Politikens likriktning

Olof Olsson skrev i sin blogg Huddingeperspektiv för några dagar sedan om vikten av en opposition till regeringen och av tydliga skiljelinjer mellan partierna. Han gjorde det med anledning av oppositionens generella acceptans av regeringens budgetförslag. Varför det är viktigt motiverar han så här:

”Erfarenheter från ett flertal europeiska länder visar att främlingsfientliga partier växer just när människor upplever skillnaderna mellan partierna som små och att det inte spelar någon roll vilket parti man röstar på”.

Jag vill gärna lyfta fram det här perspektivet och fylla i Olofs betoning av de tydliga alternativens egenvärde, som han så elegant formulerar det. 

Jag skrev själv om detta i en statsvetenskaplig uppsats för några år sedan där jag studerade den ideologiska diskursen i riksdagens kammare. Som teoretisk ram använde jag bland annat agonism, enligt Chantal Mouffe.

 

Agonismen betonar konfliktens betydelse för politiken och Mouffe menar att den demokratiska processen måste erbjuda en arena för åsiktskonfrontation. De senare decennierna har istället producerat ett konsensusideal som likriktar de politiska partierna.

Hon menar att det finns ett mänskligt kollektivt identifikationsbehov som bygger på vi och dem och att kampen mellan höger och vänster inom politiken länge utgjort en dikotomi som tillfredsställt detta behov. Intresset för politiken minskar om det inte tillåts finnas ”motsatta läger som människor kan identifiera sig med” (Mouffe, Chantal, Om det politiska, Tankekraft, Hägersten, 2008:s31,35).

Hon ställer sig också frågande till dagens tal om ”dialog” och ”deliberation”, som hon anser saknar mening när ”inga reella val finns att tillgå och när diskussionens deltagare är berövade möjligheten att ta ställning till tydliga alternativ” (Mouffe, s11).

 

Det vi bevittnar, menar hon, efter Sovjets kollaps är en nyliberal hegemoni som utesluter alla alternativ och att vänstern efter 1989 missat en chans att omdefiniera sig. Den postpolitiska hållningen – tron på ett universellt och rationellt samförstånd - står oförstående för den våg av populistiska och främlingsfientliga rörelser som gått genom Europa under ett antal år och förklaringsmodeller som bygger på en liberal, rationalistisk modell missar de etablerade politiska partiernas tillkortakommanden när det gäller att tillhandahålla tydliga alternativ till den nyliberala formen av globalisering. I det tomrummet stiger de populistiska partierna in med ett sådant istället. 

Den teoretiska förklaringsmodellen till Olofs inlägg kan alltså med fördel studeras i Chantal Mouffes lilla bok Om det politiska. Det finns något i detta som oppositionen idag bör ta till sig. Möjligen kan det vara så att vänstern inte mäktar med att forma den motkraft till ”den kapitalistiska realismen” utan att det kan vara Miljöpartiet De Grönas stora politiska uppgift att visa dess inkonsekvens och ohållbarhet och därmed avslöja kapitalismens föregivna ”realism” som falsk (se Mark Fishers Kapitalistisk realism s 34). Åtminstone vill jag gärna tro det. Men då måste en betydligt livligare och djupare ideologisk diskussion till stånd. Den kan med fördel ta avstamp i Olof Olssons inlägg exempelvis.