Det är snart
nytt år. 2013 står för dörren och ett nytt partiprogram genomgår i skrivande
stund sin skapelseprocess. Det är lite svårt att få grepp om hur det kommer att
se ut i slutändan men jag har lite svårt att se de stora linjerna i det som nu
ligger som utkast. Jag är inte alldeles imponerad dock.
En hel del
har debatterats om Miljöpartiets färdriktning och hur viktiga delar av den
systemkritiska hållningen strukits eller tonats ned. Det oroar inte bara mig.
Möjligen är det valet 2014 som hägrar, men ska ett nytt partiprogram skrivas är
det inte bara politik för en valkampanj som ska fastställas utan för många år
framåt och med visioner som sträcker sig ännu längre in i framtiden. Så det är
passande så här på nyårsafton att resonera om detta.
Dagens Arena
hade före jul en tänkvärd artikel om Miljöpartiets riktning mot mer
mainstream-parti. Huvudpoängen i artikeln är att samhällsdebatten, med Mp:s rörelse
mot en mer kompromissorienterad politik, tappar en viktig systemkritisk röst
som skulle ha kunnat slussa in nya tankegångar som ligger ”utanför boxen” i den
svenska parlamentariska diskussionen.
Den rösten
ses nu som tystnad. Möjligen är det överdrivet pessimistiskt men det finns en
tendens som är helt klar att Miljöpartiet vill rätta in sig i ledet vilket i
sig förutsätter en anpassning till tillväxt-retoriken och den gängse synen på
människan som ”economic man”.
Jag hoppas
att det inte är så. Jag önskar att jag har fel. För den systemkritiska rösten är
extremt viktigt för ett samhälle som vill utvecklas... och överleva. Det är
egentligen inget mystiskt eller mytiskt med det. Vem som helst som håller på
med arbetsprocesser inser att det är oerhört farligt att hålla fast vid gamla
sätt att göra saker på och fastna i dåliga vanor och beteenden som skadar
effektiviteten i processen eller rent av skadar slutprodukten. Då behövs det
personer som ifrågasätter processen och tänker utanför de invanda
beteendemönstren. Det är väl omvittnat i organisationsteoretiska sammanhang.
Så om vi applicerar
dessa insikter till samhällets organisation, produktionsprocesser och
konsumtionsmönster blir det inte så svårt att förstå att ett samhälle - för att
hålla sig vitalt och inte slå in på vägar som leder till undergång - måste innehålla
kritiker som ropar högt när det börjar gå snett. Systemkritikerna är samhällets
”whistleblowers”.
Kapitalismen
växte fram inte bara som ett nytt sätt att producera utan som ett enormt
omvälvande nytt sätt att organisera hela våra liv. Ursprunget till att detta
helt avgörande produktionssätt (och levnadssätt) kunde ta över hela världen var
naturligtvis att systemkritiska röster - som ifrågasatte feodalsamhället och
kyrkans överhöghet - började göra sig hörda. Idéer som till en början
betraktades som oerhört kontroversiella och samhällsfarliga fick till slut
acceptans och är idag så väl etablerade att de vuxit sig fast som vår tids
feodalsamhälle. De får inte ifrågasättas eller förändras eller fråntas sin
närmast mytiska förment allomfattande visdom. Tillväxt- och marknadssamhället
är heligt och producerar inte bara ständigt nya produkter utan också sina egna
sanningar som ska avväpna all kritik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar