Jag fortsätter här den
serie inlägg om Palestina/Israel som jag skriver med anledning av Ship to Gaza/Estelles snara ankomst till vattnen utanför Gaza.
Tidigare inlägg:
”Träd som liknade
vinkande gamlingar, hundratals år gamla, rynkiga och krökta, med tunga armar
som sträckte sig åt alla håll som om de bad. De som invaderade det praktfulla
landskapet, ett landskap som glittrat grönt vid Medelhavets blå vatten sedan
före Mose tid, hävdade att det hade varit en ´öken´ som de ´fått att blomma´”
(S Abulhawa s 147).
Kriget gav Israel 78 procent av mandatområdet Palestina, med
undantag bara för Västbanken och Gaza. Därmed hade den judiska staten ”fria
händer att skriva om Palestinas historia när det gällde både folk och land. 80
procent av de 900.000 palestinierna tvingades iväg från den nya staten Israel
antingen direkt över gränsen till grannländer eller genom ”strategiskt väl
bekantgjorda massakrer”. Armén organiserade rivning av husen i de övergivna
byarna och flyktingarna fick sina hem, marktillgångar och bankkonton i Israel
exproprierade genom en ny myndighet, Förvaltaren av frånvarandes egendom (S
Nathan s 128-129).
Drygt 400 byar revs av den israeliska staten för att
förhindra flyktingarna från att återvända. Över många av de raserade byarna har
Judiska Nationalfonden (JNF) planterat träd och jordbruksmarken arrenderats ut
av staten eller JNF till exklusivt judiska samhällen som kibbutzer eller moshaver.
På många av de raserade byarna har det också anlagts parker.
Canada Park är namnet på en turistattraktion som Israel har anlagt strax
innanför ockuperat område. Den har anlagts över tre raserade byar, Yalu, Imwas
och Beit Nuba, under 1970-talet av Judiska Nationalfonden med hjälp av
donationer från Kanada. Den har formen av ett friluftsmuseum där traditionella
jordbruksformer har återskapats. Besökarna får genom skyltar lära sig om gamla
odlingsmetoder och om områdets judiska, romerska, bysantinska och osmanska
historia. Allt utom den palestinska. Två palestinska begravningsplatser och
några brunnar finns kvar men inga skyltar om vem som anlagt dem. ”Det
palestinska arvet har så att säga utplånats. Det är osynligt” (S Nathan s 227).
Utplånande byråkrati
Närvarande frånvarande
är den israeliska statens term för internt fördrivna palestinska medborgare
som av staten anses ha varit frånvarande från sin egendom under och efter 1948
års krig(om så bara för en kort tid) och därmed förverkat rätten till sin mark
och sina hem och tillgångar. Dessa övergick till Förvaltaren av frånvarandes egendom.
Denna israeliska myndighet ansvarar för konfiskeringen av
hem, mark och bankkonton för alla palestinier som gjordes till flyktingar i
1948 års krig och deras ättlingar. Alltså fyra miljoner palestinier i
flyktingläger över hela Mellanöstern och cirka 250.000 internflyktingar, dvs.
israeliska medborgare. Det konfiskerade innefattar såväl pengar som aktier,
smycken och jordbruksredskap. Tillgångarna har använts för att finansiera
invandringen av judar till Israel och marken för bosättning av dessa.
Dessutom finns en mängd icke
erkända byar. Ca 100.000 personer bor i dessa byar som enligt lag inte kan
förses med kommunal/statlig service (vatten, el, avlopp, telefon etc).
Bostadshus som byggs betraktas som illegala och hotas av rivning. Därför
uppförs i regel plåtskjul och tält eftersom dessa inte betraktas som permanenta
bostäder.
Plan- och bygglagen (1965) drog upp ”blå linjer” kring varje
samhälle i Israel. Exploatering får bara ske inom linjerna, allt utanför
betraktas som jordbruksmark. Dessa linjer drogs generöst i judiska samhällen
men snävt intill befintliga hus i arabiska. Dessutom fastställdes och namngavs
antalet arabiska samhällen till 123. Övriga arabiska samhällen blev därför
betraktade som ”icke existerande”. Samhällena existerar emellertid men
betraktas som konsekvens av lagen som illegala eftersom de ligger på
jordbruksmark, utanför de blå linjerna, och står därför under ständigt
rivningshot. Flera hundra byar har också rivits.
Att rädda ett folks
historia
Raderandet av Palestinas arabiska historia pågår i en daglig
statlig diskrimineringsstruktur som också innefattar skolorna. Zochrot heter en organisation med några
hundra judiska medlemmar som arbetar för att sprida information om Nakban och flyktingarnas belägenhet. De
har lagt upp en hebreisk databas, Minns nakban, med kartor och info om förstörda byar och personliga berättelser. De
gör också utfärder till förstörda byar där de sätter upp informationsskyltar
som talar om att en by funnits på platsen, vad den hette och vad människorna
där levde av. Eitan Bronstein, grundare av Zochrot,
säger sig ha funnit en väldig kunskapsklyfta om det förflutna, inte minst
Nakban 1948, mellan judar och araber. När det gäller ockupationen av Gaza och
Västbanken är många judar förstående för att palestinierna inte gillar den och
tar skada av den på olika sätt. Ett sorts samförstånd finns alltså om den
frågan. Medan däremot Nakban 1948 var något judiska israeler var väldigt
okunniga om och hade en helt avvikande uppfattning om jämfört med den arabiska
befolkningen. Han säger också:
”… jag började inse
att det snarare var 1948 än 1967 som var nyckelperioden, och att den bestämde
relationerna mellan folken här i landet” (S Nathan s 226).
Det finns även andra som arbetar mot förnekelsen och
förintandet av den arabisk-palestinska historien. Deir Yassin Remembered exempelvis är en organisation ledd av ens
brittisk jude, Paul Eisen, som
arbetar för att bevara minnet av en av de värsta massakrerna, i Deir Yassin, på
palestinier 1948.
Palestine Remembered är
en hemsida med material om arabiska byar som raserades 1948. En geografiskt
listad guide till var och en av dessa byar innehåller info om tidpunkt för
etnisk rensning, vilken arméoperation den angreps i, mängden jord byn ägde och
antal invånare, var dessa finns nu och vilka israeliska bosättningar som nu
finns på platsen.
Men detta är helt civila initiativ. Den israeliska staten är
däremot fast besluten att sudda ut den arabiska-palestinska närvaron ur det
israeliska territoriets historieböcker. Det går inte att frigöra sig från
tanken att målet är att radera bevisen för det falska i uppfattningen om att
Israel bildades av ”ett folk utan land” som kom till ”ett land utan folk”.
Om detta visste jag själv mycket lite innan jag läste Susan
Nathans ”Ett annat Israel”. Det visar
också hur effektivt den israeliska historieskrivningen har påverkat omvärldens
kunskap om Palestina innan 1948 och om situationen i dagens Israel.
Litteraturreferens:
Nathan, Susan Ett
annat Israel – Min resa över den judisk-arabiska gränsen, Ordfront 2007
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar