eget svar på denna fråga tänker jag ge i mitt nästa inlägg...