Miljöpartiet Gott Nytt År! – Vart är vi på väg?

Det är snart nytt år. 2013 står för dörren och ett nytt partiprogram genomgår i skrivande stund sin skapelseprocess. Det är lite svårt att få grepp om hur det kommer att se ut i slutändan men jag har lite svårt att se de stora linjerna i det som nu ligger som utkast. Jag är inte alldeles imponerad dock.

En hel del har debatterats om Miljöpartiets färdriktning och hur viktiga delar av den systemkritiska hållningen strukits eller tonats ned. Det oroar inte bara mig. Möjligen är det valet 2014 som hägrar, men ska ett nytt partiprogram skrivas är det inte bara politik för en valkampanj som ska fastställas utan för många år framåt och med visioner som sträcker sig ännu längre in i framtiden. Så det är passande så här på nyårsafton att resonera om detta.

Dagens Arena hade före jul en tänkvärd artikel om Miljöpartiets riktning mot mer mainstream-parti. Huvudpoängen i artikeln är att samhällsdebatten, med Mp:s rörelse mot en mer kompromissorienterad politik, tappar en viktig systemkritisk röst som skulle ha kunnat slussa in nya tankegångar som ligger ”utanför boxen” i den svenska parlamentariska diskussionen.

Den rösten ses nu som tystnad. Möjligen är det överdrivet pessimistiskt men det finns en tendens som är helt klar att Miljöpartiet vill rätta in sig i ledet vilket i sig förutsätter en anpassning till tillväxt-retoriken och den gängse synen på människan som ”economic man”.

Jag hoppas att det inte är så. Jag önskar att jag har fel. För den systemkritiska rösten är extremt viktigt för ett samhälle som vill utvecklas... och överleva. Det är egentligen inget mystiskt eller mytiskt med det. Vem som helst som håller på med arbetsprocesser inser att det är oerhört farligt att hålla fast vid gamla sätt att göra saker på och fastna i dåliga vanor och beteenden som skadar effektiviteten i processen eller rent av skadar slutprodukten. Då behövs det personer som ifrågasätter processen och tänker utanför de invanda beteendemönstren. Det är väl omvittnat i organisationsteoretiska sammanhang.

Så om vi applicerar dessa insikter till samhällets organisation, produktionsprocesser och konsumtionsmönster blir det inte så svårt att förstå att ett samhälle - för att hålla sig vitalt och inte slå in på vägar som leder till undergång - måste innehålla kritiker som ropar högt när det börjar gå snett. Systemkritikerna är samhällets ”whistleblowers”.

Kapitalismen växte fram inte bara som ett nytt sätt att producera utan som ett enormt omvälvande nytt sätt att organisera hela våra liv. Ursprunget till att detta helt avgörande produktionssätt (och levnadssätt) kunde ta över hela världen var naturligtvis att systemkritiska röster - som ifrågasatte feodalsamhället och kyrkans överhöghet - började göra sig hörda. Idéer som till en början betraktades som oerhört kontroversiella och samhällsfarliga fick till slut acceptans och är idag så väl etablerade att de vuxit sig fast som vår tids feodalsamhälle. De får inte ifrågasättas eller förändras eller fråntas sin närmast mytiska förment allomfattande visdom. Tillväxt- och marknadssamhället är heligt och producerar inte bara ständigt nya produkter utan också sina egna sanningar som ska avväpna all kritik. 

Alltså, för att återgå till Miljöpartiet, hoppas jag på ett nytt år med nya systemkritiska idéer om det nu är så att vi har dumpat de gamla (?)