Vill vi egentligen vara med i EU?

”En tydlig linje saknas” i EU-förhandlingarna om bankunionen och eurokrisen, anser socialdemokraten Magdalena Andersson och Ola Pettersson från LO.

Det är inte någon nyhet direkt. Det finns inte heller, enligt min mening, någon anledning för socialdemokrater att klappa sig för bröstet när det gäller förhandlingar i EU.

Genomgående har Sverige sedan inträdet i EU fört en oerhört ambivalent EU-politik och avvaktande hållning inför allt som sker inom korridorerna i Bryssel. Per Gahrton skrev i sin bok ”EU inför 2000-talet” om röstningskaos i parlamentet där (förvisso inte bara) svenska ledamöter röstade fel eller bara följde gruppledarens tumtecken (upp eller ned) utan att veta vad frågan röstningen handlade om innebar. Det gällde då inte minst svenska socialdemokratiska parlamentsledamöter.

Forskare har också talat om de informella kontakternas betydelse och hur personkemi och förtroende har avgörande inverkan på förmågan att påverka beslut i EU. Att ”känna till områdets historia” har också framhållits som mycket viktigt (Åsa Vifell, ”Enklaver i staten. Internatinalisering och demokrati i den svenska statsförvaltningen”, 2006). I praktiken har det visat sig att det ofta är tjänstemän som sköter dessa kontakter vilket leder till att politikerna tappar kontrollen över frågorna och avgörande moment i beslutsprocessen (Bengt Jacobsson & Göran Sundström, ”Från hemvävd till invävd”). 

Det är en väl känd hemlighet, kan man säga, att svenska förhandlare ofta befinner sig steget efter och sällan har en klar och tydlig linje att följa när frågorna verkligen avgörs, vilket ofta är i ett mycket tidigare skede än när själva det formella beslutet tas. Detta oavsett om vi talar om kommissionen, parlamentet eller ministerrådet. 

”Man har sålt in idén till svenska folket att EU-medlemskapet inte innebär några förändringar. Men det stämmer inte. Allt har ändrats i förvaltningen. Det är EU som bestämmer och vi som springer efter” (Svensk tjänsteman refererad i Åsa Vifell 2006: s 222). 

Det är också väl omvittnat hur våra folkvalda i riksdagen har mycket svårt att få en uppfattning om vad som händer med EU-frågor och hur den svenska linjen ser ut. EU-nämndens funktion har ofta ifrågasatts och de folkvalda blir i regel tvungna att inta en väldigt reaktiv hållning.

Jag får ofta uppfattningen att Sverige gick med i EU ungefär av samma skäl som man ibland hänger kvar på hopplösa fester; för att inte missa något som kanske händer. En vanlig idé var också, inte minst bland socialdemokrater, att Sverige skulle förändra en massa saker efter inträdet. EU var liksom inte riktigt bra men det skulle bli mycket bättre om vi gick med.

Det kräver dock någon form av idé om vilket sorts Europa man vill se formas och vilken roll Sverige ska inta i en sådan formation. En vision för framtiden eller åtminstone klara åsikter om frågorna.

Men allt som oftast är det oerhört svårt att urskilja några sådana och det förefaller ibland som om den svenska linjen (alldeles oavsett den varit socialdemokratiskt eller alliansstyrd) är att vårt deltagande är högst motvilligt.

Som EU-motståndare vid folkomröstningen 1994 borde jag kanske gilla den hållningen, kan tyckas. Men det är snarare med stigande irritation jag iakttar hur företrädare för JA-linjen ännu snart 20 år efter inträdet i EU verkar gå omkring och ångra det beslutet istället för att utnyttja medlemskapet optimalt till att få inflytande över frågor om den framtida ekonomiska styrningen, miljöfrågor, utrikes- och säkerhetspolitik etc etc.

Vill vi egentligen vara med? Kanske är det dags att gå ur EU? Om inte bör vi väl åtminstone delta fullt ut!?