Nytt år med återgång till ideologierna eller fortsatt färd mot mitten?

I Fria Tidningen 22/12-2012 recenseras ett antal eurokritiska böcker som kommit ut under året 2012. Bland dessa Björn Elmbrants Det skulle bli så bra. Euron och hotet mot demokratin. Han ställer i boken en oerhört viktig fråga som jag tror måste ventileras vid varje lämpligt tillfälle inom EU-länderna och inom EU:s institutionella fora, nämligen:

”Vad händer med demokratin om folket tillåts byta regering men aldrig politik?”

Den frågan kommer naturligtvis aldrig att ställas på allvar inom EU-toppmötenas ramar. Därtill är utsikten från Bryssels kontorsfönster alltför kort. Det politiska är ersatt med räknandet av tillväxtsiffror, börsförändringar och andra ekonomiska parametrar som ska mäta resultat. Resultatinriktningen blir tillintetgörande för idéer som går utöver det mätbara ekonomiska. Ett visst sorts samhälle att sträva efter - en hållbar livsstil för att rädda miljön, en rättvis fördelning – allt det där blir sekundärt i resultaträkningarnas tidevarv. 

Men det är vår tids viktigaste fråga, enligt min mening, vid sidan av de stora miljö- och energifrågorna; Vad är det som håller på att hända med demokratin?

I Elmbrants bok handlar det om EU och eurokrisen och hur krishanteringen tagit sig in i de nationella parlamentens beslutsfattande och med uttryckliga direktiv och ekonomiska kniptångsmanövrer styr över nationell politik. 

Nina Björk talar också om det i sin bok Lyckliga i alla sina dagar, men med ett lite annat perspektiv. Med sorg i hjärtat analyserar hon Socialdemokraternas förändring mot socialliberalt entreprenörsparti och framhåller det problematiska med att ett kvantitativt politiskt tänkande formar partierna. När de ställer sig själva frågan om de står för det som ”de flesta vill ha” istället för det som uppfattas som rätt och viktigt. Vad som helst blir då gångbart som politisk linje bara det verkar apellera till en majoritet av väljarna. Om denna majoritet verkar föredra motståndarna måste partiet alltså sträva efter att bli mer likt motståndarna. Hon konstaterar; ”Det kvalitativa tänkandet kommer att ersättas av det kvantitativa räknandet. Men där kalkylen gör entré gör det politiska sorti”.

Mauricio Rojas är inne lite på samma tema i en serie krönikor i SvD där han i närmast nostalgiska ordalag tänker tillbaka på den tid när det var ordning på höger-vänster skalan i politiken. Han avslutar dagens krönika (nr 2 av 3) med att konstatera att det för Sverige endast återstår ”ett val mellan olika nyanser av samma färg”.

Som jag ser det är det inte heller bara fråga om ett höger-vänster problem. När alla partier slåss om att vara miljöpartier blir också åtminstone den retoriska grönheten förvillande lika hos alla partier. Det gäller också mitt eget parti, Miljöpartiet, som tenderar att överge en del frågor som inte tycks ligga rätt i mittfåran. Alla vill vara lite grann av allt (som kan tänkas ge röster) för att inte missa någon viktig väljargrupp som kan tänkas skjuta till den där lilla extra procentsatsen som kan räcka till seger eller överlevnad i riksdagshuset. Förvisso en gammal politisk räkneoperation men den har definitivt tagit över det ideologiska tänkandet. 

Kanske är det så att det i ett samhälle med ett sådant politiskt landskap inte finns mycket annat att ta till än järnrör eller demoniserandet av andra när de politiska argumenten sedan länge har reserverats för demonstrationsplakaten men aldrig på allvar ställs emot varandra i de demokratiska forum som är tänkta att reflektera väljarnas vilja?

Får vi se en vända åter mot ideologier på det nya året månne? Troligen snarare fortsatt ängsliga blickar på väljarbarometrarna och fingrarna i luften för att känna av exakt var i mittenfåran man bör ligga för att hamna i vinnarhålet.