Om klimatpolitik – räkna inte med näringslivet

Det är många som sätter sin tilltro till marknadslösningar och att företagen genom rent marknadsekonomiska mekanismer ska vrida utvecklingen åt rätt håll avseende klimatmålen. Många tror att tekniska lösningar ska rädda den konsumtionsdrivna tillväxten;

”Finns det tekniska lösningar på problemen så har man all anledning att vara optimistisk för då brukar det på något sätt fixa sig. Det kan ta lite tid men det brukar ofta fixa sig” (Michael Treschow, styrelseproffs och f.d. ordförande i Svenskt Näringsliv)

Det finns förstås också företag som gör bra saker för miljön men den samlade bilden är ändå att det är en väldigt skakig väg att välja att lita till näringslivet. Alla är naturligtvis inte lika uttalat kritiska till klimatforskningen som Per-Olof Eriksson, f.d. vd för Sandvik, som tycker att koldioxiden har många positiva effekter och att inte tycker det föreligger större risk med klimatförändringar än det är att en komet ramlar ner i huvudet på oss.

Men jag tror honom när han säger att ”det finns många ledare i näringslivet som ser saken som jag” och att vi lugnt kan ”utgå från att någon förändring inte kommer att drivas av näringslivet”.

Överstatliga lösningar ligger alltså nära till hands och ett visst mått av tvångsåtgärder är med andra ord vad som egentligen skulle behövas för att nå snabba resultat. Men den stora frågan är då vem eller vilka som skulle fatta dessa beslut och med vilka medel skulle besluten genomdrivas?

När världen i praktiken styrs av näringslivets representanter är det svårt att föreställa sig svaret på den ovanstående frågan. Politiker kan eller vill inte annat än att bereda vägen för marknadsekonomins ovillkorliga fortbestånd på bekostnad av alla andra hänsyn. Men troligen kommer frågan att tids nog ställas på sin spets.

  

Jag ser ganska pessimistiskt på framtiden och tror att vi inom en inte alltför avlägsen sådan kommer att bli tvungna att tillgripa en mängd odemokratiska lösningar av klimatproblemen och att dessa lösningar ändå kommer att vara alltför sent genomförda och föra med sig negativa effekter för människors frihet och demokratin så som vi känner den. En samhällsklimatförändring om man så vill och jag tror inte att den blir vacker.

Det händer att jag i mina svartaste stunder tänker som den extremt cyniske huvudpersonen i Mike Leighs geniala film ”Naken” som vandrar runt i London nätterna igenom och strör kvicka och vassa sarkasmer kring sig som krydda till sina apokalyptisk-filosofiska utläggningar. I en scen får han ett litet utbrott riktat mot en nattvakt som envisas med att tala om framtiden; 

”Ingen har en framtid. Partyt är över. Se dig omkring, allt börjar rämna...”