Jag fortsätter här den
serie inlägg om Palestina/Israel som jag skriver med anledning av Ship to Gaza/Estelles
snara ankomst till vattnen utanför Gaza.
Tidigare inlägg:
1948 års krig brukar
i Israel benämnas självständighetskriget.
När britterna lämnat över mandatet över Palestina till FN (förvaltat av
kommittén UNSCOP) 1947 följde ett år av bittra inbördesstrider med ömsesidiga
hämndattacker, vanligen mot civila, som kulminerade i ett antal omfattande
massakrer utförda av judisk milis. Den mest beryktade i Deir Yassin 9 april 1948. UNSCOP:s förslag om delning av Palestina
i en judisk och en arabisk stat skulle inneburit att judarna som uppgick till
knappt hälften så många som araberna tilldelats 56 % av territoriet, varav de
var lagliga ägare till endast 6 % av marken. Förslaget vann emellertid
omröstningen i FN:s generalförsamling 29 november 1947 vilket gav resolution
181.
Sionisterna jublade medan araberna omöjligt kunde förstå hur
någon rättvisa fanns i att minoriteten skulle erhålla 55 % av landet och varför
araberna skulle behöva sona Förintelsens fasor. Efter utropandet av Israel 14
maj 1948 utbröt ett årslångt krig mellan israeliska armén samt judisk milis och
på andra sidan en kombination av palestinsk milis och arméförband från arabiska
grannstater. Israel erövrade under kriget 78 % av Palestina (ej Västbanken och
Gaza) och fördrev 750.000 palestinier (80 % av befolkningen) till liv i
flyktingläger, mestadels i Libanon, Syrien, Jordanien, Gaza och Västbanken. De
har aldrig tillåtits återvända och de belägringstillstånd och undantagsregler
som infördes under kriget har aldrig upphävts.
Susan Nathan påpekar att det, liksom i alla krig, begicks
fruktansvärda dåd från båda sidor. Men att försök att peka ut de värsta
grymheterna leder bort uppmärksamheten från väsentligheterna. Nämligen för det
första att ”den traditionella redogörelsen för 1948 års krig… är helt igenom
mytisk”. Enligt sionisterna stod ett litet judiskt samhälle inför ett hav av
fiender, vilket inte stämmer med fakta. ”Den judiska befolkningsgruppen var
visserligen hälften så stor som den palestinska men mycket bättre organiserad, beväpnad
och krigsberedd. De judiska invandrarna var mestadels trosvissa sionister med
starkt engagemang för projektet att upprätta ett judiskt nationalhem i
Palestina. Många palestinier var däremot fattiga, isolerade bönder som kände
sig föga berörda av krigsförberedelserna” (S Nathan s 127).
Det som i Israel kallas Självständighetskriget eller
Frihetskriget benämns oftast med Nakba
(Katastrofen) av de palestinska araberna. Susan Nathan beskriver denna med
följande ord:
”Vilka övergrepp som
än begicks på båda sidor ledde kampen till att 750.000 palestinier – och inga
judar – skrämdes eller fördrevs från sina hem och bortifrån den nya staten.
Majoriteten av dem var inte stridande utan civila, mestadels fattiga
jordbrukarfamiljer. Det har framkommit en mängd belägg, inklusive dokument
kring en militär operation kallad Plan Dalet, som tyder på att det hela tiden
var den judiska ledningens avsikt att rensa judarnas stat från dess arabiska
invånare” (S Nathan s 128).
Inte bara flyktingarna fick sina hem och marker beslagtagna
utan också många av de som förblev inom statens gränser och blev israeler.
”Israeliska byråkrater – skickliga i att missbruka språket på orwellskt maner –
upprättade en kategori av medborgare som kallades ”närvarande frånvarande”
(närvarande i Israel men frånvarande från sina hem). För att hamna i den
kategorin behövde familjen bara ha varit borta från sitt hem en enda dag under
kriget”. Följderna var, enligt Susan Nathan, ”irreversibla och permanenta”
eftersom de hindrades att återvända till sina byar och tvingades bli
internflyktingar. Dessa uppgår nu till cirka en kvarts miljon israelarabiska
medborgare eller en fjärdedel av den arabiska befolkningen (S Nathan s 129).
Susan Nathan är noga med att betona att just de materiella
och emotionella förlusterna från 1948 är den verkliga roten till konflikten i
Mellanöstern även om många journalister, diplomater och politiker fortfarande
”låtsas” som om konflikten började med kriget 1967 när Israel ockuperade
Västbanken och Gaza. ”Enligt det synsättet krävs för en lösning bara att
ockupationen upphävs och att en palestinsk stat skapas i de nu ockuperade
områdena”, motsvarande 22 procent av palestiniernas historiska hemland (S
Nathan s 129).
Just flyktingarnas rätt att återvända till sina hem blev en
av Lennart Bernadottes hjärtefrågor när han som kallades in som FN-medlare i
konflikten. I sina medlingsförsök möttes han dock av en kompakt oresonlighet
från den israeliska sidan gällande flyktingfrågan: ”Om den [israeliska sidan] istället visat sig storsint, om den förklarat,
att det judiska folket, som själv lidit så mycket, väl förstod flyktingarnas
känslor och inte ville behandla dem på samma sätt som det blivit behandlat,
skulle dess prestige ute i världen i oanat hög grad ha stigit” (L
Bernadotte s 224).
Han förvånades över israelernas oförmåga att se saken ur ett
humanitärt perspektiv, inte bara rent politiskt. Möjligen en naiv hållning som
förbisåg den oerhörda vikten av numerärt överläge som förutsättning för den
judiska statens överlevnad.
Möjligen underskattade han också Israels förmåga att
upprätthålla sin prestige inför omvärlden och inta rollen som offer även när
man agerade som angripare. Robert Fisk, den erkände brittiske
krigskorrespondenten, formulerar det så här:
”Varför måste denna
nya muslimska flyktingström betala
detta pris och sedan, precis som armenierna, få höra att det var de som var
angriparna, och att de som drev bort dem var offren? Under de kommande
årtiondena skulle palestinierna vara ’terrorister’ medan de som tog deras mark
skulle vara de oskyldiga, representanter för ett folk som återuppstod som en
fågel Fenix ur askan i Auschwitz. I världens ögon – särskilt 1948, i en värld
som var trött på krig och hade vant sig vid att se miljontals flyktingar som
hade sköljt över Europa – vad var 750 000 palestinska flyktingars öde i
jämförelse med mordet på 6 miljoner judar?” (R Fisk s 404).
Litteraturreferenser:
Bernadotte, Folke Till
Jerusalem Norstedt 1950
Fisk, Robert Det stora
kriget för mänskligheten – Kampen om Mellanöstern Norstedts 2007
Nathan, Susan Ett
annat Israel – Min resa över den judisk-arabiska gränsen, Ordfront 2007
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar